east-west

Trixar lite med utseendet på bloggen, kan inte riktigt bestämma mig hur jag vill ha det.  Har inte mycket annat att pyssla med strax innan midnatt en tisdagkväll. Dagarna rullar på, har inte mycket att skriva. Var på pilates ikväll trots att min trogna träningskompanjon Leni jobbade sent och inte kunde hänga på. Det var instruktören, jag och en sjuttiårig tant där. Känner mig dock rätt mör. Mötte upp Sofia på Starbucks efter gymmet och satt och snackade i nästan två timmar. Strax innan elva bestämde vi oss för att bryta upp och jag småsprang genom ett mörkt och kyligt Summit hem till värmen i mitt lilla källarrum. Ska snart krypa ner i sängen. Dock väntar sovmorgon imorgon. Eller sovmorgon och sovmorgon. Börjar inte förrän ett men har lovat Sofia att testa på ett spinningpass ivd 9.15 imorgon bitti. Smart Amanda. Men det ska bli roligt!

Dagens enda överraskning var när det ringde på dörren när jag satt och gjorde läxorna med I. Inklampande kom tre män, bärandes på två stora madrasser och sträckte fram ett papper och bad mig signa. När jag såg förvånat på dem förklarade de att de kom från Sleepys och att vi tydligen, om de inte tagit fel adress, hade beställt inte en utan två madrasser. Eftersom ingen talat om för mig att två stora madrasser skulle dyka upp blev jag lite förvånad. Visst räknar man med att paket dyker upp lite här och var, droppas utanför dörren och så. Men två madrasser!  Beordrade de upp i Evs rum eftersom det var det enda jag kunde tänka på. När de sedan frågade vilka två madrasser de skulle ta med sig tillbaka blev jag ännu mer fundersam och bestämde mig för att ringa L bara för att vara säker på att de inte skulle bära med sig fel madrasser. Efter lite stök visade det sig att jag dock hade rätt och att både Evs madrass i hans riktiga säng och i utdragssängen skulle bytas. Signade papprena, gav dem ett par dollar i dricks och pustade ut. Vill inte tänka på vad som skulle ha hänt om fel madrasser hade blivit utbytta. Och ytterligare en bekräftelse på att en liten förvarning att någon skulle komma och leverera från personen som beställt madrassen hade underlättat det hela väldigt mycket. Hoppas dock att Ev sover gott på sin nya madrass i natt.
 
Behövde bara uppdatera för att inte mamma och pappa ska få spel därhemma när de inte hört från mig på en och en halv dag. Så mamma och pappa: Ja, jag levar. Ja, jag har det bra. Ja, det är sent och jag ska gå och lägga mig nu. Godnatt.

We can talk about it now
It's that same old riddle only starting from the middle
I'd fix it but I don't know how
Well, we could try to reason but you might think it's treason

Har pratat med mina värdföräldrar nu. Känns mycket bättre. Inte helt bra än, men betydligt skönare att ha fått lätta sitt hjärta och fått lite respons på det man har gått och funderat över de senaste dagarna. Tänker fortfarande inte gå in på exakt vad det är för problem vi har haft eftersom det inte angår någon annan än oss. Vissa av de sakerna jag fick höra ikväll gjorde mig på gott mod, vi kom överrens, jag erkände mina misstag, de erkände sina misstag och vi lovade varandra att bättra oss och jobba på det.

Andra saker gör mig ännu mer illa till mods än vad de gjorde innan. Att de fortfarande inte vågar låta mig ha ansvar om alla deras barn under en längre tid eftersom de tror att jag inte kommer att klara det känns självklart som ett slag i magen. Det är inte mitt fel att min värdmamma alltid tassar runt i kulisserna, är närvarande och på så sätt avleder deras uppmärksamhet som de borde rikta till mig och det jag säger. Om jag inte har fått testa kan vi ju inte veta om jag klarar det. Och what about alla de andra au pairerna som har arbetande värdmammor och som tar hand om barn och hushålle helt själva. Är det jag som är en sådan hopplöst dålig au pair eller är det ungarna som är så hemskt jobbiga att ingen utan deras mamma klarar av att hantera dem? Who knows?

En annan sak som jag fortfarande irriterar mig på är den JÄVLA MEXICOVECKAN! FAAAATTTTTAAAA, JAG BAD INTE OM ATT FÅ VARA ENSAM I HUSET HELA VECKAN! JAG BAD INTE OM ATT FÅ TUSEN UPPGIFTER ATT GÖRA UTAN TILLRÄCKLIGT MED GUIDNING! JAG BAD INTE OM ATT BLI LÄMNAD ENSAM NÄR JAG VARIT HÄR I KNAPPT TRE VECKOR!

SÅ SLUTA GE MIG DÅLIGT SAMVETE FÖR ATT JAG INTE GJORDE ALLT 100 % RÄTT!!!!!

(och sluta säga att det var ett previlegium jag fick, så kul var det inte alls....)

Annars känns det bra. Förklarade ett par situationer där jag känt mig vilsen, eller där jag känt mig duktig men som har visat sig vara fel och vi alla var rätt förstående. De små planerna jag haft på att bara ge upp (jag erkänner att jag har haft dem, även om jag har låtsats vara så stark och säker på att jag ska klara allt de senaste dagarna) är borta. Istället ska jag visa dem, jag ska visa att jag är bäst och kan hantera det här.

Men det gör lite ont när en av de sakerna de klagar mest på är min oförmåga att göra saker till min bästa förmåga - någonting som ALLTID varit min starka sida. Säg, ni som känt mig länge vet att jag alltid gör mitt bästa, skriver tills fingrarna blöder, läser ut boken först, lämnar in saker långt i förväg, inte nöjer med mig något än det allra bästa. Ambitiösa Amanda, hallå?!

Kanske är det dock en mognadsfas jag går igenom. Känns ganska nyttigt att våga släppa på att alltid vara perfekt, tillåta sig själv att göra misstag. Inte behöva få MVG i allt. Synd bara att man lever i ett hushålle där allt ska vara perfekt, ingenting får missas eller lämnas åt slumpen. Kanske borde jag hitta tillbaka till gamla goda Ambitiösa Amanda (mitt onda, men ack så bra att ha till hands, alter ego som förföljde mig under skoltiden och piskade upp mina betyg). Kanske kommer hon tillbaka när jag börjar läsa en kurs här, hoppas nästan på det även om jag först var glad att hon hade försvunnit.
_______________________________________________________________________________________________

Nog om tråkigheter och vidare till dagens höjdpunkt - IKEA!

Ringde Sofia imorse och bestämde träff på Starbucks. Efter en liten incident här hemma imorse ville jag bara ut och vi bestämde att vi skulle mötas upp och ta en sen frukost. Ute regnade det, nästan haglade, och gatorna var ishala. Satt inne på Starbucks ett tag, drack kaffe och åt blåbärsscones innan vi bestämde oss för att det blev trist. Vi kanade genom stan hem till mig, gick ner på mitt rum och började döda lite tid. Kollade upp lite sköna affärer i New York och Brooklyn dit vi bestämde oss för att åka nästa helg om vi kommer in till stan då.

Men allra bäst var ändå att vi fick tid att börja planera en liten tripp, och inte var som helst utan till upstate New York på vårkanten. Hade väl lite på känn att Sofia skulle ha lite vett i sin musikhjärna och visst hade hon det! Helt utan förvarning kom vi fram till att vi båda, redan långt innan vi kommit hit till USA, velat besöka The Museum at Bethel Woods, på klarspråk WOODSTOCKMUSEET! Så nu har vi suttit och funderat på hur vi ska kunna ta oss upp dit någongång i april/maj eftersom de har stängt från och med januari fram tills dess. Känns otroligt roligt att ha någon som man kan dela det med (annars hade jag åkt själv såklart) och innan dess ska vi åtminstone ha filmkväll och se hela den äkta dokumentären. Underbart!

Satt dock och väntade och väntade på att Emilia och hennes två kompisar, en svensk och en norsk skulle komma och hämta upp oss så att vi skulle kunna åka in mot Newark och besöka IKEA. Efter vad som känts som en evighet, men egentligen inte var så lång tid, kom en bil upprullande utanför huset och vi slängde oss in och körde in mot stan.

Tänker inte beskriva hela besöket i sin helhet. Fick dock med mig en pläd och förvaringsboxar till min byrålåda så att jag kan ha lite mer koll på mina strumpor och sådant. Men det bästa av allt var maten, visserligen hade de ett oerhört knapert utbud (stod att de skulle ha mer mat efter kassorna, men det visade sig att de inte hade det så vi fick springa in ett varv till). Fick dock med mig fem små flaskor julmust, choklad, kardemummaskorpor, knäckebröd, daim, pepparkakor, ballerinakex och lingonsylt så nu är jag mer än nöjd och glad inför julen.







Köttbulleincidenten var dock dagens roligaste. Alla åt varsin stor portion med köttbullar och lingondricka till. Vi svenskar fick betala 2.49 dollar för kalaset. Ja, ni läste rätt. Typ 17 kronor. Norskan däremot, som gick till en annan kassa och tog ett par små bröd till sin mat fick betala över sju dollar för sitt. Vi alla satt förbryllade och jämförde våra kvitton tills någon kläckte ur sig: "Men, det är nog antagligen bara för att du är norsk!"

Har haft en alldeles underbart trevlig dag på Jersey Gardens Mall i Elizabeth tillsammans med Emilia, Mirielle och Brittany. Är för trött för at beskriva dagen  i sin helhet men kortfattad kom jag och Emilia fram till att vi ville ses idag, funderade på att åka till något mall och fick höra från Mirielle att hon ville åka in till Elizabeth och besöka Jersey Gardens som är ett gigantiskt köpcentrum, fullt med outletbutiker precis vid Newarks flygplats.

Efter lite stök hamnade vi först på McDonalds i väntan på Brittany men sedan bar det iväg till Jersey Gardens där vi spenderade ett antal timmar, bara vandrandes runt, storögda, kollandes på allt. Fick med mig en kofta och ett halsband från Forever21 samt en liten julklapp till au pair-mötet nästa helg. Efter lite virrande hittade vi äntligen tillbaka till vår bil och Mirielle släppte av mig och Emilia hemma hos mig där Emilias bil stod parkerad. Eftersom det var två minuter tills jag skulle börja jobba igen sa vi hejdå och hon åkte hem till sig.

Trots att vi hade det jättetrevligt kände jag att jag fick lite dåligt samvete. En av anledningarna till att jag och Emilia träffades idag var för att vi ville snacka svenska. Istället blev det mest engelska eftersom Mirielle och Brittany var med och det är rätt oartigt att prata så att de inte förstår... Lovar dock att gottgöra det imorgon då Emilia har bjudit med mig till IKEA med ett helt gäng svenskar. Sjukt vad mycket svenska vi ska prata! Kommer att bli underbart! Dock betyder det att det inte blir något New York imorgon och alltså inget av att träffa Elin, men jag hoppas att det löser sig så att vi kan ses någon gång innan jul i alla fall.

Visserligen jobbar jag just nu, men ungarna sussar sött i sina sängar så snart ska jag nog ta och krypa ner till mitt. Ses imorgon!

Igår, efter dryga åtta timmar instängd på mitt rum insåg jag att jag måste ut. Fick ihop Leni, Mirielle och Sofia och drog mot fruktade Route 22 och TGI Friday's. Jag var den enda i sällskapet som inte ätit (annat än knäckebröd) så jag beställde genast in en turkey burger, fick dock en vanlig hamburgare men orkade inte bry mig eftersom jag var så hungring. De andra beställde in varsin dessert, ungefär dubbelt så mäktiga som min hamburgare och de satt och petade i sina cheesecakes och brownies långt efter jag ätit upp.



Drog min lilla historia om allt som hänt men ville inte deppa ner alla och istället hade vi det jättetrevligt. Känns så skönt att bara kunna lämna alla problem för ett par timmar, åka någon annan stans och umgås med vänner. Just nu känns det som att just vännerna är en av de få anledningarna till varför jag stannar kvar här så utan dem vet jag inte var jag skulle befinna mig.

Pratade lite mer med pappa och mamma och de ger en så himla mycket stöd hemifrån. Pappa talade om att det precis brukar vara såhär när man börjat ett nytt jobb, efter två månader har den första euforin lagt sig lite och man börjar inse vad fan man har gett sig in på. Men så ska det tydligen vara, så det är bara att kämpa på.

För övrigt har jag varit här i precis två månader idag. Skulle vara skönt att känna sig lite gladare just idag men jag får pigga upp mig själv genom att åka till något mall med Mirielle innan jag jobbar hela kvällen och missar luciafirandet i New York. Är i alla fall stolt att jag klarat två månader!

Har gråitit nästintill oavbrutet de senaste fem timmarna. Handduken bredvid mig i soffan är helt fuktig (kanske delvis beroende på att jag precis duschat och tvättat håret, men ändå...) och jag känner mig helt uttorkad inuti. Tror säkert att det skulle gå att pressa fram ett par till tårar, men det känns som om jag har gråtit färdigt för idag. Kanske till och med för i år, eller för det här decenniet om man ska vara lustig.

Vad som fick mig att tömma mina tårkanaler tänker jag inte gå in i detalj på här men jag kan utan tvekan säga att det har med de kommunikationsproblem jag har med min värdfamilj att göra. Bägaren rann helt enkelt över imorse och efter det har jag bara suttit på mitt rum och gråtit, med undantaget för den halvtimmen då jag torkade tårarna pallrade mig ut i iskylan, gick till banken med min check, postade julkorten och köpte en gingerbread latte på Starbucks.

Ironiskt nog frågade både Al och Pablo på banken ut mig om hur jag trivdes här, hur länge jag skulle stanna och hur allt gick med familjen. Kunde bara nicka och säga "fine" även om allt inte alls är fine just idag. "How long will you stay here?", frågade Pablo artigt när jag lämnade in min check. "I'm planning to stay a year and so far I've only been here two months so we'll see...", svarade jag.

"Only time will tell...", svarade Pablo och för en sekund trodde jag nästan att han kunde läsa mina tankar.

Ironiskt nog postade jag även mina julkort som jag skrev för ett par dagar sedan, just då allt var fine. Om jag hade skrivit dem idag hade det nog inte blivit några "varma julhälsningar från Summit" eller "jag har det bra här och ser fram emot att fira en riktig amerikansk jul" utan snarare "jag har seriösa kommunikationsproblem med min familj och pallar inte mer!!!". Tur dock att jag skrev dem när jag gjorde det. Julen ska vara en glad och trevlig tid.

Missförstå nu inte mitt femtimmars gråtmarathon och uppgivna inställning. Jag har inga som helst planer på att åka hem, absolut inte. Inte heller några planer på att byta familj just nu, absolut inte. Jag trivs så satans bra här i Summit, skulle aldrig kunna ge upp det för en sådan här sak. Och att börja byta familj med två veckor kvar till julafton låter inte som det smartaste. Tänker ge det hela en seriös chans, vara ärlig, kommunicera och hålla en öppen dialog med min värdfamilj och LCC och det kommer att lösa sig. Jag hoppas, hoppas!

Kände dock att jag var tvungen att skypa hem men när jag kom nerrusande på mitt rum klockan tolv var varken någon inloggad från sina mobiler eller från datorn i vardagsrummet hemma. Fick lite smått panik eftersom de nästan alltid är inloggade någonstans. Satt och grät för mig själv en timme, skrev ett desperat mail till min LCC, bestämde mig för att gå ut och göra mina ärenden och tog en dusch och när jag kom ner igen fick jag tag i dem, precis när Idol-finalen kört igån hemma. Ursäktade mig för att jag störde under en sådan högtidlig stund och satt sedan och grät och pratade av mig med mamma, pappa och Ludde i två timmar. Vem fan var det som sa att jag inte ska höra av sig själv när man är ledsen eller har problem utan istället vänta tills det lagt sig och man har fått lite distans? Har aldrig känts så skönt att prata med dem hemma och efte att ha vänt ut och in på alla frågor och funderingar jag har angående min värdfamilj och bollat idéer med mamma och pappa känner jag mig betydligt lugnare och mer förberedd att ta tag i allt.

Nu känner jag mig både uttorkad och utpumpad. Huset är tomt och tyst, I har sitt födelsedagskalas för sina vänner i eftermiddag och jag fick hela eftermiddagen och kvällen ledig. Sitter och funderar hur jag ska lösa det här (om det går att lösa) men jag har inte gett upp. Ni kommer INTE träffa mig på Södermalm imorgon, det lovar jag er.

Ikväll ska jag ut med tjejerna (hatar det uttrycket, men måste använda det eftersom jag inte vet vilka som ska med. Leni? Mirielle? Sofia? Justine? Vi får se!). Vill självklart bara komma härifrån nu men känns ändå hemskt att fly problemen. Är dock ledig dagen imorgon (jobbar kväll och missar Lucia) och hela söndagen så det känns lite splittrat. Självklart skönt att inte vara så nära familjen just nu, men samtidigt blir det bara värre om man håller sig borta. Har dock sag att jag jättegärna vill snacka med mina värdföräldrar på söndag kväll så jag hoppas att det blir av.

Ska smyga upp och kolla om jag kan stoppa i mig någonting nu. Har bara ätit knäckebröd idag och känner mig lite svag. Lovar att hålla er uppdaterade om läget.

Seriöst, en tolvtimmarsdag utan rast är inte okej. Visserligen har jag och W haft en alldeles underbar dag tillsammans. Skridskor, Beatles Revolver på högsta volym i bilen, moon sand och oändligt antal lästa böcker. Skypade till och med tillsammans hem och pratade med hela min familj. W berättade glatt om allt vi gjort under dagen, om lego, robotar och skridskor. Roligt att se honom så upplivad och skönt att få prata ordentligt med alla därhemma.

Helvetet bröt dock lös när vi skulle hämta upp stora killar. Efter lite motstånd fick jag med mig dem hem, men Ev satte (bokstavligen talat) käppar i hjulet (på barnvagnen jag körde) så att de fick ett tillräckligt långt försprång för att hinna hem före mig. Väl hemma var lägenheten helt knäpptyst, kikade igenom alla rum utan att hitta dem och insåg rätt snart att de gömde sig. Blev lite lugnad av att deras ytterkläder och skor låg slängda på golvet, hemma var de i alla fall. Orkade egentligen inte bry mig och körde på den gamla goda taktiken "ignorera-dem-tills-de-tröttnar-och-kommer-fram". Funkade rätt bra och efter ett par minuter hörde jag fotsteg på övervåningen och när jag gick upp nästa gång satt de båda och spelade kort i Evs rum.

Min värdmamma kom hem för att lika snabbt smyga iväg igen för att fixa sina naglar. Fick i uppdrag att fixa ungarna middag, äta upp, se till att de tog sina mediciner, få på sig sina brottningskläder, packa väskan och vara ute genom dörren om en timme. Märk väl att när detta hände hade jag redan jobbat nästan en timme över mina tio schemalagda (och lagliga) timmar. Kunde inte säga annat än ja och när jag kommit på killarna att spela poker om pengar, hindrat dem från att kasta San Pellegrino-flaskor på varandra, tvingat dem att äta upp sin middag, sett till att de fått i sig sina mediciner, sagt åt dem att sluta hälla vatten på golvet, fått på dem alla kläder och satt dem i bilen och de fortfarande höll på att smågnabbas, dra i varandras bilbälten och skrika fick jag ett lättare temper tantrum (mitt nya favoritord på engelska!) och röt till att de fan skulle sätta sig på sina platser, fastspända och vara tysta - annars skulle det inte bli någon brottningsträning. När vi kom fram till parkeringen fick killarna riktigt bråttom ur bilen, jag svängde om och åkte hem. När jag parkerat hemma på uppfarten såg jag att de både glömt sina vattenflaskor och inhalatorer och eftersom jag hade lite dåligt samvete efter mitt utbrott åkte jag lugnt tillbaka, bar W över parkeringsplatsen och gick in i skolan, droppade av sakerna de hade glömt och åkte lugnt hem. De killarna kan verkligen gå mig på nerverna men jag vill inte se de dö av astma eller vattenbrist.

Nu sitter jag här, helt utpumpad efter dagen. Sofia och Amanda kommer antagligen hit (eller så åker vi någon annanstans) och kollar på var vi ska plugga till våren. Dör lite av att det är så svårt! Imorgon är det dock fredag, jag jobbar bara tills tolv på dagen och sen får vi se vad som händer. Tomorrow never knows..

Så idag, efter alldeles för många dagars klagande på hur jobbigt det är att ha en värdfamilj, fick jag äntligen en rejäl bekräftelse på hur underbart roligt det också kan vara.

Av någon anledning fick I, min nioåriga mellankille, någon form av spatt och började sjunga och dansa till Feliz Navidad. Eftersom han blev så uppslukad av sitt lilla framförande levde han verkligen ut och började sjunga och dansa ytterst passionerat. När han ryckte till i hela kroppen, sjönk ner på knä och sjöng ut gick mina tankar direkt till Joe Cocker. Så fort han sjungit klart vände sig min värdmamma mot mig och frågade:

"Amanda, you know who Joe Cocker is, right?"

Självklart, svarade jag och fick ur mig att jag också precis tänkt att I liknade honom. Min värdmamma satte sig direkt vid datorn och youtubade upp hans framförande av Whit a Little Help from my Friends från Woodstock och helt plötsligt satt alla barn upptryckta framför datorskärmen och tittade fascinerat på den spattiga gubben i batiktröja. "What's wrong with him?", frågade W och betraktade skärmen förvånat.

Jag förvarnade dem att bakgrundssångarna är det roligaste med hela framträdandet och L höll på att dö av skratt när deras pipiga, falska röster ackompanjerade Joes hesa stämma.



När sedan L plockade fram John Belushis Staurday Night Live-sketch från 1975 där han imiterar Joe Cockers framträdande var det min tur att vika mig dubbelt av skratt.



Tur att man kan ha det så roligt ihop i alla fall!

Borde egentligen inte uppdatera eftersom ingenting har hänt, men känner ändå att jag måste skriva av mig lite. Börjar så sakteliga närma mig två månader här i USA. Som vanligt känner man sig oerhört splittrad till alla tidsbegrepp. Å ena sidan är två månader en evighet. Har aldrig tidigare varit utan min familj och mitt liv hemma under en sådan här lång tidsperiod. Känner mig oerhört stolt över att ha klarat mig ur hösten. Sett löven gulna, skifta över i rött, falla, sakta förmultna, kvällarna bli mörkare, vindarna blåsa kallare och de första snöflingorna singla ner över ett kyligt New York. Å andra sidan är två månader ingenting. Har minst tio månader, eventuellt elva, kvar. Och om man tänker i veckor, åtta snart nio veckor är ingenting på ett helt år. Hur ska det här gå?

Men samtidigt har jag börjat inse att jag vill vara här i USA. Trots att de på senare tid kommit allt fler stunder där hemlängtan smygit sig på, av olika anledningar, blir jag allt mer säker på att jag vill fortsätta mitt år, absolut inte åka hem. Trots att det ständigt blir missförstånd med familjen, att man tycker olika om saker, att de misstycker om ens val av skola och kurser att plugga här, att jag går och muttrar över att jag missar luciafirandet, kanske till och med måste jobba nyårsafton (utan att de ens har frågat mig innan de bestämde sig!) och man i största allmänhet saknar möjlighet att bestämma över sig själv större delen av tiden. Men jag vill vara här. Jag trivs så oerhört bra här. Jag älskar min värdfamilj. Jag älskar mitt liv här. Jag har ett liv här, något som jag knappt har haft innan.

För trots att det är så mycket som man måste ha värdfamiljens samtycke till har man en form av frihet. Visst är friheten beroende av ens jobbschema, men då man är ledig kan man vara fri som en fågel. Jag har vänner här som bor inom gångavstånd, något som jag knappt har haft sedan grundskolan. Igår hade jag ett par timmar ledigt mitt på dagen, slog en signal till Sofia och bestämde att vi skulle mötas utanför Starbucks om tolv minuter, tolv minuter! Under gymnasietiden kunde man aldrig vara spontan eftersom alla bodde så utspridda i Stockholm. Kunde liksom inte ringa Jenny och fråga om vi kunde ses om tolv minuter. Men det kan man här i Summit!

Har precis kommit hem från en pilatesklass med Leni. Hade aldrig i mitt tidigare liv trott att jag skulle uppskatta pilates, eller yoga heller för den delen, men här har det blivit ett måste. Att möta upp en kompis, gå till YMCA och för en timme eller så helt koppla bort allt som hänt under dagen och allt man går och är irriterad över är helt underbart. Fortfarande är jag smidig som en vandrande pinne, men det kanske ger med sig om ett par veckor. Och det känns skönt att det alltid är någon gubbe som är stelare än vad jag själv är. 

Något som jag dock funderat på och som skrämmer mig är hur det verkar som att folk ändrar sig så fort. Ena dagen är allt bra, andra dagen har de funderingar på att åka hem, tredje dagen pratar de med sin LCC och fjärde dagen sitter de på planet hem till Sverige igen. Om de stämmer kanske vi ses hemma på Södermalm på lördag?  

Spenderade kvällen med Mirielle istället för att gå på bio. Hon hörde av sig och frågade om jag ville med och äta middag precis när min mage kurrade som värst och när hon sa att hon gärna ville till Appelbees i Livingston Mall kunde jag inte motstå. Fick låna vår bil och tio minuter senare svängde jag upp på Fernwood Road och hämtade upp henne. Vi körde på isiga gator mot Livingston och kom fram till Appelbees i tid till amerikanernas middagsrusning. Efter lite väntan fick vi ett trevligt litet bord för två och världens virrigaste kypare. Direkt när han kom ursäktade han sig med att det var hans första dag på jobbet och efter det gick allt sådär halvfel som det säkert gör första dagen på jobbet men som kunderna inte märker om man inte hela tiden blir påmind om att det faktiskt var hans första dag. Han tog upp beställningen samtidigt som han pratade med ett par vid ett annat bord och trots att han försäkrade oss om att han hörde fick han fråga tre gånger om vilken dipp vi ville ha till våra nachos. Han tog ut vår förrätt innan vi var klara, glömde att fylla på vatten och kom med notan långt innan vi ens hunnit äta upp. Trots det hade jag och Mirielle det jättetrevligt och satt och pratade om allt mellan himmel och jord samtidigt som vi åt friterad kyckling och revbensspjäll. Hon ska över till Kalifornien över jul, både till LA och SF och jag kunde inte vara mer avundsjuk!

Vi rullade ut från restaurangen och jag ringde Amanda. Visade sig att det inte skulle bli någon bio så vi tog bilen tillbaka till Summit. Mirielle föreslog glass på McDonalds så vi körde till New Providence och käkade varsin sundae på ett väldigt europiskt McDonalds. På vägen tillbaka ringde Mirielle Leni och jag kunde urskilja när de pratade i telefon (på tyska) att hon ville att vi skulle svänga förbi Lenis hus och hämta upp något. Hon blev väldigt förvånad över att jag förstod tyska, vilket alla tyskar blir, men försäkrade mig om att jag egentligen inte förstod så mycket eftersom både hon och Leni pratar någon konstig sydtysk dialekt. Leni bodde precis på vägen till McDonalds så vi svängde upp till henne på vägen tillbaka och kollade in hennes rum och hämta det som Mirielle glömt. Bestämde med Leni att vi skulle gå på yoga imorgon kväll och sa sedan hejdå och körde tillbaka till Summit.

Hade en otroligt trevlig kväll även om den inte blev riktigt som planerat. Fick dock reda på att jag med 100 procents säkerhet måste jobba på lördag kväll, och Sofia som hade fixat biljetter till luciafirandet i svenska kyrkan i New York. Visserligen visste jag någonstans i bakhuvudet att mina värdföräldrar hade julfester att gå på till helgen men när jag berättade om luciafirandet tidigare i veckan lät min värdmamma väldigt entusiastisk och nämnde ingenting om att jag skulle behöva jobba på lördag. Känner mig jätteirriterad och än en gång visar det sig att brist på kommunikation verkligen förstör mycket. Dock står jag fast vid att jag tycker att min värdmamma verkligen borde ha varit lite tydligare med att jag verkligen skulle behövt jobba då när jag började berätta om luciafirandet. Nu har jag gått och hoppats i onödan och stackars Sofia som har min biljett nu. Vet inte vad jag ska göra... får ragga upp någon annan svensk som vill följa med henne och hennes värdfamilj. Hade supergärna velat gått, men ibland händer sånna här saker och det är det som suger med att vara au pair. Annars det för det mesta mycket trevligt.

Och så åkte Jenny. Vinkade av henne för ett tag sedan utanför huset och gav henne en stor kram innan hon satte sig i taxin mot flygplatsen. Känns konstigt att inte veta när vi kommer att ses igen. Kanske svänger hon förbi en gång till, någon gång när det har blivit lite varmare, men man vet aldrig vad som händer. Packade ihop det sista tillsammans imorse så nu är hennes väska fullpackad med presenter, både till hennes familj och till min. Så nu behöver jag inte oroa mig för att ordna med frakt för julklapparna hela vägen hem vilket är skönt. Hela dagen har dock överskuggats av ett stort svart moln, trots att solen skiner och Summit är underbart vackert under ett tunt snötäcke. Inser att alla som försvinner inte kommer tillbaka men Jenny kommer jag att se igen vilket gjorde det lite lättare att säga hejdå.

Tänkte försöka sammanfatta sista helgen i New York så kortfattat som möjligt. Är inte riktigt på skrivhumör idag.



Fick sluta tidigt i fredags så direkt efter lunch begav vi oss ner till stationen för att hoppa på tåget in till New York. På grund av ett brofel tog resan längre än normalt men tillslut kunde vi ändå stiga av tåget på Penn Station. Började spatsera upp mot fruktade 34th Street, har verkligen börjat avsky just den delen av Midtown trots att alla affärer man kan tänkas behövas finns där, kanske beroende på att man alltid hamnar där till slut eftersom det ligger så nära Penn Station. Bestämde oss för att få lite julklappshopping överstökat så för att inte avslöja något ska jag inte berätta vilka butiker vi sprang in i. Självklart tog allt längre än vad vi planerat men tillslut kunde vi ändå hoppa på tåget upp till 96th Street och Broadway och bege oss till hostelet vi bokat för natten. Ingen av oss hade tidigare spenderat speciellt mycket tid på Upper West Side och vi blev positivt överraskade av hur mysigt det var, kan verkligen tänka mig att bo där.



Första anblicken var inte så farlig som jag hade förberett oss på men när vi mötte en skraltig gammal gubbe i trappan som tydligen hade rummet bredvid oss blev vi lite förskräckta. Rummet var dock fräscht, oerhört litet men helt okej för en natt. Slänge kassarna på golvet, gjorde oss iordning och begav oss ut igen.



Tog tunnelbanan ner till Christopher Street och vandrade längst Bleecker bort till Broadway och vårt favoritshoppningstråk (för er som undrar mer specifikt: Broadway från Canal Street upp till Union Square). Betydligt lugnare än 34th Street, trots att det är mycket folk, bättre affärer och mysigare kvarter (Greenwich Village och Soho bara något kvarter bort). Forever 21 är exempelvis tusen gånger bättre på Broadway och Union Square jämfört med 34th. Plockade på mig ett till par jeans, den här gången för 10 dollar och världens sötaste linne just därifrån. Stannade kvar i kvarteren tills det började mörkna och började leta restaurang. Sprang på världens mysigaste restaurang på Spring Street, Jenny tog en caesarsallad och jag tog en kycklingburgare men glömde att avbeställa osten, men det var sjukt gott ändå.



Fick Jenny att våga provsmaka pumpkin cheesecake, oh my så gott det var!



Forsatte vandra upp Broadway till bion på Union Square och köpte biljetter till 22.40-föreställningen av Everybody's Fine som hade premiär den kvällen. Mamma skulle ha älskat den och både jag och Jenny var jättenöjda med filmvalet när vi rödgråtna lämnade salongen. Klockan var en bra bit över midnatt och vi kände oss inte helt pigga på att ta tåget enda från Union Square till 94th Street så vi tog en taxi och för under 100 kronor kom vi hela vägen upp till årt hostel. Dundrade förbi hotellet vi bodde på förra året på 10th Avenue och man fick ytterligare en flashback från hur det var då och hur det verkligen inte var länge sedan man satt på City Lights diner och åt fruktost varje morgon. Kom upp till hostelet och stupade i säng. Sov hyffsat gott trots att det inte fanns någon luft i rummet och elementet knäppte konstigt.

Jenny däremot fick inte många timmars sömn och hade huvudvärk när hon vaknade på morgonen. Det duggregnade när vi begav oss mot Starbucks för en kaffe och yoghurt och vi hoppade på tunnelbanan ner till Times Square. Klockan elva begav vi oss mot B.B King Blues Club för dagens aktivitet - Beatles Brunch. Varje lördagförmiddag spelar ett Beatles-coverband och eftersom Beatles är bra bestämde vi oss för att gå. Spenderade flera timmar där och blev både mätta och underhållna.





Sen kom snön. När vi kom ut på 42nd piskade det snöblandade regnt oss i ansiktet och vi kände oss för första gången lite hjälplösa. Jenny började känna sig häning, hade ont i huvdet och var trött. Förstod att hon ville få mycket sömn innan flyget idag och samtidigt började jag bli allt mer sugen på någonting som jag förträngt allt för länge bara för att jag visste att Jenny skulle vara här just den här helgen - Hot Tuna på Beacon Theatre. Fick ett infall och tog tåget upp till 72nd Street, frågade mig fram och hittade konsertlokalen ett par gator bort. "Excuse me, do you have any ticktes left for Hot Tuna tonight?". Väntade nervöst medan gubben i biljettluckan kollade på datorn och blev lättad när han hade en biljett över. Langade fram 54 dollar och fick biljetten i min hand och kände mig både euforisk och nedstämd. Självklart hade jag allra helst spenderat sista kvällen i New York med Jenny men eftersom hon mådde så dåligt stod mitt val mellan att åka hem och sova eller se Jorma och Jack. Jag valde Jorma och Jack den här gången och jag är inte stolt över det men samtidigt visste jag att jag skulle ångra det för evigt om jag inte skulle gå. Kan fortfarande inte förstå att jag har sett tre av medlemmarna i Jefferson Airplane under de två månaderna jag befunnit mig i staterna. Ibland är livet bara underbart!



Hade lovat Jenny att vi skulle se julgranen på Rockafeller Center innan vi åkte hem så trots att vi frös, var blöta och kalla begav vi oss ner dit för att få en blick av granen. Den var underbart fin och gav en lite mer energi. Bestämde oss dock för att vi behövde mat och begav oss till en deli ett par gator bort för att äta varm mat. Gick sedan bort till tunnelbanan och sa hejdå till varandra. Jenny tog tåget downtown till Penn och jag tåg tåget uptown till 72nd. Hade en timme innan insläpp så jag köpte en tidning och en banan och satte mig på Starbucks och bara väntade. Prick klockan sju begav jag mig upp till Beacon Theatre och blev insläppt. Väntade ytterligare en halvtimme för att komma in i lokalen och blev överväldigad när jag steg genom portarna.



Från och med nu ska jag alltid gå på konsert själv just eftersom man alltid träffar så underbart konstiga människor. Hamnade mitt mellan Barbara och Debbie, två otroligt intressanta kvinnor. Barbara var dör tillsammans med sin man Mark. Dryga 40 år gammal och påstod att hon inte varit på konsert sedan hon var 19. Hade lämnat sitt barn hos sin mamma och köpt sina biljetter idag, precis som jag gjort. Hon var väldigt pratglad och blev väldigt intresserad av det faktum att jag var au pair, från Sverige och att jag var där själv. Flera gånger fick jag höra hur smart och modig jag var för att jag kommit hit. När en alldeles för full gubbe, som tydligen var kompis till hennes man, kom och slog sig ner på stolen bredvid mig för att snacka agerade hon snabbt och presenterade mig som hennes dotter. Gubben blev fundersam och lämnade ganska snart platsen. På min andra sida satt Debbie, en tvåtusentalshippie som tydligen var bekant med en hel del fanatiska Tuna-fans. Hon stod konstant upp och dansade, hela konserten igen och drog med mig och Barbara flera gånger. I slutet av konserten erbjöd hon mig billiga biljetter till en konsert på torsdag, men jag sa att jag inte visste om jag kunde och lovade att kolla hennes updates på Allman Brothers hemsida. 

 

Om Debbie och Barbara var intressanta människor är det ingenting mot vad de flesta Hot Tuna-fans är. Fanatiska är ett väl valt ord. I tid och otid ställde sig folk upp och skrek ut sina hyllningar till Jorma och Jack. Hot Fucking Tuna!!! Har aldrig varit på en derbymatch i fotboll men jag antar att det bäst kan beskriva stämningen inne i lokalen. En derbymatch där alla håller på samma lag så att säga. Stämningen var så elektrisk att man nästan kunde drömma sig tillbaka till tidigt 70-tal. Här och var i salongen kunde man till och med skymta små rökpuffar, gubbarna ett par rader framför mig såg speciellt misstänka ut, men ingen brydde sig det minsta. Överallt stod folk upp och dansade vilket gjorde att personerna bakom var tvugna att ställa sig upp för att se vilket flera gånger resulterade i att hela publiken stod upp och diggade. Jorma och Jack ägde sönder allt och framförde en underbar version av Good Shepherd. Enda negativa var att de aldrig spelade Embryonic Journey. Jag hade seriöst betalat 54 dollar till bara för att få höra honom spela just den låten.



Nöjd och glad begav jag mig ner till Penn Station bara för att inse att man missat tåget med tio minuter och skulle behöva få vänta minst en timme och tjugo minuter tills nästa. Kollade runt lite på stationen, gick och satte mig på McDonalds och fördrev tiden innan jag hoppade på Dover-tåget och tog mig hemåt. Till min förvåning låg snön tjock på Summits gator, inne i New York hade de smält så fort flingorna nått marken. Vandrade hem genom en tyst, mörk stad och precis klockan två släckte jag lampan och somnade gott.



Ikväll blir det antagligen bio med Amanda och Justine för att muntra upp mig själv lite. Sen väntar en ny vecka, börjar nedräkningen mot två månader i USA.

Länge hade jag lovat både min familj och min värdfamilj att baka lussebullar sådär lagom till jul. Så idag, medan jag och Jenny hade lite tid över, satte vi igång att baka. Vi bestämde oss igår då jag skulle förbi ShopRite och kompletteringshandla lite, så jag passade på att leta efter jäst och kvark eller i alla fall någon sorts motsvarighet till Kesella. Efter att ha spenderat alldeles för lång tid virrandes runt i affären med W sittandes i kundvagnen insåg jag att jag inte skulle hitta vare sig bra jäst (fanns en, för grovt bröd) eller kvark. Jag sprang runt vid mejeridisken utan lycka och tillslut frågade jag en man som stod och plockade upp varor. När jag frågade om de hade kvark och förklarade att jag skulle ha det till att baka kollade han förvirrat på mig och bad mig kolla i gång 6, bland bakartiklarna. Insåg snabbt att han inte hade någon aning om vad det var så jag skyndade mig mot kassorna, träffade Lea med hennes värdbarn och hastade vidare till Kings. Inte heller där hade de kvark men lyckades ändå få med mig lite torrjäst.

Så i eftermiddags började jag och Jenny baka. Efter mycket förvirring, eftersom ingen bakat med torrjäst förut, och lite panik, eftersom det inte verkade som att degen jäst alls, lyckades vi äntligen baka ut ett antal mycket vackra, gula lussebullar. Satt som på nålar när bullarna var i ugnen men när vi tog ut dem såg de alldeles perfekta ut (något bleka, men hellre det än brända). Har aldrig uppskattat en lussebulle så mycket som just idag. Ska äta varje bulle med andakt. Och W älskar dem på samma sätt som han börjat älska allt svenskt. Han satt som klistrad framför youtube när jag och Jenny ville visa honom ett luciatåg och var uppriktigt imponerad.

Nästa helg får jag förhoppningsvis följa med Sofia och hennes värdfamilj in till New York och se på svenska kyrkans luciatåg. Ska bli mysigt!

Jenny och jag har julpyntat mitt rum och det är alldeles underbart fint!

Jenny är här!

Strax innan halv två svängde vi upp förbi terminal B på Newarks flygplats. Jag spejade ut genom fönstrena på bilen och såg en blond kalufs bakom ett par bilar. "Jeeeenny!", ropade jag, hon såg oss och kom gående mot bilen. Kändes som vi såg varandra igår även om det nästan var två månader sedan sist.

Åkte hem till Summit och packade upp och begav oss sedan till Short Hills Mall. Spenderade drygt tre timmar och jag shoppade mer idag än vad jag gjort under hela tiden jag har varit här. Jenny är en (farligt) bra shoppingkompis. Blev allt från ett baslinne till det jag eventuellt ska ha på mig på julafton. Känns väldigt skönt att ha shoppat lite även om jag inte vill tänka på hur mycket det kostade mig. Tog en paus och drack varsin creme brulee latte på Starbucks (har smakat alla julsorter av kaffet nu, betydligt godare än halloweenvarianterna!)



Hitta hem från Short Hills, gick ner till mitt rum och slängde av oss påsarna och drog direkt ut på stan för middag. Hamnade på Taka Sushi och åt supergod chicken teriyaki.





Förstår inte hur Jenny orkade hålla sig vaken så länge, men nu sussar hon äntligen på luftmadrassen nedanför min säng. Klockan är halv tio och jag känner mig förvånansvärt trött. Borde nog krypa ner i sängen snart. Stor dag imorgon. Ska ta oss in till New York med 8.49-tåget (om allt går som planerat). Under veckan är jag rätt låst här eftersom jag jobbar så Jenny får se om hon åker in själv till NY någon dag eller om hon hänger på mig.

Hur som helst känns det jätteskönt att hon äntligen är här. Behövde verkligen lite besök just nu!

Allt jag vet om Thanksgiving har jag lärt mig från Vänner.

Visst ringlar Macy's Thanksgiving Parade genom New Yorks gator (även om the underdog didn't get away den här gången). Självklart spelade Detroit mot Green Bay (it's only like my favorite bay!) och vi som inte orkade hjälpa till i köket låtsades bara följa football-matchen. Visst dök det upp en och annan historia om både bra och mindre bra Thanksgivings under årens lopp. Det smög sig även fram en historia om en vän som tjallat på en annan vän som eventuellt provat en del otillåtna substanser under sina collegeår för länge sedan. VI ÅT TRIFLE (dock inte med biff, lök och ärtor). Jag hade tyvärr på mig alldeles för tighta jeans och inte alls expanderbara Thanksgiving pants. Konstiga släktingar dök upp här och där och vissa dök upp lite för sent vilket inte gillades av de som stått och slitit för att få allt klart...

Dock var ingen tvungen att tillbringa dagen i en låda. Och ingen behövde memorera allt femtio stater för att förtjäna sin Thanksgiving-middag.

Och Brad Pitt dök inte upp!



Och så tog Uncle Jason med oss barn på skattjakt. Fast mörkret smög sig på så vi fick bege oss tillbaka utan skatt. Vi kanske hittar den nästa år.

Imorgon är det Thanksgiving. Thanksgiving betyder mat. Mat betyder en heldag i köket (för min värdmamma, inte för mig). En heldag i köket betyder massa med ingredienser. Massa ingredienser betyder att något glöms bort eller saknas.

När något har glömts bort eller saknas åker Amanda till Kings och handlar.

Inte en.
Inte två.
Men tre gånger.
På samma dag!!!

Först var det selleri. Ett par timmar senare var det mandelextrakt. Och slutligen socker och diet Pepsi (Pepsin var till Ed, inte till matlagningen).

Var bara tvungen att lägga upp en bild på min stackars selleri som hamnade som medpassagerare i bilen påväg hem från Kings (första gången) imorse. Hoppas nu att den smakar jävligt gott för det kommer att dröja länge (läs: dagen innan julafton) tills jag kör tre gånger till mataffären på samma dag.

Tacka vet jag hemma. Konsum, Ica, Lidl, Vi och Hemköp - alla inom fem minuters gångavstånd.

Efter au pair-mötet igår kväll delade Nancy ut papper och broschyrer om allehanda saker. I högen fanns en broschyr från Intrepid Travels och genast började min fantasi skena iväg och drömma sig bort tills slutet på mitt år som au pair och helt plötsligt hade jag planerat in den perfekta trettonde månaden.

Genast fastnade jag för California Discovery, en åtta dagar lång (skulle seriöst inte orka mer) resa från Los Angeles till San Francisco via Joshua Tree National Park, Grand Canyon, Las Vegas, Death Valley och Yosemite National Park.

Sista dagen hos min värdfamilj kommer att vara den 11 oktober 2010. Tänk er då att eventuellt stanna kvar här ett par dagar, se det sista av New York och östkusten. Sedan sätta sig på flyget ner till Los Angeles, tillbringa ett par dagar där och sedan, den 23 oktober hoppa på resan och se allt som man har velat se på västkusten för att slutligen landa i San Francisco den 30 oktober och spendera de sista dagarna under ens år i USA där. Vilken dröm!

Måste eventuellt hitta någon som vill följa med men annars skulle jag utan tvekan ge mig ut själv. Om jag klarar ett år i USA klarar jag utan tvekan det mesta…

Första au pair-mötet är avklarat och var inte alls så farligt som jag trodde. Blev upphämtad av Leni och Mirielle precis utanför mitt hus (alla är så snälla här, kommer och hämtar och lämnar, man behöver inte gå ett steg i onödan!) och vi åkte mot kampsportscentret i Whippany. Mirielle körde och eftersom hon hade GPS hittade vi dit rätt smärtfritt, trots att vi var tvugna att åka en omväg för att köpa middag på Wendy's (inte jag) innan vi kunde åka dit.

Väl framme mötte vi upp vår LCC, Nancy och ett litet gäng au pairer, bland annat Sofia från Sverige som är ny här. Konstigt att man känner sig jätterutinerad även om man bara varit här i sex veckor, men det är väl precis så det ska vara. Man kommer in i allt så himla mycket fortare än vad man först trott. Var i alla fall jättetrevligt att träffa andra au pairer även om det kändes lite konstigt att lära känna människor samtidigt som man höll dem i ett nacksving eller försökte knäa dem i magen eller picka ut deras ögon (märk ordet FÖRSÖKTE, vi alla kom därifrån oskadda). Självförsvarskursen var i alla fall rätt lärorik och tiden gick snabbt.



Nancy agerade mästerfotograf med allas kameror och även fast hon frågade vems kamera hon höll i (min) och lovade att ta kort på mig misslyckades hon varenda gång... (jag står där borta, någonstans, i min nyinköpta hoodie från Abercrombie & Fitch, åh vad jag har blivit amerikansk!)



Vi såg säkert fruktansvärt dumma ut när vi struttade runt och försökte attackera varandra, men det var helt klart roligt.



Och så det obligatoriska gruppfotot av hela Summit/Short Hills-gruppen:



Kvällen avslutades med Leni och Mirielle på Wendy's (andra gången för deras del ikväll) och vi har redan börjat planera skidresor och gud-vet-inte-vad det kommande året!

Ska snart krypa ner i sängen efter ännu en fullsmockad helg. Hann med Short Hills Mall med Amanda och Therese i eftermiddags också plus två timmars Skype med Jenny back home. Tänkt att det är mindre än en vecka tills vi kommer att ses! Bokade hostel för en natt efter noga övervägande, allt som fanns kvar såg så skabbigt ut och Jenny var väldigt motvillig. Lovade henne att man dock överlever en natt på ett äckligt hostel i New York (jag vet!), men jag hoppas att det inte finns bed bugs. Ser så fram emot nästa vecka!

Therese åker hem nästa fredag vilket betyder att det här är hennes sista helg i USA. Självklart kunde vi inte göra annat än att sätta oss på tåget och åka direkt in till New York. Visst hade vi lite sporadiska planer om vad vi ville göra (läs: Top of the Rock, skridskor vid Rockafeller Center, sightseeingtur, New Moon, middag, shopping) men som vanligt blir det inte alltid som man har tänkt sig. Eller rättare sagt, tidsbristen gör att man inte hinner med allt som man vill göra.



Trots att vädret här fortfarande är förvånansvärt varmt och soligt har julskyltningen så smått dykt upp lite överallt. Granen vid Macy's har i och för sig suttit uppe ett par dagar men det känns ändå rätt bisarrt, även för att vara USA. Jag trodde inte julskyltningen skulle komma igång förrän efter Thanksgiving. Även i Summit har de jobbat de senaste dagarna med att få upp julkransarna på lyktstolparna. Så lite julkänsla börjar man ändå få när man vandrar ner Springfield Avenue.



Vi bestämde oss för att försöka ta oss upp till Top of the Rock vid skymningen, men när vi fortfarande var kvar vid 34th Street när solen började gå ner insåg vi snabbt att vi aldrig skulle hinna. Amanda och Therese shoppade en hel del (jag sparar mina pengar tills Jenny kommer!) och det tog sin lilla tid. Trots att Forever 21, H&M, Victoria's Sectret och alla andra affärer på 34th är fullsmockade en lördagseftermiddag hade vi det jättetrevligt trots att alla tre höll på att dö av hunger.



Så vi begav oss upp till Times Square.



Bestämde oss för att äta på Planet Hollywood och vara lite roligt turistiga. Var ganska häftigt ändå och en sån där sak som man bara måste göra.




Min kamera tar så sjukt dåliga bilder när det är mörk inomhus, så det här är det enda vettiga jag kan bjuda på.



Hamburgarna var sjukt goda...




... och nästan lika stora som Thereses huvud!



Så efter middagen insåg vi att vi inte skulle hinna med mer turistiga saker utan begav oss ner till 42nd för att gå och se på bio. Efter fredagskvällens misslyckade försök till att hitta en större bio nära Summit (och vi istället hamnade i Newark och fick så i bilkö i över en halvtimme klockan tolv på natten och kom hem utan att ens ha varit i närheten av bion) var vi rätt sugna på att se New Moon. Trots att jag inte är världens sörsta Twilight-fan kändes det ju som ett måste att se filmen, så snart som möjligt.

Svängde in på bion på 42nd men alla föreställningar innan klockan elva var utsålda, och om vi hade gått på den klockan elva hade vi aldrig kommit tillbaka till Summit den kvällen. Så vi bestämde oss för att ta tåget tillbaka och försöka fundera ut en ny plan. Amandas värdföräldrar var borta och hade tagit med sig bilen och Thereses svarade inte på telefonen så jag fick höra av mig till L och fråga om vi kunde låna vår bil igen. Hon sa att vi fick det och tipsade om en biograf i Millburn som skulle visa New Moon. Vi hoppade av tåget i Summit och gick direkt hem till mig, tog bilen och kastade oss iväg. Den här gången var det betydligt lättare att hitta bion och vi hann med föreställningen som började klockan tio.

Sen satt vi i salonen två timmar och kollade på filmen. Trots att golvet var jättekletigt och jag var supertrött tyckte jag om filmen trots att båda huvudpersonerna verkar lida på Frodo-syndromet (dvs gå runt och vara bleka, ha dimmiga ögon och bara allmänt se utmattade och sorgsna ut). Ludde, du vet vad jag talar om!

Tog sedan bilen tillbaka hem och kunde krypa ner i sängen vid ett. Orkar aldrig uppdatera bloggen på kvällen när jag kommer hem från något, så den här gången är jag väl sist på bollen igen.




Tack tjejer för en jättetrevlig kväll!