all you gotta do is set me free
Men samtidigt har jag börjat inse att jag vill vara här i USA. Trots att de på senare tid kommit allt fler stunder där hemlängtan smygit sig på, av olika anledningar, blir jag allt mer säker på att jag vill fortsätta mitt år, absolut inte åka hem. Trots att det ständigt blir missförstånd med familjen, att man tycker olika om saker, att de misstycker om ens val av skola och kurser att plugga här, att jag går och muttrar över att jag missar luciafirandet, kanske till och med måste jobba nyårsafton (utan att de ens har frågat mig innan de bestämde sig!) och man i största allmänhet saknar möjlighet att bestämma över sig själv större delen av tiden. Men jag vill vara här. Jag trivs så oerhört bra här. Jag älskar min värdfamilj. Jag älskar mitt liv här. Jag har ett liv här, något som jag knappt har haft innan.
För trots att det är så mycket som man måste ha värdfamiljens samtycke till har man en form av frihet. Visst är friheten beroende av ens jobbschema, men då man är ledig kan man vara fri som en fågel. Jag har vänner här som bor inom gångavstånd, något som jag knappt har haft sedan grundskolan. Igår hade jag ett par timmar ledigt mitt på dagen, slog en signal till Sofia och bestämde att vi skulle mötas utanför Starbucks om tolv minuter, tolv minuter! Under gymnasietiden kunde man aldrig vara spontan eftersom alla bodde så utspridda i Stockholm. Kunde liksom inte ringa Jenny och fråga om vi kunde ses om tolv minuter. Men det kan man här i Summit!
Har precis kommit hem från en pilatesklass med Leni. Hade aldrig i mitt tidigare liv trott att jag skulle uppskatta pilates, eller yoga heller för den delen, men här har det blivit ett måste. Att möta upp en kompis, gå till YMCA och för en timme eller så helt koppla bort allt som hänt under dagen och allt man går och är irriterad över är helt underbart. Fortfarande är jag smidig som en vandrande pinne, men det kanske ger med sig om ett par veckor. Och det känns skönt att det alltid är någon gubbe som är stelare än vad jag själv är.
Något som jag dock funderat på och som skrämmer mig är hur det verkar som att folk ändrar sig så fort. Ena dagen är allt bra, andra dagen har de funderingar på att åka hem, tredje dagen pratar de med sin LCC och fjärde dagen sitter de på planet hem till Sverige igen. Om de stämmer kanske vi ses hemma på Södermalm på lördag?
nä, det stämmer inte! du kommer inte att ändra dig :) det är inte ens värt att ändra sig; precis som du säger, där har du så mycket, så mycket nytt och spännande, och fastän jag inte vet hur allting ligger till, så är lite communication breakdown med värdfamiljen också liiite spännande - jag menar, sådana utmaningar gör så att man utvecklas! jag tycker inte att allt det är värt att lämnas, vad ska man göra här hemma liksom? här har man ju inte alls så mycket att välja på... knappt något
Du har rätt Z. Det finns nästan ingenting hemma för mig just nu, inget jobb och inget plugg, ingenting! Självklart finns det personer man saknar men de kommer att finnas kvar när man kommer hem. Och precis som min pappa sa: "det roligaste som har hänt den här veckan hemma är en svinisvaccinspruta i armen.." Här i USA fick man ju till och med den fancy nässpraysvarianten så att man slapp ont i armen. Tänk så bra USA kan vara ibland, haha. ;)
du har rätt Z, varför skulle jag vilja åka hem? det finns ingenting hemma för mig just nu. visst saknar man vissa personer, men man tröstar sig med att de kommer att finnas kvar när man kommer hem. och som pappa sa: "det roligaste som har hänt den här veckan är en svinisvaccinspruta i armen..". så kanske är det bäst att stanna här ett tag till. vi fick ju till och med den fancy nässpraysvarianten av vaccinet så att man slapp få ont i armen. tänk så bra USA kan vara ibland, haha. ;)
Men stört! Först skickar jag ett meddelande som inte kommer fram, sen försöker jag skriva det igen. Och nu plötsligt kom båda upp! :( :( :( Vad dum jag känner mig...
