tomorrow never knows
Seriöst, en tolvtimmarsdag utan rast är inte okej. Visserligen har jag och W haft en alldeles underbar dag tillsammans. Skridskor, Beatles Revolver på högsta volym i bilen, moon sand och oändligt antal lästa böcker. Skypade till och med tillsammans hem och pratade med hela min familj. W berättade glatt om allt vi gjort under dagen, om lego, robotar och skridskor. Roligt att se honom så upplivad och skönt att få prata ordentligt med alla därhemma.
Helvetet bröt dock lös när vi skulle hämta upp stora killar. Efter lite motstånd fick jag med mig dem hem, men Ev satte (bokstavligen talat) käppar i hjulet (på barnvagnen jag körde) så att de fick ett tillräckligt långt försprång för att hinna hem före mig. Väl hemma var lägenheten helt knäpptyst, kikade igenom alla rum utan att hitta dem och insåg rätt snart att de gömde sig. Blev lite lugnad av att deras ytterkläder och skor låg slängda på golvet, hemma var de i alla fall. Orkade egentligen inte bry mig och körde på den gamla goda taktiken "ignorera-dem-tills-de-tröttnar-och-kommer-fram". Funkade rätt bra och efter ett par minuter hörde jag fotsteg på övervåningen och när jag gick upp nästa gång satt de båda och spelade kort i Evs rum.
Min värdmamma kom hem för att lika snabbt smyga iväg igen för att fixa sina naglar. Fick i uppdrag att fixa ungarna middag, äta upp, se till att de tog sina mediciner, få på sig sina brottningskläder, packa väskan och vara ute genom dörren om en timme. Märk väl att när detta hände hade jag redan jobbat nästan en timme över mina tio schemalagda (och lagliga) timmar. Kunde inte säga annat än ja och när jag kommit på killarna att spela poker om pengar, hindrat dem från att kasta San Pellegrino-flaskor på varandra, tvingat dem att äta upp sin middag, sett till att de fått i sig sina mediciner, sagt åt dem att sluta hälla vatten på golvet, fått på dem alla kläder och satt dem i bilen och de fortfarande höll på att smågnabbas, dra i varandras bilbälten och skrika fick jag ett lättare temper tantrum (mitt nya favoritord på engelska!) och röt till att de fan skulle sätta sig på sina platser, fastspända och vara tysta - annars skulle det inte bli någon brottningsträning. När vi kom fram till parkeringen fick killarna riktigt bråttom ur bilen, jag svängde om och åkte hem. När jag parkerat hemma på uppfarten såg jag att de både glömt sina vattenflaskor och inhalatorer och eftersom jag hade lite dåligt samvete efter mitt utbrott åkte jag lugnt tillbaka, bar W över parkeringsplatsen och gick in i skolan, droppade av sakerna de hade glömt och åkte lugnt hem. De killarna kan verkligen gå mig på nerverna men jag vill inte se de dö av astma eller vattenbrist.
Nu sitter jag här, helt utpumpad efter dagen. Sofia och Amanda kommer antagligen hit (eller så åker vi någon annanstans) och kollar på var vi ska plugga till våren. Dör lite av att det är så svårt! Imorgon är det dock fredag, jag jobbar bara tills tolv på dagen och sen får vi se vad som händer. Tomorrow never knows..
Helvetet bröt dock lös när vi skulle hämta upp stora killar. Efter lite motstånd fick jag med mig dem hem, men Ev satte (bokstavligen talat) käppar i hjulet (på barnvagnen jag körde) så att de fick ett tillräckligt långt försprång för att hinna hem före mig. Väl hemma var lägenheten helt knäpptyst, kikade igenom alla rum utan att hitta dem och insåg rätt snart att de gömde sig. Blev lite lugnad av att deras ytterkläder och skor låg slängda på golvet, hemma var de i alla fall. Orkade egentligen inte bry mig och körde på den gamla goda taktiken "ignorera-dem-tills-de-tröttnar-och-kommer-fram". Funkade rätt bra och efter ett par minuter hörde jag fotsteg på övervåningen och när jag gick upp nästa gång satt de båda och spelade kort i Evs rum.
Min värdmamma kom hem för att lika snabbt smyga iväg igen för att fixa sina naglar. Fick i uppdrag att fixa ungarna middag, äta upp, se till att de tog sina mediciner, få på sig sina brottningskläder, packa väskan och vara ute genom dörren om en timme. Märk väl att när detta hände hade jag redan jobbat nästan en timme över mina tio schemalagda (och lagliga) timmar. Kunde inte säga annat än ja och när jag kommit på killarna att spela poker om pengar, hindrat dem från att kasta San Pellegrino-flaskor på varandra, tvingat dem att äta upp sin middag, sett till att de fått i sig sina mediciner, sagt åt dem att sluta hälla vatten på golvet, fått på dem alla kläder och satt dem i bilen och de fortfarande höll på att smågnabbas, dra i varandras bilbälten och skrika fick jag ett lättare temper tantrum (mitt nya favoritord på engelska!) och röt till att de fan skulle sätta sig på sina platser, fastspända och vara tysta - annars skulle det inte bli någon brottningsträning. När vi kom fram till parkeringen fick killarna riktigt bråttom ur bilen, jag svängde om och åkte hem. När jag parkerat hemma på uppfarten såg jag att de både glömt sina vattenflaskor och inhalatorer och eftersom jag hade lite dåligt samvete efter mitt utbrott åkte jag lugnt tillbaka, bar W över parkeringsplatsen och gick in i skolan, droppade av sakerna de hade glömt och åkte lugnt hem. De killarna kan verkligen gå mig på nerverna men jag vill inte se de dö av astma eller vattenbrist.
Nu sitter jag här, helt utpumpad efter dagen. Sofia och Amanda kommer antagligen hit (eller så åker vi någon annanstans) och kollar på var vi ska plugga till våren. Dör lite av att det är så svårt! Imorgon är det dock fredag, jag jobbar bara tills tolv på dagen och sen får vi se vad som händer. Tomorrow never knows..
Kommentarer
Trackback
