east-west

Ber som ödmjukast om ursäkt för mitt urusla bloggande. Har det för bra här i Kina för att hinna rapportera!

Eftersom det tar för evigt att ladda upp bilder på bloggen tänkte jag bara tipsa om den här länken, så att ni kan se hur roligt vi har det om dagarna.

http://www.iesglobal.com/index.php?option=com_content&task=blogcategory&id=47&Itemid=169

En uppdatering om vad som har hänt sedan sist kommer så småningom. :)

Bildbevis på att jag faktiskt åt orm på spett igårkväll. Och det var långt ifrån det mest creepy jag stoppade i munnen. Tänker försöka föra en lista över allt vidrigt jag har ätit i Kina, så här långt ser listan ut såhär:

- Ankhjärna
- Tusenåriga ägg
- Orm
- Skorpion
- Kackelacka
- Geckoödla

Får ta och hålla er uppdaterade så gott det går. :)

Annars rullar dagarna på här. Igår kväll samlades hela gruppen och tog tunnelbanan in till city och Wanfujing där vi strosade upp och ner gatan och smakade på alla möjliga kinesiska delikatesser. Tyckte att jag var modig som vågade tugga i mig en skorpion (faktiskt ganska god, smakade precis som kyckling) och en kackelacka (också ganska god, men stannade kvar i munnen lite för länge, ungefär som att tugga på popcornkärnor). Vågade mig dock inte på åsnepenis eller fågelspindel, vilket vissa andra gjorde, och avslutade kvällen med kanderade jordgubbar istället. Inte fullt lika farligt.

De första dagarna i Kina är avklarade och för första gången sitter jag ensam på vårt rum, som jag i övrig delar med en tysk, en dansk och en britt, lyssnar på Crosby, Stills & Nash och knappar på min dator. Lyckades fixa internet till rummet tidigare idag, någonting som inte visade sig vara helt rätt. Förutom att man skulle ta med sin datorn till the Internet building för att få en kines att fixa nätverket skulle man även försöka köpa en sladd. Efter ett försök då jag bara fick en frågande blick gick jag tillbaka till Teach & Travels kontor, letade rätt på en kines som pratade lite engelska och bad henne plita ner några kinesiska tecken på ett papper. Med lappen i högsta hugg gick jag tillbaka till kinesen i internetbyggnaden och efter lite om och men gav han mig en nick, jag sa xie xie och gick tillbaka till rummet. Och nu funkar internet. God bless China!

Hur har mina första dagar varit? Alldeles underbara! Har träffat så mycket sköna människor, Kina är himla häftigt och lektionerna rullar på även om det känns tungt att vara tillbaka i skolbänken igen. Maten är helt okej, har ätit alldeles underbart gott, fruktansvärt äckligt och helt enkelt bara rent creepy mat. Frukosten är svårast. Inte alltid man är sugen på vare sig blaskig kornsoppa, friterad deg med okänd fyllning eller kalla salladslökspannkakor. Utöver det är det mesta prima. Ja, förutom att det är väldigt kallt.

För att kort gå igenom vad vi gjort de senaste dagarna måste jag säga att flygresan gick förvånansvärt bra. Träffade upp en hel del människor på Arlanda, några fler i Köpenhamn och sedan gick flyget mott Peking rätt snabbt. Lyckades till och med sova ett par timmar vilket är väldigt ovanligt för mig. Kom fram sent på eftermiddagen, fick våra rum och sedan begav vi oss ut. Hittade tolv andra i stort sett okända människor utanför min dörr och tillsammans hittade vi en jättemysig restaurang i en allé precis mitt emot campus. Beställde in så mycket mat och dryck att vi nästan rullade hem, och allt gick på 25 kronor styck. Sa jag att jag älskade Kina? Kvällen slutade i en ytterst improviserad hemmafest i något av rummen med fyrakronors-öl från Seven Eleven, men alla vara så jetlaggade att vi säkert somnade innan elva.

Dagen efter samlades vi i en svinkall aula och hade genomgång om vad som kommer att hända de närmaste 6 månaderna. Eftermiddagen bestod av ice breakers, för att vi alla skulle lära känna varandra samt en rundvandring på campus. På kvällen drog vi ner till "bargatan", ett gäng på säkert 25 personer men eftersom klockan inte ens var åtta var det ganska dött. Men vi blev underhållna av Kinas svar på ABBA och hade en rätt trevlig kväll innan vi tog taxin tillbaka och definitivt somnade innan klockan tolv.

Söndag betydde upp klockan sju eftersom lektionerna börjar vid kvart över åtta. Behöver inte gå in på detalj hur lektionerna är eftersom vi fortfarande inte haft så många men jag måste medge att det känns både bra och väldigt konstigt att "plugga" igen. Vet inte om jag känner mig mest förvirrad på mandarinlektionerna eller på de totalt irrelevanta lektionerna i engelsk grammatik men jag är säker på att det blir bättre med tiden. Kvällen bjöd på välkomstmiddag för alla 85 deltagare och all personal vilket var helt sinnessjukt. Åt så fruktansvärt myceket, men det var det defintivt värt. Kvällen avslutades på Sculpture in Time, ett otroligt västerländskt café här i närheten där en te kostar 25 kronor. Totalt värdelöst men väldigt mysigt.



Sitter just nu och försöker ladda in bilderna jag har tagit såhär långt i datorn, går väldigt sent men ytterligare en uppdatering är att vänta inom kort.

Ni hao! Jag lever och mår bra. Har först idag fått ordning på internet i rummet så från och med nu blir det förhoppningsvis lite mer bloggande. Uppdatering kommer så småningom. Nu ska vi iväg till Wangfujing, snack street, och knapra på lite gräshoppor. Kina är underbart!

Med två dagar kvar till avresa sitter jag hemma och skakar som ett löv. Nervositeten kickade in ordentligt i helgen och sedan dess har jag knappt kunnat äta eller sova. Tar dock det hela med ro, vet att man måste få vara lite nervös. Vet att jag har lovat att börja blogga, men tänker fortfarande vänta tills jag landat i Peking. Trots att det har hänt få bloggvärdiga händelser under tiden mellan tidig höst och januari tänkte jag ändå ladda upp ett par bilder bara för att länka ihop tiden mellan USA och Kina.







I oktober åkte jag och bästaste Jenny på spontanresa till Berlin. Efter det drog hon till Bad Gastein och nu kommer vi inte ses förrän i juli. Dock blev det en ypperlig avskedresa!

---

November bjöd på två kära återseende. My beloved San Francisco och min stormtrooper-klon Sofia!



Bodde i en skokartong inklämd mellan två viktorianska hus på 26th Street i Noe Valley. Fick en oväntad granne vid namn Skillet.



Råkade fylla tjugo, vilket är totalt värdelöst i USA men samtidigt kunde jag inte ha tänkt mig en bättre födelsedag. 20 grader, strålande sol och fri och lycklig i San Francisco.



Känner inte att det är nödvändigt att proklamera min kärlek för den här staden en gång till.



Definitivt världens bästa reskamrat. :)

---

Från San Francisco begav vi oss vidare västerut.



Och Hawaii var definitivt det paradis som man tror att det är.





Utfärdade även albinovarning på mig själv under de första dagarna. Vet fortfarande inte om det är kriminellt att vara såhär blek när man är på Hawaii.



Körde moped för första gången och blev hånad för min hjälm. Hamnade i Hanauma Bay och snorklade med sköldpaddor.



Begav oss upp till North Shore och levde surfarliv för ett par dagar.



Och om jag skulle ha fått bestämma skulle jag aldrig lämnat den där hängmattan...

---

Kom hem till ett svinkallt Sverige och var djupt deprimerad i två veckar innan julafton kom.



Och trots att julen egentligen inte var så speciellt var det ändå underbart att fira den hemma i Sverige i år.



Mest chockerande var dock att vår tomte saknade en stor bit av sitt skägg.

---

Juldagen hos kusinerna...

---

... och gott nytt år.

---

Och så blev det januari och veckorna gick alldeles för fort och jag hänger inte med och jag har inte packat någonting och min plånbok och mobiltelefon är fortfarande stulna och jag är alldeles uppstressad över Kina men fortfarande jättepeppad men ändå känns det som om jag skulle behöva en vecka hemma bara för att landa i tanken att jag faktiskt ska åka bort igen ett halvt år även om jag vet att jag kommer att klara det eftersom jag har varit borta längre förut men samtidigt vet man ju inte hur det kommer att gå och jag är rädd för att misslyckas på samma sätt som med au pair-grejen men samtidigt kan man ju inte uppleva någonting om man inte tar några chanser så nu tänker jag fan bara köra på och åka till Kina och ha det så jävla kul! Phew....

Sa hejdå till Elin i Västerås i helgen men hej till nya människor, men eftersom Elins kamera också försvann finns det inget bildbevis vilket kanske är tur. Hade även avskedsmiddag med släkten, och jag fick dem alla att käka med pinnar. Det ni!





Och där hade ni min höst och vinter så här långt och i och med den här bildkavalkaden ska jag sluta titta tillbaka och börja leva i nuet. Och nuet betyder Kina, and I'm so excited!

East-West är tillbaka. Efter fem månader där allt och ingenting har hänt har jag bestämt mig för att blåsa liv i min gamla blogg, mest på grund av att den kommande tiden kommer att bjuda på en del spännande händelser men även för att jag inte har så mycket annat att göra. 

När jag slänger en hastig blick i backspegeln blir jag alltid lika förvånad när jag inser att det har gått öven fem månader sedan jag avslutade mitt au pair-år. Fem månader är över hälften av tiden jag spenderade i USA och känns både som ett ögonblick och en evighet. Måste dock säga att jag äntligen ser tiden i USA som ett avslutat kapitel. Var ganska uppriven under en lång tid efter jag kommit hem, både arg på hela situationen och allt som jag behövt stå ut med men ändå så himla glad och tacksam för allt jag hade upplevt. Då trodde jag att jag precis upplevt mitt livs äventyr, att de nio månaderna i USA skulle bli det jag såg av världen under tiden mellan gymnasiet och universitetet. Tänk så fel man kunde ha...

Redan när jag lämnade USA så hade jag givit Sofia ett vagt löfte om att komma tillbaka, i mitten av november när hennes år skulle ta slut. Som så mång andra löften man avger slängde jag väl bara ur mig ett svar lite halvhjärtat, utan att egentligen tro att det skulle bli mer än en dröm. Men så kom jag hem till Sverige, slängdes direkt in i verkligheten med arbetslöshet och rastlöshet och idéer började dyka upp i huvudet på både mig och Sofia. Innan vi ens hade hunnit reflektera över hur allt skulle gå ihop och hur vi skulle ha råd hade vi bokat varsin flygbiljett till San Francisco den trettonde november, två dagar före min tjugoårsdag, och sedan vidare till Hawaii.

Hösten gick, jag jobbade så mycket jag kunde och längtade med skräckblandad förtjusning efter november. Att jag skulle tillbaka till USA igen och till råga på allt min favoritstad (det råder fortfarande delade meningar inom mig själv och mellan mig och Sofia om vilken stad i USA som faktiskt är bäst, där New York och San Francisco ligger på delad förstaplats. New York är fortfarande mitt andra hem men San Francisco ligger mig alltid närmast om hjärtat. Att det ska vara så svårt att välja...) som jag redan besökt i år men där jag bara fick tre dagar i somras. Och att åka till Hawaii kändes så surrealistiskt att jag nog inte ens förstår att jag har varit där även om jag redan är hemma i Sverige igen.

Att beskriva vår resa i ett blogginlägg skulle inte göra den någon rättvisa. Eventuellt lägger jag upp några bilder i framtiden, men eftersom jag fortfarande håller på att bearbeta alla upplevelser har jag svårt att få perspektiv på helheten vilket gör det omöjligt att få ner några ordentliga tankar på papper. Ett par saker har jag däremot klart för mig efter resan:

För det första har jag lärt mig att jag kan klara mig själv, någonting som känns otroligt befriande. Å ena sidan fick jag lära mig att vara självständig redan då jag bodde i USA första gången, men den här gången var jag äntligen fri. Ingen värdfamilj att oroa sig över, inget ansvar för någon annan än mig själv. Att först ha två veckor, alldeles för sig själv (tillsammans med Sofia såklart, men hon gjorde ju också ett bra jobb att ansvara för sig själv) att upptäcka San Francisco var helt magiskt. Med bas i vår lilla skokartong på 26th Street i Noe Valley fick jag äntligen chansen att uppleva, och inte bara se, min absoluta favoritstad. Morgonjogga upp och ner Dolores Street, storhandla på Whole Foods, se solnedgången från Ocean Beach, strosa runt i Golden Gate Park, beundra utsikten från Twin Peaks, ta J-tåget ner till downtown, shoppa alldeles för mycket och bara vara. Snälla, ta mig tillbaka!

Den andra stora, omvälvande förändringen skedde på Hawaii. Jag blev frälst. Totalt mentalt knockad av vågorna, brädorna och människorna. Såhär nu efteråt kan jag alltså titulera mig nyfrälst surfingfantast. Trots att mina egna erfarenheter av att catching waves endast består av en och en halv surflektion på Waikiki Beach var det som om att Jesus själv uppenbarat sig i ett par boardshorts och med en bräda under armen under våra fyra korta men alldeles underbara dagar upp på North Shore på O'ahu. Lyckligtvis lyckades vi fånga några glimtar av O'Neill World Cup of Surfing första dagen vi kom upp till North Shore men besattheten sitter fortfarande i och de senaste två kvällarna har jag suttit som fastklistrad framför datorn och live webcasten från Billabong Pipe Masters. Så nu inte bara vet jag, utan jag bryr mig även om, att Jeremy Flores inte bara först slog ut Kelly Slater utan även tog hem hela jävla segern i Pipe Masters mot Kieren Perrow igår. Jag vet inte riktigt vad som har flugit i mig.

Sist, och allra viktigast bland de saker som jag lärt om mig själv, är att jag har insett hur viktigt det är att resa. Efter att på egen hand upptäckt vissa platser, och efter att ha pratat med andra människor från världens alla hörn (eller rättare sagt Australiens alla hörn) på hostelet i Waikiki har jag insett att det nog inte finns någonting annat jag egentligen vill göra. Hela min kropp vill ingenting annat än att ge mig iväg från Sverige. Var spelar mindre roll. Bara åk!

Bredvid mig i soffan ligger ett brev från Uppsala Universitet. Visst kom jag in på lärarprogrammet till våren. I kuveret ligger information om skolstart och annat praktiskt man måste ordna med innan man ger sig in i studentlivet. Säkert mycket informativt för de personer som faktiskt ska plugga till våren. Men det hade inte jag tänkt att göra. Inte just den här våren i alla fall.

Så vad är det nu som håller mig borta från universitetet? Jo, jag åker till Kina den tjugonde januari för att delta i ett Teach&Travel-projekt. En månads utbildning i Peking och sedan fem månader som engelsklärare någon annanstans i landet. Har försökt hålla det hela ganska hemligt sedan tidigt i höstas då jag råkade ramla över information om hela projeket på internet. Tänkte att jag nog var galen, att jag hade en släng av godartad resfeber, att jag bara ville bort från Sverige och ut på nya äventyr. Till råga på var det precis samtidigt som jag och Sofia var i fullt sjå med att planera min återkomst till USA. Inte kunde man väl först åka till USA en månad och sen ett par veckor efter det åka till Kina och vara borta ett halvår? Rådfrågade ett par nära kompisar som övertalade mig om att jag inte var helt galen och efter att min familj också givit sitt godkännande hade jag bestämt mig. Det har varit lite jobb, inte alls lika mycket som inför au pair-resan, och det mesta har än så länge gått rätt smidigt. Besökte kinesiska ambassaden idag för att ansöka om visum, kom tidigt och tänkte ge det god tid eftersom jag vet hur lång tid det tog på den amerikanska ambassaden. Tre minuter, ungefär så lång tid tog mitt besök på ambassaden. Och visumet är klart att hämta ut på onsdag. Jahapp, smidigt. Så nu är jag så redo jag någonsin kan bli för Kina, och efter det vet jag förhoppningsvis om lärare är det jag verkligen vill bli och framför allt känner jag mig förhoppningsvis redo för att börja plugga.

Men så klart, man kan ju aldrig riktigt veta... Kanske beger jag mig till Australien och lär mig surfa på riktigt?

I snart tre veckor har jag skjutit upp det här blogginlägget. Tänkt att jag kan skriva det imorgon, eller i övermorgon, eller nästa vecka och helt plötsligt har det gått tre veckor sedan jag lämnade USA och flög hem till Sverige igen. Fortfarande saknar jag perspektiv på saker och ting, å ena sidan kan jag inte alls förstå att jag ens spenderade nio månader i New Jersey och å andra sidan känns det som jag fortfarande är kvar. Har haft mycket tid att fundera sedan jag kom hem men ingenting jag funderar på gör mig speciellt mycket klokare. Bäst är det antagligen att acceptera att det blev som det blev. Jag hade oturen att få två värdfamiljer som, av olika anledningar, inte var speciellt lämpade för att vara värdfamiljer i huvudtaget. Självklart har jag en del av skulden också, jag kunde ju ha varit perfekt. Men det har jag insett att jag inte är. Skönt det kanske, annars hade jag blivit vansinnig.

Jag kan fortfarande tänka tillbaka på hur jag hade det och känna att en fruktansvärd ilska sprider sig i kroppen. Jag förstår fortfarande inte att jag stod ut med så fruktansvärt mycket skit, utan att egentligen ha gjort speciellt mycket fel (majs-incidenten, någon?). Men jag håller på att komma över det. Trots att jag förlorat lite tro på mänskligheten och mycket tro på mig själv försöker jag kommer över det. Jag måste, för jag vet att jag kommer att komma ut betydligt starkare på andra sidan.

Att jag skriver såhär bittert är dock egentligen rätt missvisande för aldrig att jag skulle ha stannat i nio månader om allt enbart vore skit. Jag har haft det i särklass bästa året i mitt liv, upplevt saker som jag aldrig skulle ha gjort om jag stannat kvar i Sverige och träffat så många underbara människor. Jag skulle inte vilja byta ut mina upplevelser mot någonting, jag önskar bara att jag tänkt igenom allt lite noggrannare innan jag valde familj från första början. Men nu spelade ödet sitt lilla spratt, för om jag aldrig hamnat i Summit, New Jersey hade jag aldrig lärt känna Sofia och alla andra au pairer, aldrig gjort New York till min andra hemstad och aldrig upplevt allt jag har gjort. Så ja, någonstans måste jag tro lite på ödet.

Egentligen skriver jag bara det här för att avsluta alltihopa, kändes inte riktigt rätt att avsluta bloggen utan en proper summering. Sen jag kom hem har jag hört från flera håll att jag faktiskt borde skriva ett par rader i bloggen, bara för att se till att få en avslutning på det hela. Efter att ha skjutit upp det under så många veckor kände jag att det var dags nu. Att sätta punkt, avsluta ett kapitel och gå vidare.

Kan dock inte lova att det här är det sista ni hör från mig. Jag och Sofia slipar för fullt på planer inför hösten. Kanske återkommer jag då.

California (and Nevada), I'm going to miss you!

Did I tell you that San Francisco is freaking awesome!

Civic Center, Alamo Square, Haight-Ashbury, 2400 Fulton Street (the Jefferson Airplane mansion), Golden Gate Park and Ocean Beach. Wonderful!

San Francisco is freaking awesome!

Så imorgon, äntligen, Äntligen, ÄNTLIGEN, åker jag till San Francisco. Hur sinnersjukt är inte det?

Jag packar. Garderoben är tom, likaså de flesta byrålådorna. På golvet ligger två fullproppade resväskor, ingenting är iordning än men det märks att jag är på väg att flytta ut. Den ena väskan är fylld till hälften med vinterkläder, till hälften med kläder till soliga Kalifornien. Den andra väskan är packad med kläder som inte passar in i någon av de kategorierna. Skor ligget utspridda över hela golvet, papperskorgen är överfylld med skräp, gamla tidningar och skokartonger. I en vit soppåse ligger allt det som inte får följa med någonstans, de kläder som antingen är trasiga eller saknar värde. Som antagligen ska kastas bort innan jag beger mig vidare.

Var jag ska vet jag inte än. Det enda jag vet är att jag inte ska vara kvar här. Har gått en vecka sedan jag och min värdfamilj splittade upp. Har fortfarande inte riktigt förstått det och känner mig ganska ambivalent. Å ena sidan vill jag bara lämna och dra så fort jag bara kan, och vet att jag egentligen borde ha gjort det tidigare. Å andra sidan kan jag inte förstå att jag tvingas lämna mina värdbarn, vi som skulle ha haft en så bra sommar tillsammans. Att de fortfarande inte vet att deras mamma har bett mig att gå, på grund av orsaker som är så löjliga så att det är skamligt, krossar mitt hjärta varje gång jag hör dem prata om hur mycket tid vi har att klara hela Super Mario-spelet eller hur kul vi kommer att ha det vid poolen i augusti. Som igår när jag och mitt värdbarn åt middag och vi pratade om nya au pairer som kommer att flytta in i området i sommar. Han påstod att jag nog skulle bli jättebra kompis med dem "...if you don't do anything stupid in, say, August and mom will send you home". Om han bara visste. Och egentligen har jag inte ens gjort något dumt.

Men ungarna vet inte och så länge fortsätter jag packa. Kalifornien närmar sig med stormsteg och om jag tvingas lämna USA gör jag det ändå med ett värdigt avslut.

Borde blogga, mycket som har hänt, men har absolut ingen lust. Återkommer senare.