come back baby
Och så åkte Jenny. Vinkade av henne för ett tag sedan utanför huset och gav henne en stor kram innan hon satte sig i taxin mot flygplatsen. Känns konstigt att inte veta när vi kommer att ses igen. Kanske svänger hon förbi en gång till, någon gång när det har blivit lite varmare, men man vet aldrig vad som händer. Packade ihop det sista tillsammans imorse så nu är hennes väska fullpackad med presenter, både till hennes familj och till min. Så nu behöver jag inte oroa mig för att ordna med frakt för julklapparna hela vägen hem vilket är skönt. Hela dagen har dock överskuggats av ett stort svart moln, trots att solen skiner och Summit är underbart vackert under ett tunt snötäcke. Inser att alla som försvinner inte kommer tillbaka men Jenny kommer jag att se igen vilket gjorde det lite lättare att säga hejdå.
Tänkte försöka sammanfatta sista helgen i New York så kortfattat som möjligt. Är inte riktigt på skrivhumör idag.
Fick sluta tidigt i fredags så direkt efter lunch begav vi oss ner till stationen för att hoppa på tåget in till New York. På grund av ett brofel tog resan längre än normalt men tillslut kunde vi ändå stiga av tåget på Penn Station. Började spatsera upp mot fruktade 34th Street, har verkligen börjat avsky just den delen av Midtown trots att alla affärer man kan tänkas behövas finns där, kanske beroende på att man alltid hamnar där till slut eftersom det ligger så nära Penn Station. Bestämde oss för att få lite julklappshopping överstökat så för att inte avslöja något ska jag inte berätta vilka butiker vi sprang in i. Självklart tog allt längre än vad vi planerat men tillslut kunde vi ändå hoppa på tåget upp till 96th Street och Broadway och bege oss till hostelet vi bokat för natten. Ingen av oss hade tidigare spenderat speciellt mycket tid på Upper West Side och vi blev positivt överraskade av hur mysigt det var, kan verkligen tänka mig att bo där.
Första anblicken var inte så farlig som jag hade förberett oss på men när vi mötte en skraltig gammal gubbe i trappan som tydligen hade rummet bredvid oss blev vi lite förskräckta. Rummet var dock fräscht, oerhört litet men helt okej för en natt. Slänge kassarna på golvet, gjorde oss iordning och begav oss ut igen.
Tog tunnelbanan ner till Christopher Street och vandrade längst Bleecker bort till Broadway och vårt favoritshoppningstråk (för er som undrar mer specifikt: Broadway från Canal Street upp till Union Square). Betydligt lugnare än 34th Street, trots att det är mycket folk, bättre affärer och mysigare kvarter (Greenwich Village och Soho bara något kvarter bort). Forever 21 är exempelvis tusen gånger bättre på Broadway och Union Square jämfört med 34th. Plockade på mig ett till par jeans, den här gången för 10 dollar och världens sötaste linne just därifrån. Stannade kvar i kvarteren tills det började mörkna och började leta restaurang. Sprang på världens mysigaste restaurang på Spring Street, Jenny tog en caesarsallad och jag tog en kycklingburgare men glömde att avbeställa osten, men det var sjukt gott ändå.
Fick Jenny att våga provsmaka pumpkin cheesecake, oh my så gott det var!
Forsatte vandra upp Broadway till bion på Union Square och köpte biljetter till 22.40-föreställningen av Everybody's Fine som hade premiär den kvällen. Mamma skulle ha älskat den och både jag och Jenny var jättenöjda med filmvalet när vi rödgråtna lämnade salongen. Klockan var en bra bit över midnatt och vi kände oss inte helt pigga på att ta tåget enda från Union Square till 94th Street så vi tog en taxi och för under 100 kronor kom vi hela vägen upp till årt hostel. Dundrade förbi hotellet vi bodde på förra året på 10th Avenue och man fick ytterligare en flashback från hur det var då och hur det verkligen inte var länge sedan man satt på City Lights diner och åt fruktost varje morgon. Kom upp till hostelet och stupade i säng. Sov hyffsat gott trots att det inte fanns någon luft i rummet och elementet knäppte konstigt.
Jenny däremot fick inte många timmars sömn och hade huvudvärk när hon vaknade på morgonen. Det duggregnade när vi begav oss mot Starbucks för en kaffe och yoghurt och vi hoppade på tunnelbanan ner till Times Square. Klockan elva begav vi oss mot B.B King Blues Club för dagens aktivitet - Beatles Brunch. Varje lördagförmiddag spelar ett Beatles-coverband och eftersom Beatles är bra bestämde vi oss för att gå. Spenderade flera timmar där och blev både mätta och underhållna.
Sen kom snön. När vi kom ut på 42nd piskade det snöblandade regnt oss i ansiktet och vi kände oss för första gången lite hjälplösa. Jenny började känna sig häning, hade ont i huvdet och var trött. Förstod att hon ville få mycket sömn innan flyget idag och samtidigt började jag bli allt mer sugen på någonting som jag förträngt allt för länge bara för att jag visste att Jenny skulle vara här just den här helgen - Hot Tuna på Beacon Theatre. Fick ett infall och tog tåget upp till 72nd Street, frågade mig fram och hittade konsertlokalen ett par gator bort. "Excuse me, do you have any ticktes left for Hot Tuna tonight?". Väntade nervöst medan gubben i biljettluckan kollade på datorn och blev lättad när han hade en biljett över. Langade fram 54 dollar och fick biljetten i min hand och kände mig både euforisk och nedstämd. Självklart hade jag allra helst spenderat sista kvällen i New York med Jenny men eftersom hon mådde så dåligt stod mitt val mellan att åka hem och sova eller se Jorma och Jack. Jag valde Jorma och Jack den här gången och jag är inte stolt över det men samtidigt visste jag att jag skulle ångra det för evigt om jag inte skulle gå. Kan fortfarande inte förstå att jag har sett tre av medlemmarna i Jefferson Airplane under de två månaderna jag befunnit mig i staterna. Ibland är livet bara underbart!
Hade lovat Jenny att vi skulle se julgranen på Rockafeller Center innan vi åkte hem så trots att vi frös, var blöta och kalla begav vi oss ner dit för att få en blick av granen. Den var underbart fin och gav en lite mer energi. Bestämde oss dock för att vi behövde mat och begav oss till en deli ett par gator bort för att äta varm mat. Gick sedan bort till tunnelbanan och sa hejdå till varandra. Jenny tog tåget downtown till Penn och jag tåg tåget uptown till 72nd. Hade en timme innan insläpp så jag köpte en tidning och en banan och satte mig på Starbucks och bara väntade. Prick klockan sju begav jag mig upp till Beacon Theatre och blev insläppt. Väntade ytterligare en halvtimme för att komma in i lokalen och blev överväldigad när jag steg genom portarna.
Från och med nu ska jag alltid gå på konsert själv just eftersom man alltid träffar så underbart konstiga människor. Hamnade mitt mellan Barbara och Debbie, två otroligt intressanta kvinnor. Barbara var dör tillsammans med sin man Mark. Dryga 40 år gammal och påstod att hon inte varit på konsert sedan hon var 19. Hade lämnat sitt barn hos sin mamma och köpt sina biljetter idag, precis som jag gjort. Hon var väldigt pratglad och blev väldigt intresserad av det faktum att jag var au pair, från Sverige och att jag var där själv. Flera gånger fick jag höra hur smart och modig jag var för att jag kommit hit. När en alldeles för full gubbe, som tydligen var kompis till hennes man, kom och slog sig ner på stolen bredvid mig för att snacka agerade hon snabbt och presenterade mig som hennes dotter. Gubben blev fundersam och lämnade ganska snart platsen. På min andra sida satt Debbie, en tvåtusentalshippie som tydligen var bekant med en hel del fanatiska Tuna-fans. Hon stod konstant upp och dansade, hela konserten igen och drog med mig och Barbara flera gånger. I slutet av konserten erbjöd hon mig billiga biljetter till en konsert på torsdag, men jag sa att jag inte visste om jag kunde och lovade att kolla hennes updates på Allman Brothers hemsida.
Om Debbie och Barbara var intressanta människor är det ingenting mot vad de flesta Hot Tuna-fans är. Fanatiska är ett väl valt ord. I tid och otid ställde sig folk upp och skrek ut sina hyllningar till Jorma och Jack. Hot Fucking Tuna!!! Har aldrig varit på en derbymatch i fotboll men jag antar att det bäst kan beskriva stämningen inne i lokalen. En derbymatch där alla håller på samma lag så att säga. Stämningen var så elektrisk att man nästan kunde drömma sig tillbaka till tidigt 70-tal. Här och var i salongen kunde man till och med skymta små rökpuffar, gubbarna ett par rader framför mig såg speciellt misstänka ut, men ingen brydde sig det minsta. Överallt stod folk upp och dansade vilket gjorde att personerna bakom var tvugna att ställa sig upp för att se vilket flera gånger resulterade i att hela publiken stod upp och diggade. Jorma och Jack ägde sönder allt och framförde en underbar version av Good Shepherd. Enda negativa var att de aldrig spelade Embryonic Journey. Jag hade seriöst betalat 54 dollar till bara för att få höra honom spela just den låten.
Nöjd och glad begav jag mig ner till Penn Station bara för att inse att man missat tåget med tio minuter och skulle behöva få vänta minst en timme och tjugo minuter tills nästa. Kollade runt lite på stationen, gick och satte mig på McDonalds och fördrev tiden innan jag hoppade på Dover-tåget och tog mig hemåt. Till min förvåning låg snön tjock på Summits gator, inne i New York hade de smält så fort flingorna nått marken. Vandrade hem genom en tyst, mörk stad och precis klockan två släckte jag lampan och somnade gott.
Ikväll blir det antagligen bio med Amanda och Justine för att muntra upp mig själv lite. Sen väntar en ny vecka, börjar nedräkningen mot två månader i USA.
Tänkte försöka sammanfatta sista helgen i New York så kortfattat som möjligt. Är inte riktigt på skrivhumör idag.
Fick sluta tidigt i fredags så direkt efter lunch begav vi oss ner till stationen för att hoppa på tåget in till New York. På grund av ett brofel tog resan längre än normalt men tillslut kunde vi ändå stiga av tåget på Penn Station. Började spatsera upp mot fruktade 34th Street, har verkligen börjat avsky just den delen av Midtown trots att alla affärer man kan tänkas behövas finns där, kanske beroende på att man alltid hamnar där till slut eftersom det ligger så nära Penn Station. Bestämde oss för att få lite julklappshopping överstökat så för att inte avslöja något ska jag inte berätta vilka butiker vi sprang in i. Självklart tog allt längre än vad vi planerat men tillslut kunde vi ändå hoppa på tåget upp till 96th Street och Broadway och bege oss till hostelet vi bokat för natten. Ingen av oss hade tidigare spenderat speciellt mycket tid på Upper West Side och vi blev positivt överraskade av hur mysigt det var, kan verkligen tänka mig att bo där.
Första anblicken var inte så farlig som jag hade förberett oss på men när vi mötte en skraltig gammal gubbe i trappan som tydligen hade rummet bredvid oss blev vi lite förskräckta. Rummet var dock fräscht, oerhört litet men helt okej för en natt. Slänge kassarna på golvet, gjorde oss iordning och begav oss ut igen.
Tog tunnelbanan ner till Christopher Street och vandrade längst Bleecker bort till Broadway och vårt favoritshoppningstråk (för er som undrar mer specifikt: Broadway från Canal Street upp till Union Square). Betydligt lugnare än 34th Street, trots att det är mycket folk, bättre affärer och mysigare kvarter (Greenwich Village och Soho bara något kvarter bort). Forever 21 är exempelvis tusen gånger bättre på Broadway och Union Square jämfört med 34th. Plockade på mig ett till par jeans, den här gången för 10 dollar och världens sötaste linne just därifrån. Stannade kvar i kvarteren tills det började mörkna och började leta restaurang. Sprang på världens mysigaste restaurang på Spring Street, Jenny tog en caesarsallad och jag tog en kycklingburgare men glömde att avbeställa osten, men det var sjukt gott ändå.
Fick Jenny att våga provsmaka pumpkin cheesecake, oh my så gott det var!
Forsatte vandra upp Broadway till bion på Union Square och köpte biljetter till 22.40-föreställningen av Everybody's Fine som hade premiär den kvällen. Mamma skulle ha älskat den och både jag och Jenny var jättenöjda med filmvalet när vi rödgråtna lämnade salongen. Klockan var en bra bit över midnatt och vi kände oss inte helt pigga på att ta tåget enda från Union Square till 94th Street så vi tog en taxi och för under 100 kronor kom vi hela vägen upp till årt hostel. Dundrade förbi hotellet vi bodde på förra året på 10th Avenue och man fick ytterligare en flashback från hur det var då och hur det verkligen inte var länge sedan man satt på City Lights diner och åt fruktost varje morgon. Kom upp till hostelet och stupade i säng. Sov hyffsat gott trots att det inte fanns någon luft i rummet och elementet knäppte konstigt.
Jenny däremot fick inte många timmars sömn och hade huvudvärk när hon vaknade på morgonen. Det duggregnade när vi begav oss mot Starbucks för en kaffe och yoghurt och vi hoppade på tunnelbanan ner till Times Square. Klockan elva begav vi oss mot B.B King Blues Club för dagens aktivitet - Beatles Brunch. Varje lördagförmiddag spelar ett Beatles-coverband och eftersom Beatles är bra bestämde vi oss för att gå. Spenderade flera timmar där och blev både mätta och underhållna.
Sen kom snön. När vi kom ut på 42nd piskade det snöblandade regnt oss i ansiktet och vi kände oss för första gången lite hjälplösa. Jenny började känna sig häning, hade ont i huvdet och var trött. Förstod att hon ville få mycket sömn innan flyget idag och samtidigt började jag bli allt mer sugen på någonting som jag förträngt allt för länge bara för att jag visste att Jenny skulle vara här just den här helgen - Hot Tuna på Beacon Theatre. Fick ett infall och tog tåget upp till 72nd Street, frågade mig fram och hittade konsertlokalen ett par gator bort. "Excuse me, do you have any ticktes left for Hot Tuna tonight?". Väntade nervöst medan gubben i biljettluckan kollade på datorn och blev lättad när han hade en biljett över. Langade fram 54 dollar och fick biljetten i min hand och kände mig både euforisk och nedstämd. Självklart hade jag allra helst spenderat sista kvällen i New York med Jenny men eftersom hon mådde så dåligt stod mitt val mellan att åka hem och sova eller se Jorma och Jack. Jag valde Jorma och Jack den här gången och jag är inte stolt över det men samtidigt visste jag att jag skulle ångra det för evigt om jag inte skulle gå. Kan fortfarande inte förstå att jag har sett tre av medlemmarna i Jefferson Airplane under de två månaderna jag befunnit mig i staterna. Ibland är livet bara underbart!
Hade lovat Jenny att vi skulle se julgranen på Rockafeller Center innan vi åkte hem så trots att vi frös, var blöta och kalla begav vi oss ner dit för att få en blick av granen. Den var underbart fin och gav en lite mer energi. Bestämde oss dock för att vi behövde mat och begav oss till en deli ett par gator bort för att äta varm mat. Gick sedan bort till tunnelbanan och sa hejdå till varandra. Jenny tog tåget downtown till Penn och jag tåg tåget uptown till 72nd. Hade en timme innan insläpp så jag köpte en tidning och en banan och satte mig på Starbucks och bara väntade. Prick klockan sju begav jag mig upp till Beacon Theatre och blev insläppt. Väntade ytterligare en halvtimme för att komma in i lokalen och blev överväldigad när jag steg genom portarna.
Från och med nu ska jag alltid gå på konsert själv just eftersom man alltid träffar så underbart konstiga människor. Hamnade mitt mellan Barbara och Debbie, två otroligt intressanta kvinnor. Barbara var dör tillsammans med sin man Mark. Dryga 40 år gammal och påstod att hon inte varit på konsert sedan hon var 19. Hade lämnat sitt barn hos sin mamma och köpt sina biljetter idag, precis som jag gjort. Hon var väldigt pratglad och blev väldigt intresserad av det faktum att jag var au pair, från Sverige och att jag var där själv. Flera gånger fick jag höra hur smart och modig jag var för att jag kommit hit. När en alldeles för full gubbe, som tydligen var kompis till hennes man, kom och slog sig ner på stolen bredvid mig för att snacka agerade hon snabbt och presenterade mig som hennes dotter. Gubben blev fundersam och lämnade ganska snart platsen. På min andra sida satt Debbie, en tvåtusentalshippie som tydligen var bekant med en hel del fanatiska Tuna-fans. Hon stod konstant upp och dansade, hela konserten igen och drog med mig och Barbara flera gånger. I slutet av konserten erbjöd hon mig billiga biljetter till en konsert på torsdag, men jag sa att jag inte visste om jag kunde och lovade att kolla hennes updates på Allman Brothers hemsida.
Om Debbie och Barbara var intressanta människor är det ingenting mot vad de flesta Hot Tuna-fans är. Fanatiska är ett väl valt ord. I tid och otid ställde sig folk upp och skrek ut sina hyllningar till Jorma och Jack. Hot Fucking Tuna!!! Har aldrig varit på en derbymatch i fotboll men jag antar att det bäst kan beskriva stämningen inne i lokalen. En derbymatch där alla håller på samma lag så att säga. Stämningen var så elektrisk att man nästan kunde drömma sig tillbaka till tidigt 70-tal. Här och var i salongen kunde man till och med skymta små rökpuffar, gubbarna ett par rader framför mig såg speciellt misstänka ut, men ingen brydde sig det minsta. Överallt stod folk upp och dansade vilket gjorde att personerna bakom var tvugna att ställa sig upp för att se vilket flera gånger resulterade i att hela publiken stod upp och diggade. Jorma och Jack ägde sönder allt och framförde en underbar version av Good Shepherd. Enda negativa var att de aldrig spelade Embryonic Journey. Jag hade seriöst betalat 54 dollar till bara för att få höra honom spela just den låten.
Nöjd och glad begav jag mig ner till Penn Station bara för att inse att man missat tåget med tio minuter och skulle behöva få vänta minst en timme och tjugo minuter tills nästa. Kollade runt lite på stationen, gick och satte mig på McDonalds och fördrev tiden innan jag hoppade på Dover-tåget och tog mig hemåt. Till min förvåning låg snön tjock på Summits gator, inne i New York hade de smält så fort flingorna nått marken. Vandrade hem genom en tyst, mörk stad och precis klockan två släckte jag lampan och somnade gott.
Ikväll blir det antagligen bio med Amanda och Justine för att muntra upp mig själv lite. Sen väntar en ny vecka, börjar nedräkningen mot två månader i USA.
Kommentarer
Trackback
