you say it's your birthday
Ytterligare ett värdbarn har blivit ytterligare ett år äldre. Idag var det Evs tur att fylla 11 och det firades med pompa och ståt på Benihanas tillsammans med farmor och farfar. Trots att jag åker förbi platsen där restaurangen ligger flera gånger i veckan på väg till ShopRite och Kings hade jag aldrig lagt märket till att det låg en japansk restaurang uppe på kullen, och inte vilken japansk restaurang som helst utan en äkta hibachirestaurang med kockar som kastar knivar, flippar räkor upp i hatten, hackar, jonglerar och lagar maten på en het platta mitt på bordet.
Åt räkor och kammusslor för första gången i hela mitt liv och till min stora förvåning var det faktiskt riktigt gott. Hann även stoppa i mig kyckling, fried rice, biff, lök, zucchini och fick dela lite sake tillsammans med min värdmamma. Domo arigato.
Väl hemma igen serverades vad som skulle ha varit chokladvulkaner men då de inte riktigt stelnat blev det mest chokladsoppa. Ev öppnade presenter, jag gav honom en t-shirt från Scotti's med U2-tryck och han såg faktiskt uppriktigt glad ut. När gästerna hade gått smög jag dock försiktigt ner i mitt rum och har precis slagit mig ner i soffan. Första gången på riktigt länge då jag inte orkat göra några planer för kvällen och det känns underbart skönt! Ska kolla vidare på säsong två av Flight of the Conchords och sedan krypa i säng någorlunda tidigt.
Happy birthday Ev!
Åt räkor och kammusslor för första gången i hela mitt liv och till min stora förvåning var det faktiskt riktigt gott. Hann även stoppa i mig kyckling, fried rice, biff, lök, zucchini och fick dela lite sake tillsammans med min värdmamma. Domo arigato.
Väl hemma igen serverades vad som skulle ha varit chokladvulkaner men då de inte riktigt stelnat blev det mest chokladsoppa. Ev öppnade presenter, jag gav honom en t-shirt från Scotti's med U2-tryck och han såg faktiskt uppriktigt glad ut. När gästerna hade gått smög jag dock försiktigt ner i mitt rum och har precis slagit mig ner i soffan. Första gången på riktigt länge då jag inte orkat göra några planer för kvällen och det känns underbart skönt! Ska kolla vidare på säsong två av Flight of the Conchords och sedan krypa i säng någorlunda tidigt.
Happy birthday Ev!
every picture tells a story
Pappa måste vara tillbaka i Sverige nu eftersom en inbjudan till att dela webbalbumet med hans bilder från New York trillade ner i min inkorg någongång i natt. Tänkte uppdatera med lite mer bilder eftersom pappas kamera är sjukt mycket bättre än min. 
the visit
Finns egentligen alldles för mycket att säga om den föregående helgen, vet inte ens var jag ska börja. Men en sak är säker och det är det viktigaste av allt - pappa var här.
Fredag eftermiddag, precis innan klockan slog fyra slängde jag igen dörren, småsprang i kylan ner till stationen, köpte min biljett, hann springa in på baken och lösa in min check och sen hoppa på snabbtåget in till Penn Station. Kom fram precis innan fem, och kämpade mig i rusningstrafiken de 13 kvarteren upp till mitten av Times Square och Marriott där jag visste att han skulle finnas. Självklart lyckas ju hela Manhattans befolkning strömma ner för 7th Avenue just denna tid, alla mot downtown när man själv är påväg uptown. Som en liten ensam fisk simmandes mot strömmen i ett stort stim, typ. Nådde fram till hotellet, mitt emot det nu nerstängda Virgin Megastore, hittade ingången, fick hjälp att förstå de superavancerade hissarna och tog mig upp till våning 42. Stirrade runt om kring mig för att förstå vad jag skulle gå, svängde vänster, sen vänster igen och långt borta i korridoren skymtade jag en rutig skjorta och ett välkänt ansikte. Småsprang de sista stegen med armarna utslagna och tårar i ögonen och gav min pappa den första kramen på tre månader.
Väl inne på hotellrummet blev jag inte ett dugg förvånad av att standarden var så hög, betydligt bättre än alla hotell jag någonsin bott på i New York, tillsammans. Utsikten rakt ner på Times Square var inte heller helt fel. Slog mig till ro lite, packade upp mina kläder och gjorde mig hemmastadd innan vi bestämde oss för att direkt ge oss ut på stan. Finns ingen bättre sätt att umgås med pappa på än att gå så vi började knata upp mot 5th Avenue, insåg att julskyltningen sedan länge tagits bort och hann bli rätt hungriga. Pappa kände för att äta riktig amerikansk stek så vi började leta efter bra restauranger. Hann ända bort till 9th Avenue, någonstans runt 45th Street innan vi gav upp och slog oss ner på en italiensk restaurang, som vanligt. Satt ett långt tag, bara pratade, åt gott och drack vin och kände inte alls att vi inte setts på tre månader.
Som vanligt fattade jag inte riktigt hur jetlaggad pappa var förrän han började gäspa. Beslutade oss för att bege oss tillbaka till hotellet och både två somnade tidigt.
På lördagen hade vi sett fram emot en heldag tillsammans. Ställde klockan tidigt, pappa var självklart uppe och hoppade ännu tidigare men jag pallrade mig upp vid halv åtta, klädde på mig och så begav vi oss till Olympic Diner på 8th, mitt emot det hotell vi ska bo på nästa gång familjen kommer och hälsar på. Sunkigt men gott, precis som en riktig diner ska vara. Mätta och belåtna begav vi oss tillbaka till hotellet, bylsade på oss mer kläder och begav oss ut. Tog tåget ner till South Ferry för att få lite sol på oss och se en skymt av Frihetsgudinnan. Sedan började promenaden, fram och tillbaka, upp och ned, runt hela Manhattan. Kommer knappt ihåg var vi gick men jag kommer aldrig glömma hur mysigt det var att spatsera fram på New Yorks gator, armkrok med min alldeles egna pappa. Inte något substitut, ingen host dad utan en riktig pappa!
Ju mer jag tänkte på hur underbart det var, desto mer rörd blev jag och flera gånger började tårarna strila sakta ner för mina kinder. Visste inte varför jag grät, kändes fortfarande inte som hemlängtan utan mer som en lättnad över att träffa någon man verkligen tycker om efter så lång tid. Samtidigt kunde jag ju inte annat än att bara önska att tiden skulle stå stilla ett litet tag så att söndag eftermiddag aldrig skulle komma. Middagen spenderades på Spring Street Natural Restaurant, nere i Soho och efter det var vi så trötta att vi begav oss tillbaka till hotellet. Att gå och lägga sig klockan åtta kändes dock inte så lockande så vi bestämde oss för att ta hissen upp till 48 våningen och kika på utsikten från den roterande baren. Tänkte först att det inte kunde vara så märkvärdigt men efter att under en timme sett Manhattan från ovan, från alla väderstreck var jag helt förbluffad. Ett underbart slut på en underbar dag!
Rödmosiga kinder från en heldag ute i ett svinkallt New York. Herregud vad det är kallt i denna stad! Hade förstått att vintrarna kunde vara bistra, men när man förfryser varenda kroppsdel när man är ute är det ingen lek längre.
Söndagen börjades på Olympic Diner igen, sedan svängde vi förbi Central Park innan vi begav oss till Svenska Kyrkan. Hade egentligen aldrig planerat att gå på gudstjänt i just den kyrkan, men eftersom jag inte kommer att kunna närvara på farfars begravning på torsdag kändes det för stunden som det minsta jag kunde göra för honom. Satt under timmen och kämpade för att hålla tårarna tillbaka, för farfar, för att pappa skulle åka hem, för att Gläns över sjö och strand är så vacker. Lyckades dock hålla mig från att gråta under gudstjänsten, men när vi köpt kaffe och kanelbulle och slog oss ner efteråt kom tårarna och den svenska barnfamiljen som slagit sig ner bredvid oss såg rätt skräckslagna ut. Vi begav oss genas ut på Manhattans gator och efter en snabbt lunch begav vi oss tillbaka till hotellet och tog ett tårfyllt avsked, dock med tankarna på den 27 februari när inte bara pappa utan hela familjen kommer tillbaka.
När hotelldörren slagits igen och jag var ensam igen begav jag mig direkt ner till Penn Station för att möta upp Sofia. Tog tåget ut till Brooklyn, krånglade lite med inställa tåg och hamnade tillslut i Park Slope, just där den första familjen jag blivit matchad när jag bestämt mig för att åka som au pair bodde. Kändes konstigt att få en liten inblick i hur mitt liv kunde ha sett ut. Såhär på rak arm är jag glad att jag hamnade i Summit även om just Park Slope är ett ytterst häftigt område av Brooklyn. Begav oss direkt in i Prospect Park och försökte korsa parken för att hamna på Brooklyn Museum. Hade fått för mig att jag jättegärna ville gå på utställningen Who Shot Rock and Roll så jag övertalade Sofia att följa med. Visserligen tog det alldeles för lång tid att hitta ut ur parken och vi hamnade nästan nere i ett "dåligt" område, men med lite hjälp från en man på Dunkin' Donuts hamnade vi rätt. Utställningen var häftig, fullsmockad med folk och vackra bilder på mer eller mindre vackra musiker. Allra bäst var projektorn med diabilder på alla mina älskade 60-talshjältar. Satt länge på golvet och bara insöp skönheten i bilderna.
Efter ett tag blev vi dock rätt trötta, tog oss tillbaka till Manhattan, stannade på Union Square, käkade middag och bestämmde oss för att se Sherlock Holmes. Kom till salongen precis när reklamen skulle börja och hela salongen var proppfull. Var bara att snällt gå och sätta sig på första raden och förbereda sig på nackspärr. Filmen var dock förvånansvärt bra och jag och Sofia gick nöjda och trötta därifrån. Var tvungen att svänga förbi hotellet och hämta upp mina saker så vi missade precis 21.11-tåget. Hann dock slappa lite på hotellrummet och läsa svenska dagstidningar som pappa hade haft med sig innan vi begav oss ner till Penn igen, hoppade på tåget och lät oss färdas tillbaka till Summit. Stapplade in i huset strax efter elva och stupade i säng. Tack pappa (och Sofia) för en oförglömlig helg!
Fredag eftermiddag, precis innan klockan slog fyra slängde jag igen dörren, småsprang i kylan ner till stationen, köpte min biljett, hann springa in på baken och lösa in min check och sen hoppa på snabbtåget in till Penn Station. Kom fram precis innan fem, och kämpade mig i rusningstrafiken de 13 kvarteren upp till mitten av Times Square och Marriott där jag visste att han skulle finnas. Självklart lyckas ju hela Manhattans befolkning strömma ner för 7th Avenue just denna tid, alla mot downtown när man själv är påväg uptown. Som en liten ensam fisk simmandes mot strömmen i ett stort stim, typ. Nådde fram till hotellet, mitt emot det nu nerstängda Virgin Megastore, hittade ingången, fick hjälp att förstå de superavancerade hissarna och tog mig upp till våning 42. Stirrade runt om kring mig för att förstå vad jag skulle gå, svängde vänster, sen vänster igen och långt borta i korridoren skymtade jag en rutig skjorta och ett välkänt ansikte. Småsprang de sista stegen med armarna utslagna och tårar i ögonen och gav min pappa den första kramen på tre månader.
Väl inne på hotellrummet blev jag inte ett dugg förvånad av att standarden var så hög, betydligt bättre än alla hotell jag någonsin bott på i New York, tillsammans. Utsikten rakt ner på Times Square var inte heller helt fel. Slog mig till ro lite, packade upp mina kläder och gjorde mig hemmastadd innan vi bestämde oss för att direkt ge oss ut på stan. Finns ingen bättre sätt att umgås med pappa på än att gå så vi började knata upp mot 5th Avenue, insåg att julskyltningen sedan länge tagits bort och hann bli rätt hungriga. Pappa kände för att äta riktig amerikansk stek så vi började leta efter bra restauranger. Hann ända bort till 9th Avenue, någonstans runt 45th Street innan vi gav upp och slog oss ner på en italiensk restaurang, som vanligt. Satt ett långt tag, bara pratade, åt gott och drack vin och kände inte alls att vi inte setts på tre månader.
Som vanligt fattade jag inte riktigt hur jetlaggad pappa var förrän han började gäspa. Beslutade oss för att bege oss tillbaka till hotellet och både två somnade tidigt.
På lördagen hade vi sett fram emot en heldag tillsammans. Ställde klockan tidigt, pappa var självklart uppe och hoppade ännu tidigare men jag pallrade mig upp vid halv åtta, klädde på mig och så begav vi oss till Olympic Diner på 8th, mitt emot det hotell vi ska bo på nästa gång familjen kommer och hälsar på. Sunkigt men gott, precis som en riktig diner ska vara. Mätta och belåtna begav vi oss tillbaka till hotellet, bylsade på oss mer kläder och begav oss ut. Tog tåget ner till South Ferry för att få lite sol på oss och se en skymt av Frihetsgudinnan. Sedan började promenaden, fram och tillbaka, upp och ned, runt hela Manhattan. Kommer knappt ihåg var vi gick men jag kommer aldrig glömma hur mysigt det var att spatsera fram på New Yorks gator, armkrok med min alldeles egna pappa. Inte något substitut, ingen host dad utan en riktig pappa!
Ju mer jag tänkte på hur underbart det var, desto mer rörd blev jag och flera gånger började tårarna strila sakta ner för mina kinder. Visste inte varför jag grät, kändes fortfarande inte som hemlängtan utan mer som en lättnad över att träffa någon man verkligen tycker om efter så lång tid. Samtidigt kunde jag ju inte annat än att bara önska att tiden skulle stå stilla ett litet tag så att söndag eftermiddag aldrig skulle komma. Middagen spenderades på Spring Street Natural Restaurant, nere i Soho och efter det var vi så trötta att vi begav oss tillbaka till hotellet. Att gå och lägga sig klockan åtta kändes dock inte så lockande så vi bestämde oss för att ta hissen upp till 48 våningen och kika på utsikten från den roterande baren. Tänkte först att det inte kunde vara så märkvärdigt men efter att under en timme sett Manhattan från ovan, från alla väderstreck var jag helt förbluffad. Ett underbart slut på en underbar dag!
Rödmosiga kinder från en heldag ute i ett svinkallt New York. Herregud vad det är kallt i denna stad! Hade förstått att vintrarna kunde vara bistra, men när man förfryser varenda kroppsdel när man är ute är det ingen lek längre.
Söndagen börjades på Olympic Diner igen, sedan svängde vi förbi Central Park innan vi begav oss till Svenska Kyrkan. Hade egentligen aldrig planerat att gå på gudstjänt i just den kyrkan, men eftersom jag inte kommer att kunna närvara på farfars begravning på torsdag kändes det för stunden som det minsta jag kunde göra för honom. Satt under timmen och kämpade för att hålla tårarna tillbaka, för farfar, för att pappa skulle åka hem, för att Gläns över sjö och strand är så vacker. Lyckades dock hålla mig från att gråta under gudstjänsten, men när vi köpt kaffe och kanelbulle och slog oss ner efteråt kom tårarna och den svenska barnfamiljen som slagit sig ner bredvid oss såg rätt skräckslagna ut. Vi begav oss genas ut på Manhattans gator och efter en snabbt lunch begav vi oss tillbaka till hotellet och tog ett tårfyllt avsked, dock med tankarna på den 27 februari när inte bara pappa utan hela familjen kommer tillbaka.
När hotelldörren slagits igen och jag var ensam igen begav jag mig direkt ner till Penn Station för att möta upp Sofia. Tog tåget ut till Brooklyn, krånglade lite med inställa tåg och hamnade tillslut i Park Slope, just där den första familjen jag blivit matchad när jag bestämt mig för att åka som au pair bodde. Kändes konstigt att få en liten inblick i hur mitt liv kunde ha sett ut. Såhär på rak arm är jag glad att jag hamnade i Summit även om just Park Slope är ett ytterst häftigt område av Brooklyn. Begav oss direkt in i Prospect Park och försökte korsa parken för att hamna på Brooklyn Museum. Hade fått för mig att jag jättegärna ville gå på utställningen Who Shot Rock and Roll så jag övertalade Sofia att följa med. Visserligen tog det alldeles för lång tid att hitta ut ur parken och vi hamnade nästan nere i ett "dåligt" område, men med lite hjälp från en man på Dunkin' Donuts hamnade vi rätt. Utställningen var häftig, fullsmockad med folk och vackra bilder på mer eller mindre vackra musiker. Allra bäst var projektorn med diabilder på alla mina älskade 60-talshjältar. Satt länge på golvet och bara insöp skönheten i bilderna.
Efter ett tag blev vi dock rätt trötta, tog oss tillbaka till Manhattan, stannade på Union Square, käkade middag och bestämmde oss för att se Sherlock Holmes. Kom till salongen precis när reklamen skulle börja och hela salongen var proppfull. Var bara att snällt gå och sätta sig på första raden och förbereda sig på nackspärr. Filmen var dock förvånansvärt bra och jag och Sofia gick nöjda och trötta därifrån. Var tvungen att svänga förbi hotellet och hämta upp mina saker så vi missade precis 21.11-tåget. Hann dock slappa lite på hotellrummet och läsa svenska dagstidningar som pappa hade haft med sig innan vi begav oss ner till Penn igen, hoppade på tåget och lät oss färdas tillbaka till Summit. Stapplade in i huset strax efter elva och stupade i säng. Tack pappa (och Sofia) för en oförglömlig helg!
I'm playin' my game and I guess you're playin' it too
Har äntligen slagit mig ner i soffan efter ytterligare en underbar dag här i USA. Dagen börjades på gymmet, för första gången det här året. Satt och cyklade och läste i 40 minuter och trixade lite på måfå med ett par maskiner innan jag begav mig hemåt, höll på att blåsa bort och frysa ihjäl på vägen men det gick bra tillslut. Hade halvlovat Kajsa att följa med och åka rullskridskor, något som jag sett fram emot jättemycket! Hade också halvlovat att träffa både Amanda och Kajsa (båda Boråsare) för en fika samt halvlovat Emilia att träffas. Allt som allt satt jag hemma, försökte styra ihop tre trådar, alla grejer som jag verkligen ville göra. Men utan bil (som vanlig på helgerna) blir allt så mycket svårare och när Amanda ringde och avslöjade att hennes värdpappa fixat gratisbiljetter till New York Knicks mot Indiana Pacers i Madison Square Garden ikväll kunde jag inte säga nej. Fick med dåligt samvete tacka nej till planerna med Kajsa, Emilia och åtta andra okända au pairer för att följa med Amanda, Sofie och Frida och kolla basket i det stora äpplet.
Slog mig ner framför datorn och såg att Elin var inloggad på Facebook, äntligen var hon hemma från sin semester i England och Schweiz. När jag insåg att jag ändå skulle åka in till New York senare tänkte jag att jag kunde ta nästa tåg och passa på att träffa henne lite innan matchen. Sagt och gjort hoppade jag på 12.49-tåget in och mötte upp henne strax efter två på Penn Station. Efter lite planlöst vandrande käkade vi lunch och började bege oss bort mot 5th Avenue. 
Började traska upp ett par gator och plötsligt stod vi öga mot öga med...
SVENSKA KYRKAN!
Jag visste att Elin hade kontakt med en person som jobbade där, en gammal konfirmationsledare från Västerås tydligen men att vi skulle träffa på just honom just nu när vi klev in i kyrkans lokaler hade ingen av oss trott. Vi blev bjudna på gratis fika, kaffe och kanelbulle och slog oss ner för att snacka lite. Han berättade om deras ungdomsgrupp som brukar träffas och hitta på roliga saker, svenska filmkvällar och historia om bygnaden vi befann oss i. Och så blev det mycket Västerås-snack (ett ämne där jag inte har speciellt mycket kunskap). Vi fick en rundtur i huset, hittade vinterns första kackelacka krälandes på golvet, fick se själva kyrkan, mötesrummet och kontoret. Kände oss som hemma redan efter en halvtimme och kommer definitivt komma tillbaka. Inte så mycket för att det är en kyrka utan med för att det är någonting svenskt, känns ganska tryggt.
Klockan fyra stängde de och vi begav oss ut i den bistra New York-eftermiddagen. Begav oss tvärs över gatan till biblioteket. Letade runt ett bra tag utan att hitta några böcker alls men blev rätt häpna över hur maffig byggnaden var. 
Sedan var det bara att bege sig ner till Penn Station igen och möta upp de andra tjejerna på McDonalds. Sa hejdå till Elin och gick mitt över gatan till Madison Square Garden. Köpte på oss de obligatoriska skumfingerhejarsaken och letade rätt på våra platser, rad elva, snett bakom korgen (det vill säga rätt sköna platser). Bjuder på lite bilder:
The Knicks vann med 132-89, alla var nöjda och glada och timmen på tåget hem gick sjukt fort tack vare Amandas ordlek. Vet inte vem som vann men jag var bättre än vad jag trodde. Men visst fan är "krallig" ett ord?
stranger in my home town
Saknar långpromenader i mitt vintervita Stockholm.
ten years after
Trodde att jag skulle uppleva den tristaste nyårsaftonen någonsin när jag upptäckte att mina värdföräldrar räknade med att jag skulle jobba denna speciella kväll. Efter lite tårar insåg jag dock att jag inte kunde riskera allt för att få gå ut på nyår och jag accepterade efter ett tag mitt fasansfulla öde. Missförstå mig rätt nu, det är inte det att jag inte vill spendera tid med mina värdbarn, men nyår.. de får inte ens vara uppe till tolvslaget! Och inte tänkte jag sitta där själv och rulla tummarna medan the ball drops.
Efter lite efterforskning visade det sig att Lea och Leni, två av mina favorittyskar, var hemma, inte sugna på att frysa ihjäl inne i New York och alldeles villiga att komma över till mig och spendera nyår medan mina ungar sussade sött på övervåningen.
Att be dem komma över och laga middag skulle bli lite för rörigt så vi bestämde att de skulle droppa in någongång mellan nio och tio då mina barn förhoppningvis skulle ha lugnat ner sig lite. Sagt och gjort kom de inklampande genom dörren precis då mina två äldsta skulle krypa ner i sina sängar och istället för att ställa allt på kant och skapa oreda blev mina värdbarn plötsligt mycket lugnare, hälsade artigt och kilade sedan upp i sina sängar. Medan vi väntade på att Lea och Leni skulle komma gjordet jag dock det ödesdigra misstaget att berätta för mina ungar att vi hade tänkt att göra chokladfondue när mina vänner kommit över. Ungarna blev som tossiga när de insåg att det vankades frukt och choklad och för att stilla dem lite lät jag dem provsmaka lite. Visserligen gjorde sockret att de blev lite upplivade, men över hela taget var de mycket tacksamma över att ha fått smaka något så exotiskt. När jag tvättat chokladen av deras munnar (och armbågar!) stoppade jag om dem och sa godnatt och de höll sig lugna hela kvällen.
Så jag kilade ner till Lea och Leni som bäst höll på att förbereda allt. Sedan satte vi oss i köket, tände ljus, åt chokladdoppade jordgubbar, drack vin och pratade enda fram till kvart i tolv då vi förflyttade oss till vardagsrummet, slog på TVn och kollade på direktsändningen från Times Square. Silverbollen trillade ner från sin pinne på tolvslaget precis som den alltid gör, vi skålade och sa happy new year, men sedan var det inget mer med det. Inga fyverkerier i Summit, ingenting! Bestämde oss för att kolla på ett avsnitt av Sex and the City och helt plötsligt kom mina värdföräldrar hem igen efter sin nyårsfest. Vi drog oss ner till mitt rum, pratade lite och släckte sedan lampan inte allt för sent..
Morgonen efter bestämde vi oss för att utforska en tysk nyårstradition, smälta tenn över ett värmeljus, hälla det i kallt vatten och spå våran framtid genom att se vilka former det stelnade tennet förvandlats till. Mitt tenn förvandlades till små fiskar, kommer dock inte ihåg vad det betydde...
När Lea och Leni gick hem kom min värdpappa ner i källaren för att lämna lite tvätt. Han stannade utanför mitt rum, sniffade lite och sa "Did you girls burn something in here?"...
Hur ska kan förklara en tysk nyårstradition som man knappt själv förstår? Försäkrade honom dock om att ingenting var brännt och att allat var i sin ordning. Allt som allt, en trevlig start på det nya året!
Efter lite efterforskning visade det sig att Lea och Leni, två av mina favorittyskar, var hemma, inte sugna på att frysa ihjäl inne i New York och alldeles villiga att komma över till mig och spendera nyår medan mina ungar sussade sött på övervåningen.
Att be dem komma över och laga middag skulle bli lite för rörigt så vi bestämde att de skulle droppa in någongång mellan nio och tio då mina barn förhoppningvis skulle ha lugnat ner sig lite. Sagt och gjort kom de inklampande genom dörren precis då mina två äldsta skulle krypa ner i sina sängar och istället för att ställa allt på kant och skapa oreda blev mina värdbarn plötsligt mycket lugnare, hälsade artigt och kilade sedan upp i sina sängar. Medan vi väntade på att Lea och Leni skulle komma gjordet jag dock det ödesdigra misstaget att berätta för mina ungar att vi hade tänkt att göra chokladfondue när mina vänner kommit över. Ungarna blev som tossiga när de insåg att det vankades frukt och choklad och för att stilla dem lite lät jag dem provsmaka lite. Visserligen gjorde sockret att de blev lite upplivade, men över hela taget var de mycket tacksamma över att ha fått smaka något så exotiskt. När jag tvättat chokladen av deras munnar (och armbågar!) stoppade jag om dem och sa godnatt och de höll sig lugna hela kvällen.
Så jag kilade ner till Lea och Leni som bäst höll på att förbereda allt. Sedan satte vi oss i köket, tände ljus, åt chokladdoppade jordgubbar, drack vin och pratade enda fram till kvart i tolv då vi förflyttade oss till vardagsrummet, slog på TVn och kollade på direktsändningen från Times Square. Silverbollen trillade ner från sin pinne på tolvslaget precis som den alltid gör, vi skålade och sa happy new year, men sedan var det inget mer med det. Inga fyverkerier i Summit, ingenting! Bestämde oss för att kolla på ett avsnitt av Sex and the City och helt plötsligt kom mina värdföräldrar hem igen efter sin nyårsfest. Vi drog oss ner till mitt rum, pratade lite och släckte sedan lampan inte allt för sent..
Morgonen efter bestämde vi oss för att utforska en tysk nyårstradition, smälta tenn över ett värmeljus, hälla det i kallt vatten och spå våran framtid genom att se vilka former det stelnade tennet förvandlats till. Mitt tenn förvandlades till små fiskar, kommer dock inte ihåg vad det betydde...
När Lea och Leni gick hem kom min värdpappa ner i källaren för att lämna lite tvätt. Han stannade utanför mitt rum, sniffade lite och sa "Did you girls burn something in here?"...
Hur ska kan förklara en tysk nyårstradition som man knappt själv förstår? Försäkrade honom dock om att ingenting var brännt och att allat var i sin ordning. Allt som allt, en trevlig start på det nya året!
a long, long time ago
Jag ser att jag inte har uppdaterat på nästan en vecka. Mycket har hänt och jag har varit rätt upptagen men jag tänkte ändå bjuda på en kort sammanfattning av den föregående veckan.
I söndags begav vi oss upp till Vermont, närmare bestämt skidorten Okemo. Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig eftersom detta var den första riktiga semestern jag har haft med min värdfamilj. Överlag gick dock dagarna över förväntan bra, ungarna var för det mesta på gott humör och jag hittade en ganska bra balans mellan att jobba och att ha tid för mig själv. Allt som allt blev det tre skiddagar. Inte alls fullproppade skiddagar då man är ute när liftarna öppnar och inte slutar förrän liftarna stänger som det oftast brukar vara när jag åker med min egen familj, utan mer åka ett par timmar, äta lunch, passa lite barn och åka en stund igen. Inte blev det bättre av att det snöade rätt rejält de två första dagarna och jag hade glömt min skidglasögon hemma. .
Påväg upp i liften en gång unden en av de timmarna jag fick åka fritt hamnade jag bedvid en äldre man. Han började prata, frågade varför jag inte hade skidglasögon och när han hörde att jag inte var amerikans frågade han mig var jag var ifrån. När jag talade om att jag var från Sverige sa han: "Aah, Sweden... Are your name Wasa?"
"Eh, yes. And I'm very crispy..." 
Vi bodde på Jackson Gore, och tillskillnad från när jag åker skidor med min riktiga familj och bor så långt nere i dalen och bort från backarna att det är vår vid vårt hotell och vinter uppe vid skidbackarna, bodde vi precis så att man bara kunde slänga på sig skidorna och staka sig ett par tag bort till liften.
Första kvällen provade vi på lite tubing.
Efter middagen begav vi oss till basområdet i Okemo och kollade på fyverkerier och facklor.
Sista dagen blev vädret betydligt bättre och trots att jag höll på att förfrysa och tappade bort ena ungen var det underbart!
Dagarna kan kort och gott sammanfattas i: skidåkning, tubing, massor av king of the hill, ett åttatimmarsparti av Risk (samt ett par kortare), basketmatch i poolen, varm choklad, chicken tenders and french fries som lunch i The Roundhouse, Wii och för det mesta glada barn.
Dock kändes det rätt skönt att sätta sig i bilen och åka de fem timmarna tillbaka till New Jersey. Tre dagars semester är mer än nog, för semester är det verkligen inte när man har barnen med. Kommer med en kort uppdatering om min trevliga nyårsafton senare.
did you ever see the faces of the children, they get so excited
Julen är över och jag är tacksam. Tacksam både för att vi har haft en underbar jul, barnen har varit söta och snälla för det mesta, alla har varit trevliga och allt har gått bra. Jag är även tacksam för att julen är över, håller på att spy på julmusik, snön håller på att regna bort och jag vill bara gå vidare. To 2010 and beyond!
På julaftons kväll firade vi Wigilia, en polsk jultradition. Eds familj, bland annat hans farfar som måste varit dryga 100 år, kom förbi och vi åt borstj, fylld kål, fisk, rostade grönsaker och spenat. Eftersom jag inte är ett stort fan av svenskt julbord uppskattade jag verkligen att testa på ett annat typ av julfirande. Innan vi satte oss ner för att äta vid solnedgången bröt pop (gammelfarfar) ett tunnt bröd och delade med den som satt närmast honom, sedan önskade de varandra lycka och så gick vi varver runt. Alla bröt en bit av brödet, kindpussades och lyckönskades. Sedan satte vi oss ner vid det fina bordet jag dukat och åt. Efter maten blev det lite presentöppning innan vi dekorerade granriset på trappan med små roliga tomtar. Vid halv elva bar det iväg till kyrkan. Min värdfamilj går sällan i kyrkan, har aldrig varit där sedan jag kom hit men de frågade mig om jag ville följa med och jag sa självklart. Åkte först till St. Theresa's, en katolsk kyrka här i Summit. Den var fullproppad med människor så vi flydde över gatan till Central Presbytarian Church där vi kunde sätta oss ner och bevittna en faktiskt ganska trevlig midnattsmässa. Vi tände ljus, sjöng julsånger (även om jag inte hade någon röst) och lyssnade lite på julberättelser. På vägen hem hade de flesta barnen slocknat men vi körde ändå runt Summit och kollade på juldekorationerna. I stort sett varje hus hade placerat luminaries, pappersljuslyktor, utanför sina hus. Med ett par decimeters mellanrum stod de uppradade längst gatan. På grund av all snö och lyktorna blev själva körbanan ganska smal och när vi mötte en bil i ett kritiskt skede backade vi på en luminary. När vi hade tagit oss förbi bilen vände jag mig om och möttes av en brinnande papperspåse. Alla vände sig om för att bevittna den flammande lyktan och var mäkta imponerade. Eftersom den var omringad av en halvmeter snö på all sidor brydde vi oss inte om att försöka släcka elden och vi begav oss ganska snabbt hem igen och kröp snabbt ner i våra varma sängar för att vänta på att jultomten skulle anlända.
På juldagsmorgonen vaknade jag tidigt av att klockan ringde. 06:50. Mindes lite vagt att jag ställt klockan bara för att inte försova mig. "The kids usually get up really early, about four AM..." hörde jag min värdmammas röst i huvudet. Men trots att klockan var nästan sju hörde jag inga fotsteg på vardagsrumsgolvet ovanför mig. Stängde av klockan och somnade om för att vakna en dryg timme senare av just små fotsteg. Smög upp och insåg att alla var vakna, men ingen hade börjat utan alla satt spända och väntade i vardagsrummet. Fick en kopp kaffe och lite cranberry and almond cake. Satte mig tillrätta i soffan och iaktog skådespelet. Har aldrig sett så mycket julklappar på samma plats i hela mitt liv. Trots att det revs och slets i alla paket tog det flera timmar att öppna allt. Ungarna hade sina ups and downs, vissa tillfällen var de alldeles lyriska av glädje och vid andra tillfällen grät de och slängde sina presenter runt omkring sig. Dock gick det hela väldigt smärtfritt och vi hade det väldigt trevligt. Ett tag senare ringde det på dörren och någon aunt och uncle kom, slog sig ner i vardagsrummet, åt lite mat och snackade ett par timmar medan resten av oss roade oss med våra presenter.
Vi väntade på min värdmammas bror och hans familj som aldrig dök upp eftersom de blivit försenade och bestämde oss för att åka på en blixtvisit till Pennsylvania där farmor och farfar bor. Lite drygt en timme i bilen senare klev vi in i deras enplansvilla, dansade lite mer karaoketomten, åt kakor, kollade på julfilm och bytte julklappar innan vi begav oss tillbaka. Trots att dagen blev rätt hattig hade vi det trevligt och när jag tillslut fick gå och lägga mig somnade jag direkt av utmattning. Julen är en stressig tid hemma, men många gånger värre här i USA.
(Haha, farmor som tar nackgrepp på Ev som tar nackgrepp på I. Typiskt den här familjen...)
Sist men inte minst, hjälp mig att lösa mysteriet med the swedish candy gnome! Fick den här asken med godis av min värdfamilj i julklapp som gav den till mig i tron om att detta är äkta svenskt godis. Har någon svensk någonsin hört talas om denna mystiska godistomte?
Ännu roligare är att man, på deras hemsida, kan köpa svenska karamel. Är det samma ställe man kan köpa en snel hest?
merry christmas
God Jul!
christmas camel
Jultider betyder hektiska tider. Har varit konstant upptagen hela tiden de senaste dagarna, hjälpt till att ställa allt till rätta inför julfirandet, hämtat upp blommor, diskat finporslinet, underhållt barnen, lagat mat. Trots att jag har varit jätteförkyld har allt gått jättebra. Äntligen känner jag mig som att jag är behövd vilket är en underbar känsla. Hoppas verkligen att den håller i sig även efter jul!
Igår eftermiddag tog vi tåget in till New York. Ungarna hade finkläderna på, vattenkammat hår och jag och L var uppklädda till tänderna. Efter en lång tågfärd, inställd tunnelbana och sedan en långsam taxiresa genom rusningstrafiken svängde vi ändå upp precis utanför 21 Club. Namnet antyder snarare en nattklubb men det visade sig vara en gammal anrik New York-restaurang där det tydligen alltid är svårt att få bort, speciellt kvällen innan julafton.
I taket hängde gamla leksaker och Frälsningsarmén kom och sjöng julsånger. På hela taget hade vi en underbart trevlig kväll, som blev lite mindre trevlig eftersom ungarna höll på att dö av trötthet på tåget hem, men allt gick bra och vi hade det jättetrevligt tillsammans.
Ikväll väntar Wigilia, en polsk jultradition. Har hört att ingen brukar gilla maten men det ska bli spännande att fira en annan sorts jul. Sedan ska vi antagligen bege oss till kyrkan ikväll och efter det vidare ut i den mörka Summit-natten för att kolla på juldekorationerna på husen tills ungarna somnat. Och vad som kommer att hända imorgon, på den riktiga Amerikanska julen har jag ingen aning om, men jag är säker på att det kommer att bli underbart!
Igår eftermiddag tog vi tåget in till New York. Ungarna hade finkläderna på, vattenkammat hår och jag och L var uppklädda till tänderna. Efter en lång tågfärd, inställd tunnelbana och sedan en långsam taxiresa genom rusningstrafiken svängde vi ändå upp precis utanför 21 Club. Namnet antyder snarare en nattklubb men det visade sig vara en gammal anrik New York-restaurang där det tydligen alltid är svårt att få bort, speciellt kvällen innan julafton.
I taket hängde gamla leksaker och Frälsningsarmén kom och sjöng julsånger. På hela taget hade vi en underbart trevlig kväll, som blev lite mindre trevlig eftersom ungarna höll på att dö av trötthet på tåget hem, men allt gick bra och vi hade det jättetrevligt tillsammans.
Ikväll väntar Wigilia, en polsk jultradition. Har hört att ingen brukar gilla maten men det ska bli spännande att fira en annan sorts jul. Sedan ska vi antagligen bege oss till kyrkan ikväll och efter det vidare ut i den mörka Summit-natten för att kolla på juldekorationerna på husen tills ungarna somnat. Och vad som kommer att hända imorgon, på den riktiga Amerikanska julen har jag ingen aning om, men jag är säker på att det kommer att bli underbart!
i'm sick y'all
Har hankat mig igenom hela dagen. Kände mig hängig redan igårkväll men imorse vaknade jag upp och insåg att jag verkligen hade ont i halsen och kände mig lite småfebrig. Gick upp vid åtta ändå och talade om att jag var hängig, så hela dagen har jag halvjobbat. Fick ett par timmar mitt på dagen för att vila upp mig lite, men när jag räknade ihop mina timmar idag blev det ändå lite mer än tio timmar. Förstår inte hur jag orkade. På eftermiddagen piggnade jag dock på mig lite så kvällen har varit helt okej. Ska snart krypa ner i sängen och försöka somna så att jag förhoppningsvis mår bättre imorgon.
Efter jag slutade ikväll mötte jag upp Sofia för 2009 års sista fika på Starbucks. På torsdag åker hon och hennes värdfamilj till Washington D.C för att fira jul för att sedan åka direkt vidare till Florida över nyår så vi kommer inte kunna ses förrän efter den fjärde januari. Det kommer säkert att gå bra, men så ofta som vi fikar på Starbucks kommer det kännas lite konstigt med ett såhär långt avbrott. Är dock lite avundsjuk för att hon ska ner till värmen, men jag får i alla fall lite skidåkning i alla fall.
Dagens roligaste var ikväll när Ev satt med en kartbok och slängde ut random geografifrågor till mig och I när vi satt och spelade Monopol. Som en liten pik frågade jag I om han visste vad huvudstaden i Sverige var. Såg direkt på honom att han inte hade någon aning och han försökte verkligen slingra sig ur och slippa svara. Jag var dock ihärdig och fick slutligen ur mig ett svar från honom: "Hmmm..., is it Denmark?"
Nej, Danmark är verkligen inte huvudstaden i Sverige. Har mycket att lära min värdbarn.
lazy sunday afternoon I got no mind to worry
Hur sammanfattar man då denna snöiga söndag? Antagligen med att jag och Sofia vaknade vid halv nio och bestämde oss för att släpa oss ut till YMCA, ett av få ställen som var öppna idag, för att döda lite tid. Kom dit klockan tio utan att en enda kotte var där och fick istället en privatlektion i yoga av en östeuropeisk superinstruktör vid namn Elena. Helt utmattade släpade vi oss vidare till Starbucks för en tvåtimmarsfika innan Sofia skulle bege sig hem och jobba.
Jag begav mig hem, hittade mina ungar ute på tomten, lekandes i snön och jag hjälpte till att krama lite snöbollar. Gick ner till mitt rum, skypade lite hem, tog en dusch och satte mig ner och snackade lite med mina värdföräldrar om julhelgen och skidåkningen. Tydligen ska vi till Okemo i Vermont under mellandagarna och jag är superpeppad. Ska bli underbart att få åka lite skidor.
Hade lite dötid och bestämde mig för att höra av mig till Amanda. Hon bjöd över mig och jag släpade mig själv genom hela Summit och kom tillslut fram till hennes varma hus. Kikade lite på kurserna, insåg att vi saknade ett par timmar (måste antagligen ta en guidad tur i Harlem för att få ihop till 36 timmar..) och att det skulle bli jättekrångligt att ansöka. Gav upp tanken på det och satt och snackade ett bra tag, Amanda tvångsmatade mig med godis och läsk (hahahaha) tills hennes värdfamilj kom hem (hennes värdbarn var helt underbart söta!) och jag började ta mig hem genom ett mörkt och kallt Summit.
Nu sitter jag här, klockan är strax efter sju. Har inte ätit någon middag, funderar på att gå upp och kolla om det finns någonting jag kan ta. Måste snacka lite med mina värdföräldrar om kurserna jag ska läsa, vill verkligen anmäla innan jul. Annars blir det bara en kväll inomhus. Hoppas på att det finns någonting bra på TV, annars ska jag bara lägga mig i sängen, kolla på någon serie på datorn och gå och lägga mig tidigt. Känner mig lite krasslig, tror inte att jag håller på att bli sjuk men lite ont i halsen börjar smyga sig på. Amanda (eller Minna som hon tydligen kallas av sina ungar) tipsade mig om en amerikans dunderhalstablett som inte bara bedövade halsen utan även hela överläppen (!?). Om det är värre imorgon funderar jag seriöst på att leta rätt på den och proppa i mig ett par.
Ny vecka väntar imorgon, julveckan. Fortfarande ingen julstämning i kroppen, men det ska bli rätt skönt att få hela jul- och nyårshelgerna avklarade så att man kan börja på ett nytt år. 2010 - året då jag åker hem till Sverige igen!
Jag begav mig hem, hittade mina ungar ute på tomten, lekandes i snön och jag hjälpte till att krama lite snöbollar. Gick ner till mitt rum, skypade lite hem, tog en dusch och satte mig ner och snackade lite med mina värdföräldrar om julhelgen och skidåkningen. Tydligen ska vi till Okemo i Vermont under mellandagarna och jag är superpeppad. Ska bli underbart att få åka lite skidor.
Hade lite dötid och bestämde mig för att höra av mig till Amanda. Hon bjöd över mig och jag släpade mig själv genom hela Summit och kom tillslut fram till hennes varma hus. Kikade lite på kurserna, insåg att vi saknade ett par timmar (måste antagligen ta en guidad tur i Harlem för att få ihop till 36 timmar..) och att det skulle bli jättekrångligt att ansöka. Gav upp tanken på det och satt och snackade ett bra tag, Amanda tvångsmatade mig med godis och läsk (hahahaha) tills hennes värdfamilj kom hem (hennes värdbarn var helt underbart söta!) och jag började ta mig hem genom ett mörkt och kallt Summit.
Nu sitter jag här, klockan är strax efter sju. Har inte ätit någon middag, funderar på att gå upp och kolla om det finns någonting jag kan ta. Måste snacka lite med mina värdföräldrar om kurserna jag ska läsa, vill verkligen anmäla innan jul. Annars blir det bara en kväll inomhus. Hoppas på att det finns någonting bra på TV, annars ska jag bara lägga mig i sängen, kolla på någon serie på datorn och gå och lägga mig tidigt. Känner mig lite krasslig, tror inte att jag håller på att bli sjuk men lite ont i halsen börjar smyga sig på. Amanda (eller Minna som hon tydligen kallas av sina ungar) tipsade mig om en amerikans dunderhalstablett som inte bara bedövade halsen utan även hela överläppen (!?). Om det är värre imorgon funderar jag seriöst på att leta rätt på den och proppa i mig ett par.
Ny vecka väntar imorgon, julveckan. Fortfarande ingen julstämning i kroppen, men det ska bli rätt skönt att få hela jul- och nyårshelgerna avklarade så att man kan börja på ett nytt år. 2010 - året då jag åker hem till Sverige igen!
snowblind
När det snöar i USA snöar det ordentligt. Och när det snöar i USA stannar allt upp. Dagen blev inte riktigt som planerat, något som vi först insåg när de första snöflingorna började singla ner strax efter ett i eftermiddags då Sofia hämtade upp mig på vägen till Livingston Mall. Hämtade upp Mirielle och satte kurs mot köpcentrumet där vi för första gången skulle träffa Kajsa, en svensk au pair som kom till Chatham förra veckan. Visserligen visste vi att en snöstorm skulle dra in över östkusten under söndagen, men vi tänkte att vi var svenska, tuffa och vana vid lite snö. Spenderade ett par timmar i Livingston, köpte de sista julklapparna till familjen, dregglade över Twilight-sakerna på Barnes & Noble (not) och käkade världens största, degigaste, kanelbulle.
När vi såg att snön tilltog bestämde vi oss för att ta oss hem, vi ville inte bli fast i Livingston. På väg hem ringde jag upp Nancy, vår LCC, för att höra om au pair-mötet skulle bli av ikväll. Självklart inte. På grund av att många au pairer aldrig har kört i snö förut vågade inte Nancy dra ut oss på vägarna just ikväll, trots att det inte alls är långt till restaurangen Marco Polo på Morris Avenue. Lite irriterade bestämde vi oss ändå för att hitta på någonting ikväll. Vi släpte av Mirielle hemma hos henne eftersom hon skulle jobba ikväll och jag och Kajsa stannade hemma hos mig medan Sofia åkte hem ett tag. Jag och Kajsa satt och snackade ett bra tag tills vi ringde Sofia igen, hämtade upp henne och bestämde oss för att gå ut och äta middag i Summit i alla fall för att sedan gå och se Brothers på den lokala biografen. Taka Sushi blev det igen, älskar verkligen det stället.
Mätta och belåtna, men fortfarande en och en halv timme innan filmen skulle börja bestämde vi oss för att sätta oss på Starbucks. Stretade genom snön ett kvarter bort bara för att upptäcka att Starbucks hade stängt, på grund av vädret! Uppgivna bestämde vi oss för att gå hem och vänta hos mig men det blåste upp alldeles för hårt så vi räddade oss in på bion. Mer än en timme kvar till filmen skulle börja fick vi ändå gå in i salongen och sätta oss och vänta. En kvart senare kom en av de anställda på biografen in:
"Eh, we're thinking about closing soon. You guys can get a refund if you wanna..."
Och vår film hade inte ens börjat än! Bestämde oss dock för att resa oss upp och gå och precis när vi kommit till kassan och skulle be om pengarna tillbaka hade de bestämt sig för att stänga ner bion. Vi fick våra pengar tillbaka och började vandra tillbaka hem till mig. Hade tänkt att köra tjejerna hem men när mina värdföräldrar avrådde mig från att köra ikväll ringde Kajsa sin värdpappa som erbjöd sig att komma och hämta henne. Sofia däremot valde att stanna kvar, mina värdföräldrar var jättegulliga och erbjöd henne att sova över så att hon slapp gå hem i snöstormen. Nu sitter vi här, matta efter en lång och omvälvande dag. Uppkrupna i soffan och kollandes på Enchanted på TV. Visserligen blir inte allt som man tror att det ska bli, men man kan ha det rätt trevligt ändå.
När vi såg att snön tilltog bestämde vi oss för att ta oss hem, vi ville inte bli fast i Livingston. På väg hem ringde jag upp Nancy, vår LCC, för att höra om au pair-mötet skulle bli av ikväll. Självklart inte. På grund av att många au pairer aldrig har kört i snö förut vågade inte Nancy dra ut oss på vägarna just ikväll, trots att det inte alls är långt till restaurangen Marco Polo på Morris Avenue. Lite irriterade bestämde vi oss ändå för att hitta på någonting ikväll. Vi släpte av Mirielle hemma hos henne eftersom hon skulle jobba ikväll och jag och Kajsa stannade hemma hos mig medan Sofia åkte hem ett tag. Jag och Kajsa satt och snackade ett bra tag tills vi ringde Sofia igen, hämtade upp henne och bestämde oss för att gå ut och äta middag i Summit i alla fall för att sedan gå och se Brothers på den lokala biografen. Taka Sushi blev det igen, älskar verkligen det stället.
Mätta och belåtna, men fortfarande en och en halv timme innan filmen skulle börja bestämde vi oss för att sätta oss på Starbucks. Stretade genom snön ett kvarter bort bara för att upptäcka att Starbucks hade stängt, på grund av vädret! Uppgivna bestämde vi oss för att gå hem och vänta hos mig men det blåste upp alldeles för hårt så vi räddade oss in på bion. Mer än en timme kvar till filmen skulle börja fick vi ändå gå in i salongen och sätta oss och vänta. En kvart senare kom en av de anställda på biografen in:
"Eh, we're thinking about closing soon. You guys can get a refund if you wanna..."
Och vår film hade inte ens börjat än! Bestämde oss dock för att resa oss upp och gå och precis när vi kommit till kassan och skulle be om pengarna tillbaka hade de bestämt sig för att stänga ner bion. Vi fick våra pengar tillbaka och började vandra tillbaka hem till mig. Hade tänkt att köra tjejerna hem men när mina värdföräldrar avrådde mig från att köra ikväll ringde Kajsa sin värdpappa som erbjöd sig att komma och hämta henne. Sofia däremot valde att stanna kvar, mina värdföräldrar var jättegulliga och erbjöd henne att sova över så att hon slapp gå hem i snöstormen. Nu sitter vi här, matta efter en lång och omvälvande dag. Uppkrupna i soffan och kollandes på Enchanted på TV. Visserligen blir inte allt som man tror att det ska bli, men man kan ha det rätt trevligt ändå.
live at the fillmore
Svängde förbi Scotti's i eftermiddags och köpte mig själv en liten julklapp i förskott, Fillmore - The Last Days.
Så ikväll ska jag sitta uppkurad i soffan, dricka julmust och kika på hur Bill Graham styrde och ställde över världens mest fantastiska musikparadis. Kikar lite just nu och det känns helt overkligt att se en ung David Freiberg och hans Quicksilver Messenger Service framföra Fresh Air i San Francisco 1971 när jag är medveten om att jag såg honom göra precis samma sak för en månad sedan här i New York. Och vi ska inte ens tala om Hot Tuna. Jorma och Jack är precis lika bra nuförtiden som de var när det begav sig back in the days. Skillnaden är att jag aldrig fick chansen att se Papa John Creach.
i wish you well
I blev hemskickad från skolan tidigare idag på grund av sjukdom, magsjukdom.
Good news: Antagligen mådde han inte riktigt bra igår heller vilket förklarar hans utbrott. Att han känner sig hängig idag hindrar honom också från att fortsätta vara sur på mig och när jag gick in och tittade till honom nyss verkade han på ganska bra humör, visade mig sina nya legogubbar och visade inga tecken på att fortfarande gräma sig över gårdagen. Förhoppningsvis håller han sig även lite lugnare ikväll, då jag ska jobba sent och ta hand om barnen alldeles själv, går och lägger sig tidigt och försöker bli frisk. Vill ingenting annat än att han ska vara frisk och pigg men förhoppningsvis kommer hans magsjuka göra kvällen lite lugnare. Han mår ju hur som helst hyffsat just nu vilket är skönt för honom.
Bad news: MAGSJUKA! "...and I'm pretty sure we all gonna get it", säger L och ber mig vakta I och W medan hon hämtar E i skolan. Känner direkt att magen vänder sig ut-och-in (kanske beror på all daim jag tryckt i mig idag). Mår både lite illa och känner mig skakig i benen just nu. Tänker inte bli magsjuk, vad som än händer! Känner mig heller inte så peppad på att ta hand om ett kräkandes barn helt ensam ikväll.
Hoppas att det inte är värre än en liten släng av en endagarsmagsjuka och att det värsta är över. I, krya på dig snart!
Good news: Antagligen mådde han inte riktigt bra igår heller vilket förklarar hans utbrott. Att han känner sig hängig idag hindrar honom också från att fortsätta vara sur på mig och när jag gick in och tittade till honom nyss verkade han på ganska bra humör, visade mig sina nya legogubbar och visade inga tecken på att fortfarande gräma sig över gårdagen. Förhoppningsvis håller han sig även lite lugnare ikväll, då jag ska jobba sent och ta hand om barnen alldeles själv, går och lägger sig tidigt och försöker bli frisk. Vill ingenting annat än att han ska vara frisk och pigg men förhoppningsvis kommer hans magsjuka göra kvällen lite lugnare. Han mår ju hur som helst hyffsat just nu vilket är skönt för honom.
Bad news: MAGSJUKA! "...and I'm pretty sure we all gonna get it", säger L och ber mig vakta I och W medan hon hämtar E i skolan. Känner direkt att magen vänder sig ut-och-in (kanske beror på all daim jag tryckt i mig idag). Mår både lite illa och känner mig skakig i benen just nu. Tänker inte bli magsjuk, vad som än händer! Känner mig heller inte så peppad på att ta hand om ett kräkandes barn helt ensam ikväll.
Hoppas att det inte är värre än en liten släng av en endagarsmagsjuka och att det värsta är över. I, krya på dig snart!
i want to see the bright lights tonight
Tog en rullande fika ikväll istället. Strax innan nio kom Lea och hämtade upp mig utanför huset. Med sig i bilen hade hon två rykande pappersmuggar med te från Starbucks och kameran i högsta hugg. Vi skulle ut på julpyntssightseeing runtom i Summit. Åkte och hämtade upp Sofia och sedan körde vi planlöst runt i två timmar och kikade på hus i omgivningen, drack te och pratade.
Eftersom min kamera tar sjukt dåliga bilder i mörker tänker jag bara bjuda er på de absolut sämsta bilderna. Enjoy!
Allra bäst är dock den smala ljusstrimman borta i horisonten. Just härifrån ser man hela vägen till New York City en klar natt som denna.
Eftersom min kamera tar sjukt dåliga bilder i mörker tänker jag bara bjuda er på de absolut sämsta bilderna. Enjoy!
Allra bäst är dock den smala ljusstrimman borta i horisonten. Just härifrån ser man hela vägen till New York City en klar natt som denna.
but my changin' self won't keep up with nobody else
Och så just när jag var på väg att ge upp (Sofia, du vet vad jag pratar om efter mitt sammanbrott på Waterlilies) kommer en vändning. Helt plötsligt känns det rätt bra hos familjen R i Summit, New Jersey. Och allt beroende på ett litet temper tantrum.
Eftersom L inte vågar lita på mig att jag hjälper barnen ordentligt med läxorna satte hon mig idag på köksstationen. "I usually wouldn't have you making anything this difficult, but since I have to do homework with the kids you have to do it", säger L och skriver snabbt ut ett recept på en kycklingrätt från datorn och slänger den framför mig. Livrädd ögnar jag igenom receptet och lugnar snabbt ner mig, det här ska jag klara. Sätter igång och bankar kyckling, hackar lök och tomater. Steker kycklingen, fräser löken, tillsätter lite vitt vin, häller i tomaterna, buljongen och grädde. Låter koka upp, häller tillbaka kycklingen. Fixar ris, värmer majs och så helt plötsligt är rätten klar. L är påväg ut genom dörren för att göra ett ärende och ber mig att se till att ungarna äter eftersom de stora killarna ska iväg på brottning. Hör att killarna väsnas nere i källaren och går ner för att tala om att maten är klar. Nere möts jag av kaos. W gråter, Ev och I är i full gång med att brotta ner varandra, alla skriker och ingen lyssnar (märk väl att det INTE var jag som skickade ner dem i källaren för att brottas...). Släpar mer alla ungar upp, Ev och W är lite motvilliga men sätter sig ändå och börjar äta. I däremot är på andra tankar, han väser, spottar, skriker fula ord och när han tar upp den vassa kniven och riktar den mot både mig och sina bröder får jag nog.
"If you don't put that knife down and say your sorry I'll send you up to your room right away. And no wrestling!"
I, som håller på att utveckla ett fullskaligt utbrott lägger sig på golvet, skriker och krälar runt. Plötsligt förstår jag att jag har min chans. Jag vet redan sedan innan att ingen tror att jag kommer att kunna lösa några situationer och att jag inte kan diciplinera ungarna, så jag tar I i armen (inte örat som jag har blivit rekomenderad att göra, klarar inte av att använda för mycket fysisk bestraffning) och släpar honom upp till sitt rum. Ber honom att lugna ner sig, bygga lego eller läsa en bok ("reading is for retards" får jag höra) så att han kommer på andra tankar. Inser dock ganska snabbt att han inte kommer att lugna ner sig utan beordrar honom att stanna där han är.
Nere i köket sitter Ev och W, väldigt nöjda med att de själva inte var den som råkade illa ut den här gången, och äter sin mat lugnt och fint. Jag sätter mig ner, börjar prata om allt och ingenting bara för att gå vidare och få tankarna bort från utbrottet. Plötsligt kliver L genom dörren, hon går upp för att checka på I och kommer sedan ner och ber att få höra våran version. Berättar precis som det var och för en gångs skull ser hon uppriktigt förstående ut, säger att jag hanterade situationen bra och att I ska stanna i sitt rum hela kvällen. Hon ber mig ta med Ev till brottningsträningen och precis när vi slagit igen ytterdörren säger han till mig:
"Congratulations Amanda, by handeling his temper tantrum you just proved that you can be a part of this family."
Woho, jag har fått lite respekt hos mina värdbarn! Så kanske finns det en liten chans att det här ska gå bra ändå...
Eftersom L inte vågar lita på mig att jag hjälper barnen ordentligt med läxorna satte hon mig idag på köksstationen. "I usually wouldn't have you making anything this difficult, but since I have to do homework with the kids you have to do it", säger L och skriver snabbt ut ett recept på en kycklingrätt från datorn och slänger den framför mig. Livrädd ögnar jag igenom receptet och lugnar snabbt ner mig, det här ska jag klara. Sätter igång och bankar kyckling, hackar lök och tomater. Steker kycklingen, fräser löken, tillsätter lite vitt vin, häller i tomaterna, buljongen och grädde. Låter koka upp, häller tillbaka kycklingen. Fixar ris, värmer majs och så helt plötsligt är rätten klar. L är påväg ut genom dörren för att göra ett ärende och ber mig att se till att ungarna äter eftersom de stora killarna ska iväg på brottning. Hör att killarna väsnas nere i källaren och går ner för att tala om att maten är klar. Nere möts jag av kaos. W gråter, Ev och I är i full gång med att brotta ner varandra, alla skriker och ingen lyssnar (märk väl att det INTE var jag som skickade ner dem i källaren för att brottas...). Släpar mer alla ungar upp, Ev och W är lite motvilliga men sätter sig ändå och börjar äta. I däremot är på andra tankar, han väser, spottar, skriker fula ord och när han tar upp den vassa kniven och riktar den mot både mig och sina bröder får jag nog.
"If you don't put that knife down and say your sorry I'll send you up to your room right away. And no wrestling!"
I, som håller på att utveckla ett fullskaligt utbrott lägger sig på golvet, skriker och krälar runt. Plötsligt förstår jag att jag har min chans. Jag vet redan sedan innan att ingen tror att jag kommer att kunna lösa några situationer och att jag inte kan diciplinera ungarna, så jag tar I i armen (inte örat som jag har blivit rekomenderad att göra, klarar inte av att använda för mycket fysisk bestraffning) och släpar honom upp till sitt rum. Ber honom att lugna ner sig, bygga lego eller läsa en bok ("reading is for retards" får jag höra) så att han kommer på andra tankar. Inser dock ganska snabbt att han inte kommer att lugna ner sig utan beordrar honom att stanna där han är.
Nere i köket sitter Ev och W, väldigt nöjda med att de själva inte var den som råkade illa ut den här gången, och äter sin mat lugnt och fint. Jag sätter mig ner, börjar prata om allt och ingenting bara för att gå vidare och få tankarna bort från utbrottet. Plötsligt kliver L genom dörren, hon går upp för att checka på I och kommer sedan ner och ber att få höra våran version. Berättar precis som det var och för en gångs skull ser hon uppriktigt förstående ut, säger att jag hanterade situationen bra och att I ska stanna i sitt rum hela kvällen. Hon ber mig ta med Ev till brottningsträningen och precis när vi slagit igen ytterdörren säger han till mig:
"Congratulations Amanda, by handeling his temper tantrum you just proved that you can be a part of this family."
Woho, jag har fått lite respekt hos mina värdbarn! Så kanske finns det en liten chans att det här ska gå bra ändå...
questions
Vad väljer man när man har tusen anledningar att lämna och tusen anledningar att stanna kvar?
awaiting on you all
Väntade på Starbucks i 40 minuter ikväll innan Leni, Mirielle, Justine och Lea dök upp. Trodde att jag hade blivit bortglömd men när de lovade mig att de skulle dyka upp satt jag kvar och väntade, smuttade på mitt te och försökte passa så många platser som möjligt. Tjugo i tio dök de äntligen upp och vi satt och snackade en timme samtidigt som vi sneglade på de andra högljudda au pairerna som ockupperar på Starbucks på onsdagkvällar. Vi måste byta dag!
Dagen i övrigt har varit bra. Hade ledigt fram till ett i eftermiddags så vid nio snörde jag på mig skorna och drog upp luvan över huvudet och begav mig ut i kylan. En kvart senare satt jag och Sofia på varsin spinningcykel och skulle precis påbörja mitt livs första riktiga spinningpass. Instruktören var lite väl vänlig och förstående när han noga förklarade att jag skulle ta det lugnt och att jag troligen inte skulle keep up with the class eftersom det var min första gång. Jag ryckte på axlarna och tänkte att jag visst skulle köra på och visa dem att jag kunde. Tittade runt i salen och insåg att majoriteten var kvinnor i medelåldern, ett par långa, pinnsmala män i samma ålder samt två gamlingar och så jag och Sofia. Mycket riktigt hade jag inget problem, visst var det jobbigt (och visst kanske jag inte helt fattade hur ratten där man skulle reglera motståndet fungerade) men jag hade absolut inget problem.
Nöjda och belåtna efter spinningen ratade vi Starbucks och begav oss mot Dunkin' Donuts. Ja, att gå just dit direkt efter gymmet känns någorlunda amerikanskt men vi köpte oss varsin bagel/muffin och iskaffe och bestämde oss för att gå ut och sätta oss eftersom solen sken så fint. Efter en dryg halvtimme hade vi förfrusit varenda kroppsdel och bestämde oss för att knalla hem och kolla hur Sofia bor. Tog oss drygt 20 minuter att ta oss till fots till henne och väl där drack vi varsin kopp te och försökte värma upp oss. Hann inte vara där mer än en timme innan jag var tvungen att knata tillbaka hem, hoppa in i duschen och fixa iordning mig innan jag började.
Själva jobbdagen flöt på utan problem. W var glad och nöjd, I och jag spelade Monopol och på väg till gitarrlektionen satt både jag och Ev och sjöng rakt ut till Yellow Submarine, She Said She Said, Good Day Sunshine och And Your Bird Can Sing (jag vet, Revolver snurrar fortfarande i bilens skivspelare). Tillbaka hemma stoppade jag om W och läste The Velveteen Rabbit för honom, även om det gjorde så att jag drog över en kvart på min jobbtid. Smög sedan ner i mitt rum och gav mig sedan ut till Starbucks där jag trodde att mina vänner skulle vänta, men där jag fick vänta på dem alldeles för länge.
Påväg därifrån gick vi över gatan på Beechwood Road. De har satt upp blåa lampor i alla träd och Summit är juligare än någonsin. Dock har ingen jag pratat med av au pairerna känt att någon julkänsla infunnit sig. Antagligen beroende på att julen verkligen inte är densamma om man inte är hemma. Bestämde dock att eventuellt ta en kvällspromenad med Lea imorgon och verkligen insupa allt juligt här i stan. Förhoppningsvis kommer nog julkänslan infinna sig snart. Här kommer en liten preview:
Dagen i övrigt har varit bra. Hade ledigt fram till ett i eftermiddags så vid nio snörde jag på mig skorna och drog upp luvan över huvudet och begav mig ut i kylan. En kvart senare satt jag och Sofia på varsin spinningcykel och skulle precis påbörja mitt livs första riktiga spinningpass. Instruktören var lite väl vänlig och förstående när han noga förklarade att jag skulle ta det lugnt och att jag troligen inte skulle keep up with the class eftersom det var min första gång. Jag ryckte på axlarna och tänkte att jag visst skulle köra på och visa dem att jag kunde. Tittade runt i salen och insåg att majoriteten var kvinnor i medelåldern, ett par långa, pinnsmala män i samma ålder samt två gamlingar och så jag och Sofia. Mycket riktigt hade jag inget problem, visst var det jobbigt (och visst kanske jag inte helt fattade hur ratten där man skulle reglera motståndet fungerade) men jag hade absolut inget problem.
Nöjda och belåtna efter spinningen ratade vi Starbucks och begav oss mot Dunkin' Donuts. Ja, att gå just dit direkt efter gymmet känns någorlunda amerikanskt men vi köpte oss varsin bagel/muffin och iskaffe och bestämde oss för att gå ut och sätta oss eftersom solen sken så fint. Efter en dryg halvtimme hade vi förfrusit varenda kroppsdel och bestämde oss för att knalla hem och kolla hur Sofia bor. Tog oss drygt 20 minuter att ta oss till fots till henne och väl där drack vi varsin kopp te och försökte värma upp oss. Hann inte vara där mer än en timme innan jag var tvungen att knata tillbaka hem, hoppa in i duschen och fixa iordning mig innan jag började.
Själva jobbdagen flöt på utan problem. W var glad och nöjd, I och jag spelade Monopol och på väg till gitarrlektionen satt både jag och Ev och sjöng rakt ut till Yellow Submarine, She Said She Said, Good Day Sunshine och And Your Bird Can Sing (jag vet, Revolver snurrar fortfarande i bilens skivspelare). Tillbaka hemma stoppade jag om W och läste The Velveteen Rabbit för honom, även om det gjorde så att jag drog över en kvart på min jobbtid. Smög sedan ner i mitt rum och gav mig sedan ut till Starbucks där jag trodde att mina vänner skulle vänta, men där jag fick vänta på dem alldeles för länge.
Påväg därifrån gick vi över gatan på Beechwood Road. De har satt upp blåa lampor i alla träd och Summit är juligare än någonsin. Dock har ingen jag pratat med av au pairerna känt att någon julkänsla infunnit sig. Antagligen beroende på att julen verkligen inte är densamma om man inte är hemma. Bestämde dock att eventuellt ta en kvällspromenad med Lea imorgon och verkligen insupa allt juligt här i stan. Förhoppningsvis kommer nog julkänslan infinna sig snart. Här kommer en liten preview:
for my father
Äntligen är det bekräftat:
Pappa kommer till New York den åttonde januari!
Och ännu bättre, jag har fått ledigt hela den helgen (så nu vet du pappa, du kommer att få spendera massor av tid med din dotter!). Längtar så!
Pappa kommer till New York den åttonde januari!
Och ännu bättre, jag har fått ledigt hela den helgen (så nu vet du pappa, du kommer att få spendera massor av tid med din dotter!). Längtar så!
