with a little help from my friends
Så idag, efter alldeles för många dagars klagande på hur jobbigt det är att ha en värdfamilj, fick jag äntligen en rejäl bekräftelse på hur underbart roligt det också kan vara.
Av någon anledning fick I, min nioåriga mellankille, någon form av spatt och började sjunga och dansa till Feliz Navidad. Eftersom han blev så uppslukad av sitt lilla framförande levde han verkligen ut och började sjunga och dansa ytterst passionerat. När han ryckte till i hela kroppen, sjönk ner på knä och sjöng ut gick mina tankar direkt till Joe Cocker. Så fort han sjungit klart vände sig min värdmamma mot mig och frågade:
"Amanda, you know who Joe Cocker is, right?"
Självklart, svarade jag och fick ur mig att jag också precis tänkt att I liknade honom. Min värdmamma satte sig direkt vid datorn och youtubade upp hans framförande av Whit a Little Help from my Friends från Woodstock och helt plötsligt satt alla barn upptryckta framför datorskärmen och tittade fascinerat på den spattiga gubben i batiktröja. "What's wrong with him?", frågade W och betraktade skärmen förvånat.
Jag förvarnade dem att bakgrundssångarna är det roligaste med hela framträdandet och L höll på att dö av skratt när deras pipiga, falska röster ackompanjerade Joes hesa stämma.
När sedan L plockade fram John Belushis Staurday Night Live-sketch från 1975 där han imiterar Joe Cockers framträdande var det min tur att vika mig dubbelt av skratt.
Tur att man kan ha det så roligt ihop i alla fall!
Av någon anledning fick I, min nioåriga mellankille, någon form av spatt och började sjunga och dansa till Feliz Navidad. Eftersom han blev så uppslukad av sitt lilla framförande levde han verkligen ut och började sjunga och dansa ytterst passionerat. När han ryckte till i hela kroppen, sjönk ner på knä och sjöng ut gick mina tankar direkt till Joe Cocker. Så fort han sjungit klart vände sig min värdmamma mot mig och frågade:
"Amanda, you know who Joe Cocker is, right?"
Självklart, svarade jag och fick ur mig att jag också precis tänkt att I liknade honom. Min värdmamma satte sig direkt vid datorn och youtubade upp hans framförande av Whit a Little Help from my Friends från Woodstock och helt plötsligt satt alla barn upptryckta framför datorskärmen och tittade fascinerat på den spattiga gubben i batiktröja. "What's wrong with him?", frågade W och betraktade skärmen förvånat.
Jag förvarnade dem att bakgrundssångarna är det roligaste med hela framträdandet och L höll på att dö av skratt när deras pipiga, falska röster ackompanjerade Joes hesa stämma.
När sedan L plockade fram John Belushis Staurday Night Live-sketch från 1975 där han imiterar Joe Cockers framträdande var det min tur att vika mig dubbelt av skratt.
Tur att man kan ha det så roligt ihop i alla fall!
Kommentarer
Trackback
