dropout boogie
Två unga kvinnor kliver in på Union County College, dragandes på en barnvagn där en rosaklädd liten tvååring sitter och dricken från en juicebox. De ser lite smått förvirrade ut men styr sina steg mot avdelningen för continuing education.
"We want to cancel some classes", säger den ena.
"One of you or both of you?", frågar damen bakom disken.
"Both...", säger den andra.
Damen ger de två unga kvinnorna varsin blankett som de fyller i och lämnar in. Damen går tillbaka till sin dator, knappar lite och kommer tillbaka med två papper.
"You will get your refund within two to four weeks, good luck."
De två kvinnorna tackar för sig och beger sig ut i snön för att ta sig till sin bil. Misslyckade, utan framtid...
Ibland är inte allt som det verkar. De två unga kvinnorna är jag och Amanda och vi kom precis hem från att ha avregistrerat oss från vår danskurs på UCC. Eftersom Amanda jobbar hela dagarna fick hon släpa med sitt lilla värdbarn som satt snällt och fint och inte klagade en enda gång. Skönt att ha det gjort så jag inte behöver oroa mig för det.
Och nu är man officiellt en college dropout, vem kunde tro det om mig?
"We want to cancel some classes", säger den ena.
"One of you or both of you?", frågar damen bakom disken.
"Both...", säger den andra.
Damen ger de två unga kvinnorna varsin blankett som de fyller i och lämnar in. Damen går tillbaka till sin dator, knappar lite och kommer tillbaka med två papper.
"You will get your refund within two to four weeks, good luck."
De två kvinnorna tackar för sig och beger sig ut i snön för att ta sig till sin bil. Misslyckade, utan framtid...
Ibland är inte allt som det verkar. De två unga kvinnorna är jag och Amanda och vi kom precis hem från att ha avregistrerat oss från vår danskurs på UCC. Eftersom Amanda jobbar hela dagarna fick hon släpa med sitt lilla värdbarn som satt snällt och fint och inte klagade en enda gång. Skönt att ha det gjort så jag inte behöver oroa mig för det.
Och nu är man officiellt en college dropout, vem kunde tro det om mig?
going up the country
Boston var underbart. Skönt att komma ifrån snöiga och trista Summit för ett litet tag.
if not this time
De blev ingenting med matchen i Fairfax.
De ville ha en au pair som var minst 21, vilket jag inte är.
De ville ha en au pair som har haft körkort i minst två år, vilket jag inte har.
Ringde Bostonkontoret klockan 17.37 för att meddela att vi hade bestämt att det inte funkade, de stängde 17.30. Min vanliga tur.
Nu är det bara att vänta tills på måndag vilket suger.
De ville ha en au pair som var minst 21, vilket jag inte är.
De ville ha en au pair som har haft körkort i minst två år, vilket jag inte har.
Ringde Bostonkontoret klockan 17.37 för att meddela att vi hade bestämt att det inte funkade, de stängde 17.30. Min vanliga tur.
Nu är det bara att vänta tills på måndag vilket suger.
you met your match
Har precis fått min första match!
En familj från Fairfax, Virginia, strax utanför Washington D.C. Två barn, en flicka på nio och en pojke på elva. Verkar genuint trevliga. Har haft flera au pairer förut, vill att alla deras au pairer ska känna sig som en del av familjen. Båda föräldrarna arbetar (jippi!). Har en sjukt söt hund som kommer att dö i cancer snart (inte lika jippi). Katoliker. Lagar ordentlig mat!
Än så länge finns det inte mycket att haka upp sig på. Hörde dock att jag inte är deras förstahandsval. Familjerna får tre au pairer som de kan välja mellan på samma gång, vi au pairer får bara en familj åt gången. De ville tydligen också ha en au pair som är över 21, men det kanske går bra ändå. Sitter och väntar på ett telefonsamtal nu. Har ingen aning om när de kommer att ringa, eller ens om de kommer att ringa.
Men som sagt, än så länge känns det inte helt fel. Skönt att någonting börjar hända i alla fall.
En familj från Fairfax, Virginia, strax utanför Washington D.C. Två barn, en flicka på nio och en pojke på elva. Verkar genuint trevliga. Har haft flera au pairer förut, vill att alla deras au pairer ska känna sig som en del av familjen. Båda föräldrarna arbetar (jippi!). Har en sjukt söt hund som kommer att dö i cancer snart (inte lika jippi). Katoliker. Lagar ordentlig mat!
Än så länge finns det inte mycket att haka upp sig på. Hörde dock att jag inte är deras förstahandsval. Familjerna får tre au pairer som de kan välja mellan på samma gång, vi au pairer får bara en familj åt gången. De ville tydligen också ha en au pair som är över 21, men det kanske går bra ändå. Sitter och väntar på ett telefonsamtal nu. Har ingen aning om när de kommer att ringa, eller ens om de kommer att ringa.
Men som sagt, än så länge känns det inte helt fel. Skönt att någonting börjar hända i alla fall.
helplessly hoping
Vaknade för en halvtimme sedan, spran in i duschen och slängde mig direkt tillbaka i sängen och slog på datorn. Fjärillarna börjar flyga runt i magen så fort det dova surrande ljudet från fläkten kör igång. Paniktrycker på Internetknappen och försöker logga in på mailen, väntar på att få se om det trillat in några nya mail under natten.
Tre nya mail, oh!
Klickar mig vidare bara för att bli lilka besviken som alltid. Inte det jag väntat på. Ett mail från mamma, ett mail från pappa. Båda om hur de tycker att jag ska hantera separationen från min förra värdfamilj. Det är dock det sista jag vill tänka på just nu, vill bara tänka framåt även om det är omöjligt eftersom jag inte har någon aning om vad framtiden kommer att visa. Sista mailet var från Student Advantages, inga kommentarer nödvändiga.
Börjar så sakteligen komma in i någonslags dvala. Känslan av lättnad som jag kände de första dagarna efter att ha brutit upp från min värdfamilj börja så sakta bytas ut mot en blandad känsla av rastlöshet och hopplöshet. För varje gång jag öppnar mailen utan att se det jag väntar på sjuker hoppet lite mer. Börjar självklart bli lika orolig igen som jag blev innan jag åkte, varför får jag inga matcher? Förra gången jag var inne i matchningsprocessen hade det dock sin förklaring, mitt körkort var inte registrerat. Den här gången känns det dock mer osäkert. Är det något fel på mig?
I måndags hade jag mitt exitmöte, tisdagen väntade jag hela dagen på att de skulle ringa från Bostonkontoret utan att få något samtal, igår ringde de äntligen, ursäktade sig för att jag missat en hel dags matchning och försäkrade mig att allt skulle gå bra, men ändå. Hur kan de veta det?
Jag vet att jag inte borde skriva det här men börjar ändå tvivla lite på mig själv. Förstå mig inte fel för jag älskar USA, jag älskar mitt liv här och jag har haft det så sjukt bra under mina fyra månader. När jag hör om livet därhemma finns det ingenting jag längtar hem till (bortsett från familjen och ett par andra människor). Ingenting! Ändå finns det en liten del av mig själv som tvivlar på att jag vill vara kvar. Självklart vill jag ingenting annat än att hitta en bra familj, på en bra plats och börja om men samtidigt är tanken på att just börja om helt ofattbar jobbig. Försöker intala mig själv att jag hur som helst skulle ha behövt börja om, var än i USA jag hamnar. Även om jag bara skulle hamnat ett par städer bort från Summit skulle jag ändå behöva skaffa nya vänner, lära mig allt på nytt och starta igång mitt liv igen. Kan lika gärna gå all in och se var jag hamnar. Samtidigt finns det ingenting hemma för mig heller, skulle behöva starta om på nytt ändå. Kan inte börja plugga än på ett bra tag, har inget jobb och vill inte hem till ett kallt och mörk Sverige. Men jag står inte ut med att vänta, speciellt vänta på någonting som inte är säkert att det är bättre än det jag lämnade. Är nära att börja telefonterrorisera Bostonkontoret och tvinga dem att ge mig en matchning, snart!
Idag måste jag hitta på någonting, ut och röra på mig. Kanske gå till gymmet, bara för att inte förgås av den här känslan jag har just nu. Kan fortfarande inte träffa Amanda eftersom UCC antagligen inte har öppet. Måste ringa dit och ställa in mina klasser, skulle gärna få det gjort nu men så länge de inte har öppet känns det ganska hopplöst. Mamma och pappa säger självklart att jag måste börja fundera, planera och packa ihop. Känner dock inte att jag kan gå tillbaka till mitt gamla hus innan jag vet vad som kommer att hända framöver. Det är så svårt att avsluta saker när man inte vet var man är på väg. Så just nu känner jag mig väldigt låst. Nästan förlamad. Handlingsförlamad i alla fall. Och. Jag. Hatar. Det.
Tre nya mail, oh!
Klickar mig vidare bara för att bli lilka besviken som alltid. Inte det jag väntat på. Ett mail från mamma, ett mail från pappa. Båda om hur de tycker att jag ska hantera separationen från min förra värdfamilj. Det är dock det sista jag vill tänka på just nu, vill bara tänka framåt även om det är omöjligt eftersom jag inte har någon aning om vad framtiden kommer att visa. Sista mailet var från Student Advantages, inga kommentarer nödvändiga.
Börjar så sakteligen komma in i någonslags dvala. Känslan av lättnad som jag kände de första dagarna efter att ha brutit upp från min värdfamilj börja så sakta bytas ut mot en blandad känsla av rastlöshet och hopplöshet. För varje gång jag öppnar mailen utan att se det jag väntar på sjuker hoppet lite mer. Börjar självklart bli lika orolig igen som jag blev innan jag åkte, varför får jag inga matcher? Förra gången jag var inne i matchningsprocessen hade det dock sin förklaring, mitt körkort var inte registrerat. Den här gången känns det dock mer osäkert. Är det något fel på mig?
I måndags hade jag mitt exitmöte, tisdagen väntade jag hela dagen på att de skulle ringa från Bostonkontoret utan att få något samtal, igår ringde de äntligen, ursäktade sig för att jag missat en hel dags matchning och försäkrade mig att allt skulle gå bra, men ändå. Hur kan de veta det?
Jag vet att jag inte borde skriva det här men börjar ändå tvivla lite på mig själv. Förstå mig inte fel för jag älskar USA, jag älskar mitt liv här och jag har haft det så sjukt bra under mina fyra månader. När jag hör om livet därhemma finns det ingenting jag längtar hem till (bortsett från familjen och ett par andra människor). Ingenting! Ändå finns det en liten del av mig själv som tvivlar på att jag vill vara kvar. Självklart vill jag ingenting annat än att hitta en bra familj, på en bra plats och börja om men samtidigt är tanken på att just börja om helt ofattbar jobbig. Försöker intala mig själv att jag hur som helst skulle ha behövt börja om, var än i USA jag hamnar. Även om jag bara skulle hamnat ett par städer bort från Summit skulle jag ändå behöva skaffa nya vänner, lära mig allt på nytt och starta igång mitt liv igen. Kan lika gärna gå all in och se var jag hamnar. Samtidigt finns det ingenting hemma för mig heller, skulle behöva starta om på nytt ändå. Kan inte börja plugga än på ett bra tag, har inget jobb och vill inte hem till ett kallt och mörk Sverige. Men jag står inte ut med att vänta, speciellt vänta på någonting som inte är säkert att det är bättre än det jag lämnade. Är nära att börja telefonterrorisera Bostonkontoret och tvinga dem att ge mig en matchning, snart!
Idag måste jag hitta på någonting, ut och röra på mig. Kanske gå till gymmet, bara för att inte förgås av den här känslan jag har just nu. Kan fortfarande inte träffa Amanda eftersom UCC antagligen inte har öppet. Måste ringa dit och ställa in mina klasser, skulle gärna få det gjort nu men så länge de inte har öppet känns det ganska hopplöst. Mamma och pappa säger självklart att jag måste börja fundera, planera och packa ihop. Känner dock inte att jag kan gå tillbaka till mitt gamla hus innan jag vet vad som kommer att hända framöver. Det är så svårt att avsluta saker när man inte vet var man är på väg. Så just nu känner jag mig väldigt låst. Nästan förlamad. Handlingsförlamad i alla fall. Och. Jag. Hatar. Det.
white winter hymnal
Nämde jag att en snöstorm slog till igår natt?
När Sofia slutat jobba, efter en tolvtimmarsdag, begav vi oss ut i snön. Skulle köpa hårfärg till Sofia, ifall CVS var öppet, för att ha någonting att göra denna snöiga kväll. Som ett mirakel var faktiskt CVS öppet och vi köpte hårfärgen (har precis färgat håret på henne, hon står inne i badrummet... har fortfarande inte sett slutresultatet. Återkommer med mer info.) Fortsatte genom stan, insåg att allt var stängt, till och med Starbucks. Ingen au pair-träff ikväll alltså. Såg dock att ett par ljusglimtar kom ifrån fönstret på The Office, svängde förbi och därinne var det fullpackat med folk. Gick in, beställde en nachotallrik och hängde där ett tag och strosade sedan hem igen. Träffade på Sofie som också var ute i snön men annars var det väldigt tomt och tyst i Summit.
Vintern har varit vit här i Summit. Inte alls lika konstant som hemma i Sverige, men vi har fått vår del av snöstormar som verkligen lamslår allt. Skolorna var självklart inställda idag och är antagligen inställda imorgon med. Även om man är sjukt trött på vintern måste jag ändå medge att snön är rätt mysig. Lite trist dock att allt stängs eller blir inställt. Finns inte så mycket att göra. Får nog gå ut och krama ett par snöbollar imorgon bara för att inte dö av tristess. Kollar min mail alldeles för många gånger, fortfarande ingen ny värdfamilj i sikte.
nothin'
Har all tid i världen just nu så tänkte passa på att uppdatera min blogg lite.
Inte för att någonting egentligen har hänt. Har det fortfarande bra här hos Sofia. Försöker att inte vara i vägen så mycket men det är svårt. Känner ju inte heller för att trycka nere i källaren hela tiden även om jag jämt och ständigt springer ner och checkar mina mail. Har kontakt med min LCC Nancy dagligen och imorse ringde de äntligen från Bostonkontoret och ställde ett par frågor. Så nu är jag antagligen officiellt i rematch, även om min förra värdfamilj fortfarande står kvar som min nuvarande värdfamilj på mitt konto. Sitter bara och väntar på att få en match med en ny familj. Vill att någonting händer, komma igång, få något att fundera på. Inte bara vänta.
Har dock inlett operation "se och göra allt i Summit som jag inte hunnit med än". Så igår blev det en tripp till Summit Diner. Tänker inte lämna den här stan innan jag varit där. Ingen höjdare, rätt sunkigt men ändå ganska mysigt. Och faktiskt goda pannkakor. Senare på eftermiddagen träffade vi upp Lea, fikade lite på Starbucks och när Sofia skulle hem och hämta sina ungar följde jag med Lea till ett konditori nere på Broad Street och köpte brownies. Kvällen bjöd på Broadway Diner med Leni och Mirielle så sammanfattningsvis åt jag alldeles för mycket men hade ändå välidgt trevligt.
Vad resten av veckan kommer att bjuda på är jag inte säker. Justine frågade om jag ville hänga med och se Dear John någon dag men eftersom det snöar så fruktansvärt mycket idag får det nog bli imorgon. Måste även träffa upp Amanda och hoppa av kurserna på UCC. Resten av tiden lär väl spenderas framför datorn, väntandes på ett mail med goda nyheter från Cultural Care. Är fortfarande otroligt tacksam för att få bo hos Sofia. Har antagligen tak över huvudet en vecka till eftersom hennes värdfamilj åker bort från lördag till tisdag. Sedan är det nog dags att leta vidare, men än så länge är det för tidigt att säga vad som kommer att hända.
Ser självklart fortfarande fram emot Bostonresan i helgen. Kommer att bli skönt att komma bort lite!
Inte för att någonting egentligen har hänt. Har det fortfarande bra här hos Sofia. Försöker att inte vara i vägen så mycket men det är svårt. Känner ju inte heller för att trycka nere i källaren hela tiden även om jag jämt och ständigt springer ner och checkar mina mail. Har kontakt med min LCC Nancy dagligen och imorse ringde de äntligen från Bostonkontoret och ställde ett par frågor. Så nu är jag antagligen officiellt i rematch, även om min förra värdfamilj fortfarande står kvar som min nuvarande värdfamilj på mitt konto. Sitter bara och väntar på att få en match med en ny familj. Vill att någonting händer, komma igång, få något att fundera på. Inte bara vänta.
Har dock inlett operation "se och göra allt i Summit som jag inte hunnit med än". Så igår blev det en tripp till Summit Diner. Tänker inte lämna den här stan innan jag varit där. Ingen höjdare, rätt sunkigt men ändå ganska mysigt. Och faktiskt goda pannkakor. Senare på eftermiddagen träffade vi upp Lea, fikade lite på Starbucks och när Sofia skulle hem och hämta sina ungar följde jag med Lea till ett konditori nere på Broad Street och köpte brownies. Kvällen bjöd på Broadway Diner med Leni och Mirielle så sammanfattningsvis åt jag alldeles för mycket men hade ändå välidgt trevligt.
Vad resten av veckan kommer att bjuda på är jag inte säker. Justine frågade om jag ville hänga med och se Dear John någon dag men eftersom det snöar så fruktansvärt mycket idag får det nog bli imorgon. Måste även träffa upp Amanda och hoppa av kurserna på UCC. Resten av tiden lär väl spenderas framför datorn, väntandes på ett mail med goda nyheter från Cultural Care. Är fortfarande otroligt tacksam för att få bo hos Sofia. Har antagligen tak över huvudet en vecka till eftersom hennes värdfamilj åker bort från lördag till tisdag. Sedan är det nog dags att leta vidare, men än så länge är det för tidigt att säga vad som kommer att hända.
Ser självklart fortfarande fram emot Bostonresan i helgen. Kommer att bli skönt att komma bort lite!
mandolin wind
I förmiddags, strax före halv elva släpptes bomben - min värdfamilj ville inte ha kvar mig.
Inte för att jag egentligen ville ha kvar dem heller, men jag var inte så desperat att jag hade en tanke på att bryta upp just idag. Om de gett mig en vecka till hade jag antaligen själv tagit initiativet, men när jag vaknade just i morse hade jag inga tankar på att det här skulle bli min sista dag på Springfield Avenue.
En och en halv timme senare kom Sofia och hennes värdmamma och hämtade upp mig. Hade packat ner det nödvändigaste för att par dagar och smet ut bakdörren och småsprang genom snön till bilen. Kände mig lite uppskakad, även om jag visste att det här skulle hända förr eller senare.
Har dock lugnat ner mig lite, känner mig helt okej. Kommer att vara evigt tacksam mot Sofia och hennes värdfamilj för att de låter mig stanna här tills vi vet vad som kommer att hända. Nu sitter vi båda här i min bäddsoffa, med ett halvt öga på Super Bowl och resen av vårt fokus på våra datorer. Jag sitter och tar reda på så mycket som möjligt om rematchprocessen, sitter och skriver frågor, funderingar och försöker bena ut hur det egentligen kunnat gå så fel. Har ju varit här i fyra månader redan!
Trots det ångrar jag inte en sekund av de senaste månaderna. Visserligen har jag varit rejält nere ett par gånger men överlag har jag aldrig trivts så bra som här. Kommer att sakna mina UNDERBARA värdbarn. Hoppas verkligen att jag får säga hejdå till dem på riktigt. Kan inte ens tänkte mig hur det kommer att vara att inte spendera dagarna med dem, även om de driver mig till vansinne ibland.
Lovar att hålla er uppdaterade om vad som kommer att hända här framöver.
Trots allt som hänt tror jag att det finns någon, någonstans, som har ett finger med i spelet. Vad är sannolikheten att samma låt som fick min värdfamilj att välja just mig spelas samma dag som vi väljer att gå skilda vägar? I min personliga film spelade jag en snutt av Rod Stewarts Mandolin Wind, och bara daga efter jag laddat upp filmen på min profil fick jag matchen med den familjen jag precis spenderat fyra månader med. Och så idag, när Sofias värdfamilj bjudit med mig på restaurang till lunch, vad spelas på radion? Självklart Mandolin Wind. Cirkeln är sluten, this is the end of an era.
Inte för att jag egentligen ville ha kvar dem heller, men jag var inte så desperat att jag hade en tanke på att bryta upp just idag. Om de gett mig en vecka till hade jag antaligen själv tagit initiativet, men när jag vaknade just i morse hade jag inga tankar på att det här skulle bli min sista dag på Springfield Avenue.
En och en halv timme senare kom Sofia och hennes värdmamma och hämtade upp mig. Hade packat ner det nödvändigaste för att par dagar och smet ut bakdörren och småsprang genom snön till bilen. Kände mig lite uppskakad, även om jag visste att det här skulle hända förr eller senare.
Har dock lugnat ner mig lite, känner mig helt okej. Kommer att vara evigt tacksam mot Sofia och hennes värdfamilj för att de låter mig stanna här tills vi vet vad som kommer att hända. Nu sitter vi båda här i min bäddsoffa, med ett halvt öga på Super Bowl och resen av vårt fokus på våra datorer. Jag sitter och tar reda på så mycket som möjligt om rematchprocessen, sitter och skriver frågor, funderingar och försöker bena ut hur det egentligen kunnat gå så fel. Har ju varit här i fyra månader redan!
Trots det ångrar jag inte en sekund av de senaste månaderna. Visserligen har jag varit rejält nere ett par gånger men överlag har jag aldrig trivts så bra som här. Kommer att sakna mina UNDERBARA värdbarn. Hoppas verkligen att jag får säga hejdå till dem på riktigt. Kan inte ens tänkte mig hur det kommer att vara att inte spendera dagarna med dem, även om de driver mig till vansinne ibland.
Lovar att hålla er uppdaterade om vad som kommer att hända här framöver.
Trots allt som hänt tror jag att det finns någon, någonstans, som har ett finger med i spelet. Vad är sannolikheten att samma låt som fick min värdfamilj att välja just mig spelas samma dag som vi väljer att gå skilda vägar? I min personliga film spelade jag en snutt av Rod Stewarts Mandolin Wind, och bara daga efter jag laddat upp filmen på min profil fick jag matchen med den familjen jag precis spenderat fyra månader med. Och så idag, när Sofias värdfamilj bjudit med mig på restaurang till lunch, vad spelas på radion? Självklart Mandolin Wind. Cirkeln är sluten, this is the end of an era.
i'll let you know before I leave
Boston Tea Party?
Boston cream?
Boston Red Sox?
Bostongurka?
Det är inte mycket jag vet om Boston, men det finns en sak jag är säker på:
Jag och Sofia drar till Boston den 13 och 14 februari!
Boston cream?
Boston Red Sox?
Bostongurka?
Det är inte mycket jag vet om Boston, men det finns en sak jag är säker på:
Jag och Sofia drar till Boston den 13 och 14 februari!
wintertime winds blow cold the season
Dålig på att uppdatera men mycket kortfattat har min helg sett ut såhär:
Började fredagen med att backa in i en skylt med bilen. Fick panik när jag såg reporna på sidan, skickade ett sms till min värdmamma när jag panikartat berättat vad som hänt. Kom tillbaka hem, ursäktade mig en massor men båda min värdföräldrar verkade rätt oberörda. Tittade till reporna, ryckte på axlarna och sa att det var lugnt så länge jag körde säkert när jag hade barnen i bilen. De ska dock ta bilen till reparation för att se vad man kan göra åt det, så vi får se hur det går. De flesta bilarna här i USA är dock rätt repade så jag känner mig inte allt för skyldig.
Fyra minuter efter jag slutat klockan fem ringde Mirielle. De var en minut med bil från mitt hus och tänkte åka till Jersey Gardens och spendera kvällen. Drog på mig min jacka och skor, hoppade ut och mötte upp dem när de svängde förbi mitt hus. Åkte till Jersey Gardens, försökte shoppa lite men hittade inte speciellt mycket. Åt middag på en restaurang i mallet och mötte sedan upp Lea som slutat lite senare. När de stängde skulle Leni och Mirielle hem för att sedan gå ut så jag och Lea försökte hitta bilen som Lea parkerat någonstans. Hittade inte bilen men hittade däremot en stor biograf. Bestämde oss för att gå in och se om det fanns någon film att se och hittade When in Rome. Inte speciellt bra, men ganska. Och vi hade en jättetrevlig kväll. Virrade runt lite mer i kylan och kunde inte hitta bilen, men tillslut gjorde vi det och åkte tillbaka till Summit igen.
Lördag morgon jobbade jag och på eftermiddagen var det bestämt att jag skulle träffa Kajsa. Dock blev allt lite krånligt och jag och Kajsa bestämde oss för att ses en annan dag. Tog en snabbfika med Sofia men eftersom hon skulle jobba kväll blev jag helt plöstligt ensam. Tänkte då på Elin, hörde av mig till henne och blev bjuden in till New York för att träffa hennes kompisar. Efter en fika på Starbucks i Barnes & Nobles vid Union Square begav jag och Elin oss ut i kylan för att hitta någonstans att äta. Hittade en trevlig kinarestaurang på 3rd Avenue och åt god sesamkyckling. Höll på att frysa ihjäl när vi kom ut så vi bestämde oss för att kolla bio igen. Såg Youth in Revolt, mycket rolig. Verkligen Elins typ av film. Hängde lite på McDonalds efteråt och jag tog tåget hem vid halv ett.
Efter några timmars sömn hoppade jag och Sofia på tåget till New York igen för att möta upp Elin. Shoppade lite, även om jag inte hittade något, åt lunch och begav oss sedan till svenska kyrkan där vi mötte upp Maria. Satt och fikade ett bra tag och åt goda svenska kanelbullar innan vi bestämde oss för att bege oss till Union Square igen. Kvällen avslutades på Grey Dog och sedan tog vi tåget tillbaka till Summit.
Ytterligare en underbar helg är slut, nu väntar en ny månad och nya tag. Om 11 dagar har jag varit här i 4 månader, det är en tredjedel av mitt år. Hur sjukt är det?
Började fredagen med att backa in i en skylt med bilen. Fick panik när jag såg reporna på sidan, skickade ett sms till min värdmamma när jag panikartat berättat vad som hänt. Kom tillbaka hem, ursäktade mig en massor men båda min värdföräldrar verkade rätt oberörda. Tittade till reporna, ryckte på axlarna och sa att det var lugnt så länge jag körde säkert när jag hade barnen i bilen. De ska dock ta bilen till reparation för att se vad man kan göra åt det, så vi får se hur det går. De flesta bilarna här i USA är dock rätt repade så jag känner mig inte allt för skyldig.
Fyra minuter efter jag slutat klockan fem ringde Mirielle. De var en minut med bil från mitt hus och tänkte åka till Jersey Gardens och spendera kvällen. Drog på mig min jacka och skor, hoppade ut och mötte upp dem när de svängde förbi mitt hus. Åkte till Jersey Gardens, försökte shoppa lite men hittade inte speciellt mycket. Åt middag på en restaurang i mallet och mötte sedan upp Lea som slutat lite senare. När de stängde skulle Leni och Mirielle hem för att sedan gå ut så jag och Lea försökte hitta bilen som Lea parkerat någonstans. Hittade inte bilen men hittade däremot en stor biograf. Bestämde oss för att gå in och se om det fanns någon film att se och hittade When in Rome. Inte speciellt bra, men ganska. Och vi hade en jättetrevlig kväll. Virrade runt lite mer i kylan och kunde inte hitta bilen, men tillslut gjorde vi det och åkte tillbaka till Summit igen.
Lördag morgon jobbade jag och på eftermiddagen var det bestämt att jag skulle träffa Kajsa. Dock blev allt lite krånligt och jag och Kajsa bestämde oss för att ses en annan dag. Tog en snabbfika med Sofia men eftersom hon skulle jobba kväll blev jag helt plöstligt ensam. Tänkte då på Elin, hörde av mig till henne och blev bjuden in till New York för att träffa hennes kompisar. Efter en fika på Starbucks i Barnes & Nobles vid Union Square begav jag och Elin oss ut i kylan för att hitta någonstans att äta. Hittade en trevlig kinarestaurang på 3rd Avenue och åt god sesamkyckling. Höll på att frysa ihjäl när vi kom ut så vi bestämde oss för att kolla bio igen. Såg Youth in Revolt, mycket rolig. Verkligen Elins typ av film. Hängde lite på McDonalds efteråt och jag tog tåget hem vid halv ett.
Efter några timmars sömn hoppade jag och Sofia på tåget till New York igen för att möta upp Elin. Shoppade lite, även om jag inte hittade något, åt lunch och begav oss sedan till svenska kyrkan där vi mötte upp Maria. Satt och fikade ett bra tag och åt goda svenska kanelbullar innan vi bestämde oss för att bege oss till Union Square igen. Kvällen avslutades på Grey Dog och sedan tog vi tåget tillbaka till Summit.
Ytterligare en underbar helg är slut, nu väntar en ny månad och nya tag. Om 11 dagar har jag varit här i 4 månader, det är en tredjedel av mitt år. Hur sjukt är det?
baby driver
Imorse när jag vaknade föll snöflingorna sakta från en mörk himmel. Tänkte att det var mysigt med lite snö, det var ett par veckor sedan det kändes riktigt vintrigt här. Några timmar senare, när snöstormen tilltog och jag behövt skrapa hela bilen ren från snön innan jag tog barnen till skolan, bestämde sig jag och Wy för att åka till skridskorinken igen. Wy hade varit positivt flera dagar och jag hade försökt peppa honom inför att åka eftersom han ibland brukar vara rätt skeptiskt till att åka iväg. Som vanligt bröt han ihop och ville absolut inte åka när jag försökte sätta på honom ytterkläderna. L gestikulerade och försökte mima fram att jag bara skulle lyfta upp honom och släpa in honom i bilen. Visst funkar det ibland men bara om han bara ska stanna i bilen, det vill säga om vi ska åka och hämta upp storebrorsorna eller något liknande. Men den här gången kändes det som om vi behövde lösa det hela innan vi satte oss i bilen för annars skulle jag få ett helvete ute på Mennen Arena istället.
Tog upp honom i knät och började berätta om OS, om speed skating och konståkning. Visade hur man gjorde en piruett på golvet och lovade honom att jag skulle se till att han inte skulle ramla på isen. Fick honom till och med att tumma på det och han tyckte att det var jätteroligt. Äntligen fick jag honom på gott humör igen och vi gick ut, satte oss i bilen och började åka mot Route 24. Direkt när vi kom ut på motorvägen kom dock bakslaget. Trafiken kröp fram i myrfart och bilkön sträckte sig längre än vad vi kunde se. Eftersom det finns väldigt få avfarter på 24an fick jag först lite panik, om jag inte körde av direkt skulle jag fastna i bilkön för evigt. Valde dock att stanna kvar eftersom det skulle kännas som ett nederlag att komma hem direkt efter jag fått Wy i bilen och han var på gott humör.
Efter en timme började vi närma oss avfart 1A, vanligtvis tar sträckan drygt tio minuter. När vi såg blåljusen blinka framför oss insåg jag att något var fel. Av alla jävla ställen i hela världen skulle bilolyckan som stannat upp hela trafiken ha skett på just den avfarten där vi skulle av! Allt var avspärrat och för att förvärra situationen ännu mer delade sig motorvägen i tre delar precis efter vilket gjorde att vi bara flöt med ut på en motorväg jag aldrig tidigare varit på. Fick självklart ännu mer panik, försökte svänga av men kom ut på ytterligare en motorväg. Försökte svänga av igen men kom ut till en återvändsgränd, fortsatte ut på vägen (som jag tror gick mot Dover!) och försökte leta efter en U-turnskylt och hittade tillslut en, vände om och började leta efter min väg tillbaka. Missade ytterligare en avfart som jag trodde var rätt och hamnade fel igen, fick vända om och hittade äntligen vägen söderut mot Morristown. Lättad kom vi upp och när vi såg skyltarna mot Route 24 och Springfield ljublade både jag och Wy!
Väl hemma stannade vi förbi Dunkin' Donuts och köpte bagles till lunch, fick en för mycket i påsen som jag inte betalade för. Vilken lycka! Ringde min värdmamma och berättade att vi inte kommit fram till skridskoarenan. Hon förstod och föreslog att vi kunde gå till The Connection på drop in and play. Så direkt efter lunchen drog vi oss dit vilket var ett genidrag. Jag har sällan sett Wy springa runt och vara så lycklig. Han sprang runt och lekte med en liten rysk pojke i nästan en timme och var helt rosig om kinderna när han kom tillbaka. Till och med när han fick ett rivsår på tummen var han glad!
Erbjöd mig att jobba lite ikväll även om jag inte är schemalagd. Skulle ju på teatern men eftersom den är inställd har jag ledigt ikväll och inga planer, vilket betyder att jag frivilligt jobbar lite extra. Jag är en så bra au pair ibland!
Laddar dock för helgen. Imorgon blir det middag med Leni, Miriella och säkert ett par andra. På lördag ska jag träffa Kajsa och på söndag ska jag möta upp Maria inne i New York. Ser fram emot allt.
Tog upp honom i knät och började berätta om OS, om speed skating och konståkning. Visade hur man gjorde en piruett på golvet och lovade honom att jag skulle se till att han inte skulle ramla på isen. Fick honom till och med att tumma på det och han tyckte att det var jätteroligt. Äntligen fick jag honom på gott humör igen och vi gick ut, satte oss i bilen och började åka mot Route 24. Direkt när vi kom ut på motorvägen kom dock bakslaget. Trafiken kröp fram i myrfart och bilkön sträckte sig längre än vad vi kunde se. Eftersom det finns väldigt få avfarter på 24an fick jag först lite panik, om jag inte körde av direkt skulle jag fastna i bilkön för evigt. Valde dock att stanna kvar eftersom det skulle kännas som ett nederlag att komma hem direkt efter jag fått Wy i bilen och han var på gott humör.
Efter en timme började vi närma oss avfart 1A, vanligtvis tar sträckan drygt tio minuter. När vi såg blåljusen blinka framför oss insåg jag att något var fel. Av alla jävla ställen i hela världen skulle bilolyckan som stannat upp hela trafiken ha skett på just den avfarten där vi skulle av! Allt var avspärrat och för att förvärra situationen ännu mer delade sig motorvägen i tre delar precis efter vilket gjorde att vi bara flöt med ut på en motorväg jag aldrig tidigare varit på. Fick självklart ännu mer panik, försökte svänga av men kom ut på ytterligare en motorväg. Försökte svänga av igen men kom ut till en återvändsgränd, fortsatte ut på vägen (som jag tror gick mot Dover!) och försökte leta efter en U-turnskylt och hittade tillslut en, vände om och började leta efter min väg tillbaka. Missade ytterligare en avfart som jag trodde var rätt och hamnade fel igen, fick vända om och hittade äntligen vägen söderut mot Morristown. Lättad kom vi upp och när vi såg skyltarna mot Route 24 och Springfield ljublade både jag och Wy!
Väl hemma stannade vi förbi Dunkin' Donuts och köpte bagles till lunch, fick en för mycket i påsen som jag inte betalade för. Vilken lycka! Ringde min värdmamma och berättade att vi inte kommit fram till skridskoarenan. Hon förstod och föreslog att vi kunde gå till The Connection på drop in and play. Så direkt efter lunchen drog vi oss dit vilket var ett genidrag. Jag har sällan sett Wy springa runt och vara så lycklig. Han sprang runt och lekte med en liten rysk pojke i nästan en timme och var helt rosig om kinderna när han kom tillbaka. Till och med när han fick ett rivsår på tummen var han glad!
Erbjöd mig att jobba lite ikväll även om jag inte är schemalagd. Skulle ju på teatern men eftersom den är inställd har jag ledigt ikväll och inga planer, vilket betyder att jag frivilligt jobbar lite extra. Jag är en så bra au pair ibland!
Laddar dock för helgen. Imorgon blir det middag med Leni, Miriella och säkert ett par andra. På lördag ska jag träffa Kajsa och på söndag ska jag möta upp Maria inne i New York. Ser fram emot allt.
who am I
Brukar egentligen inte vara något fan av sådana här listor, men eftersom just den här var så otroligt träffande måste jag ändå lägga upp den. Det här är ju en au pair-blogg trots allt. Med ett par små modifieringar är det här mitt (och antagligen de flesta andra au pairers) liv i ett nötskal:
1. You always introduce yourself with: 'Hi! My name is [your name], I'm from (country) and I have (amount of children you are taking care of) children.'
Kommentar: Ganska uppenbart att det stämmer. Det är egentligen det enda folk vill veta om varandra här, i alla fall till en början. Och frågorna som inleder alla samtal med nya människor är "Where are you from?" och "Where do you live here?"... varför det nu egentligen skulle vara så intressant.
2. Everybody is greeting you with a 'Hi. How are you?' and you can't respond fast enough, so you say it first!
Kommentar: Du måste seriöst vara masterskillad för att få till ett lagom nonchalant men ändå trevligt svar när någon frågar "Hi! How are you?". Efter tre och en halv månad stakar man sig fortfarande när någon slänger den frågan i ansiktet på en. Oftast blir man bara tyst och nickar, ibland kommer det bara ut ett litet "...fine" och ibland stannar man halvägs in i "Good, thanks. And how..." när man märker att den andra personen redan har gått vidare i samtalet. Attans att det ska vara så svårt!
3.The worst thing is: the daddy is working from home!
Kommentar: Oh, när Ed jobbar hemifrån ockupperar han ofta hela vardagsrummet och då är det ingen chans att någon av pojkarna ens får komma i närheten av undervåningen. Jobbigt läge.
4. You spent all your money at the MALL and you still have nothing to wear.
Kommentar: Extra sant om du bor i New Jersey!
5. You hate Dora the Explorer, The Wiggles and Thomas the Train.
Kommentar: Eftersom jag bara har pojkar har Dora inte varit det största problemet. The Wiggles går däremot varma på iTunes och senaste veckan har vi suttit och byggt med Thomas-tågbanan. Kan inte säga att känslan är hat än, men nära inpå.
6. You say silly instead of stupid
Kommentar: Stupid är "the s-word", ett mycket förbjudet ord i alla sammanhang (förstår inte varför!). Därför är silly ett alldeles underbart alternativ och jag vet inte hur många gånger jag och Wy har suttit och munhuggits
Wy: "You are silly"
Jag: "No, you are silly!"
Wy: "YOU are silly!"
Och så vidare i all evighet.
7. You go to PLAYDATES
Kommentar: Visst, amerikanska barn går på playdaytes. Efter lite efterforskning har jag kommit fram till att man slutar gå på playdates någongång i 8-9-årsåldern. Antagligen samma tid där man slutar säga att "vi ska leka" hemma och istället börjar "hänga". Har dock inte varit med mina ungar på så vidare värst många playdayes än, L tar oftast med Wy så fort han ska hem och leka med någon. Antagligen för att hon vill umgås med de andra mammorna.
8. You've seen more movies in one month than in your whole life at home
Kommentar: Bara det faktum att jag hemma inte gillade att se på film och här inte kan vänta tills nästa gång jag går på bio säger väl det mesta? Och lite billigare är det ju här, så man får passa på!
9. You drive over 30 minutes to a friend and you think it's not far
Kommentar: Avstånd här är definitivt inte samma som avstånd hemma. Om du bor i samma stat som någon känns det redan som om ni är grannar.
10. You only have other Au Pairs as your friends
Kommentar: Inte riktigt, men nästan.
11. You can make bacon
Kommentar: Bacon kunde jag laga hemma men här har jag lärt mig att laga dem i micron. Blev helt chockad först att det faktiskt funkade men det är betydligt lättare än att dra fram stekpannan. Dock kommer jag återgå till gamla hederliga sättet att steka bacon så fort jag kommer hem till Sverige igen.
12. You say 'like' and 'totally' every three words
Kommentar: Finns folk som är värre än jag, men visst är det lätt att fastna i "like"-fällan.
13. Someone has asked you stupid questions like: 'Do you have cars in your country?', 'You don't have Valentine's Day?', 'Where is your country?'
Kommentar: All the time...
14. You don't think it's wrong to have cake AND ice cream
Kommentar: Varför skulle det vara det? Tiden här är alldeles för kort och det finns alldeles för mycket att äta!
15. You park as close to the store as possible so you don't have to walk even one yard too far
Kommentar: Japp, även om det betyder att jag måste cirkla runt parkeringsplatsen för att hitta närmsta platsen trots att det finns flera lediga platser lite längre bort. Jag är inte värst av alla, men visst händer det rätt ofta.
16. You cherish moments of silence more than ever before
Kommentar: Tystnad är det mest underbara ljudet. Speciellt den tystnaden som sänker sig när golvplankorna slutat knarra på övervåningen och du vet att ungarna äntligen är i säng. Den tystnaden sträcker sig ofta från någon gång på kvällen fram till 7.05 på morgonen när de knarrande golvplankorna hörs ända ner till ditt rum i källaren och du absolut inte kan somna om trots att du inte börjar förrän 11!
17. You notice yourself saying 'GOOD JOB' a hundred times a day
Kommentar: Så sant. Det är "good job" om ungarna ätit upp sina morötter, "good job" om de har byggt ett legorymdskepp och "good job" om de är färdiga med sina läxor. Men de behöver ju uppskattning!
18. You need to be creative to find new punishments because a time-out doesn't work anymore
Kommentar: Den dagen time-out slutar fungera på Wy kommer jag bli galen. De äldre ungarna har jag dock redan gett upp hoppet på. Det enda sättet att stoppa när de börjar bråka är att ge sig in i fighten själv och dra isär dem, släpa dem upp på sina rum och slänga in dem där. Tur att man är stark.
19. You're sure you don't want own kids within the next 100 years
Kommentar: Inte tre pojkar i alla fall
20. You know now exactly how difficult it was for your parents to have little kids and you feel like saying thanks for all you've done to your Mom and dad every daym
Kommentar: Tack, mamma och pappa!
21: You're ready to drink anytime of the day
Kommentar: Tur att jag inte är 21
22. You start to love Disney movies again and can copy every passage of them
Kommentar: Igår bad Wy mig sjunga sångerna från Aladdin - på svenska! Då väcktes ganska många minnen.
23. You've learned what it means to be patient
Kommentar: Kanske den viktigaste lärdomen av alla.
24. You know what a LCC is
Kommentar: Nancy!
25. You know that you should NEVER SHAKE A BABY!!!
Kommentar: What about never shake a annoying nine-year-old?
26. You take a nap, after you dropped of the kids at school (after being up for just 2 hours)
Kommentar: Inte jag, av två anledningar: Jag sover ALDRIG på dagen och att mitt schema är så flexibelt att jag sällan jobbar sånna tider. Tur är väl det för annars skulle jag antagligen inte överleva.
27. You are DRIVING to the bus stop to pick up your kids, which is only 200 meters from your house.
Kommentar: Men jag kör barnen till och från skolan trots att det knappt är tio minuters promenad. Nu skyller jag på vädret men till våren finns det inga ursäkter och då ska både jag och barnen gå. Att köra dem till skolan är det värsta som finns. Hundratals bilar som bara spyr ut avgaser i en car line. Kan folk inte ens stänga av motorn när de väntar på sina ungar?
28. The kids call you Mom cause you spend too much time with them
Kommentar: Har hänt, men händer nog oftare i Sverige eftersom Amanda och mamma låter rätt lika.
29. You think $200 every weekend just for shopping and coffee are much in your country but not that much here
Kommentar: Någon har seriöst kastat en förbannelse över mitt konto. Hur kommer det sig att jag aldrig har mer än 250 dollar på det trots att jag har varit här i hur många veckor som helst?
30. The cup of coffee doesn't make you awake anymore, it just makes you alive.
Kommentar: L kommer se till att jag aldrig blir beroende av kaffe som hon själv är. Så igår när hon köpte med sig vanilla rooibos-te från Starbucks till mig fick hon lukta på det och blev helt till sig. Förhoppningsvis kanske jag kan få ut henne ur sitt kaffeberoende!
+You miss the good old days when you were able to go to the bakery and get bread with real butter
Kommentar: Det är en vanesak. Saknar Bregott varje dag, men Plugra (som tydligen ska vara europiskt smör men inte alls smakar som hemma) eller Land O'Lakes funkar bra nuförtiden.
Sammanfattning: Att vara au pair är en sådan kliché. Vet inte om man ska skratta eller gråta när man läser en sån här lista. På ett sätt är det ju skönt att fler går igenom samma sak, men herregud att vi ska vara så förutsägbara.
Nej, nu ska jag hoppa upp ur sängen. Ta en dusch innan jag hoppar in i bilen för att hämta upp Wy. Sen blir det direkt hem och göra lunch, antagligen peanutbutter and jelly som vanligt. Enligt mitt schema jobbar jag en timme idag, underbart!
1. You always introduce yourself with: 'Hi! My name is [your name], I'm from (country) and I have (amount of children you are taking care of) children.'
Kommentar: Ganska uppenbart att det stämmer. Det är egentligen det enda folk vill veta om varandra här, i alla fall till en början. Och frågorna som inleder alla samtal med nya människor är "Where are you from?" och "Where do you live here?"... varför det nu egentligen skulle vara så intressant.
2. Everybody is greeting you with a 'Hi. How are you?' and you can't respond fast enough, so you say it first!
Kommentar: Du måste seriöst vara masterskillad för att få till ett lagom nonchalant men ändå trevligt svar när någon frågar "Hi! How are you?". Efter tre och en halv månad stakar man sig fortfarande när någon slänger den frågan i ansiktet på en. Oftast blir man bara tyst och nickar, ibland kommer det bara ut ett litet "...fine" och ibland stannar man halvägs in i "Good, thanks. And how..." när man märker att den andra personen redan har gått vidare i samtalet. Attans att det ska vara så svårt!
3.The worst thing is: the daddy is working from home!
Kommentar: Oh, när Ed jobbar hemifrån ockupperar han ofta hela vardagsrummet och då är det ingen chans att någon av pojkarna ens får komma i närheten av undervåningen. Jobbigt läge.
4. You spent all your money at the MALL and you still have nothing to wear.
Kommentar: Extra sant om du bor i New Jersey!
5. You hate Dora the Explorer, The Wiggles and Thomas the Train.
Kommentar: Eftersom jag bara har pojkar har Dora inte varit det största problemet. The Wiggles går däremot varma på iTunes och senaste veckan har vi suttit och byggt med Thomas-tågbanan. Kan inte säga att känslan är hat än, men nära inpå.
6. You say silly instead of stupid
Kommentar: Stupid är "the s-word", ett mycket förbjudet ord i alla sammanhang (förstår inte varför!). Därför är silly ett alldeles underbart alternativ och jag vet inte hur många gånger jag och Wy har suttit och munhuggits
Wy: "You are silly"
Jag: "No, you are silly!"
Wy: "YOU are silly!"
Och så vidare i all evighet.
7. You go to PLAYDATES
Kommentar: Visst, amerikanska barn går på playdaytes. Efter lite efterforskning har jag kommit fram till att man slutar gå på playdates någongång i 8-9-årsåldern. Antagligen samma tid där man slutar säga att "vi ska leka" hemma och istället börjar "hänga". Har dock inte varit med mina ungar på så vidare värst många playdayes än, L tar oftast med Wy så fort han ska hem och leka med någon. Antagligen för att hon vill umgås med de andra mammorna.
8. You've seen more movies in one month than in your whole life at home
Kommentar: Bara det faktum att jag hemma inte gillade att se på film och här inte kan vänta tills nästa gång jag går på bio säger väl det mesta? Och lite billigare är det ju här, så man får passa på!
9. You drive over 30 minutes to a friend and you think it's not far
Kommentar: Avstånd här är definitivt inte samma som avstånd hemma. Om du bor i samma stat som någon känns det redan som om ni är grannar.
10. You only have other Au Pairs as your friends
Kommentar: Inte riktigt, men nästan.
11. You can make bacon
Kommentar: Bacon kunde jag laga hemma men här har jag lärt mig att laga dem i micron. Blev helt chockad först att det faktiskt funkade men det är betydligt lättare än att dra fram stekpannan. Dock kommer jag återgå till gamla hederliga sättet att steka bacon så fort jag kommer hem till Sverige igen.
12. You say 'like' and 'totally' every three words
Kommentar: Finns folk som är värre än jag, men visst är det lätt att fastna i "like"-fällan.
13. Someone has asked you stupid questions like: 'Do you have cars in your country?', 'You don't have Valentine's Day?', 'Where is your country?'
Kommentar: All the time...
14. You don't think it's wrong to have cake AND ice cream
Kommentar: Varför skulle det vara det? Tiden här är alldeles för kort och det finns alldeles för mycket att äta!
15. You park as close to the store as possible so you don't have to walk even one yard too far
Kommentar: Japp, även om det betyder att jag måste cirkla runt parkeringsplatsen för att hitta närmsta platsen trots att det finns flera lediga platser lite längre bort. Jag är inte värst av alla, men visst händer det rätt ofta.
16. You cherish moments of silence more than ever before
Kommentar: Tystnad är det mest underbara ljudet. Speciellt den tystnaden som sänker sig när golvplankorna slutat knarra på övervåningen och du vet att ungarna äntligen är i säng. Den tystnaden sträcker sig ofta från någon gång på kvällen fram till 7.05 på morgonen när de knarrande golvplankorna hörs ända ner till ditt rum i källaren och du absolut inte kan somna om trots att du inte börjar förrän 11!
17. You notice yourself saying 'GOOD JOB' a hundred times a day
Kommentar: Så sant. Det är "good job" om ungarna ätit upp sina morötter, "good job" om de har byggt ett legorymdskepp och "good job" om de är färdiga med sina läxor. Men de behöver ju uppskattning!
18. You need to be creative to find new punishments because a time-out doesn't work anymore
Kommentar: Den dagen time-out slutar fungera på Wy kommer jag bli galen. De äldre ungarna har jag dock redan gett upp hoppet på. Det enda sättet att stoppa när de börjar bråka är att ge sig in i fighten själv och dra isär dem, släpa dem upp på sina rum och slänga in dem där. Tur att man är stark.
19. You're sure you don't want own kids within the next 100 years
Kommentar: Inte tre pojkar i alla fall
20. You know now exactly how difficult it was for your parents to have little kids and you feel like saying thanks for all you've done to your Mom and dad every daym
Kommentar: Tack, mamma och pappa!
21: You're ready to drink anytime of the day
Kommentar: Tur att jag inte är 21
22. You start to love Disney movies again and can copy every passage of them
Kommentar: Igår bad Wy mig sjunga sångerna från Aladdin - på svenska! Då väcktes ganska många minnen.
23. You've learned what it means to be patient
Kommentar: Kanske den viktigaste lärdomen av alla.
24. You know what a LCC is
Kommentar: Nancy!
25. You know that you should NEVER SHAKE A BABY!!!
Kommentar: What about never shake a annoying nine-year-old?
26. You take a nap, after you dropped of the kids at school (after being up for just 2 hours)
Kommentar: Inte jag, av två anledningar: Jag sover ALDRIG på dagen och att mitt schema är så flexibelt att jag sällan jobbar sånna tider. Tur är väl det för annars skulle jag antagligen inte överleva.
27. You are DRIVING to the bus stop to pick up your kids, which is only 200 meters from your house.
Kommentar: Men jag kör barnen till och från skolan trots att det knappt är tio minuters promenad. Nu skyller jag på vädret men till våren finns det inga ursäkter och då ska både jag och barnen gå. Att köra dem till skolan är det värsta som finns. Hundratals bilar som bara spyr ut avgaser i en car line. Kan folk inte ens stänga av motorn när de väntar på sina ungar?
28. The kids call you Mom cause you spend too much time with them
Kommentar: Har hänt, men händer nog oftare i Sverige eftersom Amanda och mamma låter rätt lika.
29. You think $200 every weekend just for shopping and coffee are much in your country but not that much here
Kommentar: Någon har seriöst kastat en förbannelse över mitt konto. Hur kommer det sig att jag aldrig har mer än 250 dollar på det trots att jag har varit här i hur många veckor som helst?
30. The cup of coffee doesn't make you awake anymore, it just makes you alive.
Kommentar: L kommer se till att jag aldrig blir beroende av kaffe som hon själv är. Så igår när hon köpte med sig vanilla rooibos-te från Starbucks till mig fick hon lukta på det och blev helt till sig. Förhoppningsvis kanske jag kan få ut henne ur sitt kaffeberoende!
+You miss the good old days when you were able to go to the bakery and get bread with real butter
Kommentar: Det är en vanesak. Saknar Bregott varje dag, men Plugra (som tydligen ska vara europiskt smör men inte alls smakar som hemma) eller Land O'Lakes funkar bra nuförtiden.
Sammanfattning: Att vara au pair är en sådan kliché. Vet inte om man ska skratta eller gråta när man läser en sån här lista. På ett sätt är det ju skönt att fler går igenom samma sak, men herregud att vi ska vara så förutsägbara.
Nej, nu ska jag hoppa upp ur sängen. Ta en dusch innan jag hoppar in i bilen för att hämta upp Wy. Sen blir det direkt hem och göra lunch, antagligen peanutbutter and jelly som vanligt. Enligt mitt schema jobbar jag en timme idag, underbart!
good morning San Francisco ladies
Igår när jag kommit hem från ytterligare ett pilatespass på YMCA och som bäst satt och skrev på min femsidors hemläxa inför weekendkursen på Silver Bay klickade Amanda upp mig på Facebook-chaten. Vi har inte setts och knappt hörts sedan första veckan på au pair-skolan på Long Island så det var jättetrevligt att höras igen och se hur det hade gått för varandra.
Sista gången vi såg varandra var på bussen från au pair-skolan, den dagen vi för första gången skulle möta våra värdfamiljer. Hon, och ett par andra tjejer, skulle hoppa av vid Newarks flygplats för att boarda flygplan som skulle ta dem till andra delar av landet, medan jag och resterande au pairer på bussen skulle vidare ytterligare 15 minuter med buss till Clark och bli upphämtade av våra värdfamiljer i New Jersey. Och Amandas värdfamilj bodde på den bästa platsen av alla - San Francisco. Kan ni tänka mig hur avundsjuk jag var när vi satt där och pratade på bussen, de sista skälvande minuterna innan hon skulle ta sitt flyg och jag skulle träffa min värdfamilj.
Trots min otroliga San Francisco-abstinens (kan man få abstinens av en plats man aldrig varit på?) har de senaste tre och en halv månaderna i New York gått alldeles utmärkt. Jag älskar den här staden och ångrar inte en sekund att jag år uppleva den så nära... men samtidigt längtar jag något så fruktansvärt efte västkusten. Och Amanda kände precis tvärtom. Trots att hon verkligen älskade San Francisco längtade hon i sin tur efter New York och ville så gärna komma hit. Ironi?
När vi, till råga på allt, kommit på att vi båda hade en liten fundering på att förlänga vår tid här (absolut inte med ett år, men kanske med sex månader eller någonting sånt) och byta kust kändes allt helt plötsligt lite komiskt. Tänk att det alltid ska vara så att man ska längta efter någonting annat trots att man älskar det man redan har.
Så vem vet, om ett år är det kanske den här Amandan som bor i San Francisco och den andra Amandan som bor i New York. Only time will tell.
Sist men inte minst måste jag bara tala om att min teaterkurs på UCC är INSTÄLLD! Ah, panik! Vad ska jag göra nu?
Sista gången vi såg varandra var på bussen från au pair-skolan, den dagen vi för första gången skulle möta våra värdfamiljer. Hon, och ett par andra tjejer, skulle hoppa av vid Newarks flygplats för att boarda flygplan som skulle ta dem till andra delar av landet, medan jag och resterande au pairer på bussen skulle vidare ytterligare 15 minuter med buss till Clark och bli upphämtade av våra värdfamiljer i New Jersey. Och Amandas värdfamilj bodde på den bästa platsen av alla - San Francisco. Kan ni tänka mig hur avundsjuk jag var när vi satt där och pratade på bussen, de sista skälvande minuterna innan hon skulle ta sitt flyg och jag skulle träffa min värdfamilj.
Trots min otroliga San Francisco-abstinens (kan man få abstinens av en plats man aldrig varit på?) har de senaste tre och en halv månaderna i New York gått alldeles utmärkt. Jag älskar den här staden och ångrar inte en sekund att jag år uppleva den så nära... men samtidigt längtar jag något så fruktansvärt efte västkusten. Och Amanda kände precis tvärtom. Trots att hon verkligen älskade San Francisco längtade hon i sin tur efter New York och ville så gärna komma hit. Ironi?
När vi, till råga på allt, kommit på att vi båda hade en liten fundering på att förlänga vår tid här (absolut inte med ett år, men kanske med sex månader eller någonting sånt) och byta kust kändes allt helt plötsligt lite komiskt. Tänk att det alltid ska vara så att man ska längta efter någonting annat trots att man älskar det man redan har.
Så vem vet, om ett år är det kanske den här Amandan som bor i San Francisco och den andra Amandan som bor i New York. Only time will tell.
Sist men inte minst måste jag bara tala om att min teaterkurs på UCC är INSTÄLLD! Ah, panik! Vad ska jag göra nu?
green rocky road
En alldeles vanlig söndag i New York spenderades såhär: 
Kom in till stan vid 11 och tog direkt tunnelbanan ner till Canal Street för att besöka en art supplies store. Sofias konstkurser på UCC började förra veckan och nu behövde hon allt material. Butiken låg utspridd i hela huset, fem våningar varav vi var tvugna att knata upp till översta våningen för att hitta rätt linjal för att sedan gå ner till tredje för att köpa papper och tillslut köpa en portfolio och betlala på bottenvåningen. Hatar Canal Street men älskar att huset ser ut som en polkagris. 
Som vanligt hade vi otur med vädret och det duggregnade hela dagen. 
Skyndade oss bort till Spring Street för en snabb lunch, bestående av rice pudding. 
Rice to Riches serverar alldeles underbar rispudding, eller rättare sagt smaksatt risgrynsgröt med toppings. Bestämde oss för att dela på en kombination av cheesecake och rocky road. Mycket bra val. 
Sofia hade blivit tipsad om stället så nu tipsar jag pappa (bäst att du lägger in det i din googlekarta, vi ska dit när ni kommer hit!).
Inte alls dåligt samvete över all rispudding vi stoppat i oss. Behöver jag nämna att vi rullade ut därifrån? 
Fortsatte norrut på Mott Street då vi stötte på det här - Fjällrävenbutiken! Lägg märket till min jacka till höger.
Åkte upp till Times Square och åt en second lunch på McDonald's innan vi begav oss mot 46nd Street och Richard Rodgers Theathre. Musikalen In The Heights stod på schemat. Vår LCC hade ordnat detta som vårat au pair-möte för januari och jag och Sofia hade självklart nappat. Man säger inte nej till att gå på musikal.
Två och en halv timme senare klev vi ut från teatern nöjda och glada. In the Heights var jättebra, härlig musik och bra skådespelare och dansare. Och nu kan man checka av Broadwayshow från listan av saker man vill göra i New York.
Tog tåget fem och skulle möta upp Lea på stationen. När vi klev av tåget såg vi dock att Leni och Mirielle och klivit av tåget, Leni skulle dock hem direkt men Mirielle följde med oss och åt på thairestaurangen i Summit. Kvällen avslutades på Starbucks och sedan var alla så trötta att vi begav oss hem. Ytterligare en helg är över och för att orka med nästa jobbvecka ska jag nog ta och krypa isäng nu.
everybody knows that the bird is the word
Mitt värdbarn rockade sönder The Ramones under konserten på Just Jake's i Montclair idag. Ibland blir man bra stolt över de små liven.
"Amanda, can you make sure that a lot of people in Sweden are seeing this video on YouTube so I get a lot of views and become famous all over the world?"
Försöka kan man ju alltid.
hotel california
Hade lovat pappa en uppdatering igår natt, men när jag kom hem strax innan tre kände jag att sängen var prioritet nummer ett. Gillar egentligen inte att en helt vanlig kväll med middag och bio inne i New York ska sluta med att man kommer hem mitt i natten men jag ska inte klaga eftersom jag hade det jättetrevligt med Elin igår.
Slutade klockan sju, precis i tid till att hinne med snabba tåget in till Penn Station. Väl framme började jag traska upp mot Times Square för att träffa Elin vid 44th. Vi båda var hungriga och begav oss ut mot 9th för att hitta en restaurang och hittade ganska snabbt en som såg mysig ut. Åt corn chips med salsa och varsin riktigt god hamburgare innan vi kände oss mätta och belåtna och begav oss ut i New York-natten. Eftersom jag fortfarande inte är 21 kändes bio som det självklara valet. Först vandrade vi ner till 34th med hittade ingen film som passade oss utan gick istället tillbaka upp till Times Square. Såg att It's Complicated skulle gå vid elva så vi köpte varsin biljett, begav oss till Duane Reade och köpte godis (sjukt mycket billigare än på biografen) och gick och satte oss i en nästan öde salong.
Filmen var verkligen bra, precis så som man hade tänkt att den skulle vara. Mamma skulle ha älskat den! Precis en såndär lagom film man vill se en fredagkväll klockan elva när man känner sig lite halvtrött men ändå sugen på en mysig film. Jag blev inte besviken.
Satt dock och stirrade på min klocka halva filmen eftersom mitt sista tåg gick vid 1.41, hann dock precis ner till Penn, hoppade på tåget och tänkte slå mig till ro med min bok och min iPod när konduktören började ropa ut ur högtalarna. Trots allt brus började jag ändå förstå att det här tåget skulle gå till Trenton och att jag, eftersom jag ville mot Dover, måste byta vid Secaucus för att komma rätt. Blev lite krångligt med tåget men tillslut hamnade vi alla rätt och, mycket försenat, kom vi fram till Summit strax innan tre på natten. Kröp isäng direkt utan att uppdatera bloggen.
Roligaste händelsen var dock på tåget in. Precis när vi stannat på Penn kommer en ung kvinna fram till mig och frågar: "Is that book about The Eagles?"
Tydligen har hon suttit och tjuvkikat på min bok, Hotel California, som egentligen inte handlar så mycket om The Eagles utan snarare om hela LA-scenen under sent 60-tal och tidigt 70-tal. "Is it about the whole Jackson Browne-The Eagles connection?" Tja, vad ska man säga. Visst handlar den både om Jackson Browne och The Eagles, men liksom inte bara det. "I'm a huge fan of The Eagles, I really got to get that book. Thanks", säger hon och går av tåget.
Alltid trevligt att kunna inspirera.
Slutade klockan sju, precis i tid till att hinne med snabba tåget in till Penn Station. Väl framme började jag traska upp mot Times Square för att träffa Elin vid 44th. Vi båda var hungriga och begav oss ut mot 9th för att hitta en restaurang och hittade ganska snabbt en som såg mysig ut. Åt corn chips med salsa och varsin riktigt god hamburgare innan vi kände oss mätta och belåtna och begav oss ut i New York-natten. Eftersom jag fortfarande inte är 21 kändes bio som det självklara valet. Först vandrade vi ner till 34th med hittade ingen film som passade oss utan gick istället tillbaka upp till Times Square. Såg att It's Complicated skulle gå vid elva så vi köpte varsin biljett, begav oss till Duane Reade och köpte godis (sjukt mycket billigare än på biografen) och gick och satte oss i en nästan öde salong.
Filmen var verkligen bra, precis så som man hade tänkt att den skulle vara. Mamma skulle ha älskat den! Precis en såndär lagom film man vill se en fredagkväll klockan elva när man känner sig lite halvtrött men ändå sugen på en mysig film. Jag blev inte besviken.
Satt dock och stirrade på min klocka halva filmen eftersom mitt sista tåg gick vid 1.41, hann dock precis ner till Penn, hoppade på tåget och tänkte slå mig till ro med min bok och min iPod när konduktören började ropa ut ur högtalarna. Trots allt brus började jag ändå förstå att det här tåget skulle gå till Trenton och att jag, eftersom jag ville mot Dover, måste byta vid Secaucus för att komma rätt. Blev lite krångligt med tåget men tillslut hamnade vi alla rätt och, mycket försenat, kom vi fram till Summit strax innan tre på natten. Kröp isäng direkt utan att uppdatera bloggen.
Roligaste händelsen var dock på tåget in. Precis när vi stannat på Penn kommer en ung kvinna fram till mig och frågar: "Is that book about The Eagles?"
Tydligen har hon suttit och tjuvkikat på min bok, Hotel California, som egentligen inte handlar så mycket om The Eagles utan snarare om hela LA-scenen under sent 60-tal och tidigt 70-tal. "Is it about the whole Jackson Browne-The Eagles connection?" Tja, vad ska man säga. Visst handlar den både om Jackson Browne och The Eagles, men liksom inte bara det. "I'm a huge fan of The Eagles, I really got to get that book. Thanks", säger hon och går av tåget.
Alltid trevligt att kunna inspirera.
your head is humming and it won't go, in case you don't know
Halv sju ikväll, direkt efter middagen drog sig min värdmamma in på sitt rum och tänkte ta en tupplur eftersom hon kände sig hängig. Jaha, tänkte jag som för enda gången den här veckan skulle få sluta tidigt (klockan sju) och hade planerat att träffa upp Sofia som också slutat tidigt. När klockan blev sju, Ev skulle iväg på sin gitarr och min värdmamma fortfarande inte syntes någonstans insåg jag att min tidiga kväll skulle bli allt annat än tidig. Så jag sa åt W och I att inte döda varandra medan jag var borta, packade in Ev i bilen, körde till Chatham, lämnade av honom, kom tillbaka, fixade pjamas till de yngre barnen, satte på ett avsnitt av SvampBob, hoppade in i bilen, åkte till Chatham, hämtade upp Ev och åkte hem.
Som en gåva från himlen råkade dock radion börja spela Stairway to Heaven (och inte vilken jävla studioversion som helst utan liveversionen från The Song Remains The Same). Amen! Det räddade min kväll!
Kom hem till att finna W och I sitta uppkrupna i soffan och läsa Where's Waldo, precis som jag bett dem att göra. Visade min tacksamhet över mina små barn som faktiskt kan lyssna och vara alldeles underbara innan jag bar upp och nattade W lite snabbt. Ev kom ner och insåg att det var onsdag vilket betyder American Idol och eftersom jag var helt slut orkade jag inte säga emot utan slog med ner med de stora ungarna framför TVn och kollade hela avsnittet. Lovade att killarna skulle få stanna uppe till nio på ett villkor, att de skulle gå och lägga sig direkt när det var klart. Sagt och gjort smög de sig i säng precis vid nio, Ev såg trött ut men I (som varit hemma hela dagen och varit sjuk men mådde mycket bättre på kvällen) kände sig inte alls trött. Kände dock att jag gjort allt jag kunnat för barnen ikväll och talade om för honom att han visst kunde läsa lite om han inte kände sig trött. Sedan sa jag godnatt och drog ut. Kände mig dock helt okej eftersom jag vet att det är sånna här tillfällen man är här för. Självklart rycker superaupairen Amanda ut när det krisar!
Två timmar försenad och med en molande huvudvärk träffade jag Sofia utanför Starbucks. Bestämde oss för att gå in. Träffade först Justine och en annan au pair men när vi skulle gå och köpa vårt te vände sig ett par tjejer om och sa: "Är ni också svenskar?" Tydligen var det någon form av svenskinvasion på Starbucks just ikväll vilket var väldigt överraskande men trevligt. Får se vilka man träffar igen.
Drog dock vidare efter en timme till The Office som ligger tio meter bort. Där inne satt ett helt gäng au pairer och jag och Sofia slog oss ner hos dem. Det första som händer när vi kommer är att servitrisen kommer och ger hela bordet en utskällning för att vi inte beställt någonting. Jag och Sofia såg självklart helt frågande ut eftersom vi inte ens hunnit sätta oss ner men resten av au pairerna, framförallt rätt hetlevrade sydamerikanskor, fick spel och började skälla ut servitrisen istället och påstod att ingen hade kommit för att ta upp beställningar. Vad som egentligen hade hänt hade ju vi ingen aning om eftersom vi kom sent men när en servitör tillslut kom beställde vi en nachotallrik och ett glas cola. Dock blev glädjen kortvarig då samma servitör kom för att kolla legitimation på alla runt bordet. Tydligen är The Office mer som en bar och efter klocka nio får inga underåriga vara där, inte ens om det är onsdagkväll och man har beställt en cola. Jag, Justine och ett par andra tjejer som inte var gamla nog fick snällt lyda och smyga oss därifrån samtidigt som de andra lovade att aldrig komma tillbaka till just det stället igen.
Synd att kvällen var tvungen att sluta så hastigt men jag är ändå slut efter en lång dag. Hemlängtan är som bortblåst, kanske på grund av att jag har haft en sådan svensk dag. Till lunch lagade jag svenska pankakor som uppskattades inte bara av W utan även av I (som alltid är sjukt skeptisk till allt svensk). Jag lärde W (som i sin tur lärde min värdmamma) att räkna till tio på svenska och till råga på allt testade jag att köra prästens lilla kråka på W som tjöt av skratt varje gång. Så trots den tunga kvällen har min dag varit bara bra, men nu stupar jag snart i säng. Jobbar till halv tolv imorgon kväll så jag behöver all energi jag kan få.
Som en gåva från himlen råkade dock radion börja spela Stairway to Heaven (och inte vilken jävla studioversion som helst utan liveversionen från The Song Remains The Same). Amen! Det räddade min kväll!
Kom hem till att finna W och I sitta uppkrupna i soffan och läsa Where's Waldo, precis som jag bett dem att göra. Visade min tacksamhet över mina små barn som faktiskt kan lyssna och vara alldeles underbara innan jag bar upp och nattade W lite snabbt. Ev kom ner och insåg att det var onsdag vilket betyder American Idol och eftersom jag var helt slut orkade jag inte säga emot utan slog med ner med de stora ungarna framför TVn och kollade hela avsnittet. Lovade att killarna skulle få stanna uppe till nio på ett villkor, att de skulle gå och lägga sig direkt när det var klart. Sagt och gjort smög de sig i säng precis vid nio, Ev såg trött ut men I (som varit hemma hela dagen och varit sjuk men mådde mycket bättre på kvällen) kände sig inte alls trött. Kände dock att jag gjort allt jag kunnat för barnen ikväll och talade om för honom att han visst kunde läsa lite om han inte kände sig trött. Sedan sa jag godnatt och drog ut. Kände mig dock helt okej eftersom jag vet att det är sånna här tillfällen man är här för. Självklart rycker superaupairen Amanda ut när det krisar!
Två timmar försenad och med en molande huvudvärk träffade jag Sofia utanför Starbucks. Bestämde oss för att gå in. Träffade först Justine och en annan au pair men när vi skulle gå och köpa vårt te vände sig ett par tjejer om och sa: "Är ni också svenskar?" Tydligen var det någon form av svenskinvasion på Starbucks just ikväll vilket var väldigt överraskande men trevligt. Får se vilka man träffar igen.
Drog dock vidare efter en timme till The Office som ligger tio meter bort. Där inne satt ett helt gäng au pairer och jag och Sofia slog oss ner hos dem. Det första som händer när vi kommer är att servitrisen kommer och ger hela bordet en utskällning för att vi inte beställt någonting. Jag och Sofia såg självklart helt frågande ut eftersom vi inte ens hunnit sätta oss ner men resten av au pairerna, framförallt rätt hetlevrade sydamerikanskor, fick spel och började skälla ut servitrisen istället och påstod att ingen hade kommit för att ta upp beställningar. Vad som egentligen hade hänt hade ju vi ingen aning om eftersom vi kom sent men när en servitör tillslut kom beställde vi en nachotallrik och ett glas cola. Dock blev glädjen kortvarig då samma servitör kom för att kolla legitimation på alla runt bordet. Tydligen är The Office mer som en bar och efter klocka nio får inga underåriga vara där, inte ens om det är onsdagkväll och man har beställt en cola. Jag, Justine och ett par andra tjejer som inte var gamla nog fick snällt lyda och smyga oss därifrån samtidigt som de andra lovade att aldrig komma tillbaka till just det stället igen.
Synd att kvällen var tvungen att sluta så hastigt men jag är ändå slut efter en lång dag. Hemlängtan är som bortblåst, kanske på grund av att jag har haft en sådan svensk dag. Till lunch lagade jag svenska pankakor som uppskattades inte bara av W utan även av I (som alltid är sjukt skeptisk till allt svensk). Jag lärde W (som i sin tur lärde min värdmamma) att räkna till tio på svenska och till råga på allt testade jag att köra prästens lilla kråka på W som tjöt av skratt varje gång. Så trots den tunga kvällen har min dag varit bara bra, men nu stupar jag snart i säng. Jobbar till halv tolv imorgon kväll så jag behöver all energi jag kan få.
home and away
101 dagar i Amerika och idag lider man av gammal hederlig hemlängtan.
Till min stora förvåning har den knappt drabbat mig alls under de senaste tre månaderna men idag känns det tungt. Saknar mamma.
Till min stora förvåning har den knappt drabbat mig alls under de senaste tre månaderna men idag känns det tungt. Saknar mamma.
rainy day women
Ytterligare en underbar helg lider mot sitt slut. Har haft ett välbehövligt uppehåll från min värdfamilj eftersom de har varit bortresta över helgen så nu sitter jag här i soffan, datorn i knät, fötterna uppslängda på soffbordet och kollandes på Golden Globe-galan. Helt lugnt och skönt.
Igår på dagen kom Kajsa och hämtade upp mig och vi åkte hem till henne. Väl där träffade jag Johanna från Madison och vi bestämde oss för att stanna inne och passa på att spela Wii. Alla tre hade väl i stort sätt samma problem, visserligen står ett Wii hemma hos oss alla men det är inte ofta man får chansen att spela pågrund av ungarna. De få tillfällena de får spela lånar de knappast ut det till oss och då de inte får spela skulle det kännas lite konstigt att själv sitta där och spela. Så när ungarna var borta passade vi på. Massor av Guitar Hero och lite Super Mario senare hade över fem timmar flugit förbi och det var dags att ta sig tillbaka hem och träffa upp Sofia.
Åkte direkt till ShopRite, köpte upp oss på kyckling, potatis, bearnaissås och Ben&Jerry's och laddade upp för en helkväll. Lagade maten, åt och njöt av lite riktig mat innan vi slängde oss i soffan för att beta av en av de saker vi planerat att göra länge - kolla på Woodstock-filmen. DVDn var dock självklart fel region eftersom den är köpt i Sverige så istället för att sitta och njuta av filmen på storbildsskärm fick vi sätta upp datorn på soffbordet. Eftersom vi båda hade fått rätt lite sömn kvällen innan var vi rätt osäkra på att vi skulle palla de fyra timmarna och självklart höll vi snart på att dö av trötthet. Klarade dryga två timmar (var tvungen att bryta direkt efter Won't You Try/Saturday Afternoon) och stupade sedan i säng. Får ta nästa halva en annan gång!
Vaknade rätt tidigt och bestämde oss för att skynda oss och ta 9:49-tåget in. Hann inte äta någon frukost utan satt hela tågresan in och drömde om 99 cents-bageln vi skulle köpa oss på Dunkin' Donuts så fort vi kom fram. Så vad hände? Självklart kunde vi inte hitta någon Dunkin' Donuts utan gick runt och irrade i över en halvtimme. 20 Starbucks men ingen Dunkin' Donuts, skandal! Slutade dock med att vi köpte bagles på ett annat ställe och råkade hitta en Dunkin' på Rockafeller Centers subway station direkt efter... vilken tur vi hade!
Tänkte svänga förbi MoMA och se om vi kunde gå på Tim Burton-utställningen, men det var alldeles för mycket folk så vi bestämde oss för att åka ner till Lower East Side bara för att utforska ett nytt område. Dock, så fort vi klev upp från East Broadways station öppnade sig skyarna och det började spöregna. Insåg direkt att det inte skulle bli något mysigt strosande i kineskvarteren utan tog sikte på bio istället. Ringde Elin och vi bestämde oss för att mötas upp på bion vid Union Square. Jag och Sofia skyndade oss uppåt men det tog sin lilla tid och vi var genomblöta innan vi kom fram. Bestämde oss för att se Avatar men eftersom den inte gick på några bra tider begav vi oss upp till Times Square istället. Gick dock inte att nå Elin och det var inte förrän vi var framme på AMC på 42nd och då var hon redan vid Union Square och fick vända om. Köpte biljetter och precis när vi hade fått biljetterna kom hon genom dörren och vi bestämde oss för att gå och äta lunch. Spenderade en dryg timme på ett pizzaställe ett halvt kvarter bort och väntade på att filmen skulle börja. Gick dock dit tidigt eftersom vi absolut inte ville hamna på första raden igen!
Filmen var faktiskt förvånansvärt bra. Hade inte förväntat mig mycket eftersom jag brukar vara lite skeptiskt till storfilmer. Men eftersom alla som sett den sagt att den varit så bra var jag lite nyfiken och såhär i efterhand är jag jätteglad att jag såg den på bio. Efter tre timmar i biosalongen var vi dock rätt möra och jag och Sofia begav oss direkt till tåget och satt och beklagade oss i en timme innan vi nådde Summit och kunde börja gå hem. Sofia följde med och hämtade upp sina saker och begav sig sedan hem till sig i regnet, jag värmde upp resterna från gårdagen och slog mig ner i soffan och nu har jag inte rört mig på snart två timmar. Känner dock att jag måste krypa i säng snart. Fortfarande lite sömnbrist över helgen trots att den har varit rätt lugn.
Imorgon är det Martin Luther King Day. Spännande att se hur det firas!
Btw glömde jag kameran hemma imorse så därför har jag inga bilder från idag.
electric music for the mind and body
Efter en urbota seg och lång dag slängde jag igen ytterdörren en dryg kvart efter jag slutat för dagen och hastade ner till stationen. Köpte min biljett och satte mig ner och väntade på Sofia. Hoppade på 19.35-tåget in mot stan. Väl framme på Penn Station skyndade vi oss vidare mot tunnelbanan, tog oss upp till Columbus Circle, fortsatte ner tre gator och svängde väster ut, passerade åttonde, nionde och tionde avenyn innan vi började skymta en strid ström av unga (indie, aaaah!)-människor och visste att vi var framme vid Terminal 5.
Ingen möjlighet att smita in utan var lydigt tvungen att visa upp legg och få två stora svarta kryss på vardera hand. Fick väskan genomsökt och vakten tog fundersamt upp min lilla förpackning av yogos-snacks, vände och vred och såg förvånad ut. Tänkte förklara att jag faktiskt har ungar att ta hand om och att dessa ungar kan få blodsockerfall och just behöva yogos. Sa dock ingenting utan blev hänvisad in i lokalen. Trots att klockan bara var strax efter nio stod ett band på scenen och ett helt gäng människor redan samlade och jag och Sofia gick runt och checkade lokalen, hängde av oss våra jackor och letade rätt på en bra plats.
Självklart kan jag aldrig ta ordentliga foton inomhus men jag bjuder på ett par.
Telepathe och Tanlines (säger mig absolut ingenting) öppnade kvällen med elektronisk plink-plonk-musik som inte helt faller mig i smaken men som jag ändå faktiskt var hyffast bra. Men ändå kändes det som om de första banden vara bara var en upptakt till det som skulle komma.
Sen stod han där, Julian Casablancas, och trots att jag aldrig har ägnat honom eller hans musik en tanke blev jag lite starstruck. Trots att han mest såg ut som en pösmunk i alldeles för tight nitjacka och skinnbyxor.
Sedan stod jag och hoppade och dansade tillsammans med hundratals indiekids och hade det sjukt trevligt hela kvällen. Trots att spelningen slutade strax efter tolv hann vi inte med 12.34-tåget utan drog runt på stan tills tvåtåget och kom inte hem förrän vid tre. 03:08 kröp jag i säng och 08:33 vaknade jag av att ljuset strilade in mellan mina gardiner. Trött efter alldeles för lite sömn men mina händer kommer att bära märke av just denna kväll för ett par dagar framåt.
Ingen möjlighet att smita in utan var lydigt tvungen att visa upp legg och få två stora svarta kryss på vardera hand. Fick väskan genomsökt och vakten tog fundersamt upp min lilla förpackning av yogos-snacks, vände och vred och såg förvånad ut. Tänkte förklara att jag faktiskt har ungar att ta hand om och att dessa ungar kan få blodsockerfall och just behöva yogos. Sa dock ingenting utan blev hänvisad in i lokalen. Trots att klockan bara var strax efter nio stod ett band på scenen och ett helt gäng människor redan samlade och jag och Sofia gick runt och checkade lokalen, hängde av oss våra jackor och letade rätt på en bra plats.
Självklart kan jag aldrig ta ordentliga foton inomhus men jag bjuder på ett par.
Telepathe och Tanlines (säger mig absolut ingenting) öppnade kvällen med elektronisk plink-plonk-musik som inte helt faller mig i smaken men som jag ändå faktiskt var hyffast bra. Men ändå kändes det som om de första banden vara bara var en upptakt till det som skulle komma.
Sen stod han där, Julian Casablancas, och trots att jag aldrig har ägnat honom eller hans musik en tanke blev jag lite starstruck. Trots att han mest såg ut som en pösmunk i alldeles för tight nitjacka och skinnbyxor.
Sedan stod jag och hoppade och dansade tillsammans med hundratals indiekids och hade det sjukt trevligt hela kvällen. Trots att spelningen slutade strax efter tolv hann vi inte med 12.34-tåget utan drog runt på stan tills tvåtåget och kom inte hem förrän vid tre. 03:08 kröp jag i säng och 08:33 vaknade jag av att ljuset strilade in mellan mina gardiner. Trött efter alldeles för lite sömn men mina händer kommer att bära märke av just denna kväll för ett par dagar framåt.
