your head is humming and it won't go, in case you don't know
Halv sju ikväll, direkt efter middagen drog sig min värdmamma in på sitt rum och tänkte ta en tupplur eftersom hon kände sig hängig. Jaha, tänkte jag som för enda gången den här veckan skulle få sluta tidigt (klockan sju) och hade planerat att träffa upp Sofia som också slutat tidigt. När klockan blev sju, Ev skulle iväg på sin gitarr och min värdmamma fortfarande inte syntes någonstans insåg jag att min tidiga kväll skulle bli allt annat än tidig. Så jag sa åt W och I att inte döda varandra medan jag var borta, packade in Ev i bilen, körde till Chatham, lämnade av honom, kom tillbaka, fixade pjamas till de yngre barnen, satte på ett avsnitt av SvampBob, hoppade in i bilen, åkte till Chatham, hämtade upp Ev och åkte hem.
Som en gåva från himlen råkade dock radion börja spela Stairway to Heaven (och inte vilken jävla studioversion som helst utan liveversionen från The Song Remains The Same). Amen! Det räddade min kväll!
Kom hem till att finna W och I sitta uppkrupna i soffan och läsa Where's Waldo, precis som jag bett dem att göra. Visade min tacksamhet över mina små barn som faktiskt kan lyssna och vara alldeles underbara innan jag bar upp och nattade W lite snabbt. Ev kom ner och insåg att det var onsdag vilket betyder American Idol och eftersom jag var helt slut orkade jag inte säga emot utan slog med ner med de stora ungarna framför TVn och kollade hela avsnittet. Lovade att killarna skulle få stanna uppe till nio på ett villkor, att de skulle gå och lägga sig direkt när det var klart. Sagt och gjort smög de sig i säng precis vid nio, Ev såg trött ut men I (som varit hemma hela dagen och varit sjuk men mådde mycket bättre på kvällen) kände sig inte alls trött. Kände dock att jag gjort allt jag kunnat för barnen ikväll och talade om för honom att han visst kunde läsa lite om han inte kände sig trött. Sedan sa jag godnatt och drog ut. Kände mig dock helt okej eftersom jag vet att det är sånna här tillfällen man är här för. Självklart rycker superaupairen Amanda ut när det krisar!
Två timmar försenad och med en molande huvudvärk träffade jag Sofia utanför Starbucks. Bestämde oss för att gå in. Träffade först Justine och en annan au pair men när vi skulle gå och köpa vårt te vände sig ett par tjejer om och sa: "Är ni också svenskar?" Tydligen var det någon form av svenskinvasion på Starbucks just ikväll vilket var väldigt överraskande men trevligt. Får se vilka man träffar igen.
Drog dock vidare efter en timme till The Office som ligger tio meter bort. Där inne satt ett helt gäng au pairer och jag och Sofia slog oss ner hos dem. Det första som händer när vi kommer är att servitrisen kommer och ger hela bordet en utskällning för att vi inte beställt någonting. Jag och Sofia såg självklart helt frågande ut eftersom vi inte ens hunnit sätta oss ner men resten av au pairerna, framförallt rätt hetlevrade sydamerikanskor, fick spel och började skälla ut servitrisen istället och påstod att ingen hade kommit för att ta upp beställningar. Vad som egentligen hade hänt hade ju vi ingen aning om eftersom vi kom sent men när en servitör tillslut kom beställde vi en nachotallrik och ett glas cola. Dock blev glädjen kortvarig då samma servitör kom för att kolla legitimation på alla runt bordet. Tydligen är The Office mer som en bar och efter klocka nio får inga underåriga vara där, inte ens om det är onsdagkväll och man har beställt en cola. Jag, Justine och ett par andra tjejer som inte var gamla nog fick snällt lyda och smyga oss därifrån samtidigt som de andra lovade att aldrig komma tillbaka till just det stället igen.
Synd att kvällen var tvungen att sluta så hastigt men jag är ändå slut efter en lång dag. Hemlängtan är som bortblåst, kanske på grund av att jag har haft en sådan svensk dag. Till lunch lagade jag svenska pankakor som uppskattades inte bara av W utan även av I (som alltid är sjukt skeptisk till allt svensk). Jag lärde W (som i sin tur lärde min värdmamma) att räkna till tio på svenska och till råga på allt testade jag att köra prästens lilla kråka på W som tjöt av skratt varje gång. Så trots den tunga kvällen har min dag varit bara bra, men nu stupar jag snart i säng. Jobbar till halv tolv imorgon kväll så jag behöver all energi jag kan få.
Som en gåva från himlen råkade dock radion börja spela Stairway to Heaven (och inte vilken jävla studioversion som helst utan liveversionen från The Song Remains The Same). Amen! Det räddade min kväll!
Kom hem till att finna W och I sitta uppkrupna i soffan och läsa Where's Waldo, precis som jag bett dem att göra. Visade min tacksamhet över mina små barn som faktiskt kan lyssna och vara alldeles underbara innan jag bar upp och nattade W lite snabbt. Ev kom ner och insåg att det var onsdag vilket betyder American Idol och eftersom jag var helt slut orkade jag inte säga emot utan slog med ner med de stora ungarna framför TVn och kollade hela avsnittet. Lovade att killarna skulle få stanna uppe till nio på ett villkor, att de skulle gå och lägga sig direkt när det var klart. Sagt och gjort smög de sig i säng precis vid nio, Ev såg trött ut men I (som varit hemma hela dagen och varit sjuk men mådde mycket bättre på kvällen) kände sig inte alls trött. Kände dock att jag gjort allt jag kunnat för barnen ikväll och talade om för honom att han visst kunde läsa lite om han inte kände sig trött. Sedan sa jag godnatt och drog ut. Kände mig dock helt okej eftersom jag vet att det är sånna här tillfällen man är här för. Självklart rycker superaupairen Amanda ut när det krisar!
Två timmar försenad och med en molande huvudvärk träffade jag Sofia utanför Starbucks. Bestämde oss för att gå in. Träffade först Justine och en annan au pair men när vi skulle gå och köpa vårt te vände sig ett par tjejer om och sa: "Är ni också svenskar?" Tydligen var det någon form av svenskinvasion på Starbucks just ikväll vilket var väldigt överraskande men trevligt. Får se vilka man träffar igen.
Drog dock vidare efter en timme till The Office som ligger tio meter bort. Där inne satt ett helt gäng au pairer och jag och Sofia slog oss ner hos dem. Det första som händer när vi kommer är att servitrisen kommer och ger hela bordet en utskällning för att vi inte beställt någonting. Jag och Sofia såg självklart helt frågande ut eftersom vi inte ens hunnit sätta oss ner men resten av au pairerna, framförallt rätt hetlevrade sydamerikanskor, fick spel och började skälla ut servitrisen istället och påstod att ingen hade kommit för att ta upp beställningar. Vad som egentligen hade hänt hade ju vi ingen aning om eftersom vi kom sent men när en servitör tillslut kom beställde vi en nachotallrik och ett glas cola. Dock blev glädjen kortvarig då samma servitör kom för att kolla legitimation på alla runt bordet. Tydligen är The Office mer som en bar och efter klocka nio får inga underåriga vara där, inte ens om det är onsdagkväll och man har beställt en cola. Jag, Justine och ett par andra tjejer som inte var gamla nog fick snällt lyda och smyga oss därifrån samtidigt som de andra lovade att aldrig komma tillbaka till just det stället igen.
Synd att kvällen var tvungen att sluta så hastigt men jag är ändå slut efter en lång dag. Hemlängtan är som bortblåst, kanske på grund av att jag har haft en sådan svensk dag. Till lunch lagade jag svenska pankakor som uppskattades inte bara av W utan även av I (som alltid är sjukt skeptisk till allt svensk). Jag lärde W (som i sin tur lärde min värdmamma) att räkna till tio på svenska och till råga på allt testade jag att köra prästens lilla kråka på W som tjöt av skratt varje gång. Så trots den tunga kvällen har min dag varit bara bra, men nu stupar jag snart i säng. Jobbar till halv tolv imorgon kväll så jag behöver all energi jag kan få.
Kommentarer
Trackback
