good morning San Francisco ladies
Igår när jag kommit hem från ytterligare ett pilatespass på YMCA och som bäst satt och skrev på min femsidors hemläxa inför weekendkursen på Silver Bay klickade Amanda upp mig på Facebook-chaten. Vi har inte setts och knappt hörts sedan första veckan på au pair-skolan på Long Island så det var jättetrevligt att höras igen och se hur det hade gått för varandra.
Sista gången vi såg varandra var på bussen från au pair-skolan, den dagen vi för första gången skulle möta våra värdfamiljer. Hon, och ett par andra tjejer, skulle hoppa av vid Newarks flygplats för att boarda flygplan som skulle ta dem till andra delar av landet, medan jag och resterande au pairer på bussen skulle vidare ytterligare 15 minuter med buss till Clark och bli upphämtade av våra värdfamiljer i New Jersey. Och Amandas värdfamilj bodde på den bästa platsen av alla - San Francisco. Kan ni tänka mig hur avundsjuk jag var när vi satt där och pratade på bussen, de sista skälvande minuterna innan hon skulle ta sitt flyg och jag skulle träffa min värdfamilj.
Trots min otroliga San Francisco-abstinens (kan man få abstinens av en plats man aldrig varit på?) har de senaste tre och en halv månaderna i New York gått alldeles utmärkt. Jag älskar den här staden och ångrar inte en sekund att jag år uppleva den så nära... men samtidigt längtar jag något så fruktansvärt efte västkusten. Och Amanda kände precis tvärtom. Trots att hon verkligen älskade San Francisco längtade hon i sin tur efter New York och ville så gärna komma hit. Ironi?
När vi, till råga på allt, kommit på att vi båda hade en liten fundering på att förlänga vår tid här (absolut inte med ett år, men kanske med sex månader eller någonting sånt) och byta kust kändes allt helt plötsligt lite komiskt. Tänk att det alltid ska vara så att man ska längta efter någonting annat trots att man älskar det man redan har.
Så vem vet, om ett år är det kanske den här Amandan som bor i San Francisco och den andra Amandan som bor i New York. Only time will tell.
Sist men inte minst måste jag bara tala om att min teaterkurs på UCC är INSTÄLLD! Ah, panik! Vad ska jag göra nu?
Sista gången vi såg varandra var på bussen från au pair-skolan, den dagen vi för första gången skulle möta våra värdfamiljer. Hon, och ett par andra tjejer, skulle hoppa av vid Newarks flygplats för att boarda flygplan som skulle ta dem till andra delar av landet, medan jag och resterande au pairer på bussen skulle vidare ytterligare 15 minuter med buss till Clark och bli upphämtade av våra värdfamiljer i New Jersey. Och Amandas värdfamilj bodde på den bästa platsen av alla - San Francisco. Kan ni tänka mig hur avundsjuk jag var när vi satt där och pratade på bussen, de sista skälvande minuterna innan hon skulle ta sitt flyg och jag skulle träffa min värdfamilj.
Trots min otroliga San Francisco-abstinens (kan man få abstinens av en plats man aldrig varit på?) har de senaste tre och en halv månaderna i New York gått alldeles utmärkt. Jag älskar den här staden och ångrar inte en sekund att jag år uppleva den så nära... men samtidigt längtar jag något så fruktansvärt efte västkusten. Och Amanda kände precis tvärtom. Trots att hon verkligen älskade San Francisco längtade hon i sin tur efter New York och ville så gärna komma hit. Ironi?
När vi, till råga på allt, kommit på att vi båda hade en liten fundering på att förlänga vår tid här (absolut inte med ett år, men kanske med sex månader eller någonting sånt) och byta kust kändes allt helt plötsligt lite komiskt. Tänk att det alltid ska vara så att man ska längta efter någonting annat trots att man älskar det man redan har.
Så vem vet, om ett år är det kanske den här Amandan som bor i San Francisco och den andra Amandan som bor i New York. Only time will tell.
Sist men inte minst måste jag bara tala om att min teaterkurs på UCC är INSTÄLLD! Ah, panik! Vad ska jag göra nu?
Kommentarer
Trackback
