east-west

Vaknade för en halvtimme sedan, spran in i duschen och slängde mig direkt tillbaka i sängen och slog på datorn. Fjärillarna börjar flyga runt i magen så fort det dova surrande ljudet från fläkten kör igång. Paniktrycker på Internetknappen och försöker logga in på mailen, väntar på att få se om det trillat in några nya mail under natten.
Tre nya mail, oh!

Klickar mig vidare bara för att bli lilka besviken som alltid. Inte det jag väntat på. Ett mail från mamma, ett mail från pappa. Båda om hur de tycker att jag ska hantera separationen från min förra värdfamilj. Det är dock det sista jag vill tänka på just nu, vill bara tänka framåt även om det är omöjligt eftersom jag inte har någon aning om vad framtiden kommer att visa. Sista mailet var från Student Advantages, inga kommentarer nödvändiga.

Börjar så sakteligen komma in i någonslags dvala. Känslan av lättnad som jag kände de första dagarna efter att ha brutit upp från min värdfamilj börja så sakta bytas ut mot en blandad känsla av rastlöshet och hopplöshet. För varje gång jag öppnar mailen utan att se det jag väntar på sjuker hoppet lite mer. Börjar självklart bli lika orolig igen som jag blev innan jag åkte, varför får jag inga matcher? Förra gången jag var inne i matchningsprocessen hade det dock sin förklaring, mitt körkort var inte registrerat. Den här gången känns det dock mer osäkert. Är det något fel på mig?

I måndags hade jag mitt exitmöte, tisdagen väntade jag hela dagen på att de skulle ringa från Bostonkontoret utan att få något samtal, igår ringde de äntligen, ursäktade sig för att jag missat en hel dags matchning och försäkrade mig att allt skulle gå bra, men ändå. Hur kan de veta det? 

Jag vet att jag inte borde skriva det här men börjar ändå tvivla lite på mig själv. Förstå mig inte fel för jag älskar USA, jag älskar mitt liv här och jag har haft det så sjukt bra under mina fyra månader. När jag hör om livet därhemma finns det ingenting jag längtar hem till (bortsett från familjen och ett par andra människor). Ingenting! Ändå finns det en liten del av mig själv som tvivlar på att jag vill vara kvar. Självklart vill jag ingenting annat än att hitta en bra familj, på en bra plats och börja om men samtidigt är tanken på att just börja om helt ofattbar jobbig. Försöker intala mig själv att jag hur som helst skulle ha behövt börja om, var än i USA jag hamnar. Även om jag bara skulle hamnat ett par städer bort från Summit skulle jag ändå behöva skaffa nya vänner, lära mig allt på nytt och starta igång mitt liv igen. Kan lika gärna gå all in och se var jag hamnar. Samtidigt finns det ingenting hemma för mig heller, skulle behöva starta om på nytt ändå. Kan inte börja plugga än på ett bra tag, har inget jobb och vill inte hem till ett kallt och mörk Sverige. Men jag står inte ut med att vänta, speciellt vänta på någonting som inte är säkert att det är bättre än det jag lämnade. Är nära att börja telefonterrorisera Bostonkontoret och tvinga dem att ge mig en matchning, snart!

Idag måste jag hitta på någonting, ut och röra på mig. Kanske gå till gymmet, bara för att inte förgås av den här känslan jag har just nu. Kan fortfarande inte träffa Amanda eftersom UCC antagligen inte har öppet. Måste ringa dit och ställa in mina klasser, skulle gärna få det gjort nu men så länge de inte har öppet känns det ganska hopplöst. Mamma och pappa säger självklart att jag måste börja fundera, planera och packa ihop. Känner dock inte att jag kan gå tillbaka till mitt gamla hus innan jag vet vad som kommer att hända framöver. Det är så svårt att avsluta saker när man inte vet var man är på väg. Så just nu känner jag mig väldigt låst. Nästan förlamad. Handlingsförlamad i alla fall. Och. Jag. Hatar. Det.