but my changin' self won't keep up with nobody else
Och så just när jag var på väg att ge upp (Sofia, du vet vad jag pratar om efter mitt sammanbrott på Waterlilies) kommer en vändning. Helt plötsligt känns det rätt bra hos familjen R i Summit, New Jersey. Och allt beroende på ett litet temper tantrum.
Eftersom L inte vågar lita på mig att jag hjälper barnen ordentligt med läxorna satte hon mig idag på köksstationen. "I usually wouldn't have you making anything this difficult, but since I have to do homework with the kids you have to do it", säger L och skriver snabbt ut ett recept på en kycklingrätt från datorn och slänger den framför mig. Livrädd ögnar jag igenom receptet och lugnar snabbt ner mig, det här ska jag klara. Sätter igång och bankar kyckling, hackar lök och tomater. Steker kycklingen, fräser löken, tillsätter lite vitt vin, häller i tomaterna, buljongen och grädde. Låter koka upp, häller tillbaka kycklingen. Fixar ris, värmer majs och så helt plötsligt är rätten klar. L är påväg ut genom dörren för att göra ett ärende och ber mig att se till att ungarna äter eftersom de stora killarna ska iväg på brottning. Hör att killarna väsnas nere i källaren och går ner för att tala om att maten är klar. Nere möts jag av kaos. W gråter, Ev och I är i full gång med att brotta ner varandra, alla skriker och ingen lyssnar (märk väl att det INTE var jag som skickade ner dem i källaren för att brottas...). Släpar mer alla ungar upp, Ev och W är lite motvilliga men sätter sig ändå och börjar äta. I däremot är på andra tankar, han väser, spottar, skriker fula ord och när han tar upp den vassa kniven och riktar den mot både mig och sina bröder får jag nog.
"If you don't put that knife down and say your sorry I'll send you up to your room right away. And no wrestling!"
I, som håller på att utveckla ett fullskaligt utbrott lägger sig på golvet, skriker och krälar runt. Plötsligt förstår jag att jag har min chans. Jag vet redan sedan innan att ingen tror att jag kommer att kunna lösa några situationer och att jag inte kan diciplinera ungarna, så jag tar I i armen (inte örat som jag har blivit rekomenderad att göra, klarar inte av att använda för mycket fysisk bestraffning) och släpar honom upp till sitt rum. Ber honom att lugna ner sig, bygga lego eller läsa en bok ("reading is for retards" får jag höra) så att han kommer på andra tankar. Inser dock ganska snabbt att han inte kommer att lugna ner sig utan beordrar honom att stanna där han är.
Nere i köket sitter Ev och W, väldigt nöjda med att de själva inte var den som råkade illa ut den här gången, och äter sin mat lugnt och fint. Jag sätter mig ner, börjar prata om allt och ingenting bara för att gå vidare och få tankarna bort från utbrottet. Plötsligt kliver L genom dörren, hon går upp för att checka på I och kommer sedan ner och ber att få höra våran version. Berättar precis som det var och för en gångs skull ser hon uppriktigt förstående ut, säger att jag hanterade situationen bra och att I ska stanna i sitt rum hela kvällen. Hon ber mig ta med Ev till brottningsträningen och precis när vi slagit igen ytterdörren säger han till mig:
"Congratulations Amanda, by handeling his temper tantrum you just proved that you can be a part of this family."
Woho, jag har fått lite respekt hos mina värdbarn! Så kanske finns det en liten chans att det här ska gå bra ändå...
Eftersom L inte vågar lita på mig att jag hjälper barnen ordentligt med läxorna satte hon mig idag på köksstationen. "I usually wouldn't have you making anything this difficult, but since I have to do homework with the kids you have to do it", säger L och skriver snabbt ut ett recept på en kycklingrätt från datorn och slänger den framför mig. Livrädd ögnar jag igenom receptet och lugnar snabbt ner mig, det här ska jag klara. Sätter igång och bankar kyckling, hackar lök och tomater. Steker kycklingen, fräser löken, tillsätter lite vitt vin, häller i tomaterna, buljongen och grädde. Låter koka upp, häller tillbaka kycklingen. Fixar ris, värmer majs och så helt plötsligt är rätten klar. L är påväg ut genom dörren för att göra ett ärende och ber mig att se till att ungarna äter eftersom de stora killarna ska iväg på brottning. Hör att killarna väsnas nere i källaren och går ner för att tala om att maten är klar. Nere möts jag av kaos. W gråter, Ev och I är i full gång med att brotta ner varandra, alla skriker och ingen lyssnar (märk väl att det INTE var jag som skickade ner dem i källaren för att brottas...). Släpar mer alla ungar upp, Ev och W är lite motvilliga men sätter sig ändå och börjar äta. I däremot är på andra tankar, han väser, spottar, skriker fula ord och när han tar upp den vassa kniven och riktar den mot både mig och sina bröder får jag nog.
"If you don't put that knife down and say your sorry I'll send you up to your room right away. And no wrestling!"
I, som håller på att utveckla ett fullskaligt utbrott lägger sig på golvet, skriker och krälar runt. Plötsligt förstår jag att jag har min chans. Jag vet redan sedan innan att ingen tror att jag kommer att kunna lösa några situationer och att jag inte kan diciplinera ungarna, så jag tar I i armen (inte örat som jag har blivit rekomenderad att göra, klarar inte av att använda för mycket fysisk bestraffning) och släpar honom upp till sitt rum. Ber honom att lugna ner sig, bygga lego eller läsa en bok ("reading is for retards" får jag höra) så att han kommer på andra tankar. Inser dock ganska snabbt att han inte kommer att lugna ner sig utan beordrar honom att stanna där han är.
Nere i köket sitter Ev och W, väldigt nöjda med att de själva inte var den som råkade illa ut den här gången, och äter sin mat lugnt och fint. Jag sätter mig ner, börjar prata om allt och ingenting bara för att gå vidare och få tankarna bort från utbrottet. Plötsligt kliver L genom dörren, hon går upp för att checka på I och kommer sedan ner och ber att få höra våran version. Berättar precis som det var och för en gångs skull ser hon uppriktigt förstående ut, säger att jag hanterade situationen bra och att I ska stanna i sitt rum hela kvällen. Hon ber mig ta med Ev till brottningsträningen och precis när vi slagit igen ytterdörren säger han till mig:
"Congratulations Amanda, by handeling his temper tantrum you just proved that you can be a part of this family."
Woho, jag har fått lite respekt hos mina värdbarn! Så kanske finns det en liten chans att det här ska gå bra ändå...
Kommentarer
Trackback
