the visit
Finns egentligen alldles för mycket att säga om den föregående helgen, vet inte ens var jag ska börja. Men en sak är säker och det är det viktigaste av allt - pappa var här.
Fredag eftermiddag, precis innan klockan slog fyra slängde jag igen dörren, småsprang i kylan ner till stationen, köpte min biljett, hann springa in på baken och lösa in min check och sen hoppa på snabbtåget in till Penn Station. Kom fram precis innan fem, och kämpade mig i rusningstrafiken de 13 kvarteren upp till mitten av Times Square och Marriott där jag visste att han skulle finnas. Självklart lyckas ju hela Manhattans befolkning strömma ner för 7th Avenue just denna tid, alla mot downtown när man själv är påväg uptown. Som en liten ensam fisk simmandes mot strömmen i ett stort stim, typ. Nådde fram till hotellet, mitt emot det nu nerstängda Virgin Megastore, hittade ingången, fick hjälp att förstå de superavancerade hissarna och tog mig upp till våning 42. Stirrade runt om kring mig för att förstå vad jag skulle gå, svängde vänster, sen vänster igen och långt borta i korridoren skymtade jag en rutig skjorta och ett välkänt ansikte. Småsprang de sista stegen med armarna utslagna och tårar i ögonen och gav min pappa den första kramen på tre månader.
Väl inne på hotellrummet blev jag inte ett dugg förvånad av att standarden var så hög, betydligt bättre än alla hotell jag någonsin bott på i New York, tillsammans. Utsikten rakt ner på Times Square var inte heller helt fel. Slog mig till ro lite, packade upp mina kläder och gjorde mig hemmastadd innan vi bestämde oss för att direkt ge oss ut på stan. Finns ingen bättre sätt att umgås med pappa på än att gå så vi började knata upp mot 5th Avenue, insåg att julskyltningen sedan länge tagits bort och hann bli rätt hungriga. Pappa kände för att äta riktig amerikansk stek så vi började leta efter bra restauranger. Hann ända bort till 9th Avenue, någonstans runt 45th Street innan vi gav upp och slog oss ner på en italiensk restaurang, som vanligt. Satt ett långt tag, bara pratade, åt gott och drack vin och kände inte alls att vi inte setts på tre månader.
Som vanligt fattade jag inte riktigt hur jetlaggad pappa var förrän han började gäspa. Beslutade oss för att bege oss tillbaka till hotellet och både två somnade tidigt.
På lördagen hade vi sett fram emot en heldag tillsammans. Ställde klockan tidigt, pappa var självklart uppe och hoppade ännu tidigare men jag pallrade mig upp vid halv åtta, klädde på mig och så begav vi oss till Olympic Diner på 8th, mitt emot det hotell vi ska bo på nästa gång familjen kommer och hälsar på. Sunkigt men gott, precis som en riktig diner ska vara. Mätta och belåtna begav vi oss tillbaka till hotellet, bylsade på oss mer kläder och begav oss ut. Tog tåget ner till South Ferry för att få lite sol på oss och se en skymt av Frihetsgudinnan. Sedan började promenaden, fram och tillbaka, upp och ned, runt hela Manhattan. Kommer knappt ihåg var vi gick men jag kommer aldrig glömma hur mysigt det var att spatsera fram på New Yorks gator, armkrok med min alldeles egna pappa. Inte något substitut, ingen host dad utan en riktig pappa!
Ju mer jag tänkte på hur underbart det var, desto mer rörd blev jag och flera gånger började tårarna strila sakta ner för mina kinder. Visste inte varför jag grät, kändes fortfarande inte som hemlängtan utan mer som en lättnad över att träffa någon man verkligen tycker om efter så lång tid. Samtidigt kunde jag ju inte annat än att bara önska att tiden skulle stå stilla ett litet tag så att söndag eftermiddag aldrig skulle komma. Middagen spenderades på Spring Street Natural Restaurant, nere i Soho och efter det var vi så trötta att vi begav oss tillbaka till hotellet. Att gå och lägga sig klockan åtta kändes dock inte så lockande så vi bestämde oss för att ta hissen upp till 48 våningen och kika på utsikten från den roterande baren. Tänkte först att det inte kunde vara så märkvärdigt men efter att under en timme sett Manhattan från ovan, från alla väderstreck var jag helt förbluffad. Ett underbart slut på en underbar dag!
Rödmosiga kinder från en heldag ute i ett svinkallt New York. Herregud vad det är kallt i denna stad! Hade förstått att vintrarna kunde vara bistra, men när man förfryser varenda kroppsdel när man är ute är det ingen lek längre.
Söndagen börjades på Olympic Diner igen, sedan svängde vi förbi Central Park innan vi begav oss till Svenska Kyrkan. Hade egentligen aldrig planerat att gå på gudstjänt i just den kyrkan, men eftersom jag inte kommer att kunna närvara på farfars begravning på torsdag kändes det för stunden som det minsta jag kunde göra för honom. Satt under timmen och kämpade för att hålla tårarna tillbaka, för farfar, för att pappa skulle åka hem, för att Gläns över sjö och strand är så vacker. Lyckades dock hålla mig från att gråta under gudstjänsten, men när vi köpt kaffe och kanelbulle och slog oss ner efteråt kom tårarna och den svenska barnfamiljen som slagit sig ner bredvid oss såg rätt skräckslagna ut. Vi begav oss genas ut på Manhattans gator och efter en snabbt lunch begav vi oss tillbaka till hotellet och tog ett tårfyllt avsked, dock med tankarna på den 27 februari när inte bara pappa utan hela familjen kommer tillbaka.
När hotelldörren slagits igen och jag var ensam igen begav jag mig direkt ner till Penn Station för att möta upp Sofia. Tog tåget ut till Brooklyn, krånglade lite med inställa tåg och hamnade tillslut i Park Slope, just där den första familjen jag blivit matchad när jag bestämt mig för att åka som au pair bodde. Kändes konstigt att få en liten inblick i hur mitt liv kunde ha sett ut. Såhär på rak arm är jag glad att jag hamnade i Summit även om just Park Slope är ett ytterst häftigt område av Brooklyn. Begav oss direkt in i Prospect Park och försökte korsa parken för att hamna på Brooklyn Museum. Hade fått för mig att jag jättegärna ville gå på utställningen Who Shot Rock and Roll så jag övertalade Sofia att följa med. Visserligen tog det alldeles för lång tid att hitta ut ur parken och vi hamnade nästan nere i ett "dåligt" område, men med lite hjälp från en man på Dunkin' Donuts hamnade vi rätt. Utställningen var häftig, fullsmockad med folk och vackra bilder på mer eller mindre vackra musiker. Allra bäst var projektorn med diabilder på alla mina älskade 60-talshjältar. Satt länge på golvet och bara insöp skönheten i bilderna.
Efter ett tag blev vi dock rätt trötta, tog oss tillbaka till Manhattan, stannade på Union Square, käkade middag och bestämmde oss för att se Sherlock Holmes. Kom till salongen precis när reklamen skulle börja och hela salongen var proppfull. Var bara att snällt gå och sätta sig på första raden och förbereda sig på nackspärr. Filmen var dock förvånansvärt bra och jag och Sofia gick nöjda och trötta därifrån. Var tvungen att svänga förbi hotellet och hämta upp mina saker så vi missade precis 21.11-tåget. Hann dock slappa lite på hotellrummet och läsa svenska dagstidningar som pappa hade haft med sig innan vi begav oss ner till Penn igen, hoppade på tåget och lät oss färdas tillbaka till Summit. Stapplade in i huset strax efter elva och stupade i säng. Tack pappa (och Sofia) för en oförglömlig helg!
Fredag eftermiddag, precis innan klockan slog fyra slängde jag igen dörren, småsprang i kylan ner till stationen, köpte min biljett, hann springa in på baken och lösa in min check och sen hoppa på snabbtåget in till Penn Station. Kom fram precis innan fem, och kämpade mig i rusningstrafiken de 13 kvarteren upp till mitten av Times Square och Marriott där jag visste att han skulle finnas. Självklart lyckas ju hela Manhattans befolkning strömma ner för 7th Avenue just denna tid, alla mot downtown när man själv är påväg uptown. Som en liten ensam fisk simmandes mot strömmen i ett stort stim, typ. Nådde fram till hotellet, mitt emot det nu nerstängda Virgin Megastore, hittade ingången, fick hjälp att förstå de superavancerade hissarna och tog mig upp till våning 42. Stirrade runt om kring mig för att förstå vad jag skulle gå, svängde vänster, sen vänster igen och långt borta i korridoren skymtade jag en rutig skjorta och ett välkänt ansikte. Småsprang de sista stegen med armarna utslagna och tårar i ögonen och gav min pappa den första kramen på tre månader.
Väl inne på hotellrummet blev jag inte ett dugg förvånad av att standarden var så hög, betydligt bättre än alla hotell jag någonsin bott på i New York, tillsammans. Utsikten rakt ner på Times Square var inte heller helt fel. Slog mig till ro lite, packade upp mina kläder och gjorde mig hemmastadd innan vi bestämde oss för att direkt ge oss ut på stan. Finns ingen bättre sätt att umgås med pappa på än att gå så vi började knata upp mot 5th Avenue, insåg att julskyltningen sedan länge tagits bort och hann bli rätt hungriga. Pappa kände för att äta riktig amerikansk stek så vi började leta efter bra restauranger. Hann ända bort till 9th Avenue, någonstans runt 45th Street innan vi gav upp och slog oss ner på en italiensk restaurang, som vanligt. Satt ett långt tag, bara pratade, åt gott och drack vin och kände inte alls att vi inte setts på tre månader.
Som vanligt fattade jag inte riktigt hur jetlaggad pappa var förrän han började gäspa. Beslutade oss för att bege oss tillbaka till hotellet och både två somnade tidigt.
På lördagen hade vi sett fram emot en heldag tillsammans. Ställde klockan tidigt, pappa var självklart uppe och hoppade ännu tidigare men jag pallrade mig upp vid halv åtta, klädde på mig och så begav vi oss till Olympic Diner på 8th, mitt emot det hotell vi ska bo på nästa gång familjen kommer och hälsar på. Sunkigt men gott, precis som en riktig diner ska vara. Mätta och belåtna begav vi oss tillbaka till hotellet, bylsade på oss mer kläder och begav oss ut. Tog tåget ner till South Ferry för att få lite sol på oss och se en skymt av Frihetsgudinnan. Sedan började promenaden, fram och tillbaka, upp och ned, runt hela Manhattan. Kommer knappt ihåg var vi gick men jag kommer aldrig glömma hur mysigt det var att spatsera fram på New Yorks gator, armkrok med min alldeles egna pappa. Inte något substitut, ingen host dad utan en riktig pappa!
Ju mer jag tänkte på hur underbart det var, desto mer rörd blev jag och flera gånger började tårarna strila sakta ner för mina kinder. Visste inte varför jag grät, kändes fortfarande inte som hemlängtan utan mer som en lättnad över att träffa någon man verkligen tycker om efter så lång tid. Samtidigt kunde jag ju inte annat än att bara önska att tiden skulle stå stilla ett litet tag så att söndag eftermiddag aldrig skulle komma. Middagen spenderades på Spring Street Natural Restaurant, nere i Soho och efter det var vi så trötta att vi begav oss tillbaka till hotellet. Att gå och lägga sig klockan åtta kändes dock inte så lockande så vi bestämde oss för att ta hissen upp till 48 våningen och kika på utsikten från den roterande baren. Tänkte först att det inte kunde vara så märkvärdigt men efter att under en timme sett Manhattan från ovan, från alla väderstreck var jag helt förbluffad. Ett underbart slut på en underbar dag!
Rödmosiga kinder från en heldag ute i ett svinkallt New York. Herregud vad det är kallt i denna stad! Hade förstått att vintrarna kunde vara bistra, men när man förfryser varenda kroppsdel när man är ute är det ingen lek längre.
Söndagen börjades på Olympic Diner igen, sedan svängde vi förbi Central Park innan vi begav oss till Svenska Kyrkan. Hade egentligen aldrig planerat att gå på gudstjänt i just den kyrkan, men eftersom jag inte kommer att kunna närvara på farfars begravning på torsdag kändes det för stunden som det minsta jag kunde göra för honom. Satt under timmen och kämpade för att hålla tårarna tillbaka, för farfar, för att pappa skulle åka hem, för att Gläns över sjö och strand är så vacker. Lyckades dock hålla mig från att gråta under gudstjänsten, men när vi köpt kaffe och kanelbulle och slog oss ner efteråt kom tårarna och den svenska barnfamiljen som slagit sig ner bredvid oss såg rätt skräckslagna ut. Vi begav oss genas ut på Manhattans gator och efter en snabbt lunch begav vi oss tillbaka till hotellet och tog ett tårfyllt avsked, dock med tankarna på den 27 februari när inte bara pappa utan hela familjen kommer tillbaka.
När hotelldörren slagits igen och jag var ensam igen begav jag mig direkt ner till Penn Station för att möta upp Sofia. Tog tåget ut till Brooklyn, krånglade lite med inställa tåg och hamnade tillslut i Park Slope, just där den första familjen jag blivit matchad när jag bestämt mig för att åka som au pair bodde. Kändes konstigt att få en liten inblick i hur mitt liv kunde ha sett ut. Såhär på rak arm är jag glad att jag hamnade i Summit även om just Park Slope är ett ytterst häftigt område av Brooklyn. Begav oss direkt in i Prospect Park och försökte korsa parken för att hamna på Brooklyn Museum. Hade fått för mig att jag jättegärna ville gå på utställningen Who Shot Rock and Roll så jag övertalade Sofia att följa med. Visserligen tog det alldeles för lång tid att hitta ut ur parken och vi hamnade nästan nere i ett "dåligt" område, men med lite hjälp från en man på Dunkin' Donuts hamnade vi rätt. Utställningen var häftig, fullsmockad med folk och vackra bilder på mer eller mindre vackra musiker. Allra bäst var projektorn med diabilder på alla mina älskade 60-talshjältar. Satt länge på golvet och bara insöp skönheten i bilderna.
Efter ett tag blev vi dock rätt trötta, tog oss tillbaka till Manhattan, stannade på Union Square, käkade middag och bestämmde oss för att se Sherlock Holmes. Kom till salongen precis när reklamen skulle börja och hela salongen var proppfull. Var bara att snällt gå och sätta sig på första raden och förbereda sig på nackspärr. Filmen var dock förvånansvärt bra och jag och Sofia gick nöjda och trötta därifrån. Var tvungen att svänga förbi hotellet och hämta upp mina saker så vi missade precis 21.11-tåget. Hann dock slappa lite på hotellrummet och läsa svenska dagstidningar som pappa hade haft med sig innan vi begav oss ner till Penn igen, hoppade på tåget och lät oss färdas tillbaka till Summit. Stapplade in i huset strax efter elva och stupade i säng. Tack pappa (och Sofia) för en oförglömlig helg!
Kommentarer
Trackback
