what's that smell like fish, oh baby?
Innan jag går och lägger mig måste jag bara bearbeta dagens mest traumatiska händelse. Kort och gott: left overs till middag vilket betydde ungsrostade grönsaker, kyckling, rödbetor och... macaroni and cheese.
Har ALDRIG kännt en sådan vidrig lukt som av den från ostpulvret till macaroni and cheesen. Ni vet att jag inte gillar ost, men för att fungera i samhället har jag ändå lärt mig att kunna vistas i samma rum som en ost. Tänkte bara säga att jag aldrig kommer att laga mac and cheese igen, aldrig i livet.
Lukten kommer att hemsöka mig under en lång tid, precis som lukten från Nivea Pearl Deoderant, sådana engångshandskar som man hittar på sjukhus och lukten från när man dissikerar grishjärtan (tror att dessa fobier hänger ihop, har inte helt trevliga minnen från vare sig sjukhus eller dissektioner och engångshandskar används vid båda tillfällena).
Höll på att kväljas under middagen, fick knappt ens i mig min egen mat fast den inte ens hade rört vid ostpulvret. Så fort killarna ätit upp slängde jag skålen i diskmaskinen och lämnade köket. Kan dock fortfarande känna lukten ibland...
För att glömma mac and cheese-incidenten bjöd jag killarna på dessert, lite lustigt att I aldrig hade hört talas om vare sig lingon eller vinbär. Herregud, han trodde att ett litet rött, slätt och surt bär var ett russin.
the dangling conversation
Jag: "What do you want to do in Mexico?"
W: "...maybe break some windows."

halfway down the stair is a stair
Här i huset är det precis 37 trappsteg från min säng upp till övervåningen med det enda vettiga badrummet med toalett och dusch samt barnens sovrum. Har för länge sedan tappat räkningen hur många gånger man kilat upp och ner. Tio gånger per dag? Tjugo gånger per dag? Ännu mer?
Kanske är det onödigt att joina YMCA när man har som en egen stairmaster hemma?
you know a starship circlin' in the sky
Någon som kommer att råka befinna sig på den här sidan av Atlanten den trettonde november och har lust att följa med mig och titta på dessa rynkiga, gamla men ack så underbara gubbar? Eller någon som har lust att följa med in till New York och springa runt och göra vad som helst under tiden? För trots att jag är väldigt modig vågar jag inte vara inne i New York själv en mörk och kall kväll. Och jag kan ju inte för allt i hela världen missa när jag och en del kvarlevor av mitt favoritband råkar befinna oss i samma del av världen, samtidigt! Rätt plats på rätt tid, bara 40 år för sent...
you wear your dresses too short

Klockan 19.18 igår kväll smällde jag igen dörren och sprang ut på gatan för att spana efter bilen som skulle hämta upp mig. Jag hade precis ursäktat mig, slängt i mig den ytterst goda maten och klätt på mig för att följa med Therese, Amanda och Julia till Livingston Mall för att leta efter Halloween-kostymer.
Själv skulle jag inte köpa något, visste fortfarande inte vad jag skulle göra på Halloween och att slänga ut över 60 dollar för en alldeles för kort klänning kändes inte helt rätt. Dock ville jag inte för allt i hela världen missa kostymshoppandet. Den temporära affären i Livingston Mall innehöll allt, och lite till, även om det var rätt urplockat. Vi stannade tills tio över nio, tio minuter efter köpcentret stängt men fick i alla fall med oss det vi ville.
Hade lite panik över Halloween ett tag. Festen på Webster Hall har nittonårsgräns och kostar 50 dollar. Kände inte direkt att jag var sugen på att lägga ut så mycket pengar och sedan troligen bli nekad inträde och bli lämnad ensam kvar på New Yorks mörka gator. Snackade dock med Elin idag och kom överens om att eventuellt ta oss ner och se paraden på Halloween. För henne är det lätt eftersom hon bor på Manhattan, för mig kvarstår fortfarande problemet att jag på något sätt måste ta mig tillbaka till Summit någon gång. Men det löser sig alltid. Och för första gången på ett par dagar ser jag verkligen fram emot Halloween igen!
Backa bandet några timmar igår. Tydligen hade en liten fågel (pappa) viskat i min värdmammas öra att det var min namnsdag igår. I USA existerar inte namnsdagar och trots att min värdmamma hade hört talas om dem (tydligen från rysk litteratur) hade ingen annan i familjen gjort det. Efter lite förvirring, de trodde ett tag att vi firade namnsdagar lika mycket som födelsedagar, överraskade de mig med efterrätt efter middagen. Tyvärr var det ju bara så att jag var tvungen att springa ifrån mitt i middagen för att träffa upp tjejerna så desserten blev lämnad kvar i kylen. Fick mycket dåligt samvete, men alla sa att det var okej.
När jag sedan någon gång strax efter halv tio kom tillbaka till huset satt min värdmamma och värdpappa uppe och hade sparat desserten till mig. Sen satt vi och pratade en lång stund om allt möjligt. Tycker verkligen om min nya familj!
Till råga på allt nämnde jag för L idag att jag funderade på att se Jefferson Starship och Quicksilver Messenger Service när de kommer till B.B. King Blues Club den 13 november. Jag förklarade att ingen kommer att vilja gå med mig och att det bara är gamla rynkiga gubbar som kommer att stå på scen men att jag bara måste se dem eftersom jag älskar Jefferson Airplane (och QMS också för den delen). L funderade en stund och frågade: "Isn't it Jefferson Airplane that made White Rabbit? All my friends love that song!".
Senare när vi satt i car line för att hämta upp W från dagis frågade hon helt plötsligt igen: "What's the female singer of Jefferson Airplane's name again? Oh, yeah. Grace Slick. Yes, she has a really good voice."
Första gången jag någonsin har snackat om Grace Slick med någon utan att själv behöva provocera fram samtalsämnet!
signed d.c.

Hookade upp med två mycket trevliga svenskor, Victoria och Carin, på bussen ner till Philadelphia. Kände mig som värsta nykomligen bland alla som varit här i flera månader.

Första stoppet i Philly var vid Liberty Bell. Kan inte påstå att jag vet så mycket om Liberty Bell, men det var trevligt att ha sett den.

Philadelphia var jättetrevligt, men stoppet där varade bara i en dryg timme - se Liberty Bell och köpa med oss lunch till bussen mot DC. Kommer definitivt tillbaka till Philly.

(Victorias bild)
Det var blött när vi klev ur bussen i DC, fruktansvärt blött.

Vi räddade oss in på första bästa museum, som råkade vara Air and Space Museum. Fortsatte sedan vidare till naturhistoriska museet och slutligen Museum of American History där vi sprang igenom utställning om amerikanska krig.

Tog in på Holiday Inn i Georgetown, en underbar del av Washington. Skulle gärna spendera en hel helg där. Gulliga hus, bra resturanger och massor av shopping. Hann tyvärr inte göra mer än att äta och sova. Måste komma tillbaka dit också.

Georgetown by night.

Vaknade upp nästa dag till klarblå himmel och sjungande fåglar. Bussen körde oss fram till Vita Huset och därifrån fick vi själva utforska Washington D.C.
Washington Monument
WWII Memorial
Korean War Veterans Memorial
Lincon Memorial
Vietnam Veterans Memorial
Till råga på allt var det marathon i DC i söndags.
Capitol
Köpte tillslut med oss lunch och satte oss på bussen för en fem timmars lång bussresa tillbaka till Clark.
my curly haired friend

Klockan är strax innan nio på kvällen. Trots det tror jag att jag kommer stupa i säng any minute. Uppdatering om helgen i Philly och DC kommer förhoppningsvis imorgon. Så länge får ni nöja er med mig utanför The White House.
mr. pinnodmy´s dilemma


Imorgon drar jag till Philadelphia och Washington D.C. Jag känner inte en kotte som ska med på resan, har ingen aning vad vi ska göra men jag är verkligen taggad. Ska bli så himla roligt!
some girls
Tre svenska au pairer har landat i Summit på tre veckor. Idag träffades vi äntligen allihopa samtidigt, och hade det väldigt trevligt!
Efter jobbet möttes vi upp på Starbucks nere vid stationen. Eftersom det har varit så varmt hela dagen bestämde vi oss för att sätta oss ute. Helt otroligt att man kan sitta utomhus och fika klockan nio på kvällen den 22:a oktober. Vi satt i två timmar (sedan blev det lite kyligt) och pratade om våra familjer, om barn som vägrade sammarbeta, om barn som alltid bråkar, om barn som inte äter annat än chicken nuggets och om barn som är alldeles underbara.
Vi bestämde oss också för att paxa torsdagkvällarna på Starbucks och våldgästa på onsdagar då tydligen alla tyska au pairer träffas. Allt som allt var det otroligt roligt att träffa lite svenskar, speciellt eftersom alla vi är relativt nya här!
Annars hade dagen inte mycket nytt att erbjuda. Tog en cykeltur med W i förmiddags, bara ett par varv runt kvarteret. Vi skulle iväg på story hour på biblioteket direkt efter lunch , och han förstod inte att vi inte var påväg dit när vi hoppade upp på våra cyklar, så han blev lite förvirrad av att vi bara cyklade runt i cirklar. När vi kom tillbaka såg han undrande på mig och sa till mig och L:
"We never made it to the library, Amanda couldn't find the way.."
thoughts and words
Efter ett par dagar med konstant engelska (inte inräknat då jag träffade Therese eller då jag skypar med familjen) har jag börjat tänka om. Redan första dagen hos familjen gick jag och la mig med en konstig molande känsla i käkarna. Aldrig har jag någonsin förut fått träningsvärk i ansiktsmusklerna av att prata.
Trots att jag inte direkt är ovan att prata engelska ansträngde allt snackande mina ansiktsmuskler på ett sätt som svenskan aldrig har gjort!
Så idag när jag satt och lekte med de stora byggklossarna med W började jag helt plötsligt prata svenska. Vi sorterade klossarna i färgordning genom att ta varannan kloss och lägga i rätt hög. Så när han sa "I'll take the green one" sa jag "Jag tar en grön". Av någon underlig anledning kändes det så otroligt befriande att få prata ett språk som man verkligen behärskar. Och för första gången på mycket länge uppskattade jag faktiskt mitt modersspråk.
När amerikanskan är lång och utdragen, nästan som när en kossa tuggar gräs (förklarar träningsvärken i käken) låter svenskan just nu som porlande klart källvatten.
Trodde aldrig att jag skulle sakna mitt språk mer än vad jag saknar min familj och minna vänner!
halloween mary
Vaknade, gjorde mig iordning, slängde i mig en tallrik yoghurt och tog med mig ett äpple påväg till dagis med W. Efter jag lämat av honom hade jag lite fri tid och bestämde mig för att utforska de delarna av Summit som inte nödvändigtvis bara är huvudgatan.

Började att knata runt men insåg snabbt att det var ett misstag. Helt plötsligt försvann bara trotoaren och jag är inte dum nog att fortsätta gå på en trafikerad bilväg. Vände om in till staden igen och hamnade på Scotti's, min räddare i nöden. Scotti's är Summits enda riktiga skivaffär och jag spenderade minst en halvtimme där, bläddrandes igenom alla 99 cents-skivor. Efter lite ihärdigt sökande lyckades hittade jag en hel del godbitar. Trots att jag inte kommer att kunna spela dem här så måste jag ändå säga att tre skivor för under fyra dollar är ganska prisvärt. Känns mer som hemma nu när jag har dekorerat mina väggar med LP-skivor.

Men att pynta mitt rum med skivor var inte den enda dekorationen dagen hade att bjuda på. Eftersom Oma åker vidare till Floria imorgonbitti tog vi tillfället i akt att erbjuda henne att hjälpa oss dekorera inför Halloween. Oma kånkade upp alla kartonger med pynt och satte igång. Så nu hänger det spindlar från lamporna, klättrar spindlar på trappräckena, står pumpor på alla bord, kyrkogården står på gräsmattan och döskallen på pianot.






Eftersom L är i fullt sjå med att sy kostymer till alla ungar står jag och Oma för allt hushållsarbete. Fick precis också veta att vi är bjudna på Halloween-party nästa fredag, så även jag måste hitta en kostym snarast. Oma och L skämtade om att jag borde klä ut mig till en amerikan. Vi alla fick oss ett gott skratt.
one more cup of coffee
... så mycket fick man för att man flygit hela vägen över Atlanten och bosatt sig i Amerika bara för att kunna svänga förbi Starbucks nere vid stationen och köpa en kall frappuccino en helt vanlig, men ovanligt varm, förmiddag i slutet av oktober. Typ en dag som idag.

and she knows what to do
Caitlin kom över i förmiddags. Just när jag var på väg upp från källaren med tandborsten och tandkrämen i högsta hugg stod hon i köket. "Heeeey Amanda, how are you?" Jag smugglade ner tandborsten i bakfickan (hade inte börjat borsta än) och satte mig på en pall i köket. Caitlin är vår granne och det viktigaste av allt, hon är expert på nannys och au pairer eftersom hon har haft god knows how many.
Hon drog ut ett block ur handväskan och började bläddra. "I just thought about all this when I was driving but it's just like three pages". Och visst hade hon på något sätt (vet inte om det var medan hon körde) antecknat tre hela sidor med punkter som hon ville gå igenom med mig och L. Eftersom L bara skulle vara hemma i tjugo minuter till bestämde vi oss för att mötas över lunch, Caitlin skulle köpa med sig mackor och vi skulle mötas igen 12.15. Under tiden passade jag på att hämta W från dagis. Dagis ligger inte i en röd träbyggnad som de brukar göra hemma utan i någonting som bäst kan beskrivas som en blandning av en kyrka och ett slott. Lovar att uppdatera med bilder någon dag.
Väl hemma igen var det dags för W:s lunch. W proklamerade att han inte alls var hungrig och inte tänkte äta någonting så jag och Oma fick använda all vår list för att lura ner honom till matbordet. Jag och Oma har blivit ett förvånansvärt starkt team när det gäller barnuppfostran. Hon är gammal och vis, vet precis hur man ska disciplinera barn genom att vara hård men rättvis. Jag är ny men har fördelen av att barnen verkligen gillar mig (än så länge). Efter lite lur lyckades vi få honom vid bordet och frågade honom vad han ville ha. ”Peanut butter and jelly sandwich!” (såklart). Vi tog fram vitt fluffigt bröd, Skippy jordnötssmör och grape jelly och helt plötsligt räckte Oma över allt till mig. Jag var tvungen att förklara att jag aldrig hade gjort en sådan macka i hela mitt liv, visst förstod jag att den skulle innehålla jordnötssmör och sylt men jag var livrädd att jag skulle förstöra den. Så jag bredde försiktigt jordnötssmör på ena halvan, sylt på andra, la ihop dem och skar i fyra delar. W åt upp var enda smula (och på kvällen kom han fram och sa att det var den godaste mackan han någonsin ätit, åååh!)
Efter lunchen kom Caitlin tillbaka. Vi åt våra mackor och gick igenom alla hennes sjuttielva punkter. Jättehjälpsamt men till och med hon blev så trött av sitt eget snackande att vi inte orkade hålla på i längre än en och en halv timme. Lär se och höra mer av henne i framtiden. Och roligast av allt var att hon pratade (och såg ut) precis som Janice i Vänner…
L gav mig lite ledigt mitt på dagen och lät mig skypa en timme med familjen. Känns alltid bra att höra från dem, även om de var mitt uppe i att omtapetsera mitt rum. Jag hoppas att det blir fint för någon gång kommer jag tillbaka.
När jag kom upp igen hade killarna kommit hem från skolan. Efter de gjort sina läxor ville I och W gå ut och spela fotboll tillsammans med Oma och jag följde med ut efter ett tag. W insisterade på att ha sina benskydd, alldeles för stora strumpor och riktiga fotbollsskor trots att han bara trillade i dem. Jag och I turades om att stå i mål och han var betydligt bättre än vad jag var. Oma och L höll under tiden på att pynta inför Halloween. Tydligen är de lite sent ute men visst skulle det pyntas. Lite förvånad blev jag när de kom bärandes på gravsten efter gravsten. Jag har dock aldrig haft en egen kyrkogård på min gräsmatta. Efter lite bråk om var kyrkogården skulle stå (killarna ville inte att den skulle stå i vägen för fotbollsmålet) bestämde vi oss för att vi var allt för trötta för att göra klart allt idag. L hann i alla fall sätta upp ett fullstort skelett på verandan som W blev jätterädd för, stackarn.
Det blev left overs till middag, vilket var helt okej eftersom jag fick den goda risrätten från i förrgår. Jag och Oma fixade middagen medan L tryckte i sig en toast eftersom hon skulle iväg. Efter middagen gick jag och W upp till Ev:s rum för att höra honom spela gitarr. Det blev en hel del Ramones och lite ”Keep on Rocking in the Free World” som W sjöng med i innan vi bestämde oss för att gå ner. Resten av kvällen spenderade vi framför datorn. Jag kom på den ypperliga idén att vi skulle göra en spellista i iTunes med alla våra favoritlåtar. Först valde vi tre låtar var. W valde bara låtar från soundtracket till Pirates of the Carribbean, I valde lite Beastie Boys och Ev gillar U2, Oasis, The Killers, Fatboy Slim och The Ramones. Jag gjorde det bästa jag kunde och fick ihop en mix av lite The Doors, The Who, Jimi Hendrix, Grateful Dead och Dylan. Vi hade roligt hela kvällen framför datorn men efter ett tag stack vi ner i källaren. Nere i källaren står ett gammalt fotbollsspel. De äldre killarna spelar ibland men idag utmanade de mig för första gången. Första matchen gick mellan I och Ev, där Ev gick segrande. Vinnaren fick i sin tur möta mig. Lite ringrostig sedan senaste gången jag spelade (typ mellanstadiet) förlorade jag första matchen men sedan kom jag igång på riktigt. Efter ett par utklassningssegrar hade jag spelat så mycket så att mina fingrar blödde (inte riktigt, men jag har fått en blodblåsa på långfingret) och killarna var grymt imponerade av mig.
"Wow, Amanda has amazing coordination! She can controll all her players at the same time!"
"Yes, that's because I'm a girl..."
För en timme sedan nattade jag dem och nu hoppas jag verkligen att de sover. Gjorde en kopp te till mig själv som jag tog med ner hit till mitt rum. Känner mig riktigt trött men ändå glad efter en lång, men bra dag.
you can call me Al
Väl hemma igen gick vi igenom morgonrutinen vad det gäller städning. Det var inte lite som skulle göras (och då har de ändå en städerska som kommer två gånger i veckan) men det är jätteskönt att vi oftast kommer att vara två som fixar allt. Fick dock lära mig att bädda en säng, på amerikanskt vis. Hemma tror vi att vi bäddat sängen om vi slänger över täcket och plockar upp kudden som har trillat ner på golvet. Här har de minst tre lager täcken och överkast som ska vikas med amerikanska sjukhushörn (ja..) och stoppas in. Tydligen sover barnen bättre om deras sängar är ordentligt bäddade.
Efter städrutinen fick vi bråttom, inplanerat möte med Al på HSBC för att öppna mitt bankkonto. Al är en riktig trevlig prick, träffade honom för första gången i fredags då vi bestämde att vi skulle fixa kontot efter helgen. Han bjöd på kaffe, och när han insåg att han inte hade någon mjölk sprang han in på Mavi's över gatan och lånadet lite. L var tvungen att gå och hämta W på dagis (där han bara spenderar två och en halv timme). Jag och Al fortsatte snacka och fixa bankkontot så när L och W kom tillbaka trodde vi att vi nästan var klara. W fick en ice pop för att hålla sig lugn och stilla och fick följa med Al och kopiera mitt pass (som han kom tillbaka med lite vikt i ena hörnet..). Tydligen visade det sig att jag behövde ytterligare papper och mitt svenska körkort för att Al verkligen skulle kunna öppna kontot. Jag lovade att springa hem och hämta de papper som behövdes och komma tillbaka efter lunch.
På väg hem från banken passerade vi Mavi's och hörde någon ropa från dörren. Det var oma, L:s mamma som skulle tydligen skulle stoppa förbi här på sin väg från Maine (där hon bor på sommaren) till Florida (där hon bor på vintern). Hon hade varit i vårt hus men inte kunnat komma in och bestämt sig för att sätta sig på Mavi's och äta lunch innan hon skulle leta vidare efter oss. Så där satt hon och såg sin dotter och sitt barnbarn (och mig) passera på gatan. Självklart kunde vi inte lämna henne utan bestämde oss för att ta lunch ute. W tog french toast och åt upp nästan alla fyra bitar och jag tog en kycklingpanini.
Mormor, eller oma som hon kallas (eftersom hon är tysk) och hennes bjässehund Jake följde med oss hem. Jag samlade ihop mina papper och knallade tillbaka genom stan till Al som väntade på banken. På vägen passade jag på att ta lite bilder.







Al fixade mitt bankkonto utan problem och kommenterade min Woodstock-påse med orden. "Oh Woodstock, yeah I remember that. Even though I was just twelve..." Åh, Al!
Oma (kommer inte ens ihåg hennes riktiga namn, vet inte ens om hon använder sitt riktiga namn) är en underbar kvinna. Över huvudtaget är äldre amerikanska kvinnor och män bäst, så otroligt kloka och roliga. Mycket erfarenhet att dela med sig av.
Innan jag kom ner hit för kvällen satt jag uppe och drack te och snackade med oma. Hon tyckte att jag var jättemodig som vågade komma hit, berömde min engelska och berättade historier. Vet inte hur länge hon stannar, längtar nog ner till Florida nu!
Det sista som är värt att berätta om idag hände mitt på dagen när oma och L var ute och hämtade de stora killarna. Jag skulle sätta på datorn och skicka över bilderna jag tagit under dagen till min familj då de helt plötsligt råkade ringa upp mig på Skype. Hade inte planerat att sitta framför datorn (big no no när man passar barn) men både jag och W var nere i källaren och W kom fram och var jätteintresserad av vad jag gjorde. Det hela slutade med att jag och W skypade med mamma och pappa hemma i Sverige i en kvart. W visade upp vilka svenska ord han lärt sig under dagen: goul (gul), hond (hund) och blae (blå). Alla var mycket imponerade. Innan jag kom ner hit för kvällen satt jag uppe och drack te och snackade med oma. Hon tyckte att jag var jättemodig som vågade komma hit, berömde min engelska och berättade historier. Vet inte hur länge hon stannar, längtar nog ner till Florida nu!
i think it's going to rain today
L skulle ta bilen in, någonting som hon starkt avrådde oss från. Det krävs ett antal år som boende i New York för att riktigt kunna navigera gatorna så från och med nu håller vi oss till tåget. Vi hämtade upp Therese i Jeepen vid hennes hus ett par kvarter härifrån och fortsatte in mot stan. Som tur var fastnade vi inte i någon trafik och var inne i New York på dryga 30 minuter. Däremot tog det oss ytterligare en dryg halvtimme att hitta parkering och tillslut fick vi lov att parkera i ett parkeringshus i Chinatown. L skulle springa runt och leta efter Halloween-kostymer till barnen, speciellt eftersom I tänkte vara kejsaren av Kina, åh!

Efter att ha köpt ett paraply i en kinesaffär splittade jag och Therese oss från L och drog upp mot Broadway (...pappa). Det är inte riktigt lika lätt att navigera i Chinatown och Soho så vi försökte alltid hålla koll på vart Canal Street låg. Vi började gå Broadway norrut och stannad i alla intressanta affärer på vägen. Det blev ingen shopping just idag utan vi njöt mest av att spatsera runt i regnet.

Vi skulle möta L vid två tillbaka vid parkeringshuset och helt plötsligt fick vi lite bråttom. Vi sprang in på Starbucks, köpte varsin fruktyogurt med granola och varm dricka och började gå tillbaka mot Elizabeth Street.

På väg tillbaka frågade L vad vi ville göra efteråt och Therese nämde att hon gärna ville till Short Hills Mall. Sagt och gjort, L släppte av oss vid köpcentrumet och sa att hon skulle komma tillbaka och hämta upp oss allra senast vid klockan sex. Short Hills Mall ligger precis bredvid Summit och har affärer så att det räcker och blir över. Det enda kruxet är att de flesta är way out of our league. Jag menar Gucci, Louis Vuitton, Chanel, Betsy Johnson... för att inte tala om alla märken på Nordstroms, Macy's och Nieman Marcus.

Vi lyckades dock spendera tre timmar där utan problem och jag kom hem med en jättefin skjorta från Abercrombie & Fitch och en Woodstock-kalender för 2010.

Imorgon börjar första riktiga arbetsdagen. Ska upp vid sju för att vara klar att hjälpa barnen vid halv åtta. Antagligen kommer det att gå bra, har egentligen ingen anledning att vara nervös. Har dock redan börjat tagga lite för nästa helgs tripp till Philly och Washington D.C. Känner inte en enda människa som ska åka men det ska bli jävligt roligt!
school days part 2





Chelsea Hotel bakom regnridåer - för dig Z



Ett par av bilderna är stulna från mina resekamrater. Hoppas att det är okej.
at your birthday party
Vaknade tidigt av mig själv imorse, inte så konstigt eftersom jag somnade som en stock vid tio igår kväll. Hade bestämt mig för att försöka skypa med familjen hemma någongång mellan åtta och nio på morgonen vilket skulle ge mig ungefär en timmes dötid innan. Läste ett kapitel i min bok, drog igång datorn, kollade mailen och tänkte sätta igång ett avsnitt av Desperate Housewives. Hade kommit ungefär fem minuter in i serien när jag hörde en hostning utanför dörren. (Jag visste genast att det var W eftersom han är den enda som är, eller rättare sagt har varit, förkyld). Tänkte att han skulle gå tillbaka till sin lekhörna som också finns i källaren om jag bara ignorerade honom ett tag (självklat menar jag inte att jag ignorerar mina värdbarn, en sådan hemsk au pair är jag inte, men klockan var inte mer än strax efter sju på morgonen och han kunde ju inte veta om jag hörde honom eller inte).
Sen drog han igång. "TNT, TNT... TNT, TNT", hörde man någon nynna utifrån dörren och efter en stund kunde jag inte hejda mig. Tassade upp ur sängen, drog på mig en kofta och öppnade dörren. Utanför står W, snorig, nyvaken och fortfarande iklädd nattkläder.
"There you are! I sang because I wanna play with you now."
Självklart kunde jag inte göra någonting annat än att skratta så visst tassade jag upp och vi lekte lite med dinosaurier innan vi hörde att I och Ev, de äldre pojkarna, var uppe och satt och kollade på TV. Klockan närmade sig åtta så jag skickade upp W till vardagsrummet och gick in till mitt rum för att se om pappa var online på Skype.
Efter ett tag fick jag tag på dem. Det var underbart att prata med dem igen på riktigt. Under hela veckan har vi bara hållt kontakt över mail. Skypen var väldigt känslosam men snarare på det sättet att jag verkligen insåg att både jag och de vill att jag ska vara här och ha det bra. Jag torkade ett par små tårar och kilade upp till köket, slängde i mig en tallrik plain yogurt med granola och jordgubbar.

Fick sedan reda på att W skulle på ett födelsedagskalas redan vid 10.00. L, jag och W packade in oss i deras Jeep och körde ett par hundra meter rakt fram på huvudgatan (vi skulle antagligen ha gått om det inte spöregnade) till Color Me Mine där kalaset skulle hållas.

Color Me Mine är ett härligt koncept. Hela lokalen är full med krukor, tallrikar, porslinsfigurer och annat som går att måla på med färg och hela grejen går ut på att måla sina egna saker och sen komma tillbaka och hämta de efter några dagar då färgen är torkad. Dagens uppgift var att svampmåla en tallrik och sen göra sitt handavtryck i färg. Tydligen var detta W:s första födelsedagskalas och min första chans att mingla lite med Summits alla mammor och pappor. Med bagles och take away-kaffe i stora pappersförpackningar från Starbucks stod vi samlade runt barnen och småtjattrade. Väldigt amerikanskt, ganska trevligt. Och så blev det cupcakes och alla var nöjda.

Jag och W tog paraplyet och gick tillbaka till vårt hus efter kalaset och jag försökte lära honom lite andra sånger (istället för TNT). Väl hemma insåg vi alla att det inte skulle vara någon idé att varken gå ut eller att de äldre killarna skulle campa som de först hade tänkt så vi stannade inne och kollade på college football hela eftermiddagen. Ev försökte lära mig reglerna men allt jag förstod var att det borde göra jävligt ont att bli påpucklad av ett helt gäng biffiga collegegrabbar. USC vann mot Notre Dame (som vi tydligen hejade på) efter ett par spännande slutsekunder och en bortdömd touchdown och helt plötsligt kände jag mig superamerikansk!
Imorgon ska jag antagligen träffa Therese, en annan svensk au pair som kom förra veckan. Får se vad vi ska göra, troligtvis ta en fika på Starbucks här i Summit men L ska tydligen in till NYC och göra något ärende så kanske hakar vi (eller jag) på där. Har ingen koll på något men det känns rätt bra.
one of these things first
Tänkte istället summera den senaste dagen, den dagen jag spenderat hos min värfamilj - familjen R (får de kallas än så länge, känner mig fortfarande inte helt bekväm med att hänga ut massor av namn och bilder, kommer kanske så småningom).
Klockan hade precis slagit 12.00 när vår minibuss rullade in på parkeringen framför Clark Circle Liquor Store. Tre svenskar, tre tyskar och en kines. Redan när vi svängt av motorvägen och sett skylten mot Clark vände sig magen ut och in, när som helst skulle vi kunna skymta våra värdfamiljer. Ingen på bussen hade egentligen någon aning om vem som skulle komma och hämta dem, om barnen skulle vara med eller om ens någon skulle finnas där och plocka upp en.
Men redan när bussen stannat och jag fått ut mina fyra handbagageväskor ur bussen fick jag syn på min värmamma, L och hennes röda hår. Helt plötsligt släppte nervositeten och allt kändes hur naturligt som helst. Hon hjälpte mig med mina sammanlagt sex väskor in i bilen och vi körde iväg mot Summit. Efter dryga 20 minuter svängde vi upp framför ett mintgrönt hus och klämde oss in mellan alla bilar på uppfarten (det är hantverkare här, de har inte så många bilar själva).
Hemma var W, minsta killen och hans nanny. Jag var fullt medveten om att de aldrig haft en au pair förut och hade mentalt förberett mig på att de säkert skulle vara lite skeptiska mot mig men i alla fall inte ha några starka band till en annan barnpassare. Fel. Tydligen hade deras nanny jobbat för familjen sen innan minsta killen föddes, vilket snart är fyra år sedan. Visserligen hade hon inte varit där varje dag, men ändå. (Jag fick förbereda mig för det värsta, att de skulle vara helt förkrossade när jag kom istället men hitintills har allt gått utmärkt.. förutom att de ibland kallar mig för hennes namn, men men..)
Min värdpappa, E, kom hem och vi gick tillsammans ut för att käka lunch. Röd linssoppa och baba ganoush har aldrig smakat godare än efter en vecka med konsant junk food. Efter de var E och L tvugna att gå till banken och signa några papper så jag fick chansen att ta en sväng i Summit.
Summit har en huvudgata och ett par tvärgator upp och ner. That's it. DOCK har de en skivaffär som till min stora förvåning säljer LP-SKIVOR!! Bläddrade lite och hittade en del godsaker för runt två dollar (mycket överkomligt) men det jag allra mest ville ha kostade 14 (lite mindre överkomligt). Och jag har ju inte ens en LP-spelare här.
E och L skulle vidare på ett coctailparty på kvällen och lämnade (antar att det här inte är tillåtet) mig ensam med alla tre barnen första kvällen. Sista uppmaningen till barnen var att "Be nice to Amanda since it's her first day". Tre avsnitt av Nalle Puh och ett par lästa böcker senare låg alla barn och sov - och klockan var nog inte mer än nio. Lättad la jag mig på soffan i mitt rum och andades ut. Första dagen hos familjen avklarad.
school days part 1









i'm so tired

Orkar inte skriva ett enda ord. Au pair-skolan tar knäcken på en.
Egentligen har vi det sjukt bra men efter att ha bråkat lite med det trådlösa nätverket orkar man inte göra annat på datorn än skriva korta mail till de människor som betyder allra mest.
Vi lider av näringsbrist och sömnbrist, har lektioner från 8.15 till 18.00. Toaletterna är ofräscha, sängarna knarrar och det är antingen för varmt eller för kallt inomhus.
Ändå har jag ingen anledning att klaga. Imorgon blir det New York, baby!