thoughts and words
Trodde alltid att det jag skulle uppskatta mest med Amerika var det engelska språket. Hemma i Sverige klagade jag alltid på att man aldrig kunde uttrycka sig ordentligt på svenska, att vi inte hade tillräckligt många ord så att det inte gick att uttrycka sig både sakligt, smart och vackert på samma gång.
Efter ett par dagar med konstant engelska (inte inräknat då jag träffade Therese eller då jag skypar med familjen) har jag börjat tänka om. Redan första dagen hos familjen gick jag och la mig med en konstig molande känsla i käkarna. Aldrig har jag någonsin förut fått träningsvärk i ansiktsmusklerna av att prata.
Trots att jag inte direkt är ovan att prata engelska ansträngde allt snackande mina ansiktsmuskler på ett sätt som svenskan aldrig har gjort!
Så idag när jag satt och lekte med de stora byggklossarna med W började jag helt plötsligt prata svenska. Vi sorterade klossarna i färgordning genom att ta varannan kloss och lägga i rätt hög. Så när han sa "I'll take the green one" sa jag "Jag tar en grön". Av någon underlig anledning kändes det så otroligt befriande att få prata ett språk som man verkligen behärskar. Och för första gången på mycket länge uppskattade jag faktiskt mitt modersspråk.
När amerikanskan är lång och utdragen, nästan som när en kossa tuggar gräs (förklarar träningsvärken i käken) låter svenskan just nu som porlande klart källvatten.
Trodde aldrig att jag skulle sakna mitt språk mer än vad jag saknar min familj och minna vänner!
Efter ett par dagar med konstant engelska (inte inräknat då jag träffade Therese eller då jag skypar med familjen) har jag börjat tänka om. Redan första dagen hos familjen gick jag och la mig med en konstig molande känsla i käkarna. Aldrig har jag någonsin förut fått träningsvärk i ansiktsmusklerna av att prata.
Trots att jag inte direkt är ovan att prata engelska ansträngde allt snackande mina ansiktsmuskler på ett sätt som svenskan aldrig har gjort!
Så idag när jag satt och lekte med de stora byggklossarna med W började jag helt plötsligt prata svenska. Vi sorterade klossarna i färgordning genom att ta varannan kloss och lägga i rätt hög. Så när han sa "I'll take the green one" sa jag "Jag tar en grön". Av någon underlig anledning kändes det så otroligt befriande att få prata ett språk som man verkligen behärskar. Och för första gången på mycket länge uppskattade jag faktiskt mitt modersspråk.
När amerikanskan är lång och utdragen, nästan som när en kossa tuggar gräs (förklarar träningsvärken i käken) låter svenskan just nu som porlande klart källvatten.
Trodde aldrig att jag skulle sakna mitt språk mer än vad jag saknar min familj och minna vänner!
Kommentarer
Trackback
