east-west

Så idag kom nervositeten slutligen ikapp mig och tog sig något bisarra former. Av någon underlig anledning kände jag ett starkt behov av att spela datorspel hela dagen idag. Kanske beror det på att det är ett lätt sätt att fly in i en annan värld och slippa tänka på packning, pengaväxling eller papperkopierande. Men med tanke på att det var länge sedan jag seriöst spelat något annat datorspel än Harpan blev jag lite förvånad.

Harpan var heller inte gott nog för att stilla mitt behov så jag började bläddra igenom dammiga hyllor med spel som inte använts på flera år, hittade seriöst gamla spel daterade från 1994 (nostalgi, men jag tvivlar på att de skulle fungera). Letade febrilt efter första Rollercoaster men kom på att jag precis gett det till mina kusiner, hittade däremot Rollercoaster 3 (inte lika roligt som originalet) och gjorde ett försök, men lyckades av någon konstig anledning inte installera det. Testade The Sims som vanligtvis brukar få fast mig, men inte den här gången.

När inga av de spel som jag själv äger passade började jag leta vidare på Internet. Kom och tänka på Zuma som jag introducerades för hos Caro (min tyska utbytesstudent för två och ett halvt år sedan) och laddade ner 60 minuters demoversion som jag satt och tokspelade en timme tills tiden var ute (jag var inte så desperat att jag någonsin tänkte på att köpa spelet). Trots det var jag inte riktigt nöjd och fick ett sug efter ytterligare spel där man skjuter ner bollar och kom på att blip.se hade haft något liknande (nu snackar vi för många år sedan) och se, självklart fanns det kvar.

Nu ska ni inte tro att jag i verkligheten spelar datorspel och varför jag just så febrilt behövde göra det idag handlade antagligen om att nervositeten fått ett litet grepp om mig. Lustigt nog var det just det här som jag, Ulli och JC diskuterade förra helgen. Vi kom överens att man inte ska göra sig lustig över människor som spelar datorspel just eftersom man vet att man själv kan fastna så lätt om man testar, ehm…  Just det.

Jag flyttar hemifrån på måndag...

Tanken slog mig först för några dagar sedan. Visst har jag länge varit fullt medveten om att jag förr eller senare ska flytta till USA, men att flytta hemifrån... Vuxna flyttar hemifrån, folk som vet vad de vill med livet eller eventuellt folk som växt upp i skogen och slår baklängesvolter av lycka för en liten lägenhet i någon förort. Men folk som inte vet vad de egentligen vill göra, folk som bara är arton år och som redan bor i en alldeles perfekt lägenhet mitt på Södermalm flyttar inte hemifrån. Jag flyttar inte hemifrån...

Men jo, det är just det jag ska göra. På måndag!

Nu är det ju egentligen inte så att jag ska flytta hemifrån för alltid. Antagligen kommer jag ju tillbaka efter mitt år i USA och kommer att bo hemma lääänge till. Men det finns ju också en möjlighet att jag inte alls kommer att bo hemma speciellt länge till. Visst kommer jag väl landa hemma ett tag efter jag kommit tillbaka men vem vet var det bär av sen?

Så kanske är det här bland de sista skälvande dagarna jag sitter hemma och kollar på dag-TV i min sköna soffa, drickandes te och med laptopen i knät. Lite sorgligt är det. Måste verkligen ta vara på den här dagen!

Jag har aldrig varit så förberedd och så oförberedd på samma gång som just nu. Precis en vecka kvar tills jag står där på Arlanda, på väg att gå ombord på planet till New York. Hittills har jag egentligen inte känt av några fjärilar i magen, vilket är jättekonstigt eftersom jag vanligtvis har så otroligt lätt att bli nervös. När jag var yngre hade jag svårt att sova hela sommaren om jag visste att jag skulle på kollo eller basketläger i augusti. Jag fruktade vartenda tillfälle då jag kunde tänkas behöva lämna min trygga vardag, om än det bara för ett par dagar.

Nu känner jag mig inte ett dugg nervös, inte än så länge i alla fall. Eller lite nervös är jag, men det är mer av den sorten att jag är rädd för att glömma någonting viktigt, rädd för att missa anslutningsflyget till New York från München eller att toaletterna kommer att vara sunkiga på au pair-skolan. Jag är egentligen inte nervös för själva året, tror jag.

Det känns lite som om den 12 oktober är slutet och om jag klarar mig dit klarar jag allt. Slutet på början alltså. Vad som kommer att komma sen har kanske inte ens riktigt sjunkigt in och det är kanske därför som jag är så kaxigt lugn just nu. Däremot började jag reflektera lite över den långa resan som kommer att ta slut den 12 oktober. Den resan som inte har tagit mig någonstans rent fysiskt men som har varit påfrestande rent mentalt.

Jag kan inte komma ihåg exakt när jag började fundera på att vara au pair efter gymnasiet, men jag kommer ihåg när jag bestämde mig slutgiltigt. Det var yrkesdagen i skolan, slutet av tvåan (ungefär ett och ett halvt år sedan). Hela dagen hölls olika seminarium och föreläsningar i ett försök att locka oss till att välja olika yrken, typ. Först slog jag mig ner och lyssnade på en föreläsning av tre otroligt trista psykologer och efter det kilade jag vidare och halvlyssnade på en otroligt välklädd kvinna, jag kommer inte ens ihåg vad hennes yrke var. En känsla av meningslöshet började sprida sig och jag var nära att smita hem tidigare när jag såg att det i det sista passet fanns en presentation av en föredetta au pair. När jag gick ur klassrummet 40 minuter senare hade jag bestämt mig. Nu behövde jag bara ta studenten så skulle jag vara på min väg.

I januari i år bestämde jag mig för att ta tag i förberedelserna. Jag tog med mamma och pappa på förberedelsemötet på Cultural Cares kontor och satt där och lyssnade hela kvällen. Den helt oförberedda intervjun klarade jag helt okej (tydligen bättre än vad jag först trodde eftersom det visade sig att de hade gett min engelska högsta poäng) och jag gick därifrån men en känsla av att det här skulle jag klara. Visst hade jag knappt börjat ta mitt körkort och jag behövde ju ta studenten först, men sen så. Sen skulle det bära av till USA.

Hela våren var ett virrvarr av körlektioner och att försöka slutföra alla papper i ansökan. Jag hade inte räknat att det skulle vara så jobbigt att ta kontakt med gamla arbetsgivare, fixa intyg och referenser. Som tur var var de flesta stöttande och glada att jag hade bestämt mig för att åka iväg men det var många gånger man var redo att ge upp. Som när jag ringde till dagiset jag jobbat på nästan två år tidigare och ville fixa en referens. Kvinnan i luren, som jag kände igen rösten på, sa att hon inte kom ihåg mitt namn men om jag skulle komma dit och hon kände igen mitt utseende skulle hon fixa referensen. Så tur att jag var minnesvärd...

En bit in på våren fick jag uppgiften om att om ansökan var inskickad innan den 4 maj och man åkte innan någon gång i oktober skulle man slippa betala depositionen på drygt 2500 kronor. Självklart blev detta en motivation för att äntligen bli klar med ansökan och jag gick med högtidliga steg upp till Medborgarplatsen (bara för att de tömmer brevlådan senast) på kvällen den 4 maj. När det tunga kuvertet trillat ner i brevlådan visste jag att det inte fanns någon återvändo.

Körkortet togs två dagar innan studenten och sen var det klart för att börja bli matchad. Jag hade förväntat mig att det skulle gå fortare och fick min första match i början av juli. Av många olika skäl, bland annat att jag skulle resa bort en vecka, fungerade inte matchen. Ett par veckor senare fick jag ett nytt mail om en matchning men när jag skulle kolla in familjen på mitt Cultural Care-konto var de redan borta. Eftersom mitt preliminära avresedatum (först den 21 september) kom allt närmare blev jag mer och mer nervös så när nästa familj ploppade upp på kontot tänkte jag att jag måste ge dem en ärlig chans.

Det var många saker som först inte kändes rätt. Tre killar, boendes i New Jersey och inte i San Francisco där jag hade föreställt att min drömfamilj skulle bo, mamman hemmafru och barn med en del konstiga intressen såsom att samla stenar och insekter. Först blev jag besviken. Tänkte att jag måste ta dem för att jag inte skulle våga vänta på en ny matchning. Tänk om den aldrig skulle komma!

Jag bestämde mig dock för att vänta tills de hört av sig. Dagarna gick och jag kollade mailen flera gånger varje dag och försökte ha telefonen på för att höra om de ringde. Just denna period var en tid då jag jobbade mycket och inte kunde sitta vid datorn eller telefonen hela dagarna så det var ett under att jag faktiskt kunde svara när de äntligen ringde. (Varför jag hade min mobiltelefon så nära till hands, med ljudet påslaget som jag aldrig har, är en historia i sig själv som jag inte kommer att berätta här men den innefattar både poliser och lakritsremmar). Jag hade precis kommit genom dörren hemma när telefonen började ringa och ett långt nummer stod på displayen.

Jag pratade med mamman i över en halvtimme och när jag lagt på luren kändes allt så bra. Jag kommer ihåg att jag tänkte att om de är så trevliga som de lät över telefon skulle mitt år bli underbart. Vi fortsatte ha kontakt med varandra under ett par dagar och jag insåg att jag mer än gärna skulle kunna tänka mig att spendera ett år hos den här familjen. Någon vecka senare tackade vi ja till varandra, mitt avresedatum sköts upp tre veckor (vilket var så skönt!) och sedan dess har jag väntat på den 12 oktober.

Så om en vecka åker jag till New York och om en och en halv vecka kommer jag att träffa familjen. Och mig gör det absolut ingenting om jag tvingas samla stenar och insekter... och San Francisco kan jag fortsätta att drömma om.

Det kommer att bli en helg av goodbyes. Eftersom jag tänker sätta mig själv i karantän de sista dagarna innan jag åker (tänker inte flyga över Atlanten med bihåleinflammation) tänker jag säga hejdå till de flesta nu i helgen. Trots att det är tio dagar kvar tills jag åker.

Imorgon förmiddag ska jag möta upp Z på Centralen. Vi ska till Solna och den sista skivmässan på minst tretton månader för min del. Inte för att jag tänker köpa så mycket, i alla fall inte vinyl. Blir lite otympligt att släpa med sig liksom. Kanske slinker det ner en CD i väskan (jo, jag tänker betala för den) men annars ska jag försöka hålla hårt i mina pengar. Men det är sällan först och främst för skivorna man går på skivmässa... nej, det är snarare stämningen och spänningen. Kommer man att hitta den skivan som man hitills bara drömt om att hitta eller är det bara skräp? Och att klämma sig in mellan två svettiga farbröder och gräva i skivhögar tills fingrarna blöder kan aldrig vara helt fel.

Efter Solna bär det av till Nacka. Klassreunion efter fyra månader. Det är väl inte riktigt så att man abstinens efter 06SPD, men hej, det kommer att bli jätteroligt att ses. Och säga hejdå.

På söndag kommer släkten förbi. Vi ska bulla (verkligen!) upp med en äkta amerikans brunch. Bacon, bagels och blåbärsmuffins. Lovar att det kommer en rapport på söndag kväll.

bye, bye baby. write if you think of it, maybe.

Biograf Victoria visar D A Pennebakers Woodstock Diary ikväll klockan 18.30. Skulle så gärna vilja gå...

En av de saker jag oroar mig allra mest för inför mitt år i USA är språket. Det handlar dock absolut inte om att jag tror att jag kommer ha svårigheter att kommunicera eller förstå och använda mig av det engelska språket. Nej, det jag fruktar kommer antagligen inte ens manifestera sig under året utan snarare när jag kommer tillbaka till Sverige. Jag är rädd för att dra på mig en hemsk amerikansk accent.

För att värma upp mig inför året i USA har pappa trixat med inställningarna på vår navigator i bilen. Istället för att den guidande rösten slött slänger ur sig saker som "gör en u-sväng... här" pratar nu vår navigator på bredaste amerikanskan. "In triiihandred miiiiders, täjk rajt" slänger rösten ur sig när den försöker få mig att hitta rätt.

Jag vill inte påstå att jag inte gillar det jag hör. Snarare föredrar jag den avslappnade amerikanskan mot den stelare brittiskan (för att inte tala om irriterande australiensiskan) men ibland känns mina känslor ganska kluvna. Brittiskan är ju det självklara valet för de allra flesta (nu talar jag självklart inte om den bredaste Birmingham-dialekten, på samma sätt som jag inte heller pratar om dialekten i den djupaste södern, utan snarare om "standardbrittiska" och "standardamerikanska" om det nu finns någon sådan). Brittiskan ses helt enkelt som lite finare av de flesta, och de har sin poäng.

I somras sålde jag lakritsremmar på Strandvägen för 20 kronor styck. Hälften av kunderna var turister så engelskan användes lika flitigt som svenskan. Vanligtvis, när det kom en utländsk besökare, fick de höra att "that'll be twenty, please" från min sida (gillar inte uttrycket "Swedish crowns" så jag försöker hålla mig borta från det). Ofta fungerade det här alldeles utmärkt och nästan alla förstod vad jag menade, förutom ryssarna och amerikanerna. Varför ryssarna inte förstod är en historia i sig självt men handlar i princip om att de inte förstår ett enda engelskt ord, i huvud taget. Amerikanarna däremot borde ju ha förstått ett så simpelt räkneord, men icke. Inte förrän jag fick ur mig "that'll be twenny, please" förstod de vad jag menade.

Så trots att jag gillar amerikanskan är jag inte så sugen på att varken gå runt och säga twenny eller miiiiders, men tro mig, jag kommer att vara så illa tvungen. Jag får helt enkelt hoppas att jag kommer att bli förstådd även av andra nationaliteter och kunna få ett bra jobb trots min eventuella amerikanska accent. Och de värsta dialekterna kommer ju knappast från New Jersey (eller Nu Djööörsi om man ska vara korrekt och amerikansk)... Eller?

När bussen stannar precis utanför den Amerikanska ambassaden klockan 09:28 igår morse hade jag fjärilar i magen. Bussresan mot Blockhusudden hade inte direkt dämpat min nervositet, jag hamnade mitt bland en högljudd lågstadieklass som tog upp varenda sittplats på bussen. Solen sken i alla fall och luften var härligt ljummen när jag ställde mig sist i kön, uppskattningsvis femton personer lång. Även om det kändes som den sniglade sig fram tog det inte lång stund (jag gissar på trettio minuter även om jag är osäker eftersom jag lämnade alla elektroniska prylar hemma och inte hade tillgång till en klocka) innan jag stod där längst fram, redo att bli kallad på.

"Next, please"

Med bestämda steg gick jag fram emot det lilla huset, förberedd med passet i handen. Efter att jag förklarat att jag varken hade mobil eller iPod med mig gick jag igenom säkerhetsanordning och väntade på ytterligare information från vakten som stod vid dörren.

"See that other man there? Just follow him.."

Och så blev jag utskuffat på Amerikanska ambassadens mark. Jag skyndade mig för att hinna ifatt mannen som gick före så att jag inte skulle gå vilse, men lyckligtvis var det inte svårt att hitta. Innanför dörrarna väntade ytterligare en kö, fram till en reception som ockuperades av en äldre kvinna, blonderad och från topp till tå klädd i skrikigaste rosa. För varje person som blev klar framför mig i kön tog jag ett steg framåt. Bredvid oss stod en vakt, han såg ung ut men ändå med ett hårt och väldigt amerikanskt utseende. Jag närmade mig luckan i receptionen, kanske lite för ivrigt för plötsligt pep vakten till..

"Ursäkta, kan du ta ett steg tillbaka?"

Lite paff, både eftersom han tydligen var svensk och inte alls amerikan och eftersom det var så långt ifrån det hårda tillrättavisandet jag trodde att man skulle få om man överträdde någon av reglerna, svarade jag självklart och tog ett steg tillbaka innan jag äntligen kom fram till luckan. När alla papper visade sig vara okej gick jag lättad och satte mig och väntade. Dock var jag inte ensam. De femton personer vi varit i kön utanför var bara en bråkdel av alla som väntade på sina visum och jag insåg att det skulle bli en lång väntan.

CNN malde på på storbildsskärmen och visade program om både Margaret Moth (krigsfotograf som såg ut som den perfekta blandningen av Grace Slick och Jill Johnson innan hennes ansikte blev sönderskjutet och hon drabbades av cancer) samt ett avsnitt av Larry King, gästat av Michael Moore. Väldigt amerikansk. Samtidigt kunde jag inte riktigt slappna av. Jag hade redan läst innan besöket att det var mycket viktigt att spetsa öronen för att verkligen höra när de ropade upp ens namn. Varje gång det började prassla i högtalarna försökte man fokusera på ljudet, ofta utan att kunna urskilja ett enda namn. När de personer som stått runt mig i kön utomhus började ropas upp insåg jag att det snart borde vara min tur och jag stängde av allt annat ljud.

Så började det spraka i högtalarna igen och jag uppfattade Amanda och vissa delar av mitt mellannamn och att jag skulle till lucka D. Lättat hoppade jag upp och tog mig till luckan längst bort i hörnet för att bli intervjuad. Efter ett kort samtal med mannen i luckan om hur man egentligen uttalade mitt efternamn (försöka uttala v-ljudet i början), varför jag hade lämnat USA efter bara en vecka förra gången (inte för att jag hade tröttnat på det utan för att min semester inte räckte längre) och varför han kände igen min nuvarande arbetsgivares namn (kanske för att hon är amerikan?) fick jag äntligen höra de gyllene orden:

"Your visa is approved"

Som på moln dansade jag hela vägen hem till Södermalm i vetskap om att jag nu är ett steg närmare Amerika!

Tiden rinner iväg. Med 19 dagar kvar tills vi sitter på planet till München och sedan vidare till New York har jag aldrig kännt mig mer stressad. Imorgon väntar det fruktade besöket på ambassaden men att fixa visumet är ett nödvändigt ont som måste göras innan jag kan åka, så det är bara att bita ihop. Eventuellt kommer en rapport från ambassaden imorgon.

Däremot är jag lättad över att jag äntligen lyckats hitta presenter till familjen. Vanligtvis är jag otroligt dålig på att köpa presenter. Det är inte det att jag inte värdesätter att ge presenter och jag älskar känslan av att verkligen hitta rätt present till rätt person men ofta krävs det aldels för mycket pengar och ansträngning och då orkar jag helt enkelt inte lägga ner så mycket tid (i jämförelse med vissa andra, hrrm, hrrm... Jenny). Min julklappsbudget brukar ligga på ungefär 150 kronor och innefatta varsin kaffekopp till mamma och pappa.

Men nu är presenterna som sagt ordnade!



The Brothers Lionheart kommer jag att ge till tioåringa E. Tydligen brukar han ta upp en bok och läsa om han vaknar tidigt en morgon och jag hoppas att sagan om "the land beyond the stars" kommer att förtrolla honom lika mycket som den har förtrollad oss svenska barn. 

Den svenska fotbollströjan med nummer 10 på magen och Ibrahimovic på ryggen ska I få och jag hoppas att han kommer att bli den häftigaste killen på fotbollsplanen, haha.

Lilla W kommer att få historien som börjar såhär: "Here is Alfie Atkins, four years old. He is sometimes cranky, and sometimes nice." Första gången jag såg den engelska versionen av Alfons Åberg var på turistcentret vid Kungsträdgården när vi var där med turiskursen för över ett år sedan och nu fick jag äntligen en anledning att köpa den. Hoppas att han kommer att uppskatta den lika mycket som jag gjorde när jag var liten.

Föräldrarna kommer att få en svensk kokbok, ett föga orginellt val men ändå ganska roligt. Jag såg till att köpa en kokbok som inte enbart innehöll recept på surströmming och kräftor eftersom sannorlikheten att jag ska laga de rätterna är relativt liten. Däremot finns det både recept på semlor och lussebullar vilket jag ser fram emot att få introducera dem för.

Sist men inte minst var jag tvungen att köpa en handbok som förhoppningsvis kan förbereda mig för alla möjliga kulturchockar jag kommer att stöta på i USA. Från boken kan man bland annat lära sig:

Att man aldrig ska sova i sin bil
Att armpit inte enbart betyder armhåla utan även an undesirable place
Att man helst inte ska anklaga dem för krigen i Irak och Afghanistan
Att McDonalds på Hawaii serverar spam
Att sticka upp långfingret på det oförskämda sättet kan kallas både the New York hello och flipping the bird (fast Flight of the Chonchords har redan sett till att jag har full koll på just det uttrycket, haha).

there’s an island way out in the sea
where the babies they all grow on trees
and it’s jolly good fun to swing in the sun
but you gotta watch out if you sneeze, sneeze
you gotta watch out if you sneeze

Babies och sneezes är ingen bra kombination, speciellt inte om du spenderar så pass mycket tid med hostiga, snoriga och just nysiga barn som jag har gjort i sommar. Inte så konstigt att man har åkt på en fruktansvärd förkylning som aldrig vill släppa taget.

Jag trodde aldrig att jag skulle börja blogga. Men en rad olika händelser har nyligen lett mig till den punkten att jag nu tagit mod till mig och frångått mina förutfattade meningar om alla dessa bloggar.

Kanske beror det på att jag om 24 dagar sätter segel (förvisso inte sant eftersom jag flyger men ändå en fin metafor) och beger mig västerut. Det kan hända att jag inte kommer hem förrän den tionde november 2010 vilket idag är om lite drygt 14 månader. Under tiden kommer jag vara au pair hos en familj med tre pojkar, tre, åtta och tio år gamla boendes i Summit, New Jersey.

Kanske kommer jag att skriva enbart för min egen skull. Mitt minne är bra men ofattbart kort och det vore till stort hjälp att ha någonstans att referera till om jag någon gång i framtiden kommer vilja minnas den här tiden. Därmed säger jag inte att den här bloggen kommer att bli en regelrätt redogörelse för mina minsta steg i USA men om jag kommer att vara med om några äventyr under mitt år så kan det hända att jag rapporterar det här.

Kanske beror det även på att jag nyligen införskaffat mig en ny kamera. Förhoppningsvis kommer jag kunna bjuda på lite bilder men på vad få vi helt enkelt vänta och se.

Kanske beror mitt nyupptagna bloggande också på att jag har fått förfrågande på att börja blogga. Folk som säger att jag kan skriva och därför bör skriva. Jag vet inte om jag är benägen att hålla med något påstående men jag tänker i alla fall ge det en chans.

För vem vet vad som händer? Kanske så övergår jag till att skriva på engelska när jag väl sitter där i Amerika. Helt beroende på vem (eller om ens någon) som läser. Eller så tröttnar jag redan när jag har skrivit det här inlägget och inser att bloggandet faktiskt inte var för mig…