east-west

Klockan 19.18 igår kväll smällde jag igen dörren och sprang ut på gatan för att spana efter bilen som skulle hämta upp mig. Jag hade precis ursäktat mig, slängt i mig den ytterst goda maten och klätt på mig för att följa med Therese, Amanda och Julia till Livingston Mall för att leta efter Halloween-kostymer.

Själv skulle jag inte köpa något, visste fortfarande inte vad jag skulle göra på Halloween och att slänga ut över 60 dollar för en alldeles för kort klänning kändes inte helt rätt. Dock ville jag inte för allt i hela världen missa kostymshoppandet. Den temporära affären i Livingston Mall innehöll allt, och lite till, även om det var rätt urplockat. Vi stannade tills tio över nio, tio minuter efter köpcentret stängt men fick i alla fall med oss det vi ville.

Hade lite panik över Halloween ett tag. Festen på Webster Hall har nittonårsgräns och kostar 50 dollar. Kände inte direkt att jag var sugen på att lägga ut så mycket pengar och sedan troligen bli nekad inträde och bli lämnad ensam kvar på New Yorks mörka gator. Snackade dock med Elin idag och kom överens om att eventuellt ta oss ner och se paraden på Halloween. För henne är det lätt eftersom hon bor på Manhattan, för mig kvarstår fortfarande problemet att jag på något sätt måste ta mig tillbaka till Summit någon gång. Men det löser sig alltid. Och för första gången på ett par dagar ser jag verkligen fram emot Halloween igen!

Backa bandet några timmar igår. Tydligen hade en liten fågel (pappa) viskat i min värdmammas öra att det var min namnsdag igår. I USA existerar inte namnsdagar och trots att min värdmamma hade hört talas om dem (tydligen från rysk litteratur) hade ingen annan i familjen gjort det. Efter lite förvirring, de trodde ett tag att vi firade namnsdagar lika mycket som födelsedagar, överraskade de mig med efterrätt efter middagen. Tyvärr var det ju bara så att jag var tvungen att springa ifrån mitt i middagen för att träffa upp tjejerna så desserten blev lämnad kvar i kylen. Fick mycket dåligt samvete, men alla sa att det var okej.

När jag sedan någon gång strax efter halv tio kom tillbaka till huset satt min värdmamma och värdpappa uppe och hade sparat desserten till mig. Sen satt vi och pratade en lång stund om allt möjligt. Tycker verkligen om min nya familj!

Till råga på allt nämnde jag för L idag att jag funderade på att se Jefferson Starship och Quicksilver Messenger Service när de kommer till B.B. King Blues Club den 13 november. Jag förklarade att ingen kommer att vilja gå med mig och att det bara är gamla rynkiga gubbar som kommer att stå på scen men att jag bara måste se dem eftersom jag älskar Jefferson Airplane (och QMS också för den delen). L funderade en stund och frågade: "Isn't it Jefferson Airplane that made White Rabbit? All my friends love that song!". 

Senare när vi satt i car line för att hämta upp W från dagis frågade hon helt plötsligt igen: "What's the female singer of Jefferson Airplane's name again? Oh, yeah. Grace Slick. Yes, she has a really good voice."

Första gången jag någonsin har snackat om Grace Slick med någon utan att själv behöva provocera fram samtalsämnet!