at your birthday party
Första riktiga dagen hos familjen är snart avklarad. Just nu hoppas jag att barnen ligger i sina sängar, kan inte riktigt höra eftersom jag bor två våningar under dem.
Vaknade tidigt av mig själv imorse, inte så konstigt eftersom jag somnade som en stock vid tio igår kväll. Hade bestämt mig för att försöka skypa med familjen hemma någongång mellan åtta och nio på morgonen vilket skulle ge mig ungefär en timmes dötid innan. Läste ett kapitel i min bok, drog igång datorn, kollade mailen och tänkte sätta igång ett avsnitt av Desperate Housewives. Hade kommit ungefär fem minuter in i serien när jag hörde en hostning utanför dörren. (Jag visste genast att det var W eftersom han är den enda som är, eller rättare sagt har varit, förkyld). Tänkte att han skulle gå tillbaka till sin lekhörna som också finns i källaren om jag bara ignorerade honom ett tag (självklat menar jag inte att jag ignorerar mina värdbarn, en sådan hemsk au pair är jag inte, men klockan var inte mer än strax efter sju på morgonen och han kunde ju inte veta om jag hörde honom eller inte).
Sen drog han igång. "TNT, TNT... TNT, TNT", hörde man någon nynna utifrån dörren och efter en stund kunde jag inte hejda mig. Tassade upp ur sängen, drog på mig en kofta och öppnade dörren. Utanför står W, snorig, nyvaken och fortfarande iklädd nattkläder.
"There you are! I sang because I wanna play with you now."
Självklart kunde jag inte göra någonting annat än att skratta så visst tassade jag upp och vi lekte lite med dinosaurier innan vi hörde att I och Ev, de äldre pojkarna, var uppe och satt och kollade på TV. Klockan närmade sig åtta så jag skickade upp W till vardagsrummet och gick in till mitt rum för att se om pappa var online på Skype.
Efter ett tag fick jag tag på dem. Det var underbart att prata med dem igen på riktigt. Under hela veckan har vi bara hållt kontakt över mail. Skypen var väldigt känslosam men snarare på det sättet att jag verkligen insåg att både jag och de vill att jag ska vara här och ha det bra. Jag torkade ett par små tårar och kilade upp till köket, slängde i mig en tallrik plain yogurt med granola och jordgubbar.
Fick sedan reda på att W skulle på ett födelsedagskalas redan vid 10.00. L, jag och W packade in oss i deras Jeep och körde ett par hundra meter rakt fram på huvudgatan (vi skulle antagligen ha gått om det inte spöregnade) till Color Me Mine där kalaset skulle hållas.
Color Me Mine är ett härligt koncept. Hela lokalen är full med krukor, tallrikar, porslinsfigurer och annat som går att måla på med färg och hela grejen går ut på att måla sina egna saker och sen komma tillbaka och hämta de efter några dagar då färgen är torkad. Dagens uppgift var att svampmåla en tallrik och sen göra sitt handavtryck i färg. Tydligen var detta W:s första födelsedagskalas och min första chans att mingla lite med Summits alla mammor och pappor. Med bagles och take away-kaffe i stora pappersförpackningar från Starbucks stod vi samlade runt barnen och småtjattrade. Väldigt amerikanskt, ganska trevligt. Och så blev det cupcakes och alla var nöjda.
Jag och W tog paraplyet och gick tillbaka till vårt hus efter kalaset och jag försökte lära honom lite andra sånger (istället för TNT). Väl hemma insåg vi alla att det inte skulle vara någon idé att varken gå ut eller att de äldre killarna skulle campa som de först hade tänkt så vi stannade inne och kollade på college football hela eftermiddagen. Ev försökte lära mig reglerna men allt jag förstod var att det borde göra jävligt ont att bli påpucklad av ett helt gäng biffiga collegegrabbar. USC vann mot Notre Dame (som vi tydligen hejade på) efter ett par spännande slutsekunder och en bortdömd touchdown och helt plötsligt kände jag mig superamerikansk!
Imorgon ska jag antagligen träffa Therese, en annan svensk au pair som kom förra veckan. Får se vad vi ska göra, troligtvis ta en fika på Starbucks här i Summit men L ska tydligen in till NYC och göra något ärende så kanske hakar vi (eller jag) på där. Har ingen koll på något men det känns rätt bra.
Vaknade tidigt av mig själv imorse, inte så konstigt eftersom jag somnade som en stock vid tio igår kväll. Hade bestämt mig för att försöka skypa med familjen hemma någongång mellan åtta och nio på morgonen vilket skulle ge mig ungefär en timmes dötid innan. Läste ett kapitel i min bok, drog igång datorn, kollade mailen och tänkte sätta igång ett avsnitt av Desperate Housewives. Hade kommit ungefär fem minuter in i serien när jag hörde en hostning utanför dörren. (Jag visste genast att det var W eftersom han är den enda som är, eller rättare sagt har varit, förkyld). Tänkte att han skulle gå tillbaka till sin lekhörna som också finns i källaren om jag bara ignorerade honom ett tag (självklat menar jag inte att jag ignorerar mina värdbarn, en sådan hemsk au pair är jag inte, men klockan var inte mer än strax efter sju på morgonen och han kunde ju inte veta om jag hörde honom eller inte).
Sen drog han igång. "TNT, TNT... TNT, TNT", hörde man någon nynna utifrån dörren och efter en stund kunde jag inte hejda mig. Tassade upp ur sängen, drog på mig en kofta och öppnade dörren. Utanför står W, snorig, nyvaken och fortfarande iklädd nattkläder.
"There you are! I sang because I wanna play with you now."
Självklart kunde jag inte göra någonting annat än att skratta så visst tassade jag upp och vi lekte lite med dinosaurier innan vi hörde att I och Ev, de äldre pojkarna, var uppe och satt och kollade på TV. Klockan närmade sig åtta så jag skickade upp W till vardagsrummet och gick in till mitt rum för att se om pappa var online på Skype.
Efter ett tag fick jag tag på dem. Det var underbart att prata med dem igen på riktigt. Under hela veckan har vi bara hållt kontakt över mail. Skypen var väldigt känslosam men snarare på det sättet att jag verkligen insåg att både jag och de vill att jag ska vara här och ha det bra. Jag torkade ett par små tårar och kilade upp till köket, slängde i mig en tallrik plain yogurt med granola och jordgubbar.
Fick sedan reda på att W skulle på ett födelsedagskalas redan vid 10.00. L, jag och W packade in oss i deras Jeep och körde ett par hundra meter rakt fram på huvudgatan (vi skulle antagligen ha gått om det inte spöregnade) till Color Me Mine där kalaset skulle hållas.
Color Me Mine är ett härligt koncept. Hela lokalen är full med krukor, tallrikar, porslinsfigurer och annat som går att måla på med färg och hela grejen går ut på att måla sina egna saker och sen komma tillbaka och hämta de efter några dagar då färgen är torkad. Dagens uppgift var att svampmåla en tallrik och sen göra sitt handavtryck i färg. Tydligen var detta W:s första födelsedagskalas och min första chans att mingla lite med Summits alla mammor och pappor. Med bagles och take away-kaffe i stora pappersförpackningar från Starbucks stod vi samlade runt barnen och småtjattrade. Väldigt amerikanskt, ganska trevligt. Och så blev det cupcakes och alla var nöjda.
Jag och W tog paraplyet och gick tillbaka till vårt hus efter kalaset och jag försökte lära honom lite andra sånger (istället för TNT). Väl hemma insåg vi alla att det inte skulle vara någon idé att varken gå ut eller att de äldre killarna skulle campa som de först hade tänkt så vi stannade inne och kollade på college football hela eftermiddagen. Ev försökte lära mig reglerna men allt jag förstod var att det borde göra jävligt ont att bli påpucklad av ett helt gäng biffiga collegegrabbar. USC vann mot Notre Dame (som vi tydligen hejade på) efter ett par spännande slutsekunder och en bortdömd touchdown och helt plötsligt kände jag mig superamerikansk!
Imorgon ska jag antagligen träffa Therese, en annan svensk au pair som kom förra veckan. Får se vad vi ska göra, troligtvis ta en fika på Starbucks här i Summit men L ska tydligen in till NYC och göra något ärende så kanske hakar vi (eller jag) på där. Har ingen koll på något men det känns rätt bra.
Kommentarer
Trackback
