but not a word was spoken
En av de saker jag oroar mig allra mest för inför mitt år i USA är språket. Det handlar dock absolut inte om att jag tror att jag kommer ha svårigheter att kommunicera eller förstå och använda mig av det engelska språket. Nej, det jag fruktar kommer antagligen inte ens manifestera sig under året utan snarare när jag kommer tillbaka till Sverige. Jag är rädd för att dra på mig en hemsk amerikansk accent.
För att värma upp mig inför året i USA har pappa trixat med inställningarna på vår navigator i bilen. Istället för att den guidande rösten slött slänger ur sig saker som "gör en u-sväng... här" pratar nu vår navigator på bredaste amerikanskan. "In triiihandred miiiiders, täjk rajt" slänger rösten ur sig när den försöker få mig att hitta rätt.
Jag vill inte påstå att jag inte gillar det jag hör. Snarare föredrar jag den avslappnade amerikanskan mot den stelare brittiskan (för att inte tala om irriterande australiensiskan) men ibland känns mina känslor ganska kluvna. Brittiskan är ju det självklara valet för de allra flesta (nu talar jag självklart inte om den bredaste Birmingham-dialekten, på samma sätt som jag inte heller pratar om dialekten i den djupaste södern, utan snarare om "standardbrittiska" och "standardamerikanska" om det nu finns någon sådan). Brittiskan ses helt enkelt som lite finare av de flesta, och de har sin poäng.
I somras sålde jag lakritsremmar på Strandvägen för 20 kronor styck. Hälften av kunderna var turister så engelskan användes lika flitigt som svenskan. Vanligtvis, när det kom en utländsk besökare, fick de höra att "that'll be twenty, please" från min sida (gillar inte uttrycket "Swedish crowns" så jag försöker hålla mig borta från det). Ofta fungerade det här alldeles utmärkt och nästan alla förstod vad jag menade, förutom ryssarna och amerikanerna. Varför ryssarna inte förstod är en historia i sig självt men handlar i princip om att de inte förstår ett enda engelskt ord, i huvud taget. Amerikanarna däremot borde ju ha förstått ett så simpelt räkneord, men icke. Inte förrän jag fick ur mig "that'll be twenny, please" förstod de vad jag menade.
Så trots att jag gillar amerikanskan är jag inte så sugen på att varken gå runt och säga twenny eller miiiiders, men tro mig, jag kommer att vara så illa tvungen. Jag får helt enkelt hoppas att jag kommer att bli förstådd även av andra nationaliteter och kunna få ett bra jobb trots min eventuella amerikanska accent. Och de värsta dialekterna kommer ju knappast från New Jersey (eller Nu Djööörsi om man ska vara korrekt och amerikansk)... Eller?
jag tycker fakiskt att det är just standaramerikanskan som är den minst fina, till och med jämfört med australienskan! den låter ju så tillgjord. övriga amerikanska dialekter, de saknar kanske (det franska) språkets elegans (höhö), men de är ju himla charmiga! tänk June Carter, aw! var inte rädd för att skaffa dig såna charmigheter, det är just det där lilla extra som man fastnar för hos en person, tycker jag :)
