east-west

När bussen stannar precis utanför den Amerikanska ambassaden klockan 09:28 igår morse hade jag fjärilar i magen. Bussresan mot Blockhusudden hade inte direkt dämpat min nervositet, jag hamnade mitt bland en högljudd lågstadieklass som tog upp varenda sittplats på bussen. Solen sken i alla fall och luften var härligt ljummen när jag ställde mig sist i kön, uppskattningsvis femton personer lång. Även om det kändes som den sniglade sig fram tog det inte lång stund (jag gissar på trettio minuter även om jag är osäker eftersom jag lämnade alla elektroniska prylar hemma och inte hade tillgång till en klocka) innan jag stod där längst fram, redo att bli kallad på.

"Next, please"

Med bestämda steg gick jag fram emot det lilla huset, förberedd med passet i handen. Efter att jag förklarat att jag varken hade mobil eller iPod med mig gick jag igenom säkerhetsanordning och väntade på ytterligare information från vakten som stod vid dörren.

"See that other man there? Just follow him.."

Och så blev jag utskuffat på Amerikanska ambassadens mark. Jag skyndade mig för att hinna ifatt mannen som gick före så att jag inte skulle gå vilse, men lyckligtvis var det inte svårt att hitta. Innanför dörrarna väntade ytterligare en kö, fram till en reception som ockuperades av en äldre kvinna, blonderad och från topp till tå klädd i skrikigaste rosa. För varje person som blev klar framför mig i kön tog jag ett steg framåt. Bredvid oss stod en vakt, han såg ung ut men ändå med ett hårt och väldigt amerikanskt utseende. Jag närmade mig luckan i receptionen, kanske lite för ivrigt för plötsligt pep vakten till..

"Ursäkta, kan du ta ett steg tillbaka?"

Lite paff, både eftersom han tydligen var svensk och inte alls amerikan och eftersom det var så långt ifrån det hårda tillrättavisandet jag trodde att man skulle få om man överträdde någon av reglerna, svarade jag självklart och tog ett steg tillbaka innan jag äntligen kom fram till luckan. När alla papper visade sig vara okej gick jag lättad och satte mig och väntade. Dock var jag inte ensam. De femton personer vi varit i kön utanför var bara en bråkdel av alla som väntade på sina visum och jag insåg att det skulle bli en lång väntan.

CNN malde på på storbildsskärmen och visade program om både Margaret Moth (krigsfotograf som såg ut som den perfekta blandningen av Grace Slick och Jill Johnson innan hennes ansikte blev sönderskjutet och hon drabbades av cancer) samt ett avsnitt av Larry King, gästat av Michael Moore. Väldigt amerikansk. Samtidigt kunde jag inte riktigt slappna av. Jag hade redan läst innan besöket att det var mycket viktigt att spetsa öronen för att verkligen höra när de ropade upp ens namn. Varje gång det började prassla i högtalarna försökte man fokusera på ljudet, ofta utan att kunna urskilja ett enda namn. När de personer som stått runt mig i kön utomhus började ropas upp insåg jag att det snart borde vara min tur och jag stängde av allt annat ljud.

Så började det spraka i högtalarna igen och jag uppfattade Amanda och vissa delar av mitt mellannamn och att jag skulle till lucka D. Lättat hoppade jag upp och tog mig till luckan längst bort i hörnet för att bli intervjuad. Efter ett kort samtal med mannen i luckan om hur man egentligen uttalade mitt efternamn (försöka uttala v-ljudet i början), varför jag hade lämnat USA efter bara en vecka förra gången (inte för att jag hade tröttnat på det utan för att min semester inte räckte längre) och varför han kände igen min nuvarande arbetsgivares namn (kanske för att hon är amerikan?) fick jag äntligen höra de gyllene orden:

"Your visa is approved"

Som på moln dansade jag hela vägen hem till Södermalm i vetskap om att jag nu är ett steg närmare Amerika!