east-west

Jag har aldrig varit så förberedd och så oförberedd på samma gång som just nu. Precis en vecka kvar tills jag står där på Arlanda, på väg att gå ombord på planet till New York. Hittills har jag egentligen inte känt av några fjärilar i magen, vilket är jättekonstigt eftersom jag vanligtvis har så otroligt lätt att bli nervös. När jag var yngre hade jag svårt att sova hela sommaren om jag visste att jag skulle på kollo eller basketläger i augusti. Jag fruktade vartenda tillfälle då jag kunde tänkas behöva lämna min trygga vardag, om än det bara för ett par dagar.

Nu känner jag mig inte ett dugg nervös, inte än så länge i alla fall. Eller lite nervös är jag, men det är mer av den sorten att jag är rädd för att glömma någonting viktigt, rädd för att missa anslutningsflyget till New York från München eller att toaletterna kommer att vara sunkiga på au pair-skolan. Jag är egentligen inte nervös för själva året, tror jag.

Det känns lite som om den 12 oktober är slutet och om jag klarar mig dit klarar jag allt. Slutet på början alltså. Vad som kommer att komma sen har kanske inte ens riktigt sjunkigt in och det är kanske därför som jag är så kaxigt lugn just nu. Däremot började jag reflektera lite över den långa resan som kommer att ta slut den 12 oktober. Den resan som inte har tagit mig någonstans rent fysiskt men som har varit påfrestande rent mentalt.

Jag kan inte komma ihåg exakt när jag började fundera på att vara au pair efter gymnasiet, men jag kommer ihåg när jag bestämde mig slutgiltigt. Det var yrkesdagen i skolan, slutet av tvåan (ungefär ett och ett halvt år sedan). Hela dagen hölls olika seminarium och föreläsningar i ett försök att locka oss till att välja olika yrken, typ. Först slog jag mig ner och lyssnade på en föreläsning av tre otroligt trista psykologer och efter det kilade jag vidare och halvlyssnade på en otroligt välklädd kvinna, jag kommer inte ens ihåg vad hennes yrke var. En känsla av meningslöshet började sprida sig och jag var nära att smita hem tidigare när jag såg att det i det sista passet fanns en presentation av en föredetta au pair. När jag gick ur klassrummet 40 minuter senare hade jag bestämt mig. Nu behövde jag bara ta studenten så skulle jag vara på min väg.

I januari i år bestämde jag mig för att ta tag i förberedelserna. Jag tog med mamma och pappa på förberedelsemötet på Cultural Cares kontor och satt där och lyssnade hela kvällen. Den helt oförberedda intervjun klarade jag helt okej (tydligen bättre än vad jag först trodde eftersom det visade sig att de hade gett min engelska högsta poäng) och jag gick därifrån men en känsla av att det här skulle jag klara. Visst hade jag knappt börjat ta mitt körkort och jag behövde ju ta studenten först, men sen så. Sen skulle det bära av till USA.

Hela våren var ett virrvarr av körlektioner och att försöka slutföra alla papper i ansökan. Jag hade inte räknat att det skulle vara så jobbigt att ta kontakt med gamla arbetsgivare, fixa intyg och referenser. Som tur var var de flesta stöttande och glada att jag hade bestämt mig för att åka iväg men det var många gånger man var redo att ge upp. Som när jag ringde till dagiset jag jobbat på nästan två år tidigare och ville fixa en referens. Kvinnan i luren, som jag kände igen rösten på, sa att hon inte kom ihåg mitt namn men om jag skulle komma dit och hon kände igen mitt utseende skulle hon fixa referensen. Så tur att jag var minnesvärd...

En bit in på våren fick jag uppgiften om att om ansökan var inskickad innan den 4 maj och man åkte innan någon gång i oktober skulle man slippa betala depositionen på drygt 2500 kronor. Självklart blev detta en motivation för att äntligen bli klar med ansökan och jag gick med högtidliga steg upp till Medborgarplatsen (bara för att de tömmer brevlådan senast) på kvällen den 4 maj. När det tunga kuvertet trillat ner i brevlådan visste jag att det inte fanns någon återvändo.

Körkortet togs två dagar innan studenten och sen var det klart för att börja bli matchad. Jag hade förväntat mig att det skulle gå fortare och fick min första match i början av juli. Av många olika skäl, bland annat att jag skulle resa bort en vecka, fungerade inte matchen. Ett par veckor senare fick jag ett nytt mail om en matchning men när jag skulle kolla in familjen på mitt Cultural Care-konto var de redan borta. Eftersom mitt preliminära avresedatum (först den 21 september) kom allt närmare blev jag mer och mer nervös så när nästa familj ploppade upp på kontot tänkte jag att jag måste ge dem en ärlig chans.

Det var många saker som först inte kändes rätt. Tre killar, boendes i New Jersey och inte i San Francisco där jag hade föreställt att min drömfamilj skulle bo, mamman hemmafru och barn med en del konstiga intressen såsom att samla stenar och insekter. Först blev jag besviken. Tänkte att jag måste ta dem för att jag inte skulle våga vänta på en ny matchning. Tänk om den aldrig skulle komma!

Jag bestämde mig dock för att vänta tills de hört av sig. Dagarna gick och jag kollade mailen flera gånger varje dag och försökte ha telefonen på för att höra om de ringde. Just denna period var en tid då jag jobbade mycket och inte kunde sitta vid datorn eller telefonen hela dagarna så det var ett under att jag faktiskt kunde svara när de äntligen ringde. (Varför jag hade min mobiltelefon så nära till hands, med ljudet påslaget som jag aldrig har, är en historia i sig själv som jag inte kommer att berätta här men den innefattar både poliser och lakritsremmar). Jag hade precis kommit genom dörren hemma när telefonen började ringa och ett långt nummer stod på displayen.

Jag pratade med mamman i över en halvtimme och när jag lagt på luren kändes allt så bra. Jag kommer ihåg att jag tänkte att om de är så trevliga som de lät över telefon skulle mitt år bli underbart. Vi fortsatte ha kontakt med varandra under ett par dagar och jag insåg att jag mer än gärna skulle kunna tänka mig att spendera ett år hos den här familjen. Någon vecka senare tackade vi ja till varandra, mitt avresedatum sköts upp tre veckor (vilket var så skönt!) och sedan dess har jag väntat på den 12 oktober.

Så om en vecka åker jag till New York och om en och en halv vecka kommer jag att träffa familjen. Och mig gör det absolut ingenting om jag tvingas samla stenar och insekter... och San Francisco kan jag fortsätta att drömma om.