showing pictures on the wall
Idag ska mina posters ner från väggen. De har suttit där i tre år, sedan hösten 2006 och blev införskaffade under Londonresan på höstlovet i ettan på gymnasiet. Två mega-jumbo-super-posters, köpta för ett antal pund på antingen Virgin Megastore eller HMV.
Det var egentligen aldrig meningen att köpa några posters men de var relativt billiga och mina dörrar var så vita och tråkiga där hemma. Efter att ha bläddrat igenom alla posters och (av förklarliga skäl) valt bort både motiv av Nirvana, Iron Maiden, The Simpsons, gulliga katter och Che Guevara hade jag bestämt mig. En oerhört psykedelisk poster med Jimi Hendrix och en Led Zeppelin-affisch med citat från Stairway to Heaven följde med mig hem från London och sedan dess har de förgyllt mina vita dörrar.
Jag blir lite nostalgisk nu när jag är på väg att göra mig av med mina posters. Inte direkt för att jag kommer att sakna deras närvaro (jag kan inte säga hur många gånger jag har vaknat mitt i natten och blivit skrämd av att jag trott att Jimi varit en skugga från någon som stått och lurat utanför mitt rum) men de är ett minne av den tiden då mitt musikintresse låg i startgroparna. Idag vet jag bättre, eller rättare sagt: idag vet jag mer.
Trots att jag inte lyssnar lika mycket på Led Zeppelin idag (även om Achilles Last Stand fungerar utmärkt på gymmet) har jag dem fortfarande att tacka för att de väckt mitt intresse för musiken och gjort mig nyfiken på att utforska. De öppnade dörrarna till inte enbart den klassiska rocken utan även bluesen, folken, den psykedeliska rocken och otaliga andra genrer som de försökte sig på. Från munspel via mandolin till en ofattbar Yamaha GX1, och då har jag inte ens nämnt gitarrerna. Och Roberts röst! Och Bonzo, åh! Tänk att tio skivor och ett drygt decennium (ge och ta ett par år) kan sammanfatta nästan hela nittonhundratalets musikhistoria. Det är större än Stairway to Heaven den bredbenta stadiumrock de annars är kända för.
Så nu när affischerna åker ner är en liten epok i mitt musikliv slut. Men jag ska inte deppa - för nu börjar en ny. Jag ska springa runt på folkklubbar in Greenwich Village (om det nu finns några kvar), leta skivor på Bleecker Street och stå och kika utanför det som en gång var Fillmore East. Nytt och gammalt i New York!
Det var egentligen aldrig meningen att köpa några posters men de var relativt billiga och mina dörrar var så vita och tråkiga där hemma. Efter att ha bläddrat igenom alla posters och (av förklarliga skäl) valt bort både motiv av Nirvana, Iron Maiden, The Simpsons, gulliga katter och Che Guevara hade jag bestämt mig. En oerhört psykedelisk poster med Jimi Hendrix och en Led Zeppelin-affisch med citat från Stairway to Heaven följde med mig hem från London och sedan dess har de förgyllt mina vita dörrar.
Jag blir lite nostalgisk nu när jag är på väg att göra mig av med mina posters. Inte direkt för att jag kommer att sakna deras närvaro (jag kan inte säga hur många gånger jag har vaknat mitt i natten och blivit skrämd av att jag trott att Jimi varit en skugga från någon som stått och lurat utanför mitt rum) men de är ett minne av den tiden då mitt musikintresse låg i startgroparna. Idag vet jag bättre, eller rättare sagt: idag vet jag mer.
Trots att jag inte lyssnar lika mycket på Led Zeppelin idag (även om Achilles Last Stand fungerar utmärkt på gymmet) har jag dem fortfarande att tacka för att de väckt mitt intresse för musiken och gjort mig nyfiken på att utforska. De öppnade dörrarna till inte enbart den klassiska rocken utan även bluesen, folken, den psykedeliska rocken och otaliga andra genrer som de försökte sig på. Från munspel via mandolin till en ofattbar Yamaha GX1, och då har jag inte ens nämnt gitarrerna. Och Roberts röst! Och Bonzo, åh! Tänk att tio skivor och ett drygt decennium (ge och ta ett par år) kan sammanfatta nästan hela nittonhundratalets musikhistoria. Det är större än Stairway to Heaven den bredbenta stadiumrock de annars är kända för.
Så nu när affischerna åker ner är en liten epok i mitt musikliv slut. Men jag ska inte deppa - för nu börjar en ny. Jag ska springa runt på folkklubbar in Greenwich Village (om det nu finns några kvar), leta skivor på Bleecker Street och stå och kika utanför det som en gång var Fillmore East. Nytt och gammalt i New York!
Kommentarer
Trackback
