east-west

Högsommarvärme och dags för Strawberry Festival på skolan. 

 

Hoppborg, slänggunga, femkamp och massor av godis. Ungarna var vilda, hade fått åkband som garanterade "free rides and games" för $40 var. Tror dock att de fick valuta för pengarna eftersom de sprang runt som galningar och fyllde en hel ryggsäck med whoopie cushions, fart putty, bouncing clay och inflatable swords. Fyra timmar sammanlagt fick jag snällt sitta och vänta, sedan tröttnade de och vi åkte hem och åt middag.

Fick skjuts av min värdpappa till Summit direkt efter jobbet där jag mötte upp Mirielle. Vi gick tillsammans hem till Sofia och hämtade upp henne för att sedan fortsätta till Magic Fountain, det sjukt populära glasshaket på Morris Avenue. Kön ringlade hela vägen ut på parkeringsplatsen men efter en stunds väntade fick vi ändå vår glass. Ramona och Natalie kom, och direkt efter det Reeta och Angelica så vi spenderade en stund där innan det var dags att åka hem och sova.

Imorgon väntas en dryg timmes jobb vid åtta på morgonen, ska se till att barnen är iordninggjorda och ätit frukost. Sen vankas långhelg eftersom det är Memorial Day på måndag. Familjen ska iväg och campa så jag blir ensam hemma i fyra hela dagar. Halleluja!

Lovar mig själv varje måndag att försöka hålla mig borta från storstan på helgerna. Visst älskar jag New York men staden suger all energi ur min kropp och alla pengar ur min plånbok. Som vanligt misslyckas jag, varje helg blir det New York minst en eller två gånger. Den här gången misslyckades jag katastrofalt. Torsdag, fredag, lördag och söndag. Uj, uj...

Efter jobbet på torsdagen tog jag direkt tåget in till stan och skyndade mig ner till Think Coffee, strax under Union Square på 4th Avenue där Susanna hade öppning för sin lilla fotoutställning. Trots att hon hade stressat runt och varit nervös så var det mesta i onödan. Hon är en sjukt duktig fotograf och trots att utställningen var rätt liten var det väldigt mysigt att mingla runt lite med hennes vänner och bekanta.



Sen på fredagen var det dags för Sofias födelsedag och vi satt på Rock n' Joes i solen och chillade.



Senare på kvällen drog jag in till New York igen, skyndade mig upp till 42nd Street och in på B.B. King Blues Club. Förklarade att jag var ensam, vilket genast gjorde det väldigt lätt att hitta en plats precis framför scenen, inklämd mellan två par som försökte äta middag. Egentligen har jag ju varit med om det här förut, såg Jefferson Starship på B.B King Blues Club i november, men den här gången pirrade det lite extra i magen. Skulle han komma eller inte?



Så klev det upp på scen, en efter en och mitt hjärta tog några extra skutt när Paul Kantner kikade fram. De ursäktade sig att konserten börjat så tidigt (klockan sju) men lovade att spela ett extra långt set. De inledde med Sunrise och Have You Seen the Stars Tonite? från Blows Agains the Empire och efter det rullade det på.



Efter ett par låtar stannade de upp, Paul tog micken och bad att få presentera en kär gammal vän. Jag började hyperventilera lite smått och inte förrän jag såg den lavendelfärgade pikétröjan bakom draperiet. Maaaaaaaarty!



Kan fortfarande inte riktigt förstå att han faktiskt dök upp. Ingen (möjligtvis Ludde) kan förstå hur stort det här är för mig, haha. Efter sju månader i USA har jag inte bara sett Paul Kantner live två gånger utan även Jorma Kaukonen och Jack Casady på Hot Tuna-konserten i december, och nu Marty Balin. Det är fyra utav sex personer från the classic line-up av Jefferson Airplane. Spencer Dryden är ju död... så det finns bara en kvar att se. Grace, var är du?



Konserten bestod nästan enbart av Airplane-låtar vilket var underbart. Visserligen massakerade Cathy de flesta låtarna (speciellt White Rabbit) men överlag var det underbart att höra Paul och Marty sjunga tillsammans. Wooden Ships, 3/5 Of a Mile in 10 Seconds, Crown of Creation, She Has Funny Cars, The Ballad of You and Me and Pooneil, Won't You Try/Saturday Afternoon, Volunteers och framför allt Today. Jag höll på att dö av lycka.

Självklart klämdes det även in en hel del Jefferson Starship-låtar, lyckligtvis nästan uteslutande från Marty-eran (1974-1978) vilket är alldeles okej med mig. Och att höra Marty sjunga Miracles ståendes två meter ifrån dig, oh my!

Insåg dock hur sjukt fel det kändes att höra Cathys pipiga stämma istället för Grace's röst tillsammans med Paul och Marty. Fick mig att ytterligare en gång inse hur underbart bra hon faktiskt är. Finns ingen som kan ersätta henne. Möjligtvis jag då... jag kan ju i alla fall texterna till skillnad från den blonda spinkiga spättan som inte verkade bry sig om att hon mumlade helt fel text i hälften av låtarna.



I pausen pratade jag lite med paret som satt bredvid mig. Fick höra den gamla vanliga "men du är ju alldeles för ung för att kunna sjunga med i alla de här låtarna" och vi pratade lite om bandet och hur de hade vetat att Marty skulle komma eftersom han "kände bandet". Eh jo, tjena. Gladast blev jag dock över att de inte hörde att jag var från Sverige och de var mycket imponerade av att jag inte bröt på svenska, haha. Score! Hade en helt underbar kväll och svävade på små moln hela vägen ner till Penn Station igen.



Lördagen innebar att gå upp tidigt, ta tåget vid nio in till stan och sedan möta upp Sofia och Susanna för att ta oss ut till Coney Island. Vi hade bestämt oss för att åka till stranden tidigare i veckan när det var trettio grader och strålande sol. Att lördagen innebar knappt tjugo grader och ett jämngrått molntäcke gjorde oss inte så mycket.



Coney Island är inte den vackraste stranden men det var underbart att känna sanden mellan tårna och se en horisont när man tittar ut över vattnet (till skillnad från Manhattan då man ser New Jersey, eller möjligtvis Brooklyn när man tittar ut över vattnet).



Dagen bjöd inte på årets första dopp, vattnet var svinkallt. Nästa gång kanske.



Och lite smaklöst var det allt...



... men så kikade solen fram och det blev rätt härligt ändå.



Desvärre fick vi åka hem redan vi tre för att vara tillbaka hemma vid fem. Skulle hinna göra mig iordning innan Sofias värdfamilj bjudit med mig på Sofias födelsedagsmiddag på Legal Seafood i Short Hills Mall. Trevligt som vanligt.



Och hennes värdfamilj hade gjort en gullig tårta som vi hann äta innan vi begav oss vidare mot Cranford för att gå på bio. Hade kollat ut att det var den enda biografen som visade Babies på kvällen. Sofia var rätt trött och köpte en kopp kaffe på Rock n' Joes som de tydligen har i Cranford med. Sedan köpte vi biljetter och satte oss tillrätta inne i salongen och njöt av filmen. Se den! Underbart söta ungar.

Sen bar det hem för lite välbehövlig sömn innan jag skulle upp med tuppen för att ta tåget in till stan, igen, för att gå på sista lektionen i min Niagarafallet-kurs. Gick på hästutställning på Indianmuseet och såg The Last of The Mohicans. Halva klassen sov. När vi slutat tog vi oss upp till 34th Street igen där jag fönstershoppade lite med Lea och Mirielle innan vi bestämde oss för att åka tillbaka hem. Jag kom hem och la mig direkt i min säng för att ladda upp inför sista avsnittet av Lost, någonsin. Höll på ända till halv tolv och efteråt kände man sig ganska tom och trött. Ska inte spoila någonting här, ni får vänta tills i juli. Sen somnade jag gott efter ytterligare än fantastisk helg.

En bild säger mer än tusen ord. Men jag måste få säga tre ord i alla fall:

MARTY VAR DÄR!

Vad händer på hemmafronten då? Jo, inflyttningsfest i min morbrors nya lägenhet vid Skanstull. (Avundsjuk? Självklart!).



Idag skickar pappa den här bilden till mig. Hallå, har ni glömt att jag har varit borta i sju månader? Haha. Fast det känns väldigt bra att en liten del av mig fortfarande kan vara hos er, hemma på Södermalm. Även om min närvaro bara är i form av mitt namn på ett plastglas.

Och nästa gång det blir inflyttningsfest är det säkert jag som flyttat in i min första egna lägenhet, och då lovar jag att vara där i egen hög person.

Tänkte passa på att uppdatera bloggen mitt i helgen, någonting som inte hör till det vanliga. Har lite tid just nu så tänkte slänga in bilderna från igår kväll och idag.

Gårdagskvällen bjöd på en äkta au pair-kväll. Skämtade med Sofia att såhär ser nog helgkvällarna ut för de flesta au pairer som inte har lyckan att bo så pass nära New York (eller någon annan större stad). Sofia hämtade upp mig när jag slutat och vi drog tillsammans till Livingston Mall där vi drack te på Starbucks på Barnes & Nobles, återberättade lustiga judiska skämt och pratade om hur våra sista månader här i USA kommer att bli. Han med en sväng i mallet innan det stängde vid nio och vi drog vidare till CVS för att köpa på oss lite nödvändigheter; deodorant och Pringles. Därefter begav vi oss vidare till Lenis hus. Leni jobbade men hade precis lagt sina barn när vi kom så vi slog oss ner i soffan i källaren och kollade på The Blind Side. Hade redan sätt den, men den var faktiskt värd att se igen. Strax innan ett körde Sofia hem mig och sen sov jag gott ett par timmar innan jag vaknade upp, fixade mig iordning och hoppade på tåget mot New Yo... vänta, nu... inte New York. Nej, den här gången åkte vi till Hoboken, på andra sidan Hudsonfloden!







(Sju fingrar i luften står för sju månader (och tre dagar) i USA för min del. Sofia firade 6 månader i USA idag!)







Hoboken var great! Spenderade hela förmiddagen där innan vi tog path-tåget upp till 33rd Street och tunnelbanan upp till Central Park. Sofia köpte parfym på Donna Karan på Madison Avenue och när klockan slog tre begav vi oss på jakt efter ett Starbucks, någonting som visade sig vara lättare sagt än gjort. Den här veckan har Starbucks happy hour på frappuchinos, halva priset mellan 15-17. Men på Upper East Side kryllar det inte direkt av Starbucks så vi hamnade enda uppe på 77th Street innan vi hittade en. Men det var det värt för en grande coffee frappuchino för $2.50.



Eftermiddagen avslutades i Central Park. Sedan gick jag och Sofia skilda vägar. För henne fortsätter äventyret i New York ikväll, för mig fortsätter det i South Orange. Uppdaterar om det imorgon.

Gårdagen till ära, när jag firade sju månader i USA, damp den här lilla broschyren ner i brevlådan.



EXTENSION PROGRAM!

"Bring your English level to a whole new level!" "Earn more academic credits!" "See more of the country during your vacation!" "It's a once-in-a-lifetime opportunity!".

Eh ja, tjena. Om den hade kommit för tre veckor sedan hade jag varit eld och lågor. Nu funderar jag på att kasta iväg den. Tänk att allt kan ändras så fort. Visserligen är jag glad att jag har fem månader kvar här, för än så länge har jag ingen brådska att komma hem. Men nu börjar känslan av att jag faktiskt kommer att vilja åka hem i oktober krypa sig på. Hem och sen vidare på nya äventyr!

Imorgon, efter sju månader i USA, åker Elin hem. Kommer att sakna dig!

Helt plötsligt hamnade vi ute i Williamsburg där vi snubblade in på en thairestaurang lite över det vanliga.



Runt åtta ställde vi oss i kön utanför Music Hall of Williamsburg där Kate Nash spelade. Har inte lyssnat speciellt mycket på henne men Kajsa hade fixat biljetter så självklart ville jag följa med!



Innan Kate Nash intog scen fick vi uppleva Supercute! Har fortfarande inte riktigt hämtat mig från upplevelsen och vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag tänker tillbaka på det. Kort sammanfattning: Tre tjejer i samma ålder som mina värdbarn i outfitts som skulle gjort ABBA avundsjuka 1974 och rockringar. Oh my... De inledde sitt set med orden "Now we're going to play a cover of one of the best songs from our favorite band" och tjejen i vid keyboarden började klinka introt till Led Zeppelins Misty Mountain Hop blev jag helt paff. Kan inte påstå att det var helt dåligt men jag har nog aldrig varit med om någoting så udda. Och när deras andra sånger handlade om duvor, godisland och ännu mer rockringar... ja.



Kate Nash var speciellt. Har inte lyssnat speciellt mycket på henne så fick lyssna in mig lite innan konserten och föll för en del låtar. Trodde att hon var en typisk singer-songwriter framför ett piano men flera gånger blev jag motbevisad. Har aldrig hört så mycket fula ord komma ur munnen ur en människa på så kort tid, haha. Men överlag var det en alldeles väldigt jättetrevlig konsertupplevelse.



Dock var vi nog egentligen alldeles för trötta för att gå på konsert. Eftersom vi vandrat runt hela dagen var våra fötter rätt ömma redan innan konserten började var nästan fyra timmar ståendes på en och samma plats en oerhörd plåga. Min rygg värkte någonting enormt och Kajsa kunde knappt stå på sina fötter. Konserten slutade dock i tid så att vi kunde ta näst sista tåget hem, trodde vi. Fick vänta lite väl länge på tunnelbanan och när den började åka i snigelfart insåg vi att vi skulle missa tåget. Kom fram till Penn Station ett par minuter för sent och fick snällt vänta en timme till innan vi tog tåget till Chatham. Stupade i säng hemma hos Kajsa vid tre och klockan ringde sju på morgen, ytterligare en natt med knappt fyra timmars sömn.

Söndagen bjöd på första delen i Niagarafallskursen. Mötte upp Lea på tåget och sedan Vojta och Mirielle och vi tog oss ner downtown för lite frukost först. Kursen varade 6 timmar, var lite småtrött men det var inte jättefarligt. Klockan fyra var vi klara så vi begav oss mot pier 17 och sedan upp på Brooklyn bridge. Där här bilden får avsluta och sammanfatta min helg. Punkt slut.

När tror ni att jag släckte lampan igår ikväll?

Kvart över nio. 21.15!

Somnade inte direkt men jag var definitivt helt sjukt trött och strax efter halv tio måste jag ha sovit rätt sött. Behöver ladda upp med all energi jag någonsin kan få inför den här helgen. Valborgsparty i New York, konsert med Kate Nash tillsammans med Kajsa och min första söndagskurs. Herregud, hur ska detta sluta? Utöver det kommer det att vara 30 grader varmt imorgon...

200 dagar i USA och dags för lite reflektion.

Anledningen till att jag inte uppdaterar bloggen lika ofta längre är för att jag inte har mycket att skriva om. Livet lunkar på som vanligt, utan större upp- eller nergångar just nu. Ganska skönt på ett sätt men också lite tråkigt i längden. Veckorna går fort, jag jobbar knappt sju timmar om dagen vilket inte är speciellt krävande. Trots det stupar jag i säng vid tio varje kväll, antagligen för att jag börjar vid 6.30 på morgonen och det är det enda jag egentligen har att klaga på jobbvis. Mina ungar är underbara, vi har det fortfarande roligt tillsammans även om vi inte alltid kommer överrens. Samtidigt är det rätt roligt att de ofta pikar mig för att mitt jobb är för lätt. De tycker att det är vansinnigt att jag tjänar $200 i veckan för att fixa dem frukost och middag. Försöker förklara att riktigt så lätt är det inte, men visst har jag det betydligt lättare än många andra au pairer.

Mina tankar är därför ofta på andra håll. Nu har det gått en vecka sedan jag åter väckte liv i tanken på att förlänga mitt år här i USA så jag har hunnit bearbeta den lite. Har bestämt mig för att ge det en månad till för att verkligen tänka igenom vad jag vill göra och hur jag ska kunna genomföra det men just nu känns det fortfarande rätt. Många orosmoln har dock börjat hopa sig i horisonten. För det första, hur ska jag tala om för familjen att jag vill förlänga mitt år men inte hos dem? Egentligen är det inte alls svårt. Jag trivs jättebra hos dem men vill ut på nya äventyr och uppleva en annan familj, en annan plats. Att jag hela tiden funderat på att förlänga men att jag la de tankarna åt sidan under tiden precis efter min rematch, av förklarliga skäl.

Känner mig dock rätt osäker på hur de kommer att ta det om jag berättar för dem. Har ju trots allt bara varit hos den här familjen i två och en halv månad, det är ju ingenting. Känner också på mig att min värdmamma är lite bitter över att jag bara kommer att vara här i åtta månader och inte ett år. Vet att vi pratade om möjligheten att jag skulle förlänga med den här familjen, om personkemin var rätt som min värdmamma sa. Jo, javisst, tänkte jag. Men det var innan jag visste att personkemin inte stämde överrens till 100%. Vill få fram att jag trivs väldigt, väldigt bra här men att känner att jag vill gå vidare mot nya utmaningar. Trodde aldrig att det skulle kännas så jobbigt att fråga men på nått sätt måste jag få fram det förr eller senare.

Något annat som jag har funderat på mycket under de senaste veckorna är avslut. Visserligen känns det som mitt första år börjar lida mot sitt slut, men det finns många andra som har betydligt kortare tid kvar än vad jag har. Började tänka på mina vänner jag har och när de kommer att åka hem. Elin kommer att vara på väg hem om två veckor. Lea och Mirielle kommer båda att vara försvunna när jag kommer hem från min semester om två och en halv månad. Justine och Susanna försvinner också i början av sommaren. Pratade med Ida förra veckan när hon kom förbi och lämnande sitt värdbarn som skulle på playdate med mitt värdbarn och hon hade precis bokat sin biljett hem, tio veckor kvar i USA. Helene åker också hem i sommar trots att hon nyss kom hit till Maplewood. Såg på Facebook att Angela också var på väg att boka sin resa hem nu. Träffade Ramona och Natalie igår kväll och jag tror att de båda kommer att vara på väg hem i augusti. Sen försvinner Leni tidigare än vad hon egentligen skulle, någongång i slutet av september. Och Jessika avslutar sitt första år någongång i slutet av sommaren och flyttar vidare till San Francisco för ett andra år. Sen är det kanske min tur. 

Lite lustigt var det igår när jag hade bokat in en lunchdate med Lea. Hon frågade om en tysk kompis från Chatham kunde följa med och jag sa självklart. Möttes upp på Broadway Diner och tyskan presenterade sig som Luisa och jag tänkte inte mer på det. Under lunchen kom vi självklart in på att jag varit i rematch och flyttat från Summit till Millburn och efter ett tag utbrast hon: "Jaha, men då måste ju du ha kännt Therese?". Ja, svarade jag eftersom jag umgicks jättemycket med Therese under min första månad här i USA innan hon åkte hem i slutet av november. Luisa berättade att hon hade träffat Therese ett par gånger för nästan ett halvår sedan genom en annan svensk tjej från Chatham och att hon hade blivit lika chockad som jag när Therese berättade att hon skulle åka hem. Efter ett tag började namnet Luisa ringa en liten klocka, visst hade jag hört talas om henne någon gång i höstas. Men att det skulle dröja enda tills igår innan jag träffade henne för första gången var verkligen tråkigt, speciellt eftersom hon var så trevligt.... och behöver jag nämna att hon också har tio veckor kvar innan hon åker hem till Tyskland igen?

Sommaren är högsäsong för au pairer så jag tvivlar inte på att jag kommer att få nya vänner men ju längre tiden går, desto fler försvinner. Har minst 165 dagar kvar innan jag är på väg någon annan stans så under den tiden får jag stanna här i Millburn, njuta av det underbara vädret och det faktum att jag faktiskt bor i USA. Följer lite halvt mina vänner och bekantas (de som inte är au pairer) äventyr från Facebook. Australien, London, Sydamerika, Asien, Frankrike och Österrike (snart). Visst låter allt det där lockande men samtidigt är jag så glad över att jag befinner mig just här. 200 dagar i USA, det är inte dåligt av tjejen som inte för allt för många år sedan inte ens klarade fyra dagar på basketlägret på Kärsön utan att drabbas av obotlig hemlängtan.

Ytterligare en helg avklarad, en rätt så bra sådan också. Fredagskvällen spenderades i Maplewood som vanligt tillsammans med mina mexikanare och tjecker, mycket trevligt. Precis som vanligt.

I lördags vaknade jag tidigt för att hinna med 8.56am-tåget in till New York tillsammans med tjejerna från South Orange. Katerina hade sin kompis här som är au pair på Cape Cod så vi var ett gäng som hoppade på tåget och tog oss in till stan för att njuta av det underbara vädret och förhoppningsivs hitta på lite turistiga saker. Tåget skulle anlända till Penn Station vid kvart i tio, men när vi precis passerat Newark Broad Street började vi sakta ner för att slutligen stanna helt, mitt ute i the Meadowlands (inte så mysigt som det låter). Där satt vi i en och en halv timme. Elfel. Tre timmar efter jag lämnat mitt hus i Millburn kom vi fram till Penn Station, trötta och hungriga. Efter en snabb lunch på Subway tog vi tunnelbanan ner till South Ferry för att förhoppningsvis få en biljett till en färja ut till Frihetsgudinnan. När vi såg att kön sträckte sig runt halva Manhattan insåg vi att vi kommit alldeles för sent.

De andra bestämde sig för att åka ut på Staten Island-fjäran för att få se Frihetsgudinnan men eftersom jag gjorde det med Elin för bara ett par veckor sedan kändes det inte så lockande så jag bestämde mig för att ta en liten promenad och vi bestämde oss för att mötas upp lite senare.





Spatserade uppåt från Battery Park, köpte med mig en frappuchino och hamnade i City Hall Park där jag satte mig ner och läste lite i min bok. Bevittnade inspelningen av en scen från någon TV-serie och det var fullt med folk överallt som uppmanade förbipasserande människor att inte stirra in i kameran och fortsätta gå. När jag tröttnade på den hårda bänken drog jag mig ner till Battery Park igen och mötte upp tjejerna och gemensamt gick vi upp till Ground Zero för att försöka få en plats på den sista guidade turen runtomkring World Trade Center för dagen. Efter lite övertalan och bönande gick mannen i dörren med på att låta oss följa med turen som skulle börja om tio minuter och vi tackade, betalade och hoppade rakt in i gruppen.



Trots att jag varit nere vid Ground Zero många gånger har jag aldrig riktigt uppmärksammat området och därför är jag så glad att vi valde att besöka museet och den guidade turen. Vår guide hade varit volontär genom frälsningsarmén och hjälpt till efter katastrofen och hon hade mycket att berätta om vad som egentligen hände på platsen. Såhär i efterhand känns det som mitt New York, det New York som finns idag, är en helt annan stad jämfört med den som fanns innan elfte september. När jag vandrade Chuch Street upp för att ta tunnelbanan upp till Penn för att åka hem och jobba på kvällen vände jag mig om och för en kort sekund förväntade jag mig att se de två tornen sträcka sig upp i skyn. Men självklart såg jag bara en mörknande eftermiddagshimmel...



I söndags vaknade jag upp, tog tåget vid tolv in till stan och mötte upp Sofia. Regnet öste ner så vi tog skydd inne på ett café i Greenwich Village där jag åt världens godaste blåbärspannkakor och Sofia åt en vegetarisk hamburgare. Vi dividerade lite om vad vi skulle hitta på men när jag kläckte idén om att gå på bio fanns det bara en film som vi ville se.

Tog oss ner till Angelika Film Center och köpte varsin biljett till When You're Strange, en dokumentär om The Doors. Och herrejävlar vad bra den var, både jag och Sofia var helt lyriska efteråt och när vi begav oss bort mot East Village gick jag och nynnade på diverse låtar. Eftermiddagen spenderades som sagt i East Village, vi hade inte riktigt någon plan utan vandrade mest upp och ner från Avenue C bort till 2nd Avenue. Kollade i skivaffärer och second hand-affärer och åt thailändskt till middag innan vi begav oss upp till Penn igen för att ta tåget vid åtta hemåt.

Antagligen har jag blivit helt tossig, kanske av all sol jag fått idag. Katerina och jag tog våran vanliga soliga torsdagsfika i Taylor Park och satt och pratade ett tag om au pair-livets upp- och nedgångar. Så vad hade vi kommit fram till strax innan ett när vi skildes åt, jo... att vi båda vill förlänga.

Jag vet att jag är galen! Att jag troligen är världens mest obeslutsamma människa, att jag velat fram och tillbaka; haft dagar då jag vill stanna kvar i USA för evigt och dagar då jag bara vill åka hem med nästa flygplan. I januari var jag säker på att jag ville stanna kvar, i februari var allt hopplöst. Men när mars försvann förbi utan att jag hunnit blinka och halvårsdagen passerat och april snart är förbi börjar jag fundera igen. 

Det är nyfikenheten på om den perfekta familjen verkligen existerar som gör att jag börjar fundera på att förlänga med 6 månader igen. Egentligen vet jag att den perfekta familjen inte existerar, men tänk om den gör det ändå... Den perfekta familjen på den perfekta platsen i USA (läs San Francisco) låter allt för lockande för att ignorera.

Nu när jag till och med börjat planera för vad jag ska göra när jag kommer hem känns de här tankarna ännu mer galna, men samtidigt kan jag inte släppa tanken på att stanna kvar här i USA. Jag vet ju att jag inte ska börja plugga förrän hösten 2011, så det kan ju inte skada att stanna tills nästa april?

Ta inget jag säger för seriöst nu, för när jag vaknar upp imorgon bitti kommer jag antagligen ha ångrat mig igen...

Gjorde troligtvis mitt allra bästa fynd - någonsin - idag.

Jag och Sofia var ute och strosade i Millburn i förmiddags och passerade Starbucks. Funderade ett litet tag om vi borde gå in och köpa oss varsin kaffe men bestämde oss för att spara våra pengar och gick vidare. Vandrade Millburn Avenue uppåt och kom förbi det lilla franska caféet där vi kikat in förut, men aldrig fikat. Det som fångade våra ögon just idag var dock en stor vit skylt med texten:

Coffee 25 cent

25 cent? Knappt två svenska kronor? Yes!

Så istället för att bli ruinerade på Starbucks där kaffet kostar minst $1.50 (och då vill jag inte ens nämna vad kaffet kostar i New York City!). Gick in, blev lite smått utskällda för att vi inte ville ha socker i kaffet men fick tillslut våra små koppar och begav oss ut i vårsolen igen. Vilket kap!

_______________________________________________________________________________________________

Tittade precis på Ellen DeGeneres Show där det lektes "Islandic Volcano or IKEA Furniture. Publiken skulle gissa om Tylösand var namnet på en isländsk vulkan eller en soffa från IKEAS vårkatalog.

De trodde att det var vulkanen... Döööh...

Ibland känner man sig så sjukt smart som svensk.

Har inte haft så mycket att skriva här under de senare veckorna. Allt rullar på, vissa dagar är lite jobbigare än andra men på det hela taget går allt rätt bra. Har inte orkat plocka fram kameran de gånger jag varit ute på äventyr så därför blir det rätt trist att uppdatera.

Någonting som däremot måste uppmärksammas är min lillebrors sextonde födelsedag. Happy b-day, Ludvig! Miss you. :)

En bra bit över 25 grader varmt, strålande sol, fågelkvitter och pizza på en lummig bakgård och Eroz Ramazotti på låg volym hur högtalarna. Igår åt vi lunch på en italiensk piazza... i Millburn, New Jersey.

Fick underbara bilder från mormor och morfars bröllop på mailen idag. Åh, så fint!

Okej, bilderna från i söndags kommer redan nu. Ungarna har spring break den här veckan och sitter bara och degar framför datorn och TVn så jag har absolut ingenting annat att göra än att sitta här och ladda upp bilder. Visst, vi ska hitta på någonting idag men än så länge är det aaaalldeles för tidigt för att göra någonting (klockan är 10.18). Den här veckan kommer att ta knäcken på mig...



Första gången jag såg the naked cowboy och jag har ändå spenderat varje helg i New York de senaste 6 månaderna. Kanske är det så att jag har undvikit Times Square på fina dagar som denna eller så är det bara att den nämnda kopojken inte varit lika aktiv under vinterhalvåret. Men nu har jag i alla fall sett honom, ytterligare en sak som kan bockas av.



Begav oss upp till korsningen 5th Avenue och 49th Street för den årliga påskparaden...



Inga glada miner här inte...



...men en hel del sköna hattar på sköna gamla tanter



Jag, Zuzana, Ashmika och Jessika. Katerina tog kortet.





En parad kan man knappast kalla det men nog var det intressant att se människor i konstiga utstyrslar mingla runt i folkhavet



Begav oss ner till Ground Zero för att gå på WTC-muséet, men sista guidturen hade precis gått så vi begav oss vidare uptown igen



Fastnade en stund vid den här



Tillslut hamnade vi dock i Chinatown



Vill man ens veta vad det här är?



Här stod vi ett tag



Åt yoghurtglass på Pinkberry på Spring Street (bilden vägrar att rotera sig, sorry)



Mitt hjärta slog en trippelvolt och jag höll på att smälla av när jag tittade upp mot skyn och såg det här. Lugnade ner mig rätt snart igen då jag insåg att det bara var en staty och kunde komma ihåg att jag sett ett inslag på nyheterna om det. Men ändå, herregud...



Det började mörkna och vi stapplade tillbaka från Union Square upp till Penn Station och tog tåget vid åtta hem. Stannade till vid den här gatukonsten, funderade lite på vad jag tyckte att den påminde om. Och visst är det rätt likt? 



Ytterligare en alldeles underbar i helg i New York är avslutad. Kan inte vänta tills nästa!

Utsikt över lower Manhattan från Staten Island



Färjeterminalen på Staten Island



Verrazano-bron i dimma



Bowling Green





Kuddkrig på Union Square



Kuddkrig






En bra bit över 20 grader, strålande sol och sommarkänslor i New York. Det här var bilderna från i lördags, bilderna från i söndags kommer antagligen lite senare i kväll eller imorgon.