reflections in a crystal wind
200 dagar i USA och dags för lite reflektion.
Anledningen till att jag inte uppdaterar bloggen lika ofta längre är för att jag inte har mycket att skriva om. Livet lunkar på som vanligt, utan större upp- eller nergångar just nu. Ganska skönt på ett sätt men också lite tråkigt i längden. Veckorna går fort, jag jobbar knappt sju timmar om dagen vilket inte är speciellt krävande. Trots det stupar jag i säng vid tio varje kväll, antagligen för att jag börjar vid 6.30 på morgonen och det är det enda jag egentligen har att klaga på jobbvis. Mina ungar är underbara, vi har det fortfarande roligt tillsammans även om vi inte alltid kommer överrens. Samtidigt är det rätt roligt att de ofta pikar mig för att mitt jobb är för lätt. De tycker att det är vansinnigt att jag tjänar $200 i veckan för att fixa dem frukost och middag. Försöker förklara att riktigt så lätt är det inte, men visst har jag det betydligt lättare än många andra au pairer.
Mina tankar är därför ofta på andra håll. Nu har det gått en vecka sedan jag åter väckte liv i tanken på att förlänga mitt år här i USA så jag har hunnit bearbeta den lite. Har bestämt mig för att ge det en månad till för att verkligen tänka igenom vad jag vill göra och hur jag ska kunna genomföra det men just nu känns det fortfarande rätt. Många orosmoln har dock börjat hopa sig i horisonten. För det första, hur ska jag tala om för familjen att jag vill förlänga mitt år men inte hos dem? Egentligen är det inte alls svårt. Jag trivs jättebra hos dem men vill ut på nya äventyr och uppleva en annan familj, en annan plats. Att jag hela tiden funderat på att förlänga men att jag la de tankarna åt sidan under tiden precis efter min rematch, av förklarliga skäl.
Känner mig dock rätt osäker på hur de kommer att ta det om jag berättar för dem. Har ju trots allt bara varit hos den här familjen i två och en halv månad, det är ju ingenting. Känner också på mig att min värdmamma är lite bitter över att jag bara kommer att vara här i åtta månader och inte ett år. Vet att vi pratade om möjligheten att jag skulle förlänga med den här familjen, om personkemin var rätt som min värdmamma sa. Jo, javisst, tänkte jag. Men det var innan jag visste att personkemin inte stämde överrens till 100%. Vill få fram att jag trivs väldigt, väldigt bra här men att känner att jag vill gå vidare mot nya utmaningar. Trodde aldrig att det skulle kännas så jobbigt att fråga men på nått sätt måste jag få fram det förr eller senare.
Något annat som jag har funderat på mycket under de senaste veckorna är avslut. Visserligen känns det som mitt första år börjar lida mot sitt slut, men det finns många andra som har betydligt kortare tid kvar än vad jag har. Började tänka på mina vänner jag har och när de kommer att åka hem. Elin kommer att vara på väg hem om två veckor. Lea och Mirielle kommer båda att vara försvunna när jag kommer hem från min semester om två och en halv månad. Justine och Susanna försvinner också i början av sommaren. Pratade med Ida förra veckan när hon kom förbi och lämnande sitt värdbarn som skulle på playdate med mitt värdbarn och hon hade precis bokat sin biljett hem, tio veckor kvar i USA. Helene åker också hem i sommar trots att hon nyss kom hit till Maplewood. Såg på Facebook att Angela också var på väg att boka sin resa hem nu. Träffade Ramona och Natalie igår kväll och jag tror att de båda kommer att vara på väg hem i augusti. Sen försvinner Leni tidigare än vad hon egentligen skulle, någongång i slutet av september. Och Jessika avslutar sitt första år någongång i slutet av sommaren och flyttar vidare till San Francisco för ett andra år. Sen är det kanske min tur.
Lite lustigt var det igår när jag hade bokat in en lunchdate med Lea. Hon frågade om en tysk kompis från Chatham kunde följa med och jag sa självklart. Möttes upp på Broadway Diner och tyskan presenterade sig som Luisa och jag tänkte inte mer på det. Under lunchen kom vi självklart in på att jag varit i rematch och flyttat från Summit till Millburn och efter ett tag utbrast hon: "Jaha, men då måste ju du ha kännt Therese?". Ja, svarade jag eftersom jag umgicks jättemycket med Therese under min första månad här i USA innan hon åkte hem i slutet av november. Luisa berättade att hon hade träffat Therese ett par gånger för nästan ett halvår sedan genom en annan svensk tjej från Chatham och att hon hade blivit lika chockad som jag när Therese berättade att hon skulle åka hem. Efter ett tag började namnet Luisa ringa en liten klocka, visst hade jag hört talas om henne någon gång i höstas. Men att det skulle dröja enda tills igår innan jag träffade henne för första gången var verkligen tråkigt, speciellt eftersom hon var så trevligt.... och behöver jag nämna att hon också har tio veckor kvar innan hon åker hem till Tyskland igen?
Sommaren är högsäsong för au pairer så jag tvivlar inte på att jag kommer att få nya vänner men ju längre tiden går, desto fler försvinner. Har minst 165 dagar kvar innan jag är på väg någon annan stans så under den tiden får jag stanna här i Millburn, njuta av det underbara vädret och det faktum att jag faktiskt bor i USA. Följer lite halvt mina vänner och bekantas (de som inte är au pairer) äventyr från Facebook. Australien, London, Sydamerika, Asien, Frankrike och Österrike (snart). Visst låter allt det där lockande men samtidigt är jag så glad över att jag befinner mig just här. 200 dagar i USA, det är inte dåligt av tjejen som inte för allt för många år sedan inte ens klarade fyra dagar på basketlägret på Kärsön utan att drabbas av obotlig hemlängtan.
Anledningen till att jag inte uppdaterar bloggen lika ofta längre är för att jag inte har mycket att skriva om. Livet lunkar på som vanligt, utan större upp- eller nergångar just nu. Ganska skönt på ett sätt men också lite tråkigt i längden. Veckorna går fort, jag jobbar knappt sju timmar om dagen vilket inte är speciellt krävande. Trots det stupar jag i säng vid tio varje kväll, antagligen för att jag börjar vid 6.30 på morgonen och det är det enda jag egentligen har att klaga på jobbvis. Mina ungar är underbara, vi har det fortfarande roligt tillsammans även om vi inte alltid kommer överrens. Samtidigt är det rätt roligt att de ofta pikar mig för att mitt jobb är för lätt. De tycker att det är vansinnigt att jag tjänar $200 i veckan för att fixa dem frukost och middag. Försöker förklara att riktigt så lätt är det inte, men visst har jag det betydligt lättare än många andra au pairer.
Mina tankar är därför ofta på andra håll. Nu har det gått en vecka sedan jag åter väckte liv i tanken på att förlänga mitt år här i USA så jag har hunnit bearbeta den lite. Har bestämt mig för att ge det en månad till för att verkligen tänka igenom vad jag vill göra och hur jag ska kunna genomföra det men just nu känns det fortfarande rätt. Många orosmoln har dock börjat hopa sig i horisonten. För det första, hur ska jag tala om för familjen att jag vill förlänga mitt år men inte hos dem? Egentligen är det inte alls svårt. Jag trivs jättebra hos dem men vill ut på nya äventyr och uppleva en annan familj, en annan plats. Att jag hela tiden funderat på att förlänga men att jag la de tankarna åt sidan under tiden precis efter min rematch, av förklarliga skäl.
Känner mig dock rätt osäker på hur de kommer att ta det om jag berättar för dem. Har ju trots allt bara varit hos den här familjen i två och en halv månad, det är ju ingenting. Känner också på mig att min värdmamma är lite bitter över att jag bara kommer att vara här i åtta månader och inte ett år. Vet att vi pratade om möjligheten att jag skulle förlänga med den här familjen, om personkemin var rätt som min värdmamma sa. Jo, javisst, tänkte jag. Men det var innan jag visste att personkemin inte stämde överrens till 100%. Vill få fram att jag trivs väldigt, väldigt bra här men att känner att jag vill gå vidare mot nya utmaningar. Trodde aldrig att det skulle kännas så jobbigt att fråga men på nått sätt måste jag få fram det förr eller senare.
Något annat som jag har funderat på mycket under de senaste veckorna är avslut. Visserligen känns det som mitt första år börjar lida mot sitt slut, men det finns många andra som har betydligt kortare tid kvar än vad jag har. Började tänka på mina vänner jag har och när de kommer att åka hem. Elin kommer att vara på väg hem om två veckor. Lea och Mirielle kommer båda att vara försvunna när jag kommer hem från min semester om två och en halv månad. Justine och Susanna försvinner också i början av sommaren. Pratade med Ida förra veckan när hon kom förbi och lämnande sitt värdbarn som skulle på playdate med mitt värdbarn och hon hade precis bokat sin biljett hem, tio veckor kvar i USA. Helene åker också hem i sommar trots att hon nyss kom hit till Maplewood. Såg på Facebook att Angela också var på väg att boka sin resa hem nu. Träffade Ramona och Natalie igår kväll och jag tror att de båda kommer att vara på väg hem i augusti. Sen försvinner Leni tidigare än vad hon egentligen skulle, någongång i slutet av september. Och Jessika avslutar sitt första år någongång i slutet av sommaren och flyttar vidare till San Francisco för ett andra år. Sen är det kanske min tur.
Lite lustigt var det igår när jag hade bokat in en lunchdate med Lea. Hon frågade om en tysk kompis från Chatham kunde följa med och jag sa självklart. Möttes upp på Broadway Diner och tyskan presenterade sig som Luisa och jag tänkte inte mer på det. Under lunchen kom vi självklart in på att jag varit i rematch och flyttat från Summit till Millburn och efter ett tag utbrast hon: "Jaha, men då måste ju du ha kännt Therese?". Ja, svarade jag eftersom jag umgicks jättemycket med Therese under min första månad här i USA innan hon åkte hem i slutet av november. Luisa berättade att hon hade träffat Therese ett par gånger för nästan ett halvår sedan genom en annan svensk tjej från Chatham och att hon hade blivit lika chockad som jag när Therese berättade att hon skulle åka hem. Efter ett tag började namnet Luisa ringa en liten klocka, visst hade jag hört talas om henne någon gång i höstas. Men att det skulle dröja enda tills igår innan jag träffade henne för första gången var verkligen tråkigt, speciellt eftersom hon var så trevligt.... och behöver jag nämna att hon också har tio veckor kvar innan hon åker hem till Tyskland igen?
Sommaren är högsäsong för au pairer så jag tvivlar inte på att jag kommer att få nya vänner men ju längre tiden går, desto fler försvinner. Har minst 165 dagar kvar innan jag är på väg någon annan stans så under den tiden får jag stanna här i Millburn, njuta av det underbara vädret och det faktum att jag faktiskt bor i USA. Följer lite halvt mina vänner och bekantas (de som inte är au pairer) äventyr från Facebook. Australien, London, Sydamerika, Asien, Frankrike och Österrike (snart). Visst låter allt det där lockande men samtidigt är jag så glad över att jag befinner mig just här. 200 dagar i USA, det är inte dåligt av tjejen som inte för allt för många år sedan inte ens klarade fyra dagar på basketlägret på Kärsön utan att drabbas av obotlig hemlängtan.
Kommentarer
Trackback
