east-west

Lovar mig själv varje måndag att försöka hålla mig borta från storstan på helgerna. Visst älskar jag New York men staden suger all energi ur min kropp och alla pengar ur min plånbok. Som vanligt misslyckas jag, varje helg blir det New York minst en eller två gånger. Den här gången misslyckades jag katastrofalt. Torsdag, fredag, lördag och söndag. Uj, uj...

Efter jobbet på torsdagen tog jag direkt tåget in till stan och skyndade mig ner till Think Coffee, strax under Union Square på 4th Avenue där Susanna hade öppning för sin lilla fotoutställning. Trots att hon hade stressat runt och varit nervös så var det mesta i onödan. Hon är en sjukt duktig fotograf och trots att utställningen var rätt liten var det väldigt mysigt att mingla runt lite med hennes vänner och bekanta.



Sen på fredagen var det dags för Sofias födelsedag och vi satt på Rock n' Joes i solen och chillade.



Senare på kvällen drog jag in till New York igen, skyndade mig upp till 42nd Street och in på B.B. King Blues Club. Förklarade att jag var ensam, vilket genast gjorde det väldigt lätt att hitta en plats precis framför scenen, inklämd mellan två par som försökte äta middag. Egentligen har jag ju varit med om det här förut, såg Jefferson Starship på B.B King Blues Club i november, men den här gången pirrade det lite extra i magen. Skulle han komma eller inte?



Så klev det upp på scen, en efter en och mitt hjärta tog några extra skutt när Paul Kantner kikade fram. De ursäktade sig att konserten börjat så tidigt (klockan sju) men lovade att spela ett extra långt set. De inledde med Sunrise och Have You Seen the Stars Tonite? från Blows Agains the Empire och efter det rullade det på.



Efter ett par låtar stannade de upp, Paul tog micken och bad att få presentera en kär gammal vän. Jag började hyperventilera lite smått och inte förrän jag såg den lavendelfärgade pikétröjan bakom draperiet. Maaaaaaaarty!



Kan fortfarande inte riktigt förstå att han faktiskt dök upp. Ingen (möjligtvis Ludde) kan förstå hur stort det här är för mig, haha. Efter sju månader i USA har jag inte bara sett Paul Kantner live två gånger utan även Jorma Kaukonen och Jack Casady på Hot Tuna-konserten i december, och nu Marty Balin. Det är fyra utav sex personer från the classic line-up av Jefferson Airplane. Spencer Dryden är ju död... så det finns bara en kvar att se. Grace, var är du?



Konserten bestod nästan enbart av Airplane-låtar vilket var underbart. Visserligen massakerade Cathy de flesta låtarna (speciellt White Rabbit) men överlag var det underbart att höra Paul och Marty sjunga tillsammans. Wooden Ships, 3/5 Of a Mile in 10 Seconds, Crown of Creation, She Has Funny Cars, The Ballad of You and Me and Pooneil, Won't You Try/Saturday Afternoon, Volunteers och framför allt Today. Jag höll på att dö av lycka.

Självklart klämdes det även in en hel del Jefferson Starship-låtar, lyckligtvis nästan uteslutande från Marty-eran (1974-1978) vilket är alldeles okej med mig. Och att höra Marty sjunga Miracles ståendes två meter ifrån dig, oh my!

Insåg dock hur sjukt fel det kändes att höra Cathys pipiga stämma istället för Grace's röst tillsammans med Paul och Marty. Fick mig att ytterligare en gång inse hur underbart bra hon faktiskt är. Finns ingen som kan ersätta henne. Möjligtvis jag då... jag kan ju i alla fall texterna till skillnad från den blonda spinkiga spättan som inte verkade bry sig om att hon mumlade helt fel text i hälften av låtarna.



I pausen pratade jag lite med paret som satt bredvid mig. Fick höra den gamla vanliga "men du är ju alldeles för ung för att kunna sjunga med i alla de här låtarna" och vi pratade lite om bandet och hur de hade vetat att Marty skulle komma eftersom han "kände bandet". Eh jo, tjena. Gladast blev jag dock över att de inte hörde att jag var från Sverige och de var mycket imponerade av att jag inte bröt på svenska, haha. Score! Hade en helt underbar kväll och svävade på små moln hela vägen ner till Penn Station igen.



Lördagen innebar att gå upp tidigt, ta tåget vid nio in till stan och sedan möta upp Sofia och Susanna för att ta oss ut till Coney Island. Vi hade bestämt oss för att åka till stranden tidigare i veckan när det var trettio grader och strålande sol. Att lördagen innebar knappt tjugo grader och ett jämngrått molntäcke gjorde oss inte så mycket.



Coney Island är inte den vackraste stranden men det var underbart att känna sanden mellan tårna och se en horisont när man tittar ut över vattnet (till skillnad från Manhattan då man ser New Jersey, eller möjligtvis Brooklyn när man tittar ut över vattnet).



Dagen bjöd inte på årets första dopp, vattnet var svinkallt. Nästa gång kanske.



Och lite smaklöst var det allt...



... men så kikade solen fram och det blev rätt härligt ändå.



Desvärre fick vi åka hem redan vi tre för att vara tillbaka hemma vid fem. Skulle hinna göra mig iordning innan Sofias värdfamilj bjudit med mig på Sofias födelsedagsmiddag på Legal Seafood i Short Hills Mall. Trevligt som vanligt.



Och hennes värdfamilj hade gjort en gullig tårta som vi hann äta innan vi begav oss vidare mot Cranford för att gå på bio. Hade kollat ut att det var den enda biografen som visade Babies på kvällen. Sofia var rätt trött och köpte en kopp kaffe på Rock n' Joes som de tydligen har i Cranford med. Sedan köpte vi biljetter och satte oss tillrätta inne i salongen och njöt av filmen. Se den! Underbart söta ungar.

Sen bar det hem för lite välbehövlig sömn innan jag skulle upp med tuppen för att ta tåget in till stan, igen, för att gå på sista lektionen i min Niagarafallet-kurs. Gick på hästutställning på Indianmuseet och såg The Last of The Mohicans. Halva klassen sov. När vi slutat tog vi oss upp till 34th Street igen där jag fönstershoppade lite med Lea och Mirielle innan vi bestämde oss för att åka tillbaka hem. Jag kom hem och la mig direkt i min säng för att ladda upp inför sista avsnittet av Lost, någonsin. Höll på ända till halv tolv och efteråt kände man sig ganska tom och trött. Ska inte spoila någonting här, ni får vänta tills i juli. Sen somnade jag gott efter ytterligare än fantastisk helg.