i'm back in town
East-West är tillbaka. Efter fem månader där allt och ingenting har hänt har jag bestämt mig för att blåsa liv i min gamla blogg, mest på grund av att den kommande tiden kommer att bjuda på en del spännande händelser men även för att jag inte har så mycket annat att göra.
När jag slänger en hastig blick i backspegeln blir jag alltid lika förvånad när jag inser att det har gått öven fem månader sedan jag avslutade mitt au pair-år. Fem månader är över hälften av tiden jag spenderade i USA och känns både som ett ögonblick och en evighet. Måste dock säga att jag äntligen ser tiden i USA som ett avslutat kapitel. Var ganska uppriven under en lång tid efter jag kommit hem, både arg på hela situationen och allt som jag behövt stå ut med men ändå så himla glad och tacksam för allt jag hade upplevt. Då trodde jag att jag precis upplevt mitt livs äventyr, att de nio månaderna i USA skulle bli det jag såg av världen under tiden mellan gymnasiet och universitetet. Tänk så fel man kunde ha...
Redan när jag lämnade USA så hade jag givit Sofia ett vagt löfte om att komma tillbaka, i mitten av november när hennes år skulle ta slut. Som så mång andra löften man avger slängde jag väl bara ur mig ett svar lite halvhjärtat, utan att egentligen tro att det skulle bli mer än en dröm. Men så kom jag hem till Sverige, slängdes direkt in i verkligheten med arbetslöshet och rastlöshet och idéer började dyka upp i huvudet på både mig och Sofia. Innan vi ens hade hunnit reflektera över hur allt skulle gå ihop och hur vi skulle ha råd hade vi bokat varsin flygbiljett till San Francisco den trettonde november, två dagar före min tjugoårsdag, och sedan vidare till Hawaii.
Hösten gick, jag jobbade så mycket jag kunde och längtade med skräckblandad förtjusning efter november. Att jag skulle tillbaka till USA igen och till råga på allt min favoritstad (det råder fortfarande delade meningar inom mig själv och mellan mig och Sofia om vilken stad i USA som faktiskt är bäst, där New York och San Francisco ligger på delad förstaplats. New York är fortfarande mitt andra hem men San Francisco ligger mig alltid närmast om hjärtat. Att det ska vara så svårt att välja...) som jag redan besökt i år men där jag bara fick tre dagar i somras. Och att åka till Hawaii kändes så surrealistiskt att jag nog inte ens förstår att jag har varit där även om jag redan är hemma i Sverige igen.
Att beskriva vår resa i ett blogginlägg skulle inte göra den någon rättvisa. Eventuellt lägger jag upp några bilder i framtiden, men eftersom jag fortfarande håller på att bearbeta alla upplevelser har jag svårt att få perspektiv på helheten vilket gör det omöjligt att få ner några ordentliga tankar på papper. Ett par saker har jag däremot klart för mig efter resan:
För det första har jag lärt mig att jag kan klara mig själv, någonting som känns otroligt befriande. Å ena sidan fick jag lära mig att vara självständig redan då jag bodde i USA första gången, men den här gången var jag äntligen fri. Ingen värdfamilj att oroa sig över, inget ansvar för någon annan än mig själv. Att först ha två veckor, alldeles för sig själv (tillsammans med Sofia såklart, men hon gjorde ju också ett bra jobb att ansvara för sig själv) att upptäcka San Francisco var helt magiskt. Med bas i vår lilla skokartong på 26th Street i Noe Valley fick jag äntligen chansen att uppleva, och inte bara se, min absoluta favoritstad. Morgonjogga upp och ner Dolores Street, storhandla på Whole Foods, se solnedgången från Ocean Beach, strosa runt i Golden Gate Park, beundra utsikten från Twin Peaks, ta J-tåget ner till downtown, shoppa alldeles för mycket och bara vara. Snälla, ta mig tillbaka!
Den andra stora, omvälvande förändringen skedde på Hawaii. Jag blev frälst. Totalt mentalt knockad av vågorna, brädorna och människorna. Såhär nu efteråt kan jag alltså titulera mig nyfrälst surfingfantast. Trots att mina egna erfarenheter av att catching waves endast består av en och en halv surflektion på Waikiki Beach var det som om att Jesus själv uppenbarat sig i ett par boardshorts och med en bräda under armen under våra fyra korta men alldeles underbara dagar upp på North Shore på O'ahu. Lyckligtvis lyckades vi fånga några glimtar av O'Neill World Cup of Surfing första dagen vi kom upp till North Shore men besattheten sitter fortfarande i och de senaste två kvällarna har jag suttit som fastklistrad framför datorn och live webcasten från Billabong Pipe Masters. Så nu inte bara vet jag, utan jag bryr mig även om, att Jeremy Flores inte bara först slog ut Kelly Slater utan även tog hem hela jävla segern i Pipe Masters mot Kieren Perrow igår. Jag vet inte riktigt vad som har flugit i mig.
Sist, och allra viktigast bland de saker som jag lärt om mig själv, är att jag har insett hur viktigt det är att resa. Efter att på egen hand upptäckt vissa platser, och efter att ha pratat med andra människor från världens alla hörn (eller rättare sagt Australiens alla hörn) på hostelet i Waikiki har jag insett att det nog inte finns någonting annat jag egentligen vill göra. Hela min kropp vill ingenting annat än att ge mig iväg från Sverige. Var spelar mindre roll. Bara åk!
Bredvid mig i soffan ligger ett brev från Uppsala Universitet. Visst kom jag in på lärarprogrammet till våren. I kuveret ligger information om skolstart och annat praktiskt man måste ordna med innan man ger sig in i studentlivet. Säkert mycket informativt för de personer som faktiskt ska plugga till våren. Men det hade inte jag tänkt att göra. Inte just den här våren i alla fall.
Så vad är det nu som håller mig borta från universitetet? Jo, jag åker till Kina den tjugonde januari för att delta i ett Teach&Travel-projekt. En månads utbildning i Peking och sedan fem månader som engelsklärare någon annanstans i landet. Har försökt hålla det hela ganska hemligt sedan tidigt i höstas då jag råkade ramla över information om hela projeket på internet. Tänkte att jag nog var galen, att jag hade en släng av godartad resfeber, att jag bara ville bort från Sverige och ut på nya äventyr. Till råga på var det precis samtidigt som jag och Sofia var i fullt sjå med att planera min återkomst till USA. Inte kunde man väl först åka till USA en månad och sen ett par veckor efter det åka till Kina och vara borta ett halvår? Rådfrågade ett par nära kompisar som övertalade mig om att jag inte var helt galen och efter att min familj också givit sitt godkännande hade jag bestämt mig. Det har varit lite jobb, inte alls lika mycket som inför au pair-resan, och det mesta har än så länge gått rätt smidigt. Besökte kinesiska ambassaden idag för att ansöka om visum, kom tidigt och tänkte ge det god tid eftersom jag vet hur lång tid det tog på den amerikanska ambassaden. Tre minuter, ungefär så lång tid tog mitt besök på ambassaden. Och visumet är klart att hämta ut på onsdag. Jahapp, smidigt. Så nu är jag så redo jag någonsin kan bli för Kina, och efter det vet jag förhoppningsvis om lärare är det jag verkligen vill bli och framför allt känner jag mig förhoppningsvis redo för att börja plugga.
Men så klart, man kan ju aldrig riktigt veta... Kanske beger jag mig till Australien och lär mig surfa på riktigt?
När jag slänger en hastig blick i backspegeln blir jag alltid lika förvånad när jag inser att det har gått öven fem månader sedan jag avslutade mitt au pair-år. Fem månader är över hälften av tiden jag spenderade i USA och känns både som ett ögonblick och en evighet. Måste dock säga att jag äntligen ser tiden i USA som ett avslutat kapitel. Var ganska uppriven under en lång tid efter jag kommit hem, både arg på hela situationen och allt som jag behövt stå ut med men ändå så himla glad och tacksam för allt jag hade upplevt. Då trodde jag att jag precis upplevt mitt livs äventyr, att de nio månaderna i USA skulle bli det jag såg av världen under tiden mellan gymnasiet och universitetet. Tänk så fel man kunde ha...
Redan när jag lämnade USA så hade jag givit Sofia ett vagt löfte om att komma tillbaka, i mitten av november när hennes år skulle ta slut. Som så mång andra löften man avger slängde jag väl bara ur mig ett svar lite halvhjärtat, utan att egentligen tro att det skulle bli mer än en dröm. Men så kom jag hem till Sverige, slängdes direkt in i verkligheten med arbetslöshet och rastlöshet och idéer började dyka upp i huvudet på både mig och Sofia. Innan vi ens hade hunnit reflektera över hur allt skulle gå ihop och hur vi skulle ha råd hade vi bokat varsin flygbiljett till San Francisco den trettonde november, två dagar före min tjugoårsdag, och sedan vidare till Hawaii.
Hösten gick, jag jobbade så mycket jag kunde och längtade med skräckblandad förtjusning efter november. Att jag skulle tillbaka till USA igen och till råga på allt min favoritstad (det råder fortfarande delade meningar inom mig själv och mellan mig och Sofia om vilken stad i USA som faktiskt är bäst, där New York och San Francisco ligger på delad förstaplats. New York är fortfarande mitt andra hem men San Francisco ligger mig alltid närmast om hjärtat. Att det ska vara så svårt att välja...) som jag redan besökt i år men där jag bara fick tre dagar i somras. Och att åka till Hawaii kändes så surrealistiskt att jag nog inte ens förstår att jag har varit där även om jag redan är hemma i Sverige igen.
Att beskriva vår resa i ett blogginlägg skulle inte göra den någon rättvisa. Eventuellt lägger jag upp några bilder i framtiden, men eftersom jag fortfarande håller på att bearbeta alla upplevelser har jag svårt att få perspektiv på helheten vilket gör det omöjligt att få ner några ordentliga tankar på papper. Ett par saker har jag däremot klart för mig efter resan:
För det första har jag lärt mig att jag kan klara mig själv, någonting som känns otroligt befriande. Å ena sidan fick jag lära mig att vara självständig redan då jag bodde i USA första gången, men den här gången var jag äntligen fri. Ingen värdfamilj att oroa sig över, inget ansvar för någon annan än mig själv. Att först ha två veckor, alldeles för sig själv (tillsammans med Sofia såklart, men hon gjorde ju också ett bra jobb att ansvara för sig själv) att upptäcka San Francisco var helt magiskt. Med bas i vår lilla skokartong på 26th Street i Noe Valley fick jag äntligen chansen att uppleva, och inte bara se, min absoluta favoritstad. Morgonjogga upp och ner Dolores Street, storhandla på Whole Foods, se solnedgången från Ocean Beach, strosa runt i Golden Gate Park, beundra utsikten från Twin Peaks, ta J-tåget ner till downtown, shoppa alldeles för mycket och bara vara. Snälla, ta mig tillbaka!
Den andra stora, omvälvande förändringen skedde på Hawaii. Jag blev frälst. Totalt mentalt knockad av vågorna, brädorna och människorna. Såhär nu efteråt kan jag alltså titulera mig nyfrälst surfingfantast. Trots att mina egna erfarenheter av att catching waves endast består av en och en halv surflektion på Waikiki Beach var det som om att Jesus själv uppenbarat sig i ett par boardshorts och med en bräda under armen under våra fyra korta men alldeles underbara dagar upp på North Shore på O'ahu. Lyckligtvis lyckades vi fånga några glimtar av O'Neill World Cup of Surfing första dagen vi kom upp till North Shore men besattheten sitter fortfarande i och de senaste två kvällarna har jag suttit som fastklistrad framför datorn och live webcasten från Billabong Pipe Masters. Så nu inte bara vet jag, utan jag bryr mig även om, att Jeremy Flores inte bara först slog ut Kelly Slater utan även tog hem hela jävla segern i Pipe Masters mot Kieren Perrow igår. Jag vet inte riktigt vad som har flugit i mig.
Sist, och allra viktigast bland de saker som jag lärt om mig själv, är att jag har insett hur viktigt det är att resa. Efter att på egen hand upptäckt vissa platser, och efter att ha pratat med andra människor från världens alla hörn (eller rättare sagt Australiens alla hörn) på hostelet i Waikiki har jag insett att det nog inte finns någonting annat jag egentligen vill göra. Hela min kropp vill ingenting annat än att ge mig iväg från Sverige. Var spelar mindre roll. Bara åk!
Bredvid mig i soffan ligger ett brev från Uppsala Universitet. Visst kom jag in på lärarprogrammet till våren. I kuveret ligger information om skolstart och annat praktiskt man måste ordna med innan man ger sig in i studentlivet. Säkert mycket informativt för de personer som faktiskt ska plugga till våren. Men det hade inte jag tänkt att göra. Inte just den här våren i alla fall.
Så vad är det nu som håller mig borta från universitetet? Jo, jag åker till Kina den tjugonde januari för att delta i ett Teach&Travel-projekt. En månads utbildning i Peking och sedan fem månader som engelsklärare någon annanstans i landet. Har försökt hålla det hela ganska hemligt sedan tidigt i höstas då jag råkade ramla över information om hela projeket på internet. Tänkte att jag nog var galen, att jag hade en släng av godartad resfeber, att jag bara ville bort från Sverige och ut på nya äventyr. Till råga på var det precis samtidigt som jag och Sofia var i fullt sjå med att planera min återkomst till USA. Inte kunde man väl först åka till USA en månad och sen ett par veckor efter det åka till Kina och vara borta ett halvår? Rådfrågade ett par nära kompisar som övertalade mig om att jag inte var helt galen och efter att min familj också givit sitt godkännande hade jag bestämt mig. Det har varit lite jobb, inte alls lika mycket som inför au pair-resan, och det mesta har än så länge gått rätt smidigt. Besökte kinesiska ambassaden idag för att ansöka om visum, kom tidigt och tänkte ge det god tid eftersom jag vet hur lång tid det tog på den amerikanska ambassaden. Tre minuter, ungefär så lång tid tog mitt besök på ambassaden. Och visumet är klart att hämta ut på onsdag. Jahapp, smidigt. Så nu är jag så redo jag någonsin kan bli för Kina, och efter det vet jag förhoppningsvis om lärare är det jag verkligen vill bli och framför allt känner jag mig förhoppningsvis redo för att börja plugga.
Men så klart, man kan ju aldrig riktigt veta... Kanske beger jag mig till Australien och lär mig surfa på riktigt?
Kommentarer
Trackback
