east-west

Jag packar. Garderoben är tom, likaså de flesta byrålådorna. På golvet ligger två fullproppade resväskor, ingenting är iordning än men det märks att jag är på väg att flytta ut. Den ena väskan är fylld till hälften med vinterkläder, till hälften med kläder till soliga Kalifornien. Den andra väskan är packad med kläder som inte passar in i någon av de kategorierna. Skor ligget utspridda över hela golvet, papperskorgen är överfylld med skräp, gamla tidningar och skokartonger. I en vit soppåse ligger allt det som inte får följa med någonstans, de kläder som antingen är trasiga eller saknar värde. Som antagligen ska kastas bort innan jag beger mig vidare.

Var jag ska vet jag inte än. Det enda jag vet är att jag inte ska vara kvar här. Har gått en vecka sedan jag och min värdfamilj splittade upp. Har fortfarande inte riktigt förstått det och känner mig ganska ambivalent. Å ena sidan vill jag bara lämna och dra så fort jag bara kan, och vet att jag egentligen borde ha gjort det tidigare. Å andra sidan kan jag inte förstå att jag tvingas lämna mina värdbarn, vi som skulle ha haft en så bra sommar tillsammans. Att de fortfarande inte vet att deras mamma har bett mig att gå, på grund av orsaker som är så löjliga så att det är skamligt, krossar mitt hjärta varje gång jag hör dem prata om hur mycket tid vi har att klara hela Super Mario-spelet eller hur kul vi kommer att ha det vid poolen i augusti. Som igår när jag och mitt värdbarn åt middag och vi pratade om nya au pairer som kommer att flytta in i området i sommar. Han påstod att jag nog skulle bli jättebra kompis med dem "...if you don't do anything stupid in, say, August and mom will send you home". Om han bara visste. Och egentligen har jag inte ens gjort något dumt.

Men ungarna vet inte och så länge fortsätter jag packa. Kalifornien närmar sig med stormsteg och om jag tvingas lämna USA gör jag det ändå med ett värdigt avslut.