east-west

Om lite drygt två veckor har jag varit i USA i sex månader, halvtid. Det här borde vara min lyckligaste tid, våren och sommaren står som sagt framför dörren, jag har miljoner saker att se fram emot under de kommande månaderna och samtidigt kan jag sakta men säkert börja räkna ner till den dagen jag är på väg tillbaka till Sverige igen. Inte för att jag egentligen längtar hem, älskar USA alldeles för mycket just nu... men ändå är det någonting som är så fruktansvärt fel.

Har aldrig varit så fysiskt och känslomässigt utmattad som just nu. Vad jag än gör lyckas jag bara nätt och jämt hålla huvudet ovanför ytan. De senaste veckorna, eller kanske månaderna har varit så otroligt påfrestande och någonstans där inne börjar kämparglöden ta slut. Vet inte vad det är för fel på mig, varför det ska vara så himla svårt för mig att trivas när det känns som alla andra gör det. Eller, jag vet att det inte är sant att alla andra har det toppen men det är få som har haft det lika tufft som jag.

Varför jag aldrig ska kunna komma överrens med mina värdmammor är även för mig en gåta. Jag är inte speciellt krävande eller svår att hantera men ändå har personkemin aldrig infunnit sig mellan mig och någon av mina värdmammor. Trots att de båda är så olika som man kan tänka sig har jag helt enkelt inte gått ihop med någon av dem.

Att gå igenom en rematch är fruktansvärt påfrestande. De två veckorna jag spenderade nere i Sofias källare var jag närmast apatisk vid vissa tillfällen. Det fanns ingenting jag kunde göra, mitt öde låg i andras händer. När jag äntligen fick en familj och allt kändes toppen kunde jag slappna av för första gången på en väldigt lång tid, men det gick inte länge innan jag insåg att jag kanske inte hamnat hos min drömfamilj ändå.

Jag har underbara värdbarn. Mitt arbete är inte krävande men ändå utmanande och som jag skrivit så många gånger har vi så roligt tillsammans. Jag känner mig uppskattad och jag vet att de tycker om mig lika mycket som jag tycker om dem. Trots det ligger det alltid en mörk skugga över hela dagen. Min värdmamma är borta drygt 12 timmar om dagen vilket inte ger mig, eller barnen för den delen heller, speciellt mycket tid att umgås. Men de få minuterna på morgonen och på kvällen då jag träffar henne står mitt hjärta still.

Jag vill inte hänga ut någonting på bloggen men just nu hoppas jag på att jag har nått botten, för värre än så här kan det väl möjligtvis inte bli? Jag ska inte klaga för jag har tagit del av historier om au pairer som egentligen har haft det betydligt mycket värre. Men för min del känns det som om jag har tagit tillräckligt mycket skit, det finns liksom ingen ork att ta något mer.

Att jag dessutom är någon typ av oturmagnet just nu gör det hela ännu värre. Vad jag än gör, även om jag tror att jag gör alla rätt, blir allt så fruktansvärt fel i slutet. Min värdmamma säger att jag saknar common sense, sunt förnuft. Jag hoppas så på att hon inte har rätt, för jag vet att sunt förnuft här i USA inte alls är samma sorts sunt förnuft som hemma i Sverige.

Just nu ligger jag i min säng, klockan är halv tio på förmiddagen och jag har all tid i världen för att gå ut i det fina vädret och göra någonting vettigt. Ändå kan jag inte förmå mig att resa på mig. Kroppen känns så tung och tårarna är inte långt borta. Jag vill inte gå igenom en till rematch, jag har inte krafterna för det. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att lämna mina värdbarn eller min värdpappa igen. Samtidigt är det så svårt att acceptera att jag bor i ett hushålle som styrs av en person jag inte kan komma överrens med.

Trodde att ett år i USA skulle göra en så himla mycket starkare, men just nu känner jag mig så svag. Men en sak har jag lärt mig om mig själv och det är att jag är envis som satan. Aldrig att jag skulle ge upp frivilligt. Hell no, I won't go! Nu har jag lovat mig själv att kämpa på, jag vet att jag har stöd hemifrån, från min LCC och framför allt från mina underbara vänner men det är ingen annan än jag som kan hantera situationen.

Och någonstans har jag börjat inse att jag kommer att bli en av de där au pairerna som fullföljde sitt år, men aldrig riktigt trivdes. Eller trivs gör jag, trivt i USA, trivs att vara au pair. Men jag kommer aldrig att trivas med att bo i en annan familj, speciellt inte där jag inte kan komma överrens med familjens överhuvud. Jag har haft det så sjukt bra här och ångrar fortfarande inte för en sekund att jag åkte, men att det skulle vara så tufft som det faktiskt har varit hade jag aldrig trott.

Ibland går jag in på Cultural Cares fanpage på Facebook och kikar hur det går för andra au pairer och drömmer mig bort till hur det var när jag själv var i den första matchningsprocessen och önskar att jag kunde gå tillbaka och göra om... och göra rätt, från början.