try (just a little bit harder)
Jag vet inte om det är mig det är fel på, men varför ska det vara så svårt att trivas hos sin värdfamilj?
Har varit hos min nya familj i snart en månad men redan kryper orolighetskänslan runt i min mage. Inte hela tiden, men ofta. Jag älskar mitt nya jobb och mina nya värdbarn så egentligen borde det vara toppen att vara au pair i USA just nu. Våren har precis anlänt, det är ljusare, varmare och behagligare att vara utomhus. Jag har så roligt med mina värdbarn, trodde inte att det kunde vara så lätt att vara au pair. Självklart är själva jobbet inte helt utan bekymmer, barn är fortfarande barn även om de råkar vara 10 och 12 år och syskon kommer allitd att vara syskon vilket ofta resulterar i bråk. Men allt som oftast är det helt underbart. Jag och min tolvåring satt och pratade i 45 minuter igår eftermiddag - om tvätt. Jag vet inte varför hon var så intresserad men när vi insåg att vi suttit och pratat tre kvart om just tvätt brast vi båda ut i skratt. När jag sedan skulle laga middag till dem började de klaga för att de inte ville ha kyckling igen. Snabbt ögnade jag igenom kylskåpet och skafferiet, hittade lite potatis och slängde snabbt ihop en Jamie-kyckling (min familj vet vad det är) men utan örtolja och tomat. H utbrast "wow, this was delicious!" redan efter första tuggan, L var lite mer skeptisk men efteråt hade hon ätit upp varenda bit på tallriken. Jag kände mig rätt nöjd.
Trots det känns allt inte helt bra. Det må mycket väl vara fel på mig, att jag är känslomässigt alldeles för omogen för handskas med inte fullt så sympatiska värdmammor. Men frågar är om man någonsin blir mogen nog att ta så mycket skit som jag får göra.
Jag vill inte åka hem till Sverige, det vore det värsta tänkbara scenariot. Snart sex månader i USA betyder att det är sex månader kvar. Uthärdligt, visst. Men snälla klump i magen, kan du inte försvinna?
Har varit hos min nya familj i snart en månad men redan kryper orolighetskänslan runt i min mage. Inte hela tiden, men ofta. Jag älskar mitt nya jobb och mina nya värdbarn så egentligen borde det vara toppen att vara au pair i USA just nu. Våren har precis anlänt, det är ljusare, varmare och behagligare att vara utomhus. Jag har så roligt med mina värdbarn, trodde inte att det kunde vara så lätt att vara au pair. Självklart är själva jobbet inte helt utan bekymmer, barn är fortfarande barn även om de råkar vara 10 och 12 år och syskon kommer allitd att vara syskon vilket ofta resulterar i bråk. Men allt som oftast är det helt underbart. Jag och min tolvåring satt och pratade i 45 minuter igår eftermiddag - om tvätt. Jag vet inte varför hon var så intresserad men när vi insåg att vi suttit och pratat tre kvart om just tvätt brast vi båda ut i skratt. När jag sedan skulle laga middag till dem började de klaga för att de inte ville ha kyckling igen. Snabbt ögnade jag igenom kylskåpet och skafferiet, hittade lite potatis och slängde snabbt ihop en Jamie-kyckling (min familj vet vad det är) men utan örtolja och tomat. H utbrast "wow, this was delicious!" redan efter första tuggan, L var lite mer skeptisk men efteråt hade hon ätit upp varenda bit på tallriken. Jag kände mig rätt nöjd.
Trots det känns allt inte helt bra. Det må mycket väl vara fel på mig, att jag är känslomässigt alldeles för omogen för handskas med inte fullt så sympatiska värdmammor. Men frågar är om man någonsin blir mogen nog att ta så mycket skit som jag får göra.
Jag vill inte åka hem till Sverige, det vore det värsta tänkbara scenariot. Snart sex månader i USA betyder att det är sex månader kvar. Uthärdligt, visst. Men snälla klump i magen, kan du inte försvinna?
Kommentarer
Trackback
