I just jumped a train that never stops
Efter första yogapasset på över två veckor hoppar jag på tåget från Summit mot Millburn. Inte förrän konduktören ropar ut: "Next: Newark Broad Street" hajar jag till och inser att jag sitter på snabbtåget som mosar förbi de flesta stationerna innan Penn Station och absolut inte stannar vid Millburn. Konduktören kommer förbi och försöker klippa min biljetter. Jag tittar upp och säger: "I was really supposed to get off at Millburn". Kontuktören ler och säger: "It's gonna be a long way to Millburn for you". Fan!
Jag blir stressad, både för att hunden där hemma antagligen håller på och kissa ner hela lägenheten och för att min riktiga familj precis hoppat på ett tåg från New York på väg för att hälsa på mig i Millburn över dagen. Tänker på hur förvirrade de kommer att bli när de kliver av på stationen och inte kan hitta mig just eftersom jag sitter på ett expresståg i fel riktning. Inser dock rätt snabbt att jag antagligen kommer att hinna fram till Newark Broad Street före deras tåg. Om jag bara kan hoppa av, hoppa på tåget åt andra hållet och hitta min familj kommer ju allt lösa sig.
Mycket riktigt hoppar jag av tåget vid Newark, byter till spår 3. Inser att det är drygt tio minuter till tåget ska komma, alltså är allt lugnt. Dubbelkollar att tåget verkligen stannar i Millburn och ställer mig och väntar på perrongen. Ser tåget komma och inser att det är ett tvåvåningståg. Inser att sannolikheten att jag hittar min familj är rätt liten eftersom tåget är så stort. Spejar i fönstrena när tåget rullar in men ser ingenting... förrän tåget stannar och någon vinkar från fönstret allra närmast där jag står. Pappa!
Hoppar på tåget till hela min familjs stora förvåning och får förklara vad jag egentligen gör i Newark när jag borde varit hemma. Är det det här man kallar tur i oturen?
Jag blir stressad, både för att hunden där hemma antagligen håller på och kissa ner hela lägenheten och för att min riktiga familj precis hoppat på ett tåg från New York på väg för att hälsa på mig i Millburn över dagen. Tänker på hur förvirrade de kommer att bli när de kliver av på stationen och inte kan hitta mig just eftersom jag sitter på ett expresståg i fel riktning. Inser dock rätt snabbt att jag antagligen kommer att hinna fram till Newark Broad Street före deras tåg. Om jag bara kan hoppa av, hoppa på tåget åt andra hållet och hitta min familj kommer ju allt lösa sig.
Mycket riktigt hoppar jag av tåget vid Newark, byter till spår 3. Inser att det är drygt tio minuter till tåget ska komma, alltså är allt lugnt. Dubbelkollar att tåget verkligen stannar i Millburn och ställer mig och väntar på perrongen. Ser tåget komma och inser att det är ett tvåvåningståg. Inser att sannolikheten att jag hittar min familj är rätt liten eftersom tåget är så stort. Spejar i fönstrena när tåget rullar in men ser ingenting... förrän tåget stannar och någon vinkar från fönstret allra närmast där jag står. Pappa!
Hoppar på tåget till hela min familjs stora förvåning och får förklara vad jag egentligen gör i Newark när jag borde varit hemma. Är det det här man kallar tur i oturen?
Kommentarer
Trackback
