east-west

Måste bara berätta om gårdagens smått bisarra upplevelse vid lunch. Jag är snäll och gör cinnamon toast till mitt lilla värdbarn, som han älskar. Min värdmamma är precis påväg ut genom dörren och säger att W åt samma sak till frukost och att han borde få någonting mer till lunch. Jag kilar runt i köket och letar efter något att tillaga. Samtidigt sjunger W "fruit salad, yummy yummy" och jag får den utmärkta idén att göra honom en liten fruktsallad. Skär till klyftor av apelsin och äpple och lägger på en tallrik bredvid honom. Självklart får han spel och slänger frukten runt omkring sig och efter ett tag tröttnar både han och jag och jag låter honom gå in i vardagsrummet utan att ha ätit speciellt mycket till lunch.

Därefter plockar jag undan disken. Det tar seriöst tre minuter.

Jag hör W stöka runt lite i vardagsrummet men jag antar att det bara är han som leker. Efter någon minut kilar han upp för trappan och jag antar att går upp på sitt rum för att leka. Under tiden hinner jag tänka att det är skönt att man har en treåring som i alla fall kan leka och ta hand om sig själv under korta stunder, typ när man diskar eller tvättar (har till och med fått instruktioner av min värdmamma att låta honom leka själv medan jag gör andra sysslor).

När köket ser respektablet ut igen går jag upp till övervåning. När jag ser att dörren till hans rum är stängt ökar jag stegen och hinner fram till dörren. Väl framme öppnar jag. Vad finner jag?

På sängen sitter en treåring med en tom TicTac-burk (big pack!!) och orangea fläckar runt munnen och på kläderna. Först får jag panik. Jag hade sett TicTac-burken i vardagsrumet igår och då var den full. Springer till sängen, plockar upp burken och läser febrilt i innehållsförteckningen. Har dock ingen aning om vad jag läser utan antar direkt att det inte kan vara helt bra att äta så många TicTac på en gång. Sätter mig ner och frågar W hur han känner sig, om han mår illa eller har ont i magen.

Hör Joans (lärarinnan på au pair-skolan) röst i huvudet där hon predikar om poison control. Tvekar dock rätt rejält på att TicTac innehåller någon form av gift men måste ändå googla lite på eating too many tictacs. Får upp ett youtube-klipp på två killar som påståtts ha ätit 15 TicTac och verkar helt speedade. Blir lite mer panikig när jag inser att min treåring antagligen har ätit 50 tabletter! Lugnar dock ner mig rätt snabbt när jag inser att han verkar må bra. Hör med pappa som kontrar med "jämför med hur mycket socker och andra ämnen det är i en påse smågodis". Jag blir lite lugnare.

Dagen gick och inga symptom på TicTac-förgiftning syntes. Det enda som tydde på att han bara ätit TicTacs till lunch var att han hade ovanligt stor aptit till middag.

Igår kväll blev det gymmer med Amanda och Therese som vanligt. Klockan nio gav jag upp och gick vidare till Starbucks för att pröva lyckan med att träffa tyskan igen (gick inte så bra förra veckan då vi gick om varandra och inte hade varandras nummer). Kom till Starbucks precis i tid till att se henne och en annan tjej stå och beställa kaffe. Gick fram, presetnterade mig och sedan satt vi en och en halv timme och snackade om allt möjligt. Supertrevliga tjejer!

När jag fick höra att Therese ska åka hem började jag fundera lite på vännerna här. Trots att jag är superlyckligt lottad som har träffat så bra svenska kompisar här börjar man så smått inse att man inte kan lite på att det kommer att vara för evigt på samma sätt. Som sagt, folk kommer och folk går. Det är liksom lite farligt att lägga alla sina ägg i samma korg, även om korgen är hur trevlig som helst... om ni fattar vad jag menar.

Pratade lite med mina värdföräldrar om det igårkväll efter Starbucks och de visste precis vad jag talade om. Mellankillen hade tydligen haft fyra, fem vänner som han lärt känna men som sedan flyttat tillbaka till där de kom ifrån. Summit är tydligen en populär plats för människor som bor i USA eller nära New York under en viss tidsperiod, säkert ofta för att en förälder fått ett tidsbegränsat jobb. Både Ed och L hade märkt att det varit jättetufft för killarna att förlora sina vänner som de just lärt känna och därför uppmanade de mig att skaffa så många kompisar som möjligt. Så nu blir det ut på kompisjakt (inte fullt så desperat som det låter...) Ska bli kul på söndag med au pair-träffen, kanske inte just för kampsporten vi ska hålla på med utan för alla au pairer man kommer att träffa. Tur att alla hitintills har varit så trevliga.