east-west

Jag är förvånansvärt lugn för att precis ha upplevt en av mina vildaste drömmar. Fortfarande skakar jag lite, vilket gör det lite knepigt att skriva, men det kanske trots allt är så att jag inte riktigt har fattat än vad jag egentligen såg ikväll.

Tog tåget in till Penn Station 16.37 i eftermiddags, landade på Manhattan runt halv sex och promenerade sedan som vanligt 7th Avenue upp, smet in på vanliga stället och proppade i mig en panini trots att jag var så nervös att jag knappt kunde få i mig en tugga. Tio gator upp och helt plötsligt hade jag hamnat i neon-paradiset. Följde 42nd halvvägs till 8th Avenue och där låg det – B.B. King Blues Club.




Anlände precis efter klockan sex då dörrarna skulle ha öppnats men förpassades till en kort kö där jag stod och huttrade i regnet i en kvart. Kollade mig försiktigt omkring och insåg att jag, precis som jag tidigare hade trott, var absolut yngst av alla. Bakom mig ställde sig dock ett sällskap, troligen far, son och sonens flickvän. De båda unga måste ha varit i min ålder och pappan en bra bit äldre än min pappa. Jag tror i alla fall att det var pappan, kan mycket väl ha varit mamman, så feminin var han med sitt långa röda hår och tajta, gröna polotröja. Och sonen hade en typisk krullhårspyramidfrisyr som skulle kunnat ha platsat i Blue Cheer. Annars bestod kön enbart av par i övre medelåldern, stela, småfeta och flintskalliga. Svindlande tanke att de har varit unga och varit MED på 60-talet. Otroligt orättvist!

Dörrarna öppnades och vi blev ledda en trappa ner, biljettkontrollen gick snabbt och en servitris bad mig följa efter henne och fick order från biljettmannen: ”A table for two..”. Jaha, tänkte jag… jag var ju faktiskt själv. Ingen ont mot någon av mina vänner som skulle kunnat ha följt med ikväll. Vet att det låter vansinnigt att åka in själv till New York och gå på konsert men efter noga övervägande bestämde jag mig ändå för att det här var något jag ville och måste göra ensam. Inte nog med att det inte är speciellt schysst att släpa med någon som aldrig har hört talats om vare sig Jefferson Airplane eller Quicksilver Messenger Service till en konsert, men jag hade verkligen ingen lust att sitta och våndas över att någon annan skulle ha tråkigt i mitt sällskap. Just ikväll ville jag bara njuta av underbar musik!

(Gillar paret med matchande regnbågsfärgade batiktröjor längst fram..)

Blev placerad vid ett bord med sex platser, två bord bort från scen med perfekt utsikt över allt. Kände mig lite malplacerad bland alla sällskap men tänkte att det måste gå bra. Jag är ju självständig, och när musiken väl börjar spelar det ju ingen roll. Till min förvåning blev dock sällskapet som stått bakom mig i kön placerade vid mitt bord och innan de ens hade satt sig ner presenterade sig den rödhårige mannen och frågade: ”Do you always go alone on concerts?”

Jag skrattade och förklarade att jag inte alls brukar gå ensam på konserter men att jag inte vågat ta med någon på just denna konsert eftersom jag visste att ingen skulle ha uppskattat musiken. Han log och påpekade att jag var mycket smart som kommit hit ändå och började fråga mig om vad jag gjorde här i USA och så. Jag märkte direkt att han antagligen hade en relativt nära relation till bandet, åtminstone att han sedan länge har varit ett Airplane/Starship-fan och när han nämnde att han en gång skickat upp sin son (som satt mitt emot mig) på scenen tillsammans med bandet för att framföra Volunteers höll jag på att storkna. Fick aldrig riktigt klarhet i hur väl han kan ha känt Paul och resten, han försökte ideligen vinka till dem men vad jag såg fick han ingen respons, haha. Han visade dock en djup respekt för mig som kommit själv och påpekade flera gånger att amerikanska blondiner var falska och puckade, medan svenska blondiner hade lite mer vett i skallen (gissar att han syftade på musiksmaken).

Tom Constanten, tidigare keyboardist i Grateful Dead inledde spelningen med ett tjugo minuters långt set. Inte för att jag är ett stenhårt Dead-fan, men det kändes lite märkligt att se en levande medlem ur ett sådant band (speciellt eftersom jag precis klämt på en vaxdocka föreställt Jerry Garcia på Madame Tussauds en vecka innan). Rödhårige mannen klappade mig på axeln och viskade: ”Do you know why Tom survived Grateful Dead?” Nej, viskade jag. ”It’s because he comes from New York.”  Hett tips: Om ni vill överleva ett rockband, håll er borta från västkusten.

Lite Dark Star var allt jag egentligen behövde höra för att bli nöjd och det bästa med Tom Constanten var helt klart hans frisyr. Tänk er Nick Carters hjärtformade lugg fram, men med axellångt hår där bak. Som en variant på hockeyfrilla – men betydligt fulare!

Sedan gick det ett sus genom publiken (och inom mig) när David Freiberg kom upp på scen. Iklädd en lite för stor, urtvättad svart t-shirt och ett par grå byxor med utanpåfickor som skulle kvalat in någonstans som typ kläder som man kan ha på sig när man målar om en vägg, eftersom man absolut inte är rädd för att få fläckar på dem eftersom de borde ha kasserats för länge sedan skulle man inte kunna tro (om man inte visste, såklart) att man stod öga mot öga med en ikon. Det är egentligen bara det vita krulliga håret (som en gång var svart) som gör att man känner igen honom, och hans röst såklart. Jävla vilken pipa han har, fortfarande! Tillsammans med Gary Duncan (orginalmedlem) på gitarr, Donny Baldwin på trummor, en okänd men jävligt duktig keyboardist och Davids fru, Linda, dundrade QMS igång med en underbar version av Mona. Om man blundade kunde man nästan känna att man lyssnade på originalversionen från Happy Trails. Fresh Air och Pride of Man betades också av i förvånansvärt bra versioner med helhetsuttrycket drogs ner av den hemska, smilande Linda som i sina lårhöga stövlar och zebramönstrade blus inte riktigt passade in. Jag skruvade mig lite i min stol, speciellt när hon skulle sjunga sina egenkomponerade låtar. Dock var jag otroligt lycklig över att få se QMS live, underbart band!

När sista tonen klingat ut ökade spänningen i luften. Efter den sedvanliga väntetiden kom så de alla hade väntat på, en efter en. Först Freiberg, Baldwin, keyboardisten och Slick Aguilar (stör mig så fruktansvärt på att han ”heter” Slick, och till råga på allt skulle Slick Rick spela efteråt, varför måste bara FEL Slickar, hehe, vara där?) och drog igång With a Little Help From My Friends. Fortfarande syntes inte mannen, myten, Paul Kantner till och i mitt huvud snurrade tankarna: ”Herregud, han ligger däckad i svinis, han kommer inte komma!”.

Men så bakom draperierna skymtade så en tuss av grått sockervaddshår, ett svart hårband och lite flabbig, lös hud under hakan och helt plötsligt stod han där – i egen hög person, och jag höll på att dö av hjärtattack. Aldrig tidigare har jag blivit så tagen av att vara nära en idol, inte Dylan, inte Young, inte Plant (inte för att jag var så himla nära Robert) fick mig att känna en sådan eufori. Hur en gammal gaggig gubbe kan få mig att känna så är väl ett mysterium i sig, men hur som helst…

Paul ställde sig längst framme på scen, öppnade munnen (åh, hans röst!) och klargjorde att Cathy, deras kvinnliga sångerska låg däckad av sjukdom och att de istället bjudit in en speciell gäst. Min mage höll på att vända sig ut och in, vem skulle komma? Marty? GRACE?

Men nej, Sofia Ramos kom. En ung kvinna i franskjol, urringad topp och en lång broderad jacka klev ut på scenen och kastade sig direkt ut i låten. Visserligen hade kvinnan en pipa som hette duga, hon bemästrade toner lika höga som Minnie Riperton och hade både blues och soul i rösten (som hon speciellt visade i Janis Joplins Ball & Chain) men vad fan gjorde hon på scen med Jefferson Starship? Jag vet att jag inte ska döma någon, men inga röster passar så bra ihop som Pauls och Graces och därför gör det så ont att höra och se någon annan kråma runt på scen, klämma sig på brösten och totalt slakta White Rabbit.

Trots det var konserten underbar. Inledningsvis rev de av Volunteers, Somebody To Love, Let’s Get Together och Good Shepherd utan några som helst problem och efter det följde bland annat Deads Friend of the Devil, Joplins Ball & Chain och en hemsk version av den hemska versionen av Jefferson Starships hemska låt Jane, innan det hela rundades av med mördarversionen av White Rabbit. Kändes lite tomt när de lämnade scen, men lika snabbt som de lämnat kom de tillbaka för att köra extranummer (skönt att slippa höra folk skrika ”en gång till, en gång till” på svenska, trots att artisterna inte fattar någonting). Var livrädd för att de skulle riva av någon trist/dålig/okänd låt men alla mina drömmar besannades när tonerna till The Fat Angel nådde mina öron. Aldrig hade jag trott att jag skulle få höra Paul Kantner sjunga ”fly Jefferson Airplane, gets you there on time” (visserligen utbytt till Jefferson Starship) och jag var så lycklig som jag trodde att jag kunde bli innan nästa låt drog igång. Crown of Creation var det perfekta slutet på kvällen, en ultimat Paul-låt som bara han kan göra så bra (även om jag saknade den kvinnliga stämman) och när aah-aah-aah-aaaah hade rundat av låten kunde jag resa mig upp och vara helt nöjd.


Roligast under kvällen var en kvinna, några bord bort. Med sitt blonda, välfrisserade hår och strikta klädsel såg hon såg ut som en helt vanlig stay-at-home-mom, skulle säkert kunna kommit från New Jersey om hon inte skrikit ut att hon var från Brooklyn som helt uppenbart var ett stenhårt Dead Head. Haha, hon ålade sig runt och sjöng med i varenda Grateful Dead låt. Kunde man verkligen inte tro. Framför mig satt ytterligare en udda man, lite lik Sean Penns tolkning av Harvey Milk som titt som tätt ställde sig upp och sträckte ut armarna i förtjusning (och självklart på köpet skymde hela min sikt!).



Det sög inte, långt ifrån. Det var underbart att se ett par av mina hjältar i livet och jag hade en fantastiskt trevlig kväll. När jag gick därifrån var jag glad att jag gått själv, för om jag hade gått med någon annan hade jag antagligen inte träffat så många intressanta, trevliga människor och inte känt mig så fri. När jag gick fick jag med mig set listen som min rödhårige bordsgranne hade knåpat ihop under konserten, den ska jag spara för evigt.

Kände mig dock lite sorgsen när jag lämnade 42nd Street. Som vanligt för att jag är född i fel årtionde och gått miste om så mycket, men också för att jag vet att det här är så bra som det antagligen kommer att bli. Visserligen spelar Hot Tuna på Beacon Theatre den 5 december (vilket skulle ge mig tillfälle att se Jorma och Jack) men den kvällen är Jenny här och jag vill inte släpa med henne till något sådant… trist. Marty dök inte upp, hörde rykten om att relationen mellan honom och bandet inte är den bästa. Och Grace kommer jag nog aldrig att få se. Inte nog med att hon gick i pension innan jag föddes men hon reser sällan, tydligen lider hon av svullna fötter (stödstrumpor, någon?) och bemödar sig väl knappast att svänga förbi New York. Och sannolikheten att jag ska leta upp hennes hus och smyga runt där i buskarna är rätt liten… För det finns inga som jag älskar så mycket som Jefferson Airplane.  Bästa bandet någonsin, trots att ingen i min ålder ens har hört talas om dem.

Alternate reality Altamont, skulle inte kunna vara annat än Paul Kantner!