all that lives is born to die
Fick en välförtjänt sovmorgon imorse. Sov till kvart över nio och känner mig förvånansvärt utvilad. Börjar inte förrän om en timme, vilket ger mig chansen att reflektera lite över de senaste dagarnas omvälvande nyheter. Therese åker hem. Det är inte min uppgift att gå in på orsaker, läs i så fall hennes blogg (http://signetherese.blogg.se). Däremot fick hennes beslut mig att fundera lite över hur ens situation verkligen ser ut här.
Visst var man fullt införstådd att man skulle få vänner här. Och att vännerna med största sannolikhet skulle försvinna någongång, troligt innan man själv försvann. Själva meningen är ju att au pairer ska komma och gå, avlösa varandra. En kommer till USA, en åker tillbaka till sitt hemland. Ingenting för evigt, allt föränderligt och förgängligt. All that lives is born to die, typ... Trots det var man inte införstådd att det skulle ske så tidigt.
För det andra var jag helt säker på att om det var någon som åkte hem i förtid, skulle det vara jag. Visste att det fanns en stor chans att jag skulle palla två veckor men sen bryta ihop och bara be om att få åka hem till Sverige igen. Har förvånat mig själv på många sätt genom att acceptera situationen som det är. Jag har skitkul här (för det mesta) och jag har en helt underbar familj (för det mesta). Det här är det första jobbet jag någonsin har haft där jag inte kollat på klockan var femte minut och bara räknat ner sekunderna tills jag fått resa mig upp och gå hem, det ni!
Självklart finns det jobbiga stunder. Barn som skriker, hemlängtan som kickar in, dåliga nyheter. Visst händer det att man sneglar på klockan då och då och bara längtar till sin rast då man kan slänga sig iväg till gymmet, eller bara väntar till att klockan blir sju så att man kan dra ner till Starbucks, eller på att klockan ska bli tio så man kan krypa ner i sängen, sova och glömma hela dagen. Men oftast uppskattar man tiden man jobbar. Tiden man har med barnen, med familjen. Och det gör allt så himla mycket lättare.
Förstår dock varför folk väljer att lämna. För om det inte klickar med familjen är det betydligt svårare att laga än vad man först hade trott. Innan hade man läst om rematch och eventuellt processen att lämna programmet och tänkt att:
a) det där kommer inte att hända mig eller någon jag lär känna
b) konflikterna kommer säkert att vara lätta att lösa, bara snacka lite med LCCn så löser sig allt
c) det kommer aldrig att gå så långt så att man byter familj eller åker hem
d) det är bara au pairer som hamnar i familjer som är knarkare, brottslingar, fanatsiskt religiösa eller tvingar en att leva i ett skjul på gården/i en vrå under trappen som väljer att byta
Men sanningen ser antagligen ganska annorlunda ut. Visst kan man jobba på de flesta problemen men det förutsätter att båda parterna är medvetna om problemet och villiga att jobba på det. Och det händer väldigt sällan. Chansen att en värdmamma öppet erkänner att hon har ett förjävligt jobbigt barn eller en otrolig städmani och säger att hon tänker göra allt för att förbättra situationen är liten. På samma sätt som man själv inte gärna erkänner att man egentligen är jätteslarvig eller inte riktigt kan hantera barnen.
Istället nickar man, ler och säger att man visst förstår att man måste vika handdukarna på ett speciellt sätt och att det är helt normalt att piska alla mattor i huset varje dag. Man undviker konflikterna så gott det går och låter dem ligga och gro. Man vill ju vara en bra au pair, man vill ju visa sig från sin rätta sida. Jag är fortfarande lite skakad efter de få dagarna då jag låg i en liten konflikt med min värdfamilj. Och ni har rätt i att det inte var en "skrika-fula-ord-till-varandra-och-kasta-stolar-omkring-sig-konflikt", utan den tysta "le-och-nicka-och-säg-att-allt-är-okej-även-om-det-inte-är-det-konflikten" som är så himla mycket farligare. På något sätt lyckades vi nog ändå lösa oss ur det. Inte med ett riktigt prat som vi borde ha haft, men genom att båda parterna (jag och min värdmamma) försökte visa oss från våran bästa sida, la manken till och verkligen jobbade på att förbättra oss. Och nu känns allt skönt och precis som vanligt igen.
Vi klarade oss ur den situationen men vem vet vad som händer nästa gång...
Kanske är konflikthantering det viktigaste man får lära sig under sitt au pair-år. För konflikter uppkommer hela tiden. Mellan mig och värdföräldrarna, mellan mig och barnen, barnen emellan. Hela tiden! Och det gäller att komma upp med strategier för att lösa dem. Är så himla glad att jag är beteendevetare nu!
När Amanda ringde och berättade om Therese igår kväll stod jag i dörren, påväg ut. Med W på höften, väskan över axeln, mobilen i handen, bilnycklarna dinglande på fingret och precis påväg ut för att hämta de stora killarna på brottningsträningen fick jag en smärre chock när jag hörde att hon bestämt sig för att åka. Ville egentligen bara springa ner på mitt rum, ta ett par djupa andetag och fundera på allt men ändå glömma allt. Men jag kunde ju inte släppa allt jag hade (stackars W i så fall) så jag tog mig i kragen, spände fast honom i bilbarnsstolen, satte mig i förarsätet och körde lugnt ner till skolan för att hämta upp ungarna. Medan vi väntade på att träningen skulle ta slut bar jag runt på W i korridorerna och kände bara att jag var tvungen att snacka lite med honom. Jag berättare att min kompis här skulle åka tillbaka till Sverige och jag sa:
"...so, you better be nice to me now. Right?"
Han avfyrade sitt leende, så gulligt att man smälter och i samma sekund kände jag mitt lättad. Visserligen kan han vara otroligt jobbig, sätta sig på tvären, skrika att han hatar mig och att han aldrig vill se mig mer. Men det är inte ens 10 % av tiden vi spenderar ihop. Resten är han supergullig och ett alldeles underbart värdbarn. Och det värmer verkligen mitt hjärta. I och Ev kom utspringande från träningen, alldeles rödmosiga och glada och pratade i mun på varandra när de berättade vad de hade fått göra och vad de hade övat på. Jag satte dem i bilen och körde hem. Väl hemma nattade jag W, läste en Dr. Seuss (btw, kan inte sluta rimma när jag läst för många Dr. Seuss. Farligt!) och stoppade om honom. Ett par minuter senare sov han utan problem. Skickade I och Ev till duschen och när de var färdiga kom Ev självmant och frågade mig om jag ville plugga ett par minuter med honom och förhöra honom på läxan. Sedan satt vi i hans säng och jag förhörde honom på The Declaration of Independence, Thomas Paine, The Second Continental Congress, Common Sense och massor av saker som man säkert egentligen borde snappat upp under historialektionerna... men som man inte gjorde. När vi var klara plockade Ev upp gitarren, trots att det var läggdags, I kom in i rummet och Ev visade hur mycket han hade övat på Wonderwall och Don't Look Back in Anger som jag hade lärt honom spela i förrgår.
Sedan somnade båda barnen som stockar och jag gick ner till vardagsrumme och väntade på att L skulle komma hem. När hon väl kom hem satt vi och pratade en lång stund innan vi slog oss ner i soffan och kollade på Mad Men. Jag var dock tvungen att bryta innan avsnittet var slut eftersom jag höll på att somna i soffan. Så jag smet ner till mitt rum och somnade gott och sov hela natten utan att oroa mig för något.
Summit kommer dock inte att vara sig likt utan Therese. :(
Visst var man fullt införstådd att man skulle få vänner här. Och att vännerna med största sannolikhet skulle försvinna någongång, troligt innan man själv försvann. Själva meningen är ju att au pairer ska komma och gå, avlösa varandra. En kommer till USA, en åker tillbaka till sitt hemland. Ingenting för evigt, allt föränderligt och förgängligt. All that lives is born to die, typ... Trots det var man inte införstådd att det skulle ske så tidigt.
För det andra var jag helt säker på att om det var någon som åkte hem i förtid, skulle det vara jag. Visste att det fanns en stor chans att jag skulle palla två veckor men sen bryta ihop och bara be om att få åka hem till Sverige igen. Har förvånat mig själv på många sätt genom att acceptera situationen som det är. Jag har skitkul här (för det mesta) och jag har en helt underbar familj (för det mesta). Det här är det första jobbet jag någonsin har haft där jag inte kollat på klockan var femte minut och bara räknat ner sekunderna tills jag fått resa mig upp och gå hem, det ni!
Självklart finns det jobbiga stunder. Barn som skriker, hemlängtan som kickar in, dåliga nyheter. Visst händer det att man sneglar på klockan då och då och bara längtar till sin rast då man kan slänga sig iväg till gymmet, eller bara väntar till att klockan blir sju så att man kan dra ner till Starbucks, eller på att klockan ska bli tio så man kan krypa ner i sängen, sova och glömma hela dagen. Men oftast uppskattar man tiden man jobbar. Tiden man har med barnen, med familjen. Och det gör allt så himla mycket lättare.
Förstår dock varför folk väljer att lämna. För om det inte klickar med familjen är det betydligt svårare att laga än vad man först hade trott. Innan hade man läst om rematch och eventuellt processen att lämna programmet och tänkt att:
a) det där kommer inte att hända mig eller någon jag lär känna
b) konflikterna kommer säkert att vara lätta att lösa, bara snacka lite med LCCn så löser sig allt
c) det kommer aldrig att gå så långt så att man byter familj eller åker hem
d) det är bara au pairer som hamnar i familjer som är knarkare, brottslingar, fanatsiskt religiösa eller tvingar en att leva i ett skjul på gården/i en vrå under trappen som väljer att byta
Men sanningen ser antagligen ganska annorlunda ut. Visst kan man jobba på de flesta problemen men det förutsätter att båda parterna är medvetna om problemet och villiga att jobba på det. Och det händer väldigt sällan. Chansen att en värdmamma öppet erkänner att hon har ett förjävligt jobbigt barn eller en otrolig städmani och säger att hon tänker göra allt för att förbättra situationen är liten. På samma sätt som man själv inte gärna erkänner att man egentligen är jätteslarvig eller inte riktigt kan hantera barnen.
Istället nickar man, ler och säger att man visst förstår att man måste vika handdukarna på ett speciellt sätt och att det är helt normalt att piska alla mattor i huset varje dag. Man undviker konflikterna så gott det går och låter dem ligga och gro. Man vill ju vara en bra au pair, man vill ju visa sig från sin rätta sida. Jag är fortfarande lite skakad efter de få dagarna då jag låg i en liten konflikt med min värdfamilj. Och ni har rätt i att det inte var en "skrika-fula-ord-till-varandra-och-kasta-stolar-omkring-sig-konflikt", utan den tysta "le-och-nicka-och-säg-att-allt-är-okej-även-om-det-inte-är-det-konflikten" som är så himla mycket farligare. På något sätt lyckades vi nog ändå lösa oss ur det. Inte med ett riktigt prat som vi borde ha haft, men genom att båda parterna (jag och min värdmamma) försökte visa oss från våran bästa sida, la manken till och verkligen jobbade på att förbättra oss. Och nu känns allt skönt och precis som vanligt igen.
Vi klarade oss ur den situationen men vem vet vad som händer nästa gång...
Kanske är konflikthantering det viktigaste man får lära sig under sitt au pair-år. För konflikter uppkommer hela tiden. Mellan mig och värdföräldrarna, mellan mig och barnen, barnen emellan. Hela tiden! Och det gäller att komma upp med strategier för att lösa dem. Är så himla glad att jag är beteendevetare nu!
När Amanda ringde och berättade om Therese igår kväll stod jag i dörren, påväg ut. Med W på höften, väskan över axeln, mobilen i handen, bilnycklarna dinglande på fingret och precis påväg ut för att hämta de stora killarna på brottningsträningen fick jag en smärre chock när jag hörde att hon bestämt sig för att åka. Ville egentligen bara springa ner på mitt rum, ta ett par djupa andetag och fundera på allt men ändå glömma allt. Men jag kunde ju inte släppa allt jag hade (stackars W i så fall) så jag tog mig i kragen, spände fast honom i bilbarnsstolen, satte mig i förarsätet och körde lugnt ner till skolan för att hämta upp ungarna. Medan vi väntade på att träningen skulle ta slut bar jag runt på W i korridorerna och kände bara att jag var tvungen att snacka lite med honom. Jag berättare att min kompis här skulle åka tillbaka till Sverige och jag sa:
"...so, you better be nice to me now. Right?"
Han avfyrade sitt leende, så gulligt att man smälter och i samma sekund kände jag mitt lättad. Visserligen kan han vara otroligt jobbig, sätta sig på tvären, skrika att han hatar mig och att han aldrig vill se mig mer. Men det är inte ens 10 % av tiden vi spenderar ihop. Resten är han supergullig och ett alldeles underbart värdbarn. Och det värmer verkligen mitt hjärta. I och Ev kom utspringande från träningen, alldeles rödmosiga och glada och pratade i mun på varandra när de berättade vad de hade fått göra och vad de hade övat på. Jag satte dem i bilen och körde hem. Väl hemma nattade jag W, läste en Dr. Seuss (btw, kan inte sluta rimma när jag läst för många Dr. Seuss. Farligt!) och stoppade om honom. Ett par minuter senare sov han utan problem. Skickade I och Ev till duschen och när de var färdiga kom Ev självmant och frågade mig om jag ville plugga ett par minuter med honom och förhöra honom på läxan. Sedan satt vi i hans säng och jag förhörde honom på The Declaration of Independence, Thomas Paine, The Second Continental Congress, Common Sense och massor av saker som man säkert egentligen borde snappat upp under historialektionerna... men som man inte gjorde. När vi var klara plockade Ev upp gitarren, trots att det var läggdags, I kom in i rummet och Ev visade hur mycket han hade övat på Wonderwall och Don't Look Back in Anger som jag hade lärt honom spela i förrgår.
Sedan somnade båda barnen som stockar och jag gick ner till vardagsrumme och väntade på att L skulle komma hem. När hon väl kom hem satt vi och pratade en lång stund innan vi slog oss ner i soffan och kollade på Mad Men. Jag var dock tvungen att bryta innan avsnittet var slut eftersom jag höll på att somna i soffan. Så jag smet ner till mitt rum och somnade gott och sov hela natten utan att oroa mig för något.
Summit kommer dock inte att vara sig likt utan Therese. :(
Kommentarer
Postat av: z
Amanda, DU av alla människor kommer definitivt att klara av året - det är omöjligt att inte gilla dig, och ännu mer omöjligt att utveckla nån sorts konflikt med dig. du är ju bäst :D på riktigt, med ditt hjärta och din hjärna kommer du att lösa sådana (eventuella) problem utan svårigheter, tror jag, så oroa dig inte över det!
och du, det där om att inte kolla på klockan - det har varit samma för mig de senaste två veckorna. när klockan, helst plötsligt, var åtta på kvällen och det var dags att gå hem, ville jag inget annat än att den skulle vara 16, eller helst 13, så att jag kunde ha dagen med barnen framför mig, om och om. jag ville inte, ville inte gå hem! haha, och jag fick inte ens betalt :p
Postat av: Amanda
Z, DU har i alla fall hjärtat på rätt ställe. :)
Och om du inte tror att jag kan hamna i konflikt med folk har du bara missat just den sidan av min mångfacetterade personlighet, haha. Men i sånna här situationer försöker jag hålla mig sansad och förnuftig. Jag hoppas att det hjälper. :)
Om jag stannar hela året är en fråga i sig, men jag tänker definitivt stanna tills jag är nöjd. Tills jag känner att jag har fått ut så mycket som jag kan av denna erfarenhet. Det må vara imorgon eller om två år, vi får vänta och se. ;)
Postat av: Therese
Ååååh va du e go Amanda!! Började ju nästan gråta när jag läste detta!!!
Postat av: Amanda
Tänk på att allt händer av en orsak, allt kommer att bli bra. :) Vi får dock ta vara på de veckorna som är kvar!
Och så får vi fortsätta hålla kontakten.. även om det inte kommer att bli lika lätt att träffas över en fika på Starbucks eller på gymmet när du åkt hem. ;) :)
Trackback
