baby driver
Tog upp honom i knät och började berätta om OS, om speed skating och konståkning. Visade hur man gjorde en piruett på golvet och lovade honom att jag skulle se till att han inte skulle ramla på isen. Fick honom till och med att tumma på det och han tyckte att det var jätteroligt. Äntligen fick jag honom på gott humör igen och vi gick ut, satte oss i bilen och började åka mot Route 24. Direkt när vi kom ut på motorvägen kom dock bakslaget. Trafiken kröp fram i myrfart och bilkön sträckte sig längre än vad vi kunde se. Eftersom det finns väldigt få avfarter på 24an fick jag först lite panik, om jag inte körde av direkt skulle jag fastna i bilkön för evigt. Valde dock att stanna kvar eftersom det skulle kännas som ett nederlag att komma hem direkt efter jag fått Wy i bilen och han var på gott humör.
Efter en timme började vi närma oss avfart 1A, vanligtvis tar sträckan drygt tio minuter. När vi såg blåljusen blinka framför oss insåg jag att något var fel. Av alla jävla ställen i hela världen skulle bilolyckan som stannat upp hela trafiken ha skett på just den avfarten där vi skulle av! Allt var avspärrat och för att förvärra situationen ännu mer delade sig motorvägen i tre delar precis efter vilket gjorde att vi bara flöt med ut på en motorväg jag aldrig tidigare varit på. Fick självklart ännu mer panik, försökte svänga av men kom ut på ytterligare en motorväg. Försökte svänga av igen men kom ut till en återvändsgränd, fortsatte ut på vägen (som jag tror gick mot Dover!) och försökte leta efter en U-turnskylt och hittade tillslut en, vände om och började leta efter min väg tillbaka. Missade ytterligare en avfart som jag trodde var rätt och hamnade fel igen, fick vända om och hittade äntligen vägen söderut mot Morristown. Lättad kom vi upp och när vi såg skyltarna mot Route 24 och Springfield ljublade både jag och Wy!
Väl hemma stannade vi förbi Dunkin' Donuts och köpte bagles till lunch, fick en för mycket i påsen som jag inte betalade för. Vilken lycka! Ringde min värdmamma och berättade att vi inte kommit fram till skridskoarenan. Hon förstod och föreslog att vi kunde gå till The Connection på drop in and play. Så direkt efter lunchen drog vi oss dit vilket var ett genidrag. Jag har sällan sett Wy springa runt och vara så lycklig. Han sprang runt och lekte med en liten rysk pojke i nästan en timme och var helt rosig om kinderna när han kom tillbaka. Till och med när han fick ett rivsår på tummen var han glad!
Erbjöd mig att jobba lite ikväll även om jag inte är schemalagd. Skulle ju på teatern men eftersom den är inställd har jag ledigt ikväll och inga planer, vilket betyder att jag frivilligt jobbar lite extra. Jag är en så bra au pair ibland!
Laddar dock för helgen. Imorgon blir det middag med Leni, Miriella och säkert ett par andra. På lördag ska jag träffa Kajsa och på söndag ska jag möta upp Maria inne i New York. Ser fram emot allt.
who am I
1. You always introduce yourself with: 'Hi! My name is [your name], I'm from (country) and I have (amount of children you are taking care of) children.'
Kommentar: Ganska uppenbart att det stämmer. Det är egentligen det enda folk vill veta om varandra här, i alla fall till en början. Och frågorna som inleder alla samtal med nya människor är "Where are you from?" och "Where do you live here?"... varför det nu egentligen skulle vara så intressant.
2. Everybody is greeting you with a 'Hi. How are you?' and you can't respond fast enough, so you say it first!
Kommentar: Du måste seriöst vara masterskillad för att få till ett lagom nonchalant men ändå trevligt svar när någon frågar "Hi! How are you?". Efter tre och en halv månad stakar man sig fortfarande när någon slänger den frågan i ansiktet på en. Oftast blir man bara tyst och nickar, ibland kommer det bara ut ett litet "...fine" och ibland stannar man halvägs in i "Good, thanks. And how..." när man märker att den andra personen redan har gått vidare i samtalet. Attans att det ska vara så svårt!
3.The worst thing is: the daddy is working from home!
Kommentar: Oh, när Ed jobbar hemifrån ockupperar han ofta hela vardagsrummet och då är det ingen chans att någon av pojkarna ens får komma i närheten av undervåningen. Jobbigt läge.
4. You spent all your money at the MALL and you still have nothing to wear.
Kommentar: Extra sant om du bor i New Jersey!
5. You hate Dora the Explorer, The Wiggles and Thomas the Train.
Kommentar: Eftersom jag bara har pojkar har Dora inte varit det största problemet. The Wiggles går däremot varma på iTunes och senaste veckan har vi suttit och byggt med Thomas-tågbanan. Kan inte säga att känslan är hat än, men nära inpå.
6. You say silly instead of stupid
Kommentar: Stupid är "the s-word", ett mycket förbjudet ord i alla sammanhang (förstår inte varför!). Därför är silly ett alldeles underbart alternativ och jag vet inte hur många gånger jag och Wy har suttit och munhuggits
Wy: "You are silly"
Jag: "No, you are silly!"
Wy: "YOU are silly!"
Och så vidare i all evighet.
7. You go to PLAYDATES
Kommentar: Visst, amerikanska barn går på playdaytes. Efter lite efterforskning har jag kommit fram till att man slutar gå på playdates någongång i 8-9-årsåldern. Antagligen samma tid där man slutar säga att "vi ska leka" hemma och istället börjar "hänga". Har dock inte varit med mina ungar på så vidare värst många playdayes än, L tar oftast med Wy så fort han ska hem och leka med någon. Antagligen för att hon vill umgås med de andra mammorna.
8. You've seen more movies in one month than in your whole life at home
Kommentar: Bara det faktum att jag hemma inte gillade att se på film och här inte kan vänta tills nästa gång jag går på bio säger väl det mesta? Och lite billigare är det ju här, så man får passa på!
9. You drive over 30 minutes to a friend and you think it's not far
Kommentar: Avstånd här är definitivt inte samma som avstånd hemma. Om du bor i samma stat som någon känns det redan som om ni är grannar.
10. You only have other Au Pairs as your friends
Kommentar: Inte riktigt, men nästan.
11. You can make bacon
Kommentar: Bacon kunde jag laga hemma men här har jag lärt mig att laga dem i micron. Blev helt chockad först att det faktiskt funkade men det är betydligt lättare än att dra fram stekpannan. Dock kommer jag återgå till gamla hederliga sättet att steka bacon så fort jag kommer hem till Sverige igen.
12. You say 'like' and 'totally' every three words
Kommentar: Finns folk som är värre än jag, men visst är det lätt att fastna i "like"-fällan.
13. Someone has asked you stupid questions like: 'Do you have cars in your country?', 'You don't have Valentine's Day?', 'Where is your country?'
Kommentar: All the time...
14. You don't think it's wrong to have cake AND ice cream
Kommentar: Varför skulle det vara det? Tiden här är alldeles för kort och det finns alldeles för mycket att äta!
15. You park as close to the store as possible so you don't have to walk even one yard too far
Kommentar: Japp, även om det betyder att jag måste cirkla runt parkeringsplatsen för att hitta närmsta platsen trots att det finns flera lediga platser lite längre bort. Jag är inte värst av alla, men visst händer det rätt ofta.
16. You cherish moments of silence more than ever before
Kommentar: Tystnad är det mest underbara ljudet. Speciellt den tystnaden som sänker sig när golvplankorna slutat knarra på övervåningen och du vet att ungarna äntligen är i säng. Den tystnaden sträcker sig ofta från någon gång på kvällen fram till 7.05 på morgonen när de knarrande golvplankorna hörs ända ner till ditt rum i källaren och du absolut inte kan somna om trots att du inte börjar förrän 11!
17. You notice yourself saying 'GOOD JOB' a hundred times a day
Kommentar: Så sant. Det är "good job" om ungarna ätit upp sina morötter, "good job" om de har byggt ett legorymdskepp och "good job" om de är färdiga med sina läxor. Men de behöver ju uppskattning!
18. You need to be creative to find new punishments because a time-out doesn't work anymore
Kommentar: Den dagen time-out slutar fungera på Wy kommer jag bli galen. De äldre ungarna har jag dock redan gett upp hoppet på. Det enda sättet att stoppa när de börjar bråka är att ge sig in i fighten själv och dra isär dem, släpa dem upp på sina rum och slänga in dem där. Tur att man är stark.
19. You're sure you don't want own kids within the next 100 years
Kommentar: Inte tre pojkar i alla fall
20. You know now exactly how difficult it was for your parents to have little kids and you feel like saying thanks for all you've done to your Mom and dad every daym
Kommentar: Tack, mamma och pappa!
21: You're ready to drink anytime of the day
Kommentar: Tur att jag inte är 21
22. You start to love Disney movies again and can copy every passage of them
Kommentar: Igår bad Wy mig sjunga sångerna från Aladdin - på svenska! Då väcktes ganska många minnen.
23. You've learned what it means to be patient
Kommentar: Kanske den viktigaste lärdomen av alla.
24. You know what a LCC is
Kommentar: Nancy!
25. You know that you should NEVER SHAKE A BABY!!!
Kommentar: What about never shake a annoying nine-year-old?
26. You take a nap, after you dropped of the kids at school (after being up for just 2 hours)
Kommentar: Inte jag, av två anledningar: Jag sover ALDRIG på dagen och att mitt schema är så flexibelt att jag sällan jobbar sånna tider. Tur är väl det för annars skulle jag antagligen inte överleva.
27. You are DRIVING to the bus stop to pick up your kids, which is only 200 meters from your house.
Kommentar: Men jag kör barnen till och från skolan trots att det knappt är tio minuters promenad. Nu skyller jag på vädret men till våren finns det inga ursäkter och då ska både jag och barnen gå. Att köra dem till skolan är det värsta som finns. Hundratals bilar som bara spyr ut avgaser i en car line. Kan folk inte ens stänga av motorn när de väntar på sina ungar?
28. The kids call you Mom cause you spend too much time with them
Kommentar: Har hänt, men händer nog oftare i Sverige eftersom Amanda och mamma låter rätt lika.
29. You think $200 every weekend just for shopping and coffee are much in your country but not that much here
Kommentar: Någon har seriöst kastat en förbannelse över mitt konto. Hur kommer det sig att jag aldrig har mer än 250 dollar på det trots att jag har varit här i hur många veckor som helst?
30. The cup of coffee doesn't make you awake anymore, it just makes you alive.
Kommentar: L kommer se till att jag aldrig blir beroende av kaffe som hon själv är. Så igår när hon köpte med sig vanilla rooibos-te från Starbucks till mig fick hon lukta på det och blev helt till sig. Förhoppningsvis kanske jag kan få ut henne ur sitt kaffeberoende!
+You miss the good old days when you were able to go to the bakery and get bread with real butter
Kommentar: Det är en vanesak. Saknar Bregott varje dag, men Plugra (som tydligen ska vara europiskt smör men inte alls smakar som hemma) eller Land O'Lakes funkar bra nuförtiden.
Sammanfattning: Att vara au pair är en sådan kliché. Vet inte om man ska skratta eller gråta när man läser en sån här lista. På ett sätt är det ju skönt att fler går igenom samma sak, men herregud att vi ska vara så förutsägbara.
Nej, nu ska jag hoppa upp ur sängen. Ta en dusch innan jag hoppar in i bilen för att hämta upp Wy. Sen blir det direkt hem och göra lunch, antagligen peanutbutter and jelly som vanligt. Enligt mitt schema jobbar jag en timme idag, underbart!
good morning San Francisco ladies
Sista gången vi såg varandra var på bussen från au pair-skolan, den dagen vi för första gången skulle möta våra värdfamiljer. Hon, och ett par andra tjejer, skulle hoppa av vid Newarks flygplats för att boarda flygplan som skulle ta dem till andra delar av landet, medan jag och resterande au pairer på bussen skulle vidare ytterligare 15 minuter med buss till Clark och bli upphämtade av våra värdfamiljer i New Jersey. Och Amandas värdfamilj bodde på den bästa platsen av alla - San Francisco. Kan ni tänka mig hur avundsjuk jag var när vi satt där och pratade på bussen, de sista skälvande minuterna innan hon skulle ta sitt flyg och jag skulle träffa min värdfamilj.
Trots min otroliga San Francisco-abstinens (kan man få abstinens av en plats man aldrig varit på?) har de senaste tre och en halv månaderna i New York gått alldeles utmärkt. Jag älskar den här staden och ångrar inte en sekund att jag år uppleva den så nära... men samtidigt längtar jag något så fruktansvärt efte västkusten. Och Amanda kände precis tvärtom. Trots att hon verkligen älskade San Francisco längtade hon i sin tur efter New York och ville så gärna komma hit. Ironi?
När vi, till råga på allt, kommit på att vi båda hade en liten fundering på att förlänga vår tid här (absolut inte med ett år, men kanske med sex månader eller någonting sånt) och byta kust kändes allt helt plötsligt lite komiskt. Tänk att det alltid ska vara så att man ska längta efter någonting annat trots att man älskar det man redan har.
Så vem vet, om ett år är det kanske den här Amandan som bor i San Francisco och den andra Amandan som bor i New York. Only time will tell.
Sist men inte minst måste jag bara tala om att min teaterkurs på UCC är INSTÄLLD! Ah, panik! Vad ska jag göra nu?
green rocky road
En alldeles vanlig söndag i New York spenderades såhär: 
Kom in till stan vid 11 och tog direkt tunnelbanan ner till Canal Street för att besöka en art supplies store. Sofias konstkurser på UCC började förra veckan och nu behövde hon allt material. Butiken låg utspridd i hela huset, fem våningar varav vi var tvugna att knata upp till översta våningen för att hitta rätt linjal för att sedan gå ner till tredje för att köpa papper och tillslut köpa en portfolio och betlala på bottenvåningen. Hatar Canal Street men älskar att huset ser ut som en polkagris. 
Som vanligt hade vi otur med vädret och det duggregnade hela dagen. 
Skyndade oss bort till Spring Street för en snabb lunch, bestående av rice pudding. 
Rice to Riches serverar alldeles underbar rispudding, eller rättare sagt smaksatt risgrynsgröt med toppings. Bestämde oss för att dela på en kombination av cheesecake och rocky road. Mycket bra val. 
Sofia hade blivit tipsad om stället så nu tipsar jag pappa (bäst att du lägger in det i din googlekarta, vi ska dit när ni kommer hit!).
Inte alls dåligt samvete över all rispudding vi stoppat i oss. Behöver jag nämna att vi rullade ut därifrån? 
Fortsatte norrut på Mott Street då vi stötte på det här - Fjällrävenbutiken! Lägg märket till min jacka till höger.
Åkte upp till Times Square och åt en second lunch på McDonald's innan vi begav oss mot 46nd Street och Richard Rodgers Theathre. Musikalen In The Heights stod på schemat. Vår LCC hade ordnat detta som vårat au pair-möte för januari och jag och Sofia hade självklart nappat. Man säger inte nej till att gå på musikal.
Två och en halv timme senare klev vi ut från teatern nöjda och glada. In the Heights var jättebra, härlig musik och bra skådespelare och dansare. Och nu kan man checka av Broadwayshow från listan av saker man vill göra i New York.
Tog tåget fem och skulle möta upp Lea på stationen. När vi klev av tåget såg vi dock att Leni och Mirielle och klivit av tåget, Leni skulle dock hem direkt men Mirielle följde med oss och åt på thairestaurangen i Summit. Kvällen avslutades på Starbucks och sedan var alla så trötta att vi begav oss hem. Ytterligare en helg är över och för att orka med nästa jobbvecka ska jag nog ta och krypa isäng nu.
everybody knows that the bird is the word
Mitt värdbarn rockade sönder The Ramones under konserten på Just Jake's i Montclair idag. Ibland blir man bra stolt över de små liven.
"Amanda, can you make sure that a lot of people in Sweden are seeing this video on YouTube so I get a lot of views and become famous all over the world?"
Försöka kan man ju alltid.
hotel california
Slutade klockan sju, precis i tid till att hinne med snabba tåget in till Penn Station. Väl framme började jag traska upp mot Times Square för att träffa Elin vid 44th. Vi båda var hungriga och begav oss ut mot 9th för att hitta en restaurang och hittade ganska snabbt en som såg mysig ut. Åt corn chips med salsa och varsin riktigt god hamburgare innan vi kände oss mätta och belåtna och begav oss ut i New York-natten. Eftersom jag fortfarande inte är 21 kändes bio som det självklara valet. Först vandrade vi ner till 34th med hittade ingen film som passade oss utan gick istället tillbaka upp till Times Square. Såg att It's Complicated skulle gå vid elva så vi köpte varsin biljett, begav oss till Duane Reade och köpte godis (sjukt mycket billigare än på biografen) och gick och satte oss i en nästan öde salong.
Filmen var verkligen bra, precis så som man hade tänkt att den skulle vara. Mamma skulle ha älskat den! Precis en såndär lagom film man vill se en fredagkväll klockan elva när man känner sig lite halvtrött men ändå sugen på en mysig film. Jag blev inte besviken.
Satt dock och stirrade på min klocka halva filmen eftersom mitt sista tåg gick vid 1.41, hann dock precis ner till Penn, hoppade på tåget och tänkte slå mig till ro med min bok och min iPod när konduktören började ropa ut ur högtalarna. Trots allt brus började jag ändå förstå att det här tåget skulle gå till Trenton och att jag, eftersom jag ville mot Dover, måste byta vid Secaucus för att komma rätt. Blev lite krångligt med tåget men tillslut hamnade vi alla rätt och, mycket försenat, kom vi fram till Summit strax innan tre på natten. Kröp isäng direkt utan att uppdatera bloggen.
Roligaste händelsen var dock på tåget in. Precis när vi stannat på Penn kommer en ung kvinna fram till mig och frågar: "Is that book about The Eagles?"
Tydligen har hon suttit och tjuvkikat på min bok, Hotel California, som egentligen inte handlar så mycket om The Eagles utan snarare om hela LA-scenen under sent 60-tal och tidigt 70-tal. "Is it about the whole Jackson Browne-The Eagles connection?" Tja, vad ska man säga. Visst handlar den både om Jackson Browne och The Eagles, men liksom inte bara det. "I'm a huge fan of The Eagles, I really got to get that book. Thanks", säger hon och går av tåget.
Alltid trevligt att kunna inspirera.
your head is humming and it won't go, in case you don't know
Som en gåva från himlen råkade dock radion börja spela Stairway to Heaven (och inte vilken jävla studioversion som helst utan liveversionen från The Song Remains The Same). Amen! Det räddade min kväll!
Kom hem till att finna W och I sitta uppkrupna i soffan och läsa Where's Waldo, precis som jag bett dem att göra. Visade min tacksamhet över mina små barn som faktiskt kan lyssna och vara alldeles underbara innan jag bar upp och nattade W lite snabbt. Ev kom ner och insåg att det var onsdag vilket betyder American Idol och eftersom jag var helt slut orkade jag inte säga emot utan slog med ner med de stora ungarna framför TVn och kollade hela avsnittet. Lovade att killarna skulle få stanna uppe till nio på ett villkor, att de skulle gå och lägga sig direkt när det var klart. Sagt och gjort smög de sig i säng precis vid nio, Ev såg trött ut men I (som varit hemma hela dagen och varit sjuk men mådde mycket bättre på kvällen) kände sig inte alls trött. Kände dock att jag gjort allt jag kunnat för barnen ikväll och talade om för honom att han visst kunde läsa lite om han inte kände sig trött. Sedan sa jag godnatt och drog ut. Kände mig dock helt okej eftersom jag vet att det är sånna här tillfällen man är här för. Självklart rycker superaupairen Amanda ut när det krisar!
Två timmar försenad och med en molande huvudvärk träffade jag Sofia utanför Starbucks. Bestämde oss för att gå in. Träffade först Justine och en annan au pair men när vi skulle gå och köpa vårt te vände sig ett par tjejer om och sa: "Är ni också svenskar?" Tydligen var det någon form av svenskinvasion på Starbucks just ikväll vilket var väldigt överraskande men trevligt. Får se vilka man träffar igen.
Drog dock vidare efter en timme till The Office som ligger tio meter bort. Där inne satt ett helt gäng au pairer och jag och Sofia slog oss ner hos dem. Det första som händer när vi kommer är att servitrisen kommer och ger hela bordet en utskällning för att vi inte beställt någonting. Jag och Sofia såg självklart helt frågande ut eftersom vi inte ens hunnit sätta oss ner men resten av au pairerna, framförallt rätt hetlevrade sydamerikanskor, fick spel och började skälla ut servitrisen istället och påstod att ingen hade kommit för att ta upp beställningar. Vad som egentligen hade hänt hade ju vi ingen aning om eftersom vi kom sent men när en servitör tillslut kom beställde vi en nachotallrik och ett glas cola. Dock blev glädjen kortvarig då samma servitör kom för att kolla legitimation på alla runt bordet. Tydligen är The Office mer som en bar och efter klocka nio får inga underåriga vara där, inte ens om det är onsdagkväll och man har beställt en cola. Jag, Justine och ett par andra tjejer som inte var gamla nog fick snällt lyda och smyga oss därifrån samtidigt som de andra lovade att aldrig komma tillbaka till just det stället igen.
Synd att kvällen var tvungen att sluta så hastigt men jag är ändå slut efter en lång dag. Hemlängtan är som bortblåst, kanske på grund av att jag har haft en sådan svensk dag. Till lunch lagade jag svenska pankakor som uppskattades inte bara av W utan även av I (som alltid är sjukt skeptisk till allt svensk). Jag lärde W (som i sin tur lärde min värdmamma) att räkna till tio på svenska och till råga på allt testade jag att köra prästens lilla kråka på W som tjöt av skratt varje gång. Så trots den tunga kvällen har min dag varit bara bra, men nu stupar jag snart i säng. Jobbar till halv tolv imorgon kväll så jag behöver all energi jag kan få.
home and away
Till min stora förvåning har den knappt drabbat mig alls under de senaste tre månaderna men idag känns det tungt. Saknar mamma.
rainy day women
Ytterligare en underbar helg lider mot sitt slut. Har haft ett välbehövligt uppehåll från min värdfamilj eftersom de har varit bortresta över helgen så nu sitter jag här i soffan, datorn i knät, fötterna uppslängda på soffbordet och kollandes på Golden Globe-galan. Helt lugnt och skönt.
Igår på dagen kom Kajsa och hämtade upp mig och vi åkte hem till henne. Väl där träffade jag Johanna från Madison och vi bestämde oss för att stanna inne och passa på att spela Wii. Alla tre hade väl i stort sätt samma problem, visserligen står ett Wii hemma hos oss alla men det är inte ofta man får chansen att spela pågrund av ungarna. De få tillfällena de får spela lånar de knappast ut det till oss och då de inte får spela skulle det kännas lite konstigt att själv sitta där och spela. Så när ungarna var borta passade vi på. Massor av Guitar Hero och lite Super Mario senare hade över fem timmar flugit förbi och det var dags att ta sig tillbaka hem och träffa upp Sofia.
Åkte direkt till ShopRite, köpte upp oss på kyckling, potatis, bearnaissås och Ben&Jerry's och laddade upp för en helkväll. Lagade maten, åt och njöt av lite riktig mat innan vi slängde oss i soffan för att beta av en av de saker vi planerat att göra länge - kolla på Woodstock-filmen. DVDn var dock självklart fel region eftersom den är köpt i Sverige så istället för att sitta och njuta av filmen på storbildsskärm fick vi sätta upp datorn på soffbordet. Eftersom vi båda hade fått rätt lite sömn kvällen innan var vi rätt osäkra på att vi skulle palla de fyra timmarna och självklart höll vi snart på att dö av trötthet. Klarade dryga två timmar (var tvungen att bryta direkt efter Won't You Try/Saturday Afternoon) och stupade sedan i säng. Får ta nästa halva en annan gång!
Vaknade rätt tidigt och bestämde oss för att skynda oss och ta 9:49-tåget in. Hann inte äta någon frukost utan satt hela tågresan in och drömde om 99 cents-bageln vi skulle köpa oss på Dunkin' Donuts så fort vi kom fram. Så vad hände? Självklart kunde vi inte hitta någon Dunkin' Donuts utan gick runt och irrade i över en halvtimme. 20 Starbucks men ingen Dunkin' Donuts, skandal! Slutade dock med att vi köpte bagles på ett annat ställe och råkade hitta en Dunkin' på Rockafeller Centers subway station direkt efter... vilken tur vi hade!
Tänkte svänga förbi MoMA och se om vi kunde gå på Tim Burton-utställningen, men det var alldeles för mycket folk så vi bestämde oss för att åka ner till Lower East Side bara för att utforska ett nytt område. Dock, så fort vi klev upp från East Broadways station öppnade sig skyarna och det började spöregna. Insåg direkt att det inte skulle bli något mysigt strosande i kineskvarteren utan tog sikte på bio istället. Ringde Elin och vi bestämde oss för att mötas upp på bion vid Union Square. Jag och Sofia skyndade oss uppåt men det tog sin lilla tid och vi var genomblöta innan vi kom fram. Bestämde oss för att se Avatar men eftersom den inte gick på några bra tider begav vi oss upp till Times Square istället. Gick dock inte att nå Elin och det var inte förrän vi var framme på AMC på 42nd och då var hon redan vid Union Square och fick vända om. Köpte biljetter och precis när vi hade fått biljetterna kom hon genom dörren och vi bestämde oss för att gå och äta lunch. Spenderade en dryg timme på ett pizzaställe ett halvt kvarter bort och väntade på att filmen skulle börja. Gick dock dit tidigt eftersom vi absolut inte ville hamna på första raden igen!
Filmen var faktiskt förvånansvärt bra. Hade inte förväntat mig mycket eftersom jag brukar vara lite skeptiskt till storfilmer. Men eftersom alla som sett den sagt att den varit så bra var jag lite nyfiken och såhär i efterhand är jag jätteglad att jag såg den på bio. Efter tre timmar i biosalongen var vi dock rätt möra och jag och Sofia begav oss direkt till tåget och satt och beklagade oss i en timme innan vi nådde Summit och kunde börja gå hem. Sofia följde med och hämtade upp sina saker och begav sig sedan hem till sig i regnet, jag värmde upp resterna från gårdagen och slog mig ner i soffan och nu har jag inte rört mig på snart två timmar. Känner dock att jag måste krypa i säng snart. Fortfarande lite sömnbrist över helgen trots att den har varit rätt lugn.
Imorgon är det Martin Luther King Day. Spännande att se hur det firas!
Btw glömde jag kameran hemma imorse så därför har jag inga bilder från idag.
electric music for the mind and body
Ingen möjlighet att smita in utan var lydigt tvungen att visa upp legg och få två stora svarta kryss på vardera hand. Fick väskan genomsökt och vakten tog fundersamt upp min lilla förpackning av yogos-snacks, vände och vred och såg förvånad ut. Tänkte förklara att jag faktiskt har ungar att ta hand om och att dessa ungar kan få blodsockerfall och just behöva yogos. Sa dock ingenting utan blev hänvisad in i lokalen. Trots att klockan bara var strax efter nio stod ett band på scenen och ett helt gäng människor redan samlade och jag och Sofia gick runt och checkade lokalen, hängde av oss våra jackor och letade rätt på en bra plats.
Självklart kan jag aldrig ta ordentliga foton inomhus men jag bjuder på ett par.
Telepathe och Tanlines (säger mig absolut ingenting) öppnade kvällen med elektronisk plink-plonk-musik som inte helt faller mig i smaken men som jag ändå faktiskt var hyffast bra. Men ändå kändes det som om de första banden vara bara var en upptakt till det som skulle komma.
Sen stod han där, Julian Casablancas, och trots att jag aldrig har ägnat honom eller hans musik en tanke blev jag lite starstruck. Trots att han mest såg ut som en pösmunk i alldeles för tight nitjacka och skinnbyxor.
Sedan stod jag och hoppade och dansade tillsammans med hundratals indiekids och hade det sjukt trevligt hela kvällen. Trots att spelningen slutade strax efter tolv hann vi inte med 12.34-tåget utan drog runt på stan tills tvåtåget och kom inte hem förrän vid tre. 03:08 kröp jag i säng och 08:33 vaknade jag av att ljuset strilade in mellan mina gardiner. Trött efter alldeles för lite sömn men mina händer kommer att bära märke av just denna kväll för ett par dagar framåt.
you say it's your birthday
Åt räkor och kammusslor för första gången i hela mitt liv och till min stora förvåning var det faktiskt riktigt gott. Hann även stoppa i mig kyckling, fried rice, biff, lök, zucchini och fick dela lite sake tillsammans med min värdmamma. Domo arigato.
Väl hemma igen serverades vad som skulle ha varit chokladvulkaner men då de inte riktigt stelnat blev det mest chokladsoppa. Ev öppnade presenter, jag gav honom en t-shirt från Scotti's med U2-tryck och han såg faktiskt uppriktigt glad ut. När gästerna hade gått smög jag dock försiktigt ner i mitt rum och har precis slagit mig ner i soffan. Första gången på riktigt länge då jag inte orkat göra några planer för kvällen och det känns underbart skönt! Ska kolla vidare på säsong två av Flight of the Conchords och sedan krypa i säng någorlunda tidigt.
Happy birthday Ev!
every picture tells a story
Pappa måste vara tillbaka i Sverige nu eftersom en inbjudan till att dela webbalbumet med hans bilder från New York trillade ner i min inkorg någongång i natt. Tänkte uppdatera med lite mer bilder eftersom pappas kamera är sjukt mycket bättre än min. 
the visit
Fredag eftermiddag, precis innan klockan slog fyra slängde jag igen dörren, småsprang i kylan ner till stationen, köpte min biljett, hann springa in på baken och lösa in min check och sen hoppa på snabbtåget in till Penn Station. Kom fram precis innan fem, och kämpade mig i rusningstrafiken de 13 kvarteren upp till mitten av Times Square och Marriott där jag visste att han skulle finnas. Självklart lyckas ju hela Manhattans befolkning strömma ner för 7th Avenue just denna tid, alla mot downtown när man själv är påväg uptown. Som en liten ensam fisk simmandes mot strömmen i ett stort stim, typ. Nådde fram till hotellet, mitt emot det nu nerstängda Virgin Megastore, hittade ingången, fick hjälp att förstå de superavancerade hissarna och tog mig upp till våning 42. Stirrade runt om kring mig för att förstå vad jag skulle gå, svängde vänster, sen vänster igen och långt borta i korridoren skymtade jag en rutig skjorta och ett välkänt ansikte. Småsprang de sista stegen med armarna utslagna och tårar i ögonen och gav min pappa den första kramen på tre månader.
Väl inne på hotellrummet blev jag inte ett dugg förvånad av att standarden var så hög, betydligt bättre än alla hotell jag någonsin bott på i New York, tillsammans. Utsikten rakt ner på Times Square var inte heller helt fel. Slog mig till ro lite, packade upp mina kläder och gjorde mig hemmastadd innan vi bestämde oss för att direkt ge oss ut på stan. Finns ingen bättre sätt att umgås med pappa på än att gå så vi började knata upp mot 5th Avenue, insåg att julskyltningen sedan länge tagits bort och hann bli rätt hungriga. Pappa kände för att äta riktig amerikansk stek så vi började leta efter bra restauranger. Hann ända bort till 9th Avenue, någonstans runt 45th Street innan vi gav upp och slog oss ner på en italiensk restaurang, som vanligt. Satt ett långt tag, bara pratade, åt gott och drack vin och kände inte alls att vi inte setts på tre månader.
Som vanligt fattade jag inte riktigt hur jetlaggad pappa var förrän han började gäspa. Beslutade oss för att bege oss tillbaka till hotellet och både två somnade tidigt.
På lördagen hade vi sett fram emot en heldag tillsammans. Ställde klockan tidigt, pappa var självklart uppe och hoppade ännu tidigare men jag pallrade mig upp vid halv åtta, klädde på mig och så begav vi oss till Olympic Diner på 8th, mitt emot det hotell vi ska bo på nästa gång familjen kommer och hälsar på. Sunkigt men gott, precis som en riktig diner ska vara. Mätta och belåtna begav vi oss tillbaka till hotellet, bylsade på oss mer kläder och begav oss ut. Tog tåget ner till South Ferry för att få lite sol på oss och se en skymt av Frihetsgudinnan. Sedan började promenaden, fram och tillbaka, upp och ned, runt hela Manhattan. Kommer knappt ihåg var vi gick men jag kommer aldrig glömma hur mysigt det var att spatsera fram på New Yorks gator, armkrok med min alldeles egna pappa. Inte något substitut, ingen host dad utan en riktig pappa!
Ju mer jag tänkte på hur underbart det var, desto mer rörd blev jag och flera gånger började tårarna strila sakta ner för mina kinder. Visste inte varför jag grät, kändes fortfarande inte som hemlängtan utan mer som en lättnad över att träffa någon man verkligen tycker om efter så lång tid. Samtidigt kunde jag ju inte annat än att bara önska att tiden skulle stå stilla ett litet tag så att söndag eftermiddag aldrig skulle komma. Middagen spenderades på Spring Street Natural Restaurant, nere i Soho och efter det var vi så trötta att vi begav oss tillbaka till hotellet. Att gå och lägga sig klockan åtta kändes dock inte så lockande så vi bestämde oss för att ta hissen upp till 48 våningen och kika på utsikten från den roterande baren. Tänkte först att det inte kunde vara så märkvärdigt men efter att under en timme sett Manhattan från ovan, från alla väderstreck var jag helt förbluffad. Ett underbart slut på en underbar dag!
Rödmosiga kinder från en heldag ute i ett svinkallt New York. Herregud vad det är kallt i denna stad! Hade förstått att vintrarna kunde vara bistra, men när man förfryser varenda kroppsdel när man är ute är det ingen lek längre.
Söndagen börjades på Olympic Diner igen, sedan svängde vi förbi Central Park innan vi begav oss till Svenska Kyrkan. Hade egentligen aldrig planerat att gå på gudstjänt i just den kyrkan, men eftersom jag inte kommer att kunna närvara på farfars begravning på torsdag kändes det för stunden som det minsta jag kunde göra för honom. Satt under timmen och kämpade för att hålla tårarna tillbaka, för farfar, för att pappa skulle åka hem, för att Gläns över sjö och strand är så vacker. Lyckades dock hålla mig från att gråta under gudstjänsten, men när vi köpt kaffe och kanelbulle och slog oss ner efteråt kom tårarna och den svenska barnfamiljen som slagit sig ner bredvid oss såg rätt skräckslagna ut. Vi begav oss genas ut på Manhattans gator och efter en snabbt lunch begav vi oss tillbaka till hotellet och tog ett tårfyllt avsked, dock med tankarna på den 27 februari när inte bara pappa utan hela familjen kommer tillbaka.
När hotelldörren slagits igen och jag var ensam igen begav jag mig direkt ner till Penn Station för att möta upp Sofia. Tog tåget ut till Brooklyn, krånglade lite med inställa tåg och hamnade tillslut i Park Slope, just där den första familjen jag blivit matchad när jag bestämt mig för att åka som au pair bodde. Kändes konstigt att få en liten inblick i hur mitt liv kunde ha sett ut. Såhär på rak arm är jag glad att jag hamnade i Summit även om just Park Slope är ett ytterst häftigt område av Brooklyn. Begav oss direkt in i Prospect Park och försökte korsa parken för att hamna på Brooklyn Museum. Hade fått för mig att jag jättegärna ville gå på utställningen Who Shot Rock and Roll så jag övertalade Sofia att följa med. Visserligen tog det alldeles för lång tid att hitta ut ur parken och vi hamnade nästan nere i ett "dåligt" område, men med lite hjälp från en man på Dunkin' Donuts hamnade vi rätt. Utställningen var häftig, fullsmockad med folk och vackra bilder på mer eller mindre vackra musiker. Allra bäst var projektorn med diabilder på alla mina älskade 60-talshjältar. Satt länge på golvet och bara insöp skönheten i bilderna.
Efter ett tag blev vi dock rätt trötta, tog oss tillbaka till Manhattan, stannade på Union Square, käkade middag och bestämmde oss för att se Sherlock Holmes. Kom till salongen precis när reklamen skulle börja och hela salongen var proppfull. Var bara att snällt gå och sätta sig på första raden och förbereda sig på nackspärr. Filmen var dock förvånansvärt bra och jag och Sofia gick nöjda och trötta därifrån. Var tvungen att svänga förbi hotellet och hämta upp mina saker så vi missade precis 21.11-tåget. Hann dock slappa lite på hotellrummet och läsa svenska dagstidningar som pappa hade haft med sig innan vi begav oss ner till Penn igen, hoppade på tåget och lät oss färdas tillbaka till Summit. Stapplade in i huset strax efter elva och stupade i säng. Tack pappa (och Sofia) för en oförglömlig helg!
I'm playin' my game and I guess you're playin' it too
Har äntligen slagit mig ner i soffan efter ytterligare en underbar dag här i USA. Dagen börjades på gymmet, för första gången det här året. Satt och cyklade och läste i 40 minuter och trixade lite på måfå med ett par maskiner innan jag begav mig hemåt, höll på att blåsa bort och frysa ihjäl på vägen men det gick bra tillslut. Hade halvlovat Kajsa att följa med och åka rullskridskor, något som jag sett fram emot jättemycket! Hade också halvlovat att träffa både Amanda och Kajsa (båda Boråsare) för en fika samt halvlovat Emilia att träffas. Allt som allt satt jag hemma, försökte styra ihop tre trådar, alla grejer som jag verkligen ville göra. Men utan bil (som vanlig på helgerna) blir allt så mycket svårare och när Amanda ringde och avslöjade att hennes värdpappa fixat gratisbiljetter till New York Knicks mot Indiana Pacers i Madison Square Garden ikväll kunde jag inte säga nej. Fick med dåligt samvete tacka nej till planerna med Kajsa, Emilia och åtta andra okända au pairer för att följa med Amanda, Sofie och Frida och kolla basket i det stora äpplet.
Slog mig ner framför datorn och såg att Elin var inloggad på Facebook, äntligen var hon hemma från sin semester i England och Schweiz. När jag insåg att jag ändå skulle åka in till New York senare tänkte jag att jag kunde ta nästa tåg och passa på att träffa henne lite innan matchen. Sagt och gjort hoppade jag på 12.49-tåget in och mötte upp henne strax efter två på Penn Station. Efter lite planlöst vandrande käkade vi lunch och började bege oss bort mot 5th Avenue. 
Började traska upp ett par gator och plötsligt stod vi öga mot öga med...
SVENSKA KYRKAN!
Jag visste att Elin hade kontakt med en person som jobbade där, en gammal konfirmationsledare från Västerås tydligen men att vi skulle träffa på just honom just nu när vi klev in i kyrkans lokaler hade ingen av oss trott. Vi blev bjudna på gratis fika, kaffe och kanelbulle och slog oss ner för att snacka lite. Han berättade om deras ungdomsgrupp som brukar träffas och hitta på roliga saker, svenska filmkvällar och historia om bygnaden vi befann oss i. Och så blev det mycket Västerås-snack (ett ämne där jag inte har speciellt mycket kunskap). Vi fick en rundtur i huset, hittade vinterns första kackelacka krälandes på golvet, fick se själva kyrkan, mötesrummet och kontoret. Kände oss som hemma redan efter en halvtimme och kommer definitivt komma tillbaka. Inte så mycket för att det är en kyrka utan med för att det är någonting svenskt, känns ganska tryggt.
Klockan fyra stängde de och vi begav oss ut i den bistra New York-eftermiddagen. Begav oss tvärs över gatan till biblioteket. Letade runt ett bra tag utan att hitta några böcker alls men blev rätt häpna över hur maffig byggnaden var. 
Sedan var det bara att bege sig ner till Penn Station igen och möta upp de andra tjejerna på McDonalds. Sa hejdå till Elin och gick mitt över gatan till Madison Square Garden. Köpte på oss de obligatoriska skumfingerhejarsaken och letade rätt på våra platser, rad elva, snett bakom korgen (det vill säga rätt sköna platser). Bjuder på lite bilder:
The Knicks vann med 132-89, alla var nöjda och glada och timmen på tåget hem gick sjukt fort tack vare Amandas ordlek. Vet inte vem som vann men jag var bättre än vad jag trodde. Men visst fan är "krallig" ett ord?
stranger in my home town
Saknar långpromenader i mitt vintervita Stockholm.
ten years after
Efter lite efterforskning visade det sig att Lea och Leni, två av mina favorittyskar, var hemma, inte sugna på att frysa ihjäl inne i New York och alldeles villiga att komma över till mig och spendera nyår medan mina ungar sussade sött på övervåningen.
Att be dem komma över och laga middag skulle bli lite för rörigt så vi bestämde att de skulle droppa in någongång mellan nio och tio då mina barn förhoppningvis skulle ha lugnat ner sig lite. Sagt och gjort kom de inklampande genom dörren precis då mina två äldsta skulle krypa ner i sina sängar och istället för att ställa allt på kant och skapa oreda blev mina värdbarn plötsligt mycket lugnare, hälsade artigt och kilade sedan upp i sina sängar. Medan vi väntade på att Lea och Leni skulle komma gjordet jag dock det ödesdigra misstaget att berätta för mina ungar att vi hade tänkt att göra chokladfondue när mina vänner kommit över. Ungarna blev som tossiga när de insåg att det vankades frukt och choklad och för att stilla dem lite lät jag dem provsmaka lite. Visserligen gjorde sockret att de blev lite upplivade, men över hela taget var de mycket tacksamma över att ha fått smaka något så exotiskt. När jag tvättat chokladen av deras munnar (och armbågar!) stoppade jag om dem och sa godnatt och de höll sig lugna hela kvällen.
Så jag kilade ner till Lea och Leni som bäst höll på att förbereda allt. Sedan satte vi oss i köket, tände ljus, åt chokladdoppade jordgubbar, drack vin och pratade enda fram till kvart i tolv då vi förflyttade oss till vardagsrummet, slog på TVn och kollade på direktsändningen från Times Square. Silverbollen trillade ner från sin pinne på tolvslaget precis som den alltid gör, vi skålade och sa happy new year, men sedan var det inget mer med det. Inga fyverkerier i Summit, ingenting! Bestämde oss för att kolla på ett avsnitt av Sex and the City och helt plötsligt kom mina värdföräldrar hem igen efter sin nyårsfest. Vi drog oss ner till mitt rum, pratade lite och släckte sedan lampan inte allt för sent..
Morgonen efter bestämde vi oss för att utforska en tysk nyårstradition, smälta tenn över ett värmeljus, hälla det i kallt vatten och spå våran framtid genom att se vilka former det stelnade tennet förvandlats till. Mitt tenn förvandlades till små fiskar, kommer dock inte ihåg vad det betydde...
När Lea och Leni gick hem kom min värdpappa ner i källaren för att lämna lite tvätt. Han stannade utanför mitt rum, sniffade lite och sa "Did you girls burn something in here?"...
Hur ska kan förklara en tysk nyårstradition som man knappt själv förstår? Försäkrade honom dock om att ingenting var brännt och att allat var i sin ordning. Allt som allt, en trevlig start på det nya året!
a long, long time ago
Jag ser att jag inte har uppdaterat på nästan en vecka. Mycket har hänt och jag har varit rätt upptagen men jag tänkte ändå bjuda på en kort sammanfattning av den föregående veckan.
I söndags begav vi oss upp till Vermont, närmare bestämt skidorten Okemo. Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig eftersom detta var den första riktiga semestern jag har haft med min värdfamilj. Överlag gick dock dagarna över förväntan bra, ungarna var för det mesta på gott humör och jag hittade en ganska bra balans mellan att jobba och att ha tid för mig själv. Allt som allt blev det tre skiddagar. Inte alls fullproppade skiddagar då man är ute när liftarna öppnar och inte slutar förrän liftarna stänger som det oftast brukar vara när jag åker med min egen familj, utan mer åka ett par timmar, äta lunch, passa lite barn och åka en stund igen. Inte blev det bättre av att det snöade rätt rejält de två första dagarna och jag hade glömt min skidglasögon hemma. .
Påväg upp i liften en gång unden en av de timmarna jag fick åka fritt hamnade jag bedvid en äldre man. Han började prata, frågade varför jag inte hade skidglasögon och när han hörde att jag inte var amerikans frågade han mig var jag var ifrån. När jag talade om att jag var från Sverige sa han: "Aah, Sweden... Are your name Wasa?"
"Eh, yes. And I'm very crispy..." 
Vi bodde på Jackson Gore, och tillskillnad från när jag åker skidor med min riktiga familj och bor så långt nere i dalen och bort från backarna att det är vår vid vårt hotell och vinter uppe vid skidbackarna, bodde vi precis så att man bara kunde slänga på sig skidorna och staka sig ett par tag bort till liften.
Första kvällen provade vi på lite tubing.
Efter middagen begav vi oss till basområdet i Okemo och kollade på fyverkerier och facklor.
Sista dagen blev vädret betydligt bättre och trots att jag höll på att förfrysa och tappade bort ena ungen var det underbart!
Dagarna kan kort och gott sammanfattas i: skidåkning, tubing, massor av king of the hill, ett åttatimmarsparti av Risk (samt ett par kortare), basketmatch i poolen, varm choklad, chicken tenders and french fries som lunch i The Roundhouse, Wii och för det mesta glada barn.
Dock kändes det rätt skönt att sätta sig i bilen och åka de fem timmarna tillbaka till New Jersey. Tre dagars semester är mer än nog, för semester är det verkligen inte när man har barnen med. Kommer med en kort uppdatering om min trevliga nyårsafton senare.
