east-west

Känns helt overkligt att vakna upp en lördagmorgon och veta att min familj, min riktiga familj, sitter på ett flygplan någonstans mitt över Atlanten. På väg hit.

Känns ännu mer overkligt att komma hem från middag och bio med Lea, Leni och Sofia igårkväll, slå på datorn och Skypa ett par minuter med en sönderstressad familj på väg till flygplatsen. Klockan 01.00 här och 07.00 där.

Trots att jag jobbar ikväll och inte hinner se dem just idag ska jag ta ett tidigt tåg in till New York imorgon bitti, vandra åttonde avenyn upp och se hela min familj för första gången på fyra och en halv månad. Det är 140 dagar. Herregud...

På allmän begäran måste jag uppdatera bloggen, även om jag inte riktigt känner för den. Trots att mycket har hänt under de senaste dagarna känner jag inte att jag har så mycket att skriva. Livet har börjat rulla på som vanligt igen, vilket är underbart skönt, men inte så intressant att läsa om. Kan dock försöka bjuda på en liten kort resumé av den senaste veckan.

I lördags flyttade jag ut från Sofias hus och in i mitt nya hus, i Millburn bara ett stenkast från Summit där jag bodde tidigare. Familjen kom och hämtade upp mig, körde mig till huset. Jag fick tid att packa upp och bekanta mig lite med huset. Kändes inte speciellt konstigt, inte alls lika känslosamt och jobbigt som de första dagarna hos min förra familj. Man har ju blivit rätt van vid att leva hos en annan familj nu efter fyra och en halv månad i USA så det var betydligt svårare när man var helt ny här. Lördag kväll åkte jag dock tillbaka till Sofia, tittade på OS och sov över där eftersom vi skulle upp tidigt morgonen efter...







Au pair-möte och snow tubing i Campgaw stod på schemat. Vi hade en jättetrevlig dag, solen sken och allt var allmänt bara bra. Åkte tillbaka hem, Sofia följde med mig tillbaka till Millburn. Tog en liten promenad och sedan en lunch på Rockn' Joe's.





Behöver jag nämna att jag antagligen kommer att hänga där en hel del?

Började jobba som vanligt i måndags, fick inte mycket instruktioner men allt kändes ganska självklart. Mina arbetstider är 06.45-08.30 och sedan 14.30-18.30 på ett ungefär. Otroligt mycket bättre än vad jag hade det tidigare, och de flesta helgerna helt ledigt också! Började dock känna mig rätt hängig, så under mina lediga timmar mitt på dagen har jag mest suttit uppkrupen i soffan och tagit det lugnt. Till råga på allt har det börjat snöa rätt rejält här. Just idag är det en snow day så ungarna är hemma. Dock betyder det inte att de springer runt och är galna och kräver konstant uppasssning. Killen har suttit hela dagen i samma fotölj och försökt läsa ut sista boken i Percy Jackson-serien och tjejen har en kompis här så de hänger på sitt rum. När min värdmamma gick hemifrån i morse lämnade hon mig med instruktionerna "Just make sure the kids are okay. They will take care of themselves. You can bring your computer down to the family room and just relax all day". Score!

Ungarna är trots allt jättesköna. Självklart är det inte helt enkelt att ta hand om två snart tonåringar men det känns som om de gillar mig rätt rejält, vilket verkligen gör allt lättare. Kanske beror det också på att deras förra au pair var så hemsk så att de helt enkelt uppskattar vem som helst bara personen är lite bättre. Senast igår, när vi tre var påväg till tjejens gitarrlektion och jag erbjöd mig att bära hennes gitarr fick jag en stor kram av båda barnen, från varsin sida när vi gick på gatan. "Oh, Amanda. You are sooo much better than our old au pair!" Tydligen hade den gamla au pairen bara ryckt på axlarna och sagt nej när mitt värdbarn frågat om hon kunde hålla gitarren ett litet tag. Kanske är jag lite bättre ändå.

Har inte träffat några vänner här i Millburn än. Visserligen går det ingen nöd på mig, har ju alla kompisar från Summit inom tågavstånd. Efter fem minuters promenad, sju minuter på tåget och drygt en dollar fattigare kan jag befinna mig på Starbucks i Summit som vanligt på onsdagskvällar, precis som förr. Sofia kom hit i tisdags och vi åt på Millburn Diner (mycket fräschare än Summits) så det är ju inte speciellt svårt att träffa sina gamla vänner.

Eller jo, en ny vän har jag fått här i Millburn. Och hon är redan min bästa vän. Hon går under namnet Bubbles och är förvånansvärt vit och lurvig.



Vet inte om det här ska klassas som djurplågeri men Bubbles och jag har verkligen blivit best buddies. Har aldrig haft en hund som gillat mig förut men nu kan man knappt komma in genom dörren innan hon är där och hoppar upp på en. När våren kommer känns det som vi kommer att kunna ha det ännu trevligare tillsammans.







Tog lite bilder när jag var ute och gick i förmiddags. Även om jag är obeskrivligt trött på snön är det ändå ganska vackert.

Följde med Maria till Tonic igårkväll för att se på Sverige-Tyskland i OS-ishockeyn. Härligt med vinst! Heja Sverige!

Just när allt kändes botten har jag fått en liten ljusglimt igen. En match med en familj i Maplewood.

Maplewood, hum... låter bekant. Just det, det ligger två stationer bort med NJ Transit. Tanken på att bo kvar i New Jersey och så nära Summit känns faktiskt oväntat lockande. Hoppas att de hör av sig snart!

Och ännu roligare är att deras efternamn låter exakt som mitt efternamn på engelska. Snacka om meant to be!

Ett konstaterande: Jag kommer förmodligen aldrig hitta en värdfamilj. För när jag äntligen hittat en jag kan tänka mig att åka till sätter en viss person käppar i hjulet och nu sitter jag här, tillbaka på ruta ett och har bara ett par dagar kvar i rematch. Ibland känns så otroligt hopplöst och orättvist. Jag vill ju inte åka hem.

Nämnde jag att vi åt svenskt igårkväll? På Smörgås i Greenwich Village som vi bara råkade springa på när vi var trötta och kalla efter en hel dag på stan.

Köttbullar, potatismos, gräddsås och lingonsylt. Plus våffla med hjortonsylt och grädde. Behöver jag säga någonting mer?

Två unga kvinnor kliver in på Union County College, dragandes på en barnvagn där en rosaklädd liten tvååring sitter och dricken från en juicebox. De ser lite smått förvirrade ut men styr sina steg mot avdelningen för continuing education.

"We want to cancel some classes", säger den ena.
"One of you or both of you?", frågar damen bakom disken.
"Both...", säger den andra.

Damen ger de två unga kvinnorna varsin blankett som de fyller i och lämnar in. Damen går tillbaka till sin dator, knappar lite och kommer tillbaka med två papper.

"You will get your refund within two to four weeks, good luck."

De två kvinnorna tackar för sig och beger sig ut i snön för att ta sig till sin bil. Misslyckade, utan framtid...

Ibland är inte allt som det verkar. De två unga kvinnorna är jag och Amanda och vi kom precis hem från att ha avregistrerat oss från vår danskurs på UCC. Eftersom Amanda jobbar hela dagarna fick hon släpa med sitt lilla värdbarn som satt snällt och fint och inte klagade en enda gång. Skönt att ha det gjort så jag inte behöver oroa mig för det.

Och nu är man officiellt en college dropout, vem kunde tro det om mig?

Boston var underbart. Skönt att komma ifrån snöiga och trista Summit för ett litet tag.

De blev ingenting med matchen i Fairfax.

De ville ha en au pair som var minst 21, vilket jag inte är.

De ville ha en au pair som har haft körkort i minst två år, vilket jag inte har.

Ringde Bostonkontoret klockan 17.37 för att meddela att vi hade bestämt att det inte funkade, de stängde 17.30. Min vanliga tur.

Nu är det bara att vänta tills på måndag vilket suger.

Har precis fått min första match!

En familj från Fairfax, Virginia, strax utanför Washington D.C. Två barn, en flicka på nio och en pojke på elva. Verkar genuint trevliga. Har haft flera au pairer förut, vill att alla deras au pairer ska känna sig som en del av familjen. Båda föräldrarna arbetar (jippi!). Har en sjukt söt hund som kommer att dö i cancer snart (inte lika jippi). Katoliker. Lagar ordentlig mat!

Än så länge finns det inte mycket att haka upp sig på. Hörde dock att jag inte är deras förstahandsval. Familjerna får tre au pairer som de kan välja mellan på samma gång, vi au pairer får bara en familj åt gången. De ville tydligen också ha en au pair som är över 21, men det kanske går bra ändå. Sitter och väntar på ett telefonsamtal nu. Har ingen aning om när de kommer att ringa, eller ens om de kommer att ringa.

Men som sagt, än så länge känns det inte helt fel. Skönt att någonting börjar hända i alla fall.

Vaknade för en halvtimme sedan, spran in i duschen och slängde mig direkt tillbaka i sängen och slog på datorn. Fjärillarna börjar flyga runt i magen så fort det dova surrande ljudet från fläkten kör igång. Paniktrycker på Internetknappen och försöker logga in på mailen, väntar på att få se om det trillat in några nya mail under natten.
Tre nya mail, oh!

Klickar mig vidare bara för att bli lilka besviken som alltid. Inte det jag väntat på. Ett mail från mamma, ett mail från pappa. Båda om hur de tycker att jag ska hantera separationen från min förra värdfamilj. Det är dock det sista jag vill tänka på just nu, vill bara tänka framåt även om det är omöjligt eftersom jag inte har någon aning om vad framtiden kommer att visa. Sista mailet var från Student Advantages, inga kommentarer nödvändiga.

Börjar så sakteligen komma in i någonslags dvala. Känslan av lättnad som jag kände de första dagarna efter att ha brutit upp från min värdfamilj börja så sakta bytas ut mot en blandad känsla av rastlöshet och hopplöshet. För varje gång jag öppnar mailen utan att se det jag väntar på sjuker hoppet lite mer. Börjar självklart bli lika orolig igen som jag blev innan jag åkte, varför får jag inga matcher? Förra gången jag var inne i matchningsprocessen hade det dock sin förklaring, mitt körkort var inte registrerat. Den här gången känns det dock mer osäkert. Är det något fel på mig?

I måndags hade jag mitt exitmöte, tisdagen väntade jag hela dagen på att de skulle ringa från Bostonkontoret utan att få något samtal, igår ringde de äntligen, ursäktade sig för att jag missat en hel dags matchning och försäkrade mig att allt skulle gå bra, men ändå. Hur kan de veta det? 

Jag vet att jag inte borde skriva det här men börjar ändå tvivla lite på mig själv. Förstå mig inte fel för jag älskar USA, jag älskar mitt liv här och jag har haft det så sjukt bra under mina fyra månader. När jag hör om livet därhemma finns det ingenting jag längtar hem till (bortsett från familjen och ett par andra människor). Ingenting! Ändå finns det en liten del av mig själv som tvivlar på att jag vill vara kvar. Självklart vill jag ingenting annat än att hitta en bra familj, på en bra plats och börja om men samtidigt är tanken på att just börja om helt ofattbar jobbig. Försöker intala mig själv att jag hur som helst skulle ha behövt börja om, var än i USA jag hamnar. Även om jag bara skulle hamnat ett par städer bort från Summit skulle jag ändå behöva skaffa nya vänner, lära mig allt på nytt och starta igång mitt liv igen. Kan lika gärna gå all in och se var jag hamnar. Samtidigt finns det ingenting hemma för mig heller, skulle behöva starta om på nytt ändå. Kan inte börja plugga än på ett bra tag, har inget jobb och vill inte hem till ett kallt och mörk Sverige. Men jag står inte ut med att vänta, speciellt vänta på någonting som inte är säkert att det är bättre än det jag lämnade. Är nära att börja telefonterrorisera Bostonkontoret och tvinga dem att ge mig en matchning, snart!

Idag måste jag hitta på någonting, ut och röra på mig. Kanske gå till gymmet, bara för att inte förgås av den här känslan jag har just nu. Kan fortfarande inte träffa Amanda eftersom UCC antagligen inte har öppet. Måste ringa dit och ställa in mina klasser, skulle gärna få det gjort nu men så länge de inte har öppet känns det ganska hopplöst. Mamma och pappa säger självklart att jag måste börja fundera, planera och packa ihop. Känner dock inte att jag kan gå tillbaka till mitt gamla hus innan jag vet vad som kommer att hända framöver. Det är så svårt att avsluta saker när man inte vet var man är på väg. Så just nu känner jag mig väldigt låst. Nästan förlamad. Handlingsförlamad i alla fall. Och. Jag. Hatar. Det.

Nämde jag att en snöstorm slog till igår natt?



När Sofia slutat jobba, efter en tolvtimmarsdag, begav vi oss ut i snön. Skulle köpa hårfärg till Sofia, ifall CVS var öppet, för att ha någonting att göra denna snöiga kväll. Som ett mirakel var faktiskt CVS öppet och vi köpte hårfärgen (har precis färgat håret på henne, hon står inne i badrummet... har fortfarande inte sett slutresultatet. Återkommer med mer info.) Fortsatte genom stan, insåg att allt var stängt, till och med Starbucks. Ingen au pair-träff ikväll alltså. Såg dock att ett par ljusglimtar kom ifrån fönstret på The Office, svängde förbi och därinne var det fullpackat med folk. Gick in, beställde en nachotallrik och hängde där ett tag och strosade sedan hem igen. Träffade på Sofie som också var ute i snön men annars var det väldigt tomt och tyst i Summit.

Vintern har varit vit här i Summit. Inte alls lika konstant som hemma i Sverige, men vi har fått vår del av snöstormar som verkligen lamslår allt. Skolorna var självklart inställda idag och är antagligen inställda imorgon med. Även om man är sjukt trött på vintern måste jag ändå medge att snön är rätt mysig. Lite trist dock att allt stängs eller blir inställt. Finns inte så mycket att göra. Får nog gå ut och krama ett par snöbollar imorgon bara för att inte dö av tristess. Kollar min mail alldeles för många gånger, fortfarande ingen ny värdfamilj i sikte.

Har all tid i världen just nu så tänkte passa på att uppdatera min blogg lite.

Inte för att någonting egentligen har hänt. Har det fortfarande bra här hos Sofia. Försöker att inte vara i vägen så mycket men det är svårt. Känner ju inte heller för att trycka nere i källaren hela tiden även om jag jämt och ständigt springer ner och checkar mina mail. Har kontakt med min LCC Nancy dagligen och imorse ringde de äntligen från Bostonkontoret och ställde ett par frågor. Så nu är jag antagligen officiellt i rematch, även om min förra värdfamilj fortfarande står kvar som min nuvarande värdfamilj på mitt konto. Sitter bara och väntar på att få en match med en ny familj. Vill att någonting händer, komma igång, få något att fundera på. Inte bara vänta.

Har dock inlett operation "se och göra allt i Summit som jag inte hunnit med än". Så igår blev det en tripp till Summit Diner. Tänker inte lämna den här stan innan jag varit där. Ingen höjdare, rätt sunkigt men ändå ganska mysigt. Och faktiskt goda pannkakor. Senare på eftermiddagen träffade vi upp Lea, fikade lite på Starbucks och när Sofia skulle hem och hämta sina ungar följde jag med Lea till ett konditori nere på Broad Street och köpte brownies. Kvällen bjöd på Broadway Diner med Leni och Mirielle så sammanfattningsvis åt jag alldeles för mycket men hade ändå välidgt trevligt.

Vad resten av veckan kommer att bjuda på är jag inte säker. Justine frågade om jag ville hänga med och se Dear John någon dag men eftersom det snöar så fruktansvärt mycket idag får det nog bli imorgon. Måste även träffa upp Amanda och hoppa av kurserna på UCC. Resten av tiden lär väl spenderas framför datorn, väntandes på ett mail med goda nyheter från Cultural Care. Är fortfarande otroligt tacksam för att få bo hos Sofia. Har antagligen tak över huvudet en vecka till eftersom hennes värdfamilj åker bort från lördag till tisdag. Sedan är det nog dags att leta vidare, men än så länge är det för tidigt att säga vad som kommer att hända.

Ser självklart fortfarande fram emot Bostonresan i helgen. Kommer att bli skönt att komma bort lite!

I förmiddags, strax före halv elva släpptes bomben - min värdfamilj ville inte ha kvar mig.

Inte för att jag egentligen ville ha kvar dem heller, men jag var inte så desperat att jag hade en tanke på att bryta upp just idag. Om de gett mig en vecka till hade jag antaligen själv tagit initiativet, men när jag vaknade just i morse hade jag inga tankar på att det här skulle bli min sista dag på Springfield Avenue.

En och en halv timme senare kom Sofia och hennes värdmamma och hämtade upp mig. Hade packat ner det nödvändigaste för att par dagar och smet ut bakdörren och småsprang genom snön till bilen. Kände mig lite uppskakad, även om jag visste att det här skulle hända förr eller senare.

Har dock lugnat ner mig lite, känner mig helt okej. Kommer att vara evigt tacksam mot Sofia och hennes värdfamilj för att de låter mig stanna här tills vi vet vad som kommer att hända. Nu sitter vi båda här i min bäddsoffa, med ett halvt öga på Super Bowl och resen av vårt fokus på våra datorer. Jag sitter och tar reda på så mycket som möjligt om rematchprocessen, sitter och skriver frågor, funderingar och försöker bena ut hur det egentligen kunnat gå så fel. Har ju varit här i fyra månader redan!

Trots det ångrar jag inte en sekund av de senaste månaderna. Visserligen har jag varit rejält nere ett par gånger men överlag har jag aldrig trivts så bra som här. Kommer att sakna mina UNDERBARA värdbarn. Hoppas verkligen att jag får säga hejdå till dem på riktigt. Kan inte ens tänkte mig hur det kommer att vara att inte spendera dagarna med dem, även om de driver mig till vansinne ibland.

Lovar att hålla er uppdaterade om vad som kommer att hända här framöver.

Trots allt som hänt tror jag att det finns någon, någonstans, som har ett finger med i spelet. Vad är sannolikheten att samma låt som fick min värdfamilj att välja just mig spelas samma dag som vi väljer att gå skilda vägar? I min personliga film spelade jag en snutt av Rod Stewarts Mandolin Wind, och bara daga efter jag laddat upp filmen på min profil fick jag matchen med den familjen jag precis spenderat fyra månader med. Och så idag, när Sofias värdfamilj bjudit med mig på restaurang till lunch, vad spelas på radion? Självklart Mandolin Wind. Cirkeln är sluten, this is the end of an era.

Boston Tea Party?
Boston cream?
Boston Red Sox?
Bostongurka?

Det är inte mycket jag vet om Boston, men det finns en sak jag är säker på:

Jag och Sofia drar till Boston den 13 och 14 februari!

Dålig på att uppdatera men mycket kortfattat har min helg sett ut såhär:

Började fredagen med att backa in i en skylt med bilen. Fick panik när jag såg reporna på sidan, skickade ett sms till min värdmamma när jag panikartat berättat vad som hänt. Kom tillbaka hem, ursäktade mig en massor men båda min värdföräldrar verkade rätt oberörda. Tittade till reporna, ryckte på axlarna och sa att det var lugnt så länge jag körde säkert när jag hade barnen i bilen. De ska dock ta bilen till reparation för att se vad man kan göra åt det, så vi får se hur det går. De flesta bilarna här i USA är dock rätt repade så jag känner mig inte allt för skyldig.

Fyra minuter efter jag slutat klockan fem ringde Mirielle. De var en minut med bil från mitt hus och tänkte åka till Jersey Gardens och spendera kvällen. Drog på mig min jacka och skor, hoppade ut och mötte upp dem när de svängde förbi mitt hus. Åkte till Jersey Gardens, försökte shoppa lite men hittade inte speciellt mycket. Åt middag på en restaurang i mallet och mötte sedan upp Lea som slutat lite senare. När de stängde skulle Leni och Mirielle hem för att sedan gå ut så jag och Lea försökte hitta bilen som Lea parkerat någonstans. Hittade inte bilen men hittade däremot en stor biograf. Bestämde oss för att gå in och se om det fanns någon film att se och hittade When in Rome. Inte speciellt bra, men ganska. Och vi hade en jättetrevlig kväll. Virrade runt lite mer i kylan och kunde inte hitta bilen, men tillslut gjorde vi det och åkte tillbaka till Summit igen.

Lördag morgon jobbade jag och på eftermiddagen var det bestämt att jag skulle träffa Kajsa. Dock blev allt lite krånligt och jag och Kajsa bestämde oss för att ses en annan dag. Tog en snabbfika med Sofia men eftersom hon skulle jobba kväll blev jag helt plöstligt ensam. Tänkte då på Elin, hörde av mig till henne och blev bjuden in till New York för att träffa hennes kompisar. Efter en fika på Starbucks i Barnes & Nobles vid Union Square begav jag och Elin oss ut i kylan för att hitta någonstans att äta. Hittade en trevlig kinarestaurang på 3rd Avenue och åt god sesamkyckling. Höll på att frysa ihjäl när vi kom ut så vi bestämde oss för att kolla bio igen. Såg Youth in Revolt, mycket rolig. Verkligen Elins typ av film. Hängde lite på McDonalds efteråt och jag tog tåget hem vid halv ett.

Efter några timmars sömn hoppade jag och Sofia på tåget till New York igen för att möta upp Elin. Shoppade lite, även om jag inte hittade något, åt lunch och begav oss sedan till svenska kyrkan där vi mötte upp Maria. Satt och fikade ett bra tag och åt goda svenska kanelbullar innan vi bestämde oss för att bege oss till Union Square igen. Kvällen avslutades på Grey Dog och sedan tog vi tåget tillbaka till Summit.



Ytterligare en underbar helg är slut, nu väntar en ny månad och nya tag. Om 11 dagar har jag varit här i 4 månader, det är en tredjedel av mitt år. Hur sjukt är det?