east-west

Julen är över och jag är tacksam. Tacksam både för att vi har haft en underbar jul, barnen har varit söta och snälla för det mesta, alla har varit trevliga och allt har gått bra. Jag är även tacksam för att julen är över, håller på att spy på julmusik, snön håller på att regna bort och jag vill bara gå vidare. To 2010 and beyond!

På julaftons kväll firade vi Wigilia, en polsk jultradition. Eds familj, bland annat hans farfar som måste varit dryga 100 år, kom förbi och vi åt borstj, fylld kål, fisk, rostade grönsaker och spenat. Eftersom jag inte är ett stort fan av svenskt julbord uppskattade jag verkligen att testa på ett annat typ av julfirande. Innan vi satte oss ner för att äta vid solnedgången bröt pop (gammelfarfar) ett tunnt bröd och delade med den som satt närmast honom, sedan önskade de varandra lycka och så gick vi varver runt. Alla bröt en bit av brödet, kindpussades och lyckönskades. Sedan satte vi oss ner vid det fina bordet jag dukat och åt. Efter maten blev det lite presentöppning innan vi dekorerade granriset på trappan med små roliga tomtar. Vid halv elva bar det iväg till kyrkan. Min värdfamilj går sällan i kyrkan, har aldrig varit där sedan jag kom hit men de frågade mig om jag ville följa med och jag sa självklart. Åkte först till St. Theresa's, en katolsk kyrka här i Summit. Den var fullproppad med människor så vi flydde över gatan till Central Presbytarian Church där vi kunde sätta oss ner och bevittna en faktiskt ganska trevlig midnattsmässa. Vi tände ljus, sjöng julsånger (även om jag inte hade någon röst) och lyssnade lite på julberättelser. På vägen hem hade de flesta barnen slocknat men vi körde ändå runt Summit och kollade på juldekorationerna. I stort sett varje hus hade placerat luminaries, pappersljuslyktor, utanför sina hus. Med ett par decimeters mellanrum stod de uppradade längst gatan. På grund av all snö och lyktorna blev själva körbanan ganska smal och när vi mötte en bil i ett kritiskt skede backade vi på en luminary. När vi hade tagit oss förbi bilen vände jag mig om och möttes av en brinnande papperspåse. Alla vände sig om för att bevittna den flammande lyktan och var mäkta imponerade. Eftersom den var omringad av en halvmeter snö på all sidor brydde vi oss inte om att försöka släcka elden och vi begav oss ganska snabbt hem igen och kröp snabbt ner i våra varma sängar för att vänta på att jultomten skulle anlända.

På juldagsmorgonen vaknade jag tidigt av att klockan ringde. 06:50. Mindes lite vagt att jag ställt klockan bara för att inte försova mig. "The kids usually get up really early, about four AM..." hörde jag min värdmammas röst i huvudet. Men trots att klockan var nästan sju hörde jag inga fotsteg på vardagsrumsgolvet ovanför mig. Stängde av klockan och somnade om för att vakna en dryg timme senare av just små fotsteg. Smög upp och insåg att alla var vakna, men ingen hade börjat utan alla satt spända och väntade i vardagsrummet. Fick en kopp kaffe och lite cranberry and almond cake. Satte mig tillrätta i soffan och iaktog skådespelet. Har aldrig sett så mycket julklappar på samma plats i hela mitt liv. Trots att det revs och slets i alla paket tog det flera timmar att öppna allt. Ungarna hade sina ups and downs, vissa tillfällen var de alldeles lyriska av glädje och vid andra tillfällen grät de och slängde sina presenter runt omkring sig. Dock gick det hela väldigt smärtfritt och vi hade det väldigt trevligt. Ett tag senare ringde det på dörren och någon aunt och uncle kom, slog sig ner i vardagsrummet, åt lite mat och snackade ett par timmar medan resten av oss roade oss med våra presenter.

Vi väntade på min värdmammas bror och hans familj som aldrig dök upp eftersom de blivit försenade och bestämde oss för att åka på en blixtvisit till Pennsylvania där farmor och farfar bor. Lite drygt en timme i bilen senare klev vi in i deras enplansvilla, dansade lite mer karaoketomten, åt kakor, kollade på julfilm och bytte julklappar innan vi begav oss tillbaka. Trots att dagen blev rätt hattig hade vi det trevligt och när jag tillslut fick gå och lägga mig somnade jag direkt av utmattning. Julen är en stressig tid hemma, men många gånger värre här i USA.










(Haha, farmor som tar nackgrepp på Ev som tar nackgrepp på I. Typiskt den här familjen...)

Sist men inte minst, hjälp mig att lösa mysteriet med the swedish candy gnome! Fick den här asken med godis av min värdfamilj i julklapp som gav den till mig i tron om att detta är äkta svenskt godis. Har någon svensk någonsin hört talas om denna mystiska godistomte?

Ännu roligare är att man, på deras hemsida, kan köpa svenska karamel. Är det samma ställe man kan köpa en snel hest?

Jultider betyder hektiska tider. Har varit konstant upptagen hela tiden de senaste dagarna, hjälpt till att ställa allt till rätta inför julfirandet, hämtat upp blommor, diskat finporslinet, underhållt barnen, lagat mat. Trots att jag har varit jätteförkyld har allt gått jättebra. Äntligen känner jag mig som att jag är behövd vilket är en underbar känsla. Hoppas verkligen att den håller i sig även efter jul!

Igår eftermiddag tog vi tåget in till New York. Ungarna hade finkläderna på, vattenkammat hår och jag och L var uppklädda till tänderna. Efter en lång tågfärd, inställd tunnelbana och sedan en långsam taxiresa genom rusningstrafiken svängde vi ändå upp precis utanför 21 Club. Namnet antyder snarare en nattklubb men det visade sig vara en gammal anrik New York-restaurang där det tydligen alltid är svårt att få bort, speciellt kvällen innan julafton.



I taket hängde gamla leksaker och Frälsningsarmén kom och sjöng julsånger. På hela taget hade vi en underbart trevlig kväll, som blev lite mindre trevlig eftersom ungarna höll på att dö av trötthet på tåget hem, men allt gick bra och vi hade det jättetrevligt tillsammans.



Ikväll väntar Wigilia, en polsk jultradition. Har hört att ingen brukar gilla maten men det ska bli spännande att fira en annan sorts jul. Sedan ska vi antagligen bege oss till kyrkan ikväll och efter det vidare ut i den mörka Summit-natten för att kolla på juldekorationerna på husen tills ungarna somnat. Och vad som kommer att hända imorgon, på den riktiga Amerikanska julen har jag ingen aning om, men jag är säker på att det kommer att bli underbart!

Hur sammanfattar man då denna snöiga söndag? Antagligen med att jag och Sofia vaknade vid halv nio och bestämde oss för att släpa oss ut till YMCA, ett av få ställen som var öppna idag, för att döda lite tid. Kom dit klockan tio utan att en enda kotte var där och fick istället en privatlektion i yoga av en östeuropeisk superinstruktör vid namn Elena. Helt utmattade släpade vi oss vidare till Starbucks för en tvåtimmarsfika innan Sofia skulle bege sig hem och jobba.

Jag begav mig hem, hittade mina ungar ute på tomten, lekandes i snön och jag hjälpte till att krama lite snöbollar. Gick ner till mitt rum, skypade lite hem, tog en dusch och satte mig ner och snackade lite med mina värdföräldrar om julhelgen och skidåkningen. Tydligen ska vi till Okemo i Vermont under mellandagarna och jag är superpeppad. Ska bli underbart att få åka lite skidor.

Hade lite dötid och bestämde mig för att höra av mig till Amanda. Hon bjöd över mig och jag släpade mig själv genom hela Summit och kom tillslut fram till hennes varma hus. Kikade lite på kurserna, insåg att vi saknade ett par timmar (måste antagligen ta en guidad tur i Harlem för att få ihop till 36 timmar..) och att det skulle bli jättekrångligt att ansöka. Gav upp tanken på det och satt och snackade ett bra tag, Amanda tvångsmatade mig med godis och läsk (hahahaha) tills hennes värdfamilj kom hem (hennes värdbarn var helt underbart söta!) och jag började ta mig hem genom ett mörkt och kallt Summit.

Nu sitter jag här, klockan är strax efter sju. Har inte ätit någon middag, funderar på att gå upp och kolla om det finns någonting jag kan ta. Måste snacka lite med mina värdföräldrar om kurserna jag ska läsa, vill verkligen anmäla innan jul. Annars blir det bara en kväll inomhus. Hoppas på att det finns någonting bra på TV, annars ska jag bara lägga mig i sängen, kolla på någon serie på datorn och gå och lägga mig tidigt. Känner mig lite krasslig, tror inte att jag håller på att bli sjuk men lite ont i halsen börjar smyga sig på. Amanda (eller Minna som hon tydligen kallas av sina ungar) tipsade mig om en amerikans dunderhalstablett som inte bara bedövade halsen utan även hela överläppen (!?). Om det är värre imorgon funderar jag seriöst på att leta rätt på den och proppa i mig ett par.

Ny vecka väntar imorgon, julveckan. Fortfarande ingen julstämning i kroppen, men det ska bli rätt skönt att få hela jul- och nyårshelgerna avklarade så att man kan börja på ett nytt år. 2010 - året då jag åker hem till Sverige igen!

När det snöar i USA snöar det ordentligt. Och när det snöar i USA stannar allt upp. Dagen blev inte riktigt som planerat, något som vi först insåg när de första snöflingorna började singla ner strax efter ett i eftermiddags då Sofia hämtade upp mig på vägen till Livingston Mall. Hämtade upp Mirielle och satte kurs mot köpcentrumet där vi för första gången skulle träffa Kajsa, en svensk au pair som kom till Chatham förra veckan. Visserligen visste vi att en snöstorm skulle dra in över östkusten under söndagen, men vi tänkte att vi var svenska, tuffa och vana vid lite snö. Spenderade ett par timmar i Livingston, köpte de sista julklapparna till familjen, dregglade över Twilight-sakerna på Barnes & Noble (not) och käkade världens största, degigaste, kanelbulle.





När vi såg att snön tilltog bestämde vi oss för att ta oss hem, vi ville inte bli fast i Livingston. På väg hem ringde jag upp Nancy, vår LCC, för att höra om au pair-mötet skulle bli av ikväll. Självklart inte. På grund av att många au pairer aldrig har kört i snö förut vågade inte Nancy dra ut oss på vägarna just ikväll, trots att det inte alls är långt till restaurangen Marco Polo på Morris Avenue. Lite irriterade bestämde vi oss ändå för att hitta på någonting ikväll. Vi släpte av Mirielle hemma hos henne eftersom hon skulle jobba ikväll och jag och Kajsa stannade hemma hos mig medan Sofia åkte hem ett tag. Jag och Kajsa satt och snackade ett bra tag tills vi ringde Sofia igen, hämtade upp henne och bestämde oss för att gå ut och äta middag i Summit i alla fall för att sedan gå och se Brothers på den lokala biografen. Taka Sushi blev det igen, älskar verkligen det stället.









Mätta och belåtna, men fortfarande en och en halv timme innan filmen skulle börja bestämde vi oss för att sätta oss på Starbucks. Stretade genom snön ett kvarter bort bara för att upptäcka att Starbucks hade stängt, på grund av vädret! Uppgivna bestämde vi oss för att gå hem och vänta hos mig men det blåste upp alldeles för hårt så vi räddade oss in på bion. Mer än en timme kvar till filmen skulle börja fick vi ändå gå in i salongen och sätta oss och vänta. En kvart senare kom en av de anställda på biografen in:

"Eh, we're thinking about closing soon. You guys can get a refund if you wanna..."

Och vår film hade inte ens börjat än! Bestämde oss dock för att resa oss upp och gå och precis när vi kommit till kassan och skulle be om pengarna tillbaka hade de bestämt sig för att stänga ner bion. Vi fick våra pengar tillbaka och började vandra tillbaka hem till mig. Hade tänkt att köra tjejerna hem men när mina värdföräldrar avrådde mig från att köra ikväll ringde Kajsa sin värdpappa som erbjöd sig att komma och hämta henne. Sofia däremot valde att stanna kvar, mina värdföräldrar var jättegulliga och erbjöd henne att sova över så att hon slapp gå hem i snöstormen. Nu sitter vi här, matta efter en lång och omvälvande dag. Uppkrupna i soffan och kollandes på Enchanted på TV. Visserligen blir inte allt som man tror att det ska bli, men man kan ha det rätt trevligt ändå.

Svängde förbi Scotti's i eftermiddags och köpte mig själv en liten julklapp i förskott, Fillmore - The Last Days.

Så ikväll ska jag sitta uppkurad i soffan, dricka julmust och kika på hur Bill Graham styrde och ställde över världens mest fantastiska musikparadis. Kikar lite just nu och det känns helt overkligt att se en ung David Freiberg och hans Quicksilver Messenger Service framföra Fresh Air i San Francisco 1971 när jag är medveten om att jag såg honom göra precis samma sak för en månad sedan här i New York. Och vi ska inte ens tala om Hot Tuna. Jorma och Jack är precis lika bra nuförtiden som de var när det begav sig back in the days. Skillnaden är att jag aldrig fick chansen att se Papa John Creach.

I blev hemskickad från skolan tidigare idag på grund av sjukdom, magsjukdom.

Good news: Antagligen mådde han inte riktigt bra igår heller vilket förklarar hans utbrott. Att han känner sig hängig idag hindrar honom också från att fortsätta vara sur på mig och när jag gick in och tittade till honom nyss verkade han på ganska bra humör, visade mig sina nya legogubbar och visade inga tecken på att fortfarande gräma sig över gårdagen. Förhoppningsvis håller han sig även lite lugnare ikväll, då jag ska jobba sent och ta hand om barnen alldeles själv, går och lägger sig tidigt och försöker bli frisk. Vill ingenting annat än att han ska vara frisk och pigg men förhoppningsvis kommer hans magsjuka göra kvällen lite lugnare. Han mår ju hur som helst hyffsat just nu vilket är skönt för honom.

Bad news: MAGSJUKA! "...and I'm pretty sure we all gonna get it", säger L och ber mig vakta I och W medan hon hämtar E i skolan. Känner direkt att magen vänder sig ut-och-in (kanske beror på all daim jag tryckt i mig idag). Mår både lite illa och känner mig skakig i benen just nu. Tänker inte bli magsjuk, vad som än händer! Känner mig heller inte så peppad på att ta hand om ett kräkandes barn helt ensam ikväll.

Hoppas att det inte är värre än en liten släng av en endagarsmagsjuka och att det värsta är över. I, krya på dig snart!

Tog en rullande fika ikväll istället. Strax innan nio kom Lea och hämtade upp mig utanför huset. Med sig i bilen hade hon två rykande pappersmuggar med te från Starbucks och kameran i högsta hugg. Vi skulle ut på julpyntssightseeing runtom i Summit. Åkte och hämtade upp Sofia och sedan körde vi planlöst runt i två timmar och kikade på hus i omgivningen, drack te och pratade.













Eftersom min kamera tar sjukt dåliga bilder i mörker tänker jag bara bjuda er på de absolut sämsta bilderna. Enjoy!



Allra bäst är dock den smala ljusstrimman borta i horisonten. Just härifrån ser man hela vägen till New York City en klar natt som denna.

Och så just när jag var på väg att ge upp (Sofia, du vet vad jag pratar om efter mitt sammanbrott på Waterlilies) kommer en vändning. Helt plötsligt känns det rätt bra hos familjen R i Summit, New Jersey. Och allt beroende på ett litet temper tantrum.

Eftersom L inte vågar lita på mig att jag hjälper barnen ordentligt med läxorna satte hon mig idag på köksstationen. "I usually wouldn't have you making anything this difficult, but since I have to do homework with the kids you have to do it", säger L och skriver snabbt ut ett recept på en kycklingrätt från datorn och slänger den framför mig. Livrädd ögnar jag igenom receptet och lugnar snabbt ner mig, det här ska jag klara. Sätter igång och bankar kyckling, hackar lök och tomater. Steker kycklingen, fräser löken, tillsätter lite vitt vin, häller i tomaterna, buljongen och grädde. Låter koka upp, häller tillbaka kycklingen. Fixar ris, värmer majs och så helt plötsligt är rätten klar. L är påväg ut genom dörren för att göra ett ärende och ber mig att se till att ungarna äter eftersom de stora killarna ska iväg på brottning. Hör att killarna väsnas nere i källaren och går ner för att tala om att maten är klar. Nere möts jag av kaos. W gråter, Ev och I är i full gång med att brotta ner varandra, alla skriker och ingen lyssnar (märk väl att det INTE var jag som skickade ner dem i källaren för att brottas...). Släpar mer alla ungar upp, Ev och W är lite motvilliga men sätter sig ändå och börjar äta. I däremot är på andra tankar, han väser, spottar, skriker fula ord och när han tar upp den vassa kniven och riktar den mot både mig och sina bröder får jag nog.

"If you don't put that knife down and say your sorry I'll send you up to your room right away. And no wrestling!"

I, som håller på att utveckla ett fullskaligt utbrott lägger sig på golvet, skriker och krälar runt. Plötsligt förstår jag att jag har min chans. Jag vet redan sedan innan att ingen tror att jag kommer att kunna lösa några situationer och att jag inte kan diciplinera ungarna, så jag tar I i armen (inte örat som jag har blivit rekomenderad att göra, klarar inte av att använda för mycket fysisk bestraffning) och släpar honom upp till sitt rum. Ber honom att lugna ner sig, bygga lego eller läsa en bok ("reading is for retards" får jag höra) så att han kommer på andra tankar. Inser dock ganska snabbt att han inte kommer att lugna ner sig utan beordrar honom att stanna där han är.

Nere i köket sitter Ev och W, väldigt nöjda med att de själva inte var den som råkade illa ut den här gången, och äter sin mat lugnt och fint. Jag sätter mig ner, börjar prata om allt och ingenting bara för att gå vidare och få tankarna bort från utbrottet. Plötsligt kliver L genom dörren, hon går upp för att checka på I och kommer sedan ner och ber att få höra våran version. Berättar precis som det var och för en gångs skull ser hon uppriktigt förstående ut, säger att jag hanterade situationen bra och att I ska stanna i sitt rum hela kvällen. Hon ber mig ta med Ev till brottningsträningen och precis när vi slagit igen ytterdörren säger han till mig:

"Congratulations Amanda, by handeling his temper tantrum you just proved that you can be a part of this family."

Woho, jag har fått lite respekt hos mina värdbarn! Så kanske finns det en liten chans att det här ska gå bra ändå...

Vad väljer man när man har tusen anledningar att lämna och tusen anledningar att stanna kvar?

Väntade på Starbucks i 40 minuter ikväll innan Leni, Mirielle, Justine och Lea dök upp. Trodde att jag hade blivit bortglömd men när de lovade mig att de skulle dyka upp satt jag kvar och väntade, smuttade på mitt te och försökte passa så många platser som möjligt. Tjugo i tio dök de äntligen upp och vi satt och snackade en timme samtidigt som vi sneglade på de andra högljudda au pairerna som ockupperar på Starbucks på onsdagkvällar. Vi måste byta dag!

Dagen i övrigt har varit bra. Hade ledigt fram till ett i eftermiddags så vid nio snörde jag på mig skorna och drog upp luvan över huvudet och begav mig ut i kylan. En kvart senare satt jag och Sofia på varsin spinningcykel och skulle precis påbörja mitt livs första riktiga spinningpass. Instruktören var lite väl vänlig och förstående när han noga förklarade att jag skulle ta det lugnt och att jag troligen inte skulle keep up with the class eftersom det var min första gång. Jag ryckte på axlarna och tänkte att jag visst skulle köra på och visa dem att jag kunde. Tittade runt i salen och insåg att majoriteten var kvinnor i medelåldern, ett par långa, pinnsmala män i samma ålder samt två gamlingar och så jag och Sofia. Mycket riktigt hade jag inget problem, visst var det jobbigt (och visst kanske jag inte helt fattade hur ratten där man skulle reglera motståndet fungerade) men jag hade absolut inget problem.

Nöjda och belåtna efter spinningen ratade vi Starbucks och begav oss mot Dunkin' Donuts. Ja, att gå just dit direkt efter gymmet känns någorlunda amerikanskt men vi köpte oss varsin bagel/muffin och iskaffe och bestämde oss för att gå ut och sätta oss eftersom solen sken så fint. Efter en dryg halvtimme hade vi förfrusit varenda kroppsdel och bestämde oss för att knalla hem och kolla hur Sofia bor. Tog oss drygt 20 minuter att ta oss till fots till henne och väl där drack vi varsin kopp te och försökte värma upp oss. Hann inte vara där mer än en timme innan jag var tvungen att knata tillbaka hem, hoppa in i duschen och fixa iordning mig innan jag började.

Själva jobbdagen flöt på utan problem. W var glad och nöjd, I och jag spelade Monopol och på väg till gitarrlektionen satt både jag och Ev och sjöng rakt ut till Yellow Submarine, She Said She Said, Good Day Sunshine och And Your Bird Can Sing (jag vet, Revolver snurrar fortfarande i bilens skivspelare). Tillbaka hemma stoppade jag om W och läste The Velveteen Rabbit för honom, även om det gjorde så att jag drog över en kvart på min jobbtid. Smög sedan ner i mitt rum och gav mig sedan ut till Starbucks där jag trodde att mina vänner skulle vänta, men där jag fick vänta på dem alldeles för länge.

Påväg därifrån gick vi över gatan på Beechwood Road. De har satt upp blåa lampor i alla träd och Summit är juligare än någonsin. Dock har ingen jag pratat med av au pairerna känt att någon julkänsla infunnit sig. Antagligen beroende på att julen verkligen inte är densamma om man inte är hemma. Bestämde dock att eventuellt ta en kvällspromenad med Lea imorgon och verkligen insupa allt juligt här i stan. Förhoppningsvis kommer nog julkänslan infinna sig snart. Här kommer en liten preview:

Äntligen är det bekräftat:

Pappa kommer till New York den åttonde januari!

Och ännu bättre, jag har fått ledigt hela den helgen (så nu vet du pappa, du kommer att få spendera massor av tid med din dotter!). Längtar så!

Trixar lite med utseendet på bloggen, kan inte riktigt bestämma mig hur jag vill ha det.  Har inte mycket annat att pyssla med strax innan midnatt en tisdagkväll. Dagarna rullar på, har inte mycket att skriva. Var på pilates ikväll trots att min trogna träningskompanjon Leni jobbade sent och inte kunde hänga på. Det var instruktören, jag och en sjuttiårig tant där. Känner mig dock rätt mör. Mötte upp Sofia på Starbucks efter gymmet och satt och snackade i nästan två timmar. Strax innan elva bestämde vi oss för att bryta upp och jag småsprang genom ett mörkt och kyligt Summit hem till värmen i mitt lilla källarrum. Ska snart krypa ner i sängen. Dock väntar sovmorgon imorgon. Eller sovmorgon och sovmorgon. Börjar inte förrän ett men har lovat Sofia att testa på ett spinningpass ivd 9.15 imorgon bitti. Smart Amanda. Men det ska bli roligt!

Dagens enda överraskning var när det ringde på dörren när jag satt och gjorde läxorna med I. Inklampande kom tre män, bärandes på två stora madrasser och sträckte fram ett papper och bad mig signa. När jag såg förvånat på dem förklarade de att de kom från Sleepys och att vi tydligen, om de inte tagit fel adress, hade beställt inte en utan två madrasser. Eftersom ingen talat om för mig att två stora madrasser skulle dyka upp blev jag lite förvånad. Visst räknar man med att paket dyker upp lite här och var, droppas utanför dörren och så. Men två madrasser!  Beordrade de upp i Evs rum eftersom det var det enda jag kunde tänka på. När de sedan frågade vilka två madrasser de skulle ta med sig tillbaka blev jag ännu mer fundersam och bestämde mig för att ringa L bara för att vara säker på att de inte skulle bära med sig fel madrasser. Efter lite stök visade det sig att jag dock hade rätt och att både Evs madrass i hans riktiga säng och i utdragssängen skulle bytas. Signade papprena, gav dem ett par dollar i dricks och pustade ut. Vill inte tänka på vad som skulle ha hänt om fel madrasser hade blivit utbytta. Och ytterligare en bekräftelse på att en liten förvarning att någon skulle komma och leverera från personen som beställt madrassen hade underlättat det hela väldigt mycket. Hoppas dock att Ev sover gott på sin nya madrass i natt.
 
Behövde bara uppdatera för att inte mamma och pappa ska få spel därhemma när de inte hört från mig på en och en halv dag. Så mamma och pappa: Ja, jag levar. Ja, jag har det bra. Ja, det är sent och jag ska gå och lägga mig nu. Godnatt.

We can talk about it now
It's that same old riddle only starting from the middle
I'd fix it but I don't know how
Well, we could try to reason but you might think it's treason

Har pratat med mina värdföräldrar nu. Känns mycket bättre. Inte helt bra än, men betydligt skönare att ha fått lätta sitt hjärta och fått lite respons på det man har gått och funderat över de senaste dagarna. Tänker fortfarande inte gå in på exakt vad det är för problem vi har haft eftersom det inte angår någon annan än oss. Vissa av de sakerna jag fick höra ikväll gjorde mig på gott mod, vi kom överrens, jag erkände mina misstag, de erkände sina misstag och vi lovade varandra att bättra oss och jobba på det.

Andra saker gör mig ännu mer illa till mods än vad de gjorde innan. Att de fortfarande inte vågar låta mig ha ansvar om alla deras barn under en längre tid eftersom de tror att jag inte kommer att klara det känns självklart som ett slag i magen. Det är inte mitt fel att min värdmamma alltid tassar runt i kulisserna, är närvarande och på så sätt avleder deras uppmärksamhet som de borde rikta till mig och det jag säger. Om jag inte har fått testa kan vi ju inte veta om jag klarar det. Och what about alla de andra au pairerna som har arbetande värdmammor och som tar hand om barn och hushålle helt själva. Är det jag som är en sådan hopplöst dålig au pair eller är det ungarna som är så hemskt jobbiga att ingen utan deras mamma klarar av att hantera dem? Who knows?

En annan sak som jag fortfarande irriterar mig på är den JÄVLA MEXICOVECKAN! FAAAATTTTTAAAA, JAG BAD INTE OM ATT FÅ VARA ENSAM I HUSET HELA VECKAN! JAG BAD INTE OM ATT FÅ TUSEN UPPGIFTER ATT GÖRA UTAN TILLRÄCKLIGT MED GUIDNING! JAG BAD INTE OM ATT BLI LÄMNAD ENSAM NÄR JAG VARIT HÄR I KNAPPT TRE VECKOR!

SÅ SLUTA GE MIG DÅLIGT SAMVETE FÖR ATT JAG INTE GJORDE ALLT 100 % RÄTT!!!!!

(och sluta säga att det var ett previlegium jag fick, så kul var det inte alls....)

Annars känns det bra. Förklarade ett par situationer där jag känt mig vilsen, eller där jag känt mig duktig men som har visat sig vara fel och vi alla var rätt förstående. De små planerna jag haft på att bara ge upp (jag erkänner att jag har haft dem, även om jag har låtsats vara så stark och säker på att jag ska klara allt de senaste dagarna) är borta. Istället ska jag visa dem, jag ska visa att jag är bäst och kan hantera det här.

Men det gör lite ont när en av de sakerna de klagar mest på är min oförmåga att göra saker till min bästa förmåga - någonting som ALLTID varit min starka sida. Säg, ni som känt mig länge vet att jag alltid gör mitt bästa, skriver tills fingrarna blöder, läser ut boken först, lämnar in saker långt i förväg, inte nöjer med mig något än det allra bästa. Ambitiösa Amanda, hallå?!

Kanske är det dock en mognadsfas jag går igenom. Känns ganska nyttigt att våga släppa på att alltid vara perfekt, tillåta sig själv att göra misstag. Inte behöva få MVG i allt. Synd bara att man lever i ett hushålle där allt ska vara perfekt, ingenting får missas eller lämnas åt slumpen. Kanske borde jag hitta tillbaka till gamla goda Ambitiösa Amanda (mitt onda, men ack så bra att ha till hands, alter ego som förföljde mig under skoltiden och piskade upp mina betyg). Kanske kommer hon tillbaka när jag börjar läsa en kurs här, hoppas nästan på det även om jag först var glad att hon hade försvunnit.
_______________________________________________________________________________________________

Nog om tråkigheter och vidare till dagens höjdpunkt - IKEA!

Ringde Sofia imorse och bestämde träff på Starbucks. Efter en liten incident här hemma imorse ville jag bara ut och vi bestämde att vi skulle mötas upp och ta en sen frukost. Ute regnade det, nästan haglade, och gatorna var ishala. Satt inne på Starbucks ett tag, drack kaffe och åt blåbärsscones innan vi bestämde oss för att det blev trist. Vi kanade genom stan hem till mig, gick ner på mitt rum och började döda lite tid. Kollade upp lite sköna affärer i New York och Brooklyn dit vi bestämde oss för att åka nästa helg om vi kommer in till stan då.

Men allra bäst var ändå att vi fick tid att börja planera en liten tripp, och inte var som helst utan till upstate New York på vårkanten. Hade väl lite på känn att Sofia skulle ha lite vett i sin musikhjärna och visst hade hon det! Helt utan förvarning kom vi fram till att vi båda, redan långt innan vi kommit hit till USA, velat besöka The Museum at Bethel Woods, på klarspråk WOODSTOCKMUSEET! Så nu har vi suttit och funderat på hur vi ska kunna ta oss upp dit någongång i april/maj eftersom de har stängt från och med januari fram tills dess. Känns otroligt roligt att ha någon som man kan dela det med (annars hade jag åkt själv såklart) och innan dess ska vi åtminstone ha filmkväll och se hela den äkta dokumentären. Underbart!

Satt dock och väntade och väntade på att Emilia och hennes två kompisar, en svensk och en norsk skulle komma och hämta upp oss så att vi skulle kunna åka in mot Newark och besöka IKEA. Efter vad som känts som en evighet, men egentligen inte var så lång tid, kom en bil upprullande utanför huset och vi slängde oss in och körde in mot stan.

Tänker inte beskriva hela besöket i sin helhet. Fick dock med mig en pläd och förvaringsboxar till min byrålåda så att jag kan ha lite mer koll på mina strumpor och sådant. Men det bästa av allt var maten, visserligen hade de ett oerhört knapert utbud (stod att de skulle ha mer mat efter kassorna, men det visade sig att de inte hade det så vi fick springa in ett varv till). Fick dock med mig fem små flaskor julmust, choklad, kardemummaskorpor, knäckebröd, daim, pepparkakor, ballerinakex och lingonsylt så nu är jag mer än nöjd och glad inför julen.







Köttbulleincidenten var dock dagens roligaste. Alla åt varsin stor portion med köttbullar och lingondricka till. Vi svenskar fick betala 2.49 dollar för kalaset. Ja, ni läste rätt. Typ 17 kronor. Norskan däremot, som gick till en annan kassa och tog ett par små bröd till sin mat fick betala över sju dollar för sitt. Vi alla satt förbryllade och jämförde våra kvitton tills någon kläckte ur sig: "Men, det är nog antagligen bara för att du är norsk!"

Har haft en alldeles underbart trevlig dag på Jersey Gardens Mall i Elizabeth tillsammans med Emilia, Mirielle och Brittany. Är för trött för at beskriva dagen  i sin helhet men kortfattad kom jag och Emilia fram till att vi ville ses idag, funderade på att åka till något mall och fick höra från Mirielle att hon ville åka in till Elizabeth och besöka Jersey Gardens som är ett gigantiskt köpcentrum, fullt med outletbutiker precis vid Newarks flygplats.

Efter lite stök hamnade vi först på McDonalds i väntan på Brittany men sedan bar det iväg till Jersey Gardens där vi spenderade ett antal timmar, bara vandrandes runt, storögda, kollandes på allt. Fick med mig en kofta och ett halsband från Forever21 samt en liten julklapp till au pair-mötet nästa helg. Efter lite virrande hittade vi äntligen tillbaka till vår bil och Mirielle släppte av mig och Emilia hemma hos mig där Emilias bil stod parkerad. Eftersom det var två minuter tills jag skulle börja jobba igen sa vi hejdå och hon åkte hem till sig.

Trots att vi hade det jättetrevligt kände jag att jag fick lite dåligt samvete. En av anledningarna till att jag och Emilia träffades idag var för att vi ville snacka svenska. Istället blev det mest engelska eftersom Mirielle och Brittany var med och det är rätt oartigt att prata så att de inte förstår... Lovar dock att gottgöra det imorgon då Emilia har bjudit med mig till IKEA med ett helt gäng svenskar. Sjukt vad mycket svenska vi ska prata! Kommer att bli underbart! Dock betyder det att det inte blir något New York imorgon och alltså inget av att träffa Elin, men jag hoppas att det löser sig så att vi kan ses någon gång innan jul i alla fall.

Visserligen jobbar jag just nu, men ungarna sussar sött i sina sängar så snart ska jag nog ta och krypa ner till mitt. Ses imorgon!

Igår, efter dryga åtta timmar instängd på mitt rum insåg jag att jag måste ut. Fick ihop Leni, Mirielle och Sofia och drog mot fruktade Route 22 och TGI Friday's. Jag var den enda i sällskapet som inte ätit (annat än knäckebröd) så jag beställde genast in en turkey burger, fick dock en vanlig hamburgare men orkade inte bry mig eftersom jag var så hungring. De andra beställde in varsin dessert, ungefär dubbelt så mäktiga som min hamburgare och de satt och petade i sina cheesecakes och brownies långt efter jag ätit upp.



Drog min lilla historia om allt som hänt men ville inte deppa ner alla och istället hade vi det jättetrevligt. Känns så skönt att bara kunna lämna alla problem för ett par timmar, åka någon annan stans och umgås med vänner. Just nu känns det som att just vännerna är en av de få anledningarna till varför jag stannar kvar här så utan dem vet jag inte var jag skulle befinna mig.

Pratade lite mer med pappa och mamma och de ger en så himla mycket stöd hemifrån. Pappa talade om att det precis brukar vara såhär när man börjat ett nytt jobb, efter två månader har den första euforin lagt sig lite och man börjar inse vad fan man har gett sig in på. Men så ska det tydligen vara, så det är bara att kämpa på.

För övrigt har jag varit här i precis två månader idag. Skulle vara skönt att känna sig lite gladare just idag men jag får pigga upp mig själv genom att åka till något mall med Mirielle innan jag jobbar hela kvällen och missar luciafirandet i New York. Är i alla fall stolt att jag klarat två månader!

Har gråitit nästintill oavbrutet de senaste fem timmarna. Handduken bredvid mig i soffan är helt fuktig (kanske delvis beroende på att jag precis duschat och tvättat håret, men ändå...) och jag känner mig helt uttorkad inuti. Tror säkert att det skulle gå att pressa fram ett par till tårar, men det känns som om jag har gråtit färdigt för idag. Kanske till och med för i år, eller för det här decenniet om man ska vara lustig.

Vad som fick mig att tömma mina tårkanaler tänker jag inte gå in i detalj på här men jag kan utan tvekan säga att det har med de kommunikationsproblem jag har med min värdfamilj att göra. Bägaren rann helt enkelt över imorse och efter det har jag bara suttit på mitt rum och gråtit, med undantaget för den halvtimmen då jag torkade tårarna pallrade mig ut i iskylan, gick till banken med min check, postade julkorten och köpte en gingerbread latte på Starbucks.

Ironiskt nog frågade både Al och Pablo på banken ut mig om hur jag trivdes här, hur länge jag skulle stanna och hur allt gick med familjen. Kunde bara nicka och säga "fine" även om allt inte alls är fine just idag. "How long will you stay here?", frågade Pablo artigt när jag lämnade in min check. "I'm planning to stay a year and so far I've only been here two months so we'll see...", svarade jag.

"Only time will tell...", svarade Pablo och för en sekund trodde jag nästan att han kunde läsa mina tankar.

Ironiskt nog postade jag även mina julkort som jag skrev för ett par dagar sedan, just då allt var fine. Om jag hade skrivit dem idag hade det nog inte blivit några "varma julhälsningar från Summit" eller "jag har det bra här och ser fram emot att fira en riktig amerikansk jul" utan snarare "jag har seriösa kommunikationsproblem med min familj och pallar inte mer!!!". Tur dock att jag skrev dem när jag gjorde det. Julen ska vara en glad och trevlig tid.

Missförstå nu inte mitt femtimmars gråtmarathon och uppgivna inställning. Jag har inga som helst planer på att åka hem, absolut inte. Inte heller några planer på att byta familj just nu, absolut inte. Jag trivs så satans bra här i Summit, skulle aldrig kunna ge upp det för en sådan här sak. Och att börja byta familj med två veckor kvar till julafton låter inte som det smartaste. Tänker ge det hela en seriös chans, vara ärlig, kommunicera och hålla en öppen dialog med min värdfamilj och LCC och det kommer att lösa sig. Jag hoppas, hoppas!

Kände dock att jag var tvungen att skypa hem men när jag kom nerrusande på mitt rum klockan tolv var varken någon inloggad från sina mobiler eller från datorn i vardagsrummet hemma. Fick lite smått panik eftersom de nästan alltid är inloggade någonstans. Satt och grät för mig själv en timme, skrev ett desperat mail till min LCC, bestämde mig för att gå ut och göra mina ärenden och tog en dusch och när jag kom ner igen fick jag tag i dem, precis när Idol-finalen kört igån hemma. Ursäktade mig för att jag störde under en sådan högtidlig stund och satt sedan och grät och pratade av mig med mamma, pappa och Ludde i två timmar. Vem fan var det som sa att jag inte ska höra av sig själv när man är ledsen eller har problem utan istället vänta tills det lagt sig och man har fått lite distans? Har aldrig känts så skönt att prata med dem hemma och efte att ha vänt ut och in på alla frågor och funderingar jag har angående min värdfamilj och bollat idéer med mamma och pappa känner jag mig betydligt lugnare och mer förberedd att ta tag i allt.

Nu känner jag mig både uttorkad och utpumpad. Huset är tomt och tyst, I har sitt födelsedagskalas för sina vänner i eftermiddag och jag fick hela eftermiddagen och kvällen ledig. Sitter och funderar hur jag ska lösa det här (om det går att lösa) men jag har inte gett upp. Ni kommer INTE träffa mig på Södermalm imorgon, det lovar jag er.

Ikväll ska jag ut med tjejerna (hatar det uttrycket, men måste använda det eftersom jag inte vet vilka som ska med. Leni? Mirielle? Sofia? Justine? Vi får se!). Vill självklart bara komma härifrån nu men känns ändå hemskt att fly problemen. Är dock ledig dagen imorgon (jobbar kväll och missar Lucia) och hela söndagen så det känns lite splittrat. Självklart skönt att inte vara så nära familjen just nu, men samtidigt blir det bara värre om man håller sig borta. Har dock sag att jag jättegärna vill snacka med mina värdföräldrar på söndag kväll så jag hoppas att det blir av.

Ska smyga upp och kolla om jag kan stoppa i mig någonting nu. Har bara ätit knäckebröd idag och känner mig lite svag. Lovar att hålla er uppdaterade om läget.

Seriöst, en tolvtimmarsdag utan rast är inte okej. Visserligen har jag och W haft en alldeles underbar dag tillsammans. Skridskor, Beatles Revolver på högsta volym i bilen, moon sand och oändligt antal lästa böcker. Skypade till och med tillsammans hem och pratade med hela min familj. W berättade glatt om allt vi gjort under dagen, om lego, robotar och skridskor. Roligt att se honom så upplivad och skönt att få prata ordentligt med alla därhemma.

Helvetet bröt dock lös när vi skulle hämta upp stora killar. Efter lite motstånd fick jag med mig dem hem, men Ev satte (bokstavligen talat) käppar i hjulet (på barnvagnen jag körde) så att de fick ett tillräckligt långt försprång för att hinna hem före mig. Väl hemma var lägenheten helt knäpptyst, kikade igenom alla rum utan att hitta dem och insåg rätt snart att de gömde sig. Blev lite lugnad av att deras ytterkläder och skor låg slängda på golvet, hemma var de i alla fall. Orkade egentligen inte bry mig och körde på den gamla goda taktiken "ignorera-dem-tills-de-tröttnar-och-kommer-fram". Funkade rätt bra och efter ett par minuter hörde jag fotsteg på övervåningen och när jag gick upp nästa gång satt de båda och spelade kort i Evs rum.

Min värdmamma kom hem för att lika snabbt smyga iväg igen för att fixa sina naglar. Fick i uppdrag att fixa ungarna middag, äta upp, se till att de tog sina mediciner, få på sig sina brottningskläder, packa väskan och vara ute genom dörren om en timme. Märk väl att när detta hände hade jag redan jobbat nästan en timme över mina tio schemalagda (och lagliga) timmar. Kunde inte säga annat än ja och när jag kommit på killarna att spela poker om pengar, hindrat dem från att kasta San Pellegrino-flaskor på varandra, tvingat dem att äta upp sin middag, sett till att de fått i sig sina mediciner, sagt åt dem att sluta hälla vatten på golvet, fått på dem alla kläder och satt dem i bilen och de fortfarande höll på att smågnabbas, dra i varandras bilbälten och skrika fick jag ett lättare temper tantrum (mitt nya favoritord på engelska!) och röt till att de fan skulle sätta sig på sina platser, fastspända och vara tysta - annars skulle det inte bli någon brottningsträning. När vi kom fram till parkeringen fick killarna riktigt bråttom ur bilen, jag svängde om och åkte hem. När jag parkerat hemma på uppfarten såg jag att de både glömt sina vattenflaskor och inhalatorer och eftersom jag hade lite dåligt samvete efter mitt utbrott åkte jag lugnt tillbaka, bar W över parkeringsplatsen och gick in i skolan, droppade av sakerna de hade glömt och åkte lugnt hem. De killarna kan verkligen gå mig på nerverna men jag vill inte se de dö av astma eller vattenbrist.

Nu sitter jag här, helt utpumpad efter dagen. Sofia och Amanda kommer antagligen hit (eller så åker vi någon annanstans) och kollar på var vi ska plugga till våren. Dör lite av att det är så svårt! Imorgon är det dock fredag, jag jobbar bara tills tolv på dagen och sen får vi se vad som händer. Tomorrow never knows..

Så idag, efter alldeles för många dagars klagande på hur jobbigt det är att ha en värdfamilj, fick jag äntligen en rejäl bekräftelse på hur underbart roligt det också kan vara.

Av någon anledning fick I, min nioåriga mellankille, någon form av spatt och började sjunga och dansa till Feliz Navidad. Eftersom han blev så uppslukad av sitt lilla framförande levde han verkligen ut och började sjunga och dansa ytterst passionerat. När han ryckte till i hela kroppen, sjönk ner på knä och sjöng ut gick mina tankar direkt till Joe Cocker. Så fort han sjungit klart vände sig min värdmamma mot mig och frågade:

"Amanda, you know who Joe Cocker is, right?"

Självklart, svarade jag och fick ur mig att jag också precis tänkt att I liknade honom. Min värdmamma satte sig direkt vid datorn och youtubade upp hans framförande av Whit a Little Help from my Friends från Woodstock och helt plötsligt satt alla barn upptryckta framför datorskärmen och tittade fascinerat på den spattiga gubben i batiktröja. "What's wrong with him?", frågade W och betraktade skärmen förvånat.

Jag förvarnade dem att bakgrundssångarna är det roligaste med hela framträdandet och L höll på att dö av skratt när deras pipiga, falska röster ackompanjerade Joes hesa stämma.



När sedan L plockade fram John Belushis Staurday Night Live-sketch från 1975 där han imiterar Joe Cockers framträdande var det min tur att vika mig dubbelt av skratt.



Tur att man kan ha det så roligt ihop i alla fall!

Borde egentligen inte uppdatera eftersom ingenting har hänt, men känner ändå att jag måste skriva av mig lite. Börjar så sakteliga närma mig två månader här i USA. Som vanligt känner man sig oerhört splittrad till alla tidsbegrepp. Å ena sidan är två månader en evighet. Har aldrig tidigare varit utan min familj och mitt liv hemma under en sådan här lång tidsperiod. Känner mig oerhört stolt över att ha klarat mig ur hösten. Sett löven gulna, skifta över i rött, falla, sakta förmultna, kvällarna bli mörkare, vindarna blåsa kallare och de första snöflingorna singla ner över ett kyligt New York. Å andra sidan är två månader ingenting. Har minst tio månader, eventuellt elva, kvar. Och om man tänker i veckor, åtta snart nio veckor är ingenting på ett helt år. Hur ska det här gå?

Men samtidigt har jag börjat inse att jag vill vara här i USA. Trots att de på senare tid kommit allt fler stunder där hemlängtan smygit sig på, av olika anledningar, blir jag allt mer säker på att jag vill fortsätta mitt år, absolut inte åka hem. Trots att det ständigt blir missförstånd med familjen, att man tycker olika om saker, att de misstycker om ens val av skola och kurser att plugga här, att jag går och muttrar över att jag missar luciafirandet, kanske till och med måste jobba nyårsafton (utan att de ens har frågat mig innan de bestämde sig!) och man i största allmänhet saknar möjlighet att bestämma över sig själv större delen av tiden. Men jag vill vara här. Jag trivs så oerhört bra här. Jag älskar min värdfamilj. Jag älskar mitt liv här. Jag har ett liv här, något som jag knappt har haft innan.

För trots att det är så mycket som man måste ha värdfamiljens samtycke till har man en form av frihet. Visst är friheten beroende av ens jobbschema, men då man är ledig kan man vara fri som en fågel. Jag har vänner här som bor inom gångavstånd, något som jag knappt har haft sedan grundskolan. Igår hade jag ett par timmar ledigt mitt på dagen, slog en signal till Sofia och bestämde att vi skulle mötas utanför Starbucks om tolv minuter, tolv minuter! Under gymnasietiden kunde man aldrig vara spontan eftersom alla bodde så utspridda i Stockholm. Kunde liksom inte ringa Jenny och fråga om vi kunde ses om tolv minuter. Men det kan man här i Summit!

Har precis kommit hem från en pilatesklass med Leni. Hade aldrig i mitt tidigare liv trott att jag skulle uppskatta pilates, eller yoga heller för den delen, men här har det blivit ett måste. Att möta upp en kompis, gå till YMCA och för en timme eller så helt koppla bort allt som hänt under dagen och allt man går och är irriterad över är helt underbart. Fortfarande är jag smidig som en vandrande pinne, men det kanske ger med sig om ett par veckor. Och det känns skönt att det alltid är någon gubbe som är stelare än vad jag själv är. 

Något som jag dock funderat på och som skrämmer mig är hur det verkar som att folk ändrar sig så fort. Ena dagen är allt bra, andra dagen har de funderingar på att åka hem, tredje dagen pratar de med sin LCC och fjärde dagen sitter de på planet hem till Sverige igen. Om de stämmer kanske vi ses hemma på Södermalm på lördag?  

Spenderade kvällen med Mirielle istället för att gå på bio. Hon hörde av sig och frågade om jag ville med och äta middag precis när min mage kurrade som värst och när hon sa att hon gärna ville till Appelbees i Livingston Mall kunde jag inte motstå. Fick låna vår bil och tio minuter senare svängde jag upp på Fernwood Road och hämtade upp henne. Vi körde på isiga gator mot Livingston och kom fram till Appelbees i tid till amerikanernas middagsrusning. Efter lite väntan fick vi ett trevligt litet bord för två och världens virrigaste kypare. Direkt när han kom ursäktade han sig med att det var hans första dag på jobbet och efter det gick allt sådär halvfel som det säkert gör första dagen på jobbet men som kunderna inte märker om man inte hela tiden blir påmind om att det faktiskt var hans första dag. Han tog upp beställningen samtidigt som han pratade med ett par vid ett annat bord och trots att han försäkrade oss om att han hörde fick han fråga tre gånger om vilken dipp vi ville ha till våra nachos. Han tog ut vår förrätt innan vi var klara, glömde att fylla på vatten och kom med notan långt innan vi ens hunnit äta upp. Trots det hade jag och Mirielle det jättetrevligt och satt och pratade om allt mellan himmel och jord samtidigt som vi åt friterad kyckling och revbensspjäll. Hon ska över till Kalifornien över jul, både till LA och SF och jag kunde inte vara mer avundsjuk!

Vi rullade ut från restaurangen och jag ringde Amanda. Visade sig att det inte skulle bli någon bio så vi tog bilen tillbaka till Summit. Mirielle föreslog glass på McDonalds så vi körde till New Providence och käkade varsin sundae på ett väldigt europiskt McDonalds. På vägen tillbaka ringde Mirielle Leni och jag kunde urskilja när de pratade i telefon (på tyska) att hon ville att vi skulle svänga förbi Lenis hus och hämta upp något. Hon blev väldigt förvånad över att jag förstod tyska, vilket alla tyskar blir, men försäkrade mig om att jag egentligen inte förstod så mycket eftersom både hon och Leni pratar någon konstig sydtysk dialekt. Leni bodde precis på vägen till McDonalds så vi svängde upp till henne på vägen tillbaka och kollade in hennes rum och hämta det som Mirielle glömt. Bestämde med Leni att vi skulle gå på yoga imorgon kväll och sa sedan hejdå och körde tillbaka till Summit.

Hade en otroligt trevlig kväll även om den inte blev riktigt som planerat. Fick dock reda på att jag med 100 procents säkerhet måste jobba på lördag kväll, och Sofia som hade fixat biljetter till luciafirandet i svenska kyrkan i New York. Visserligen visste jag någonstans i bakhuvudet att mina värdföräldrar hade julfester att gå på till helgen men när jag berättade om luciafirandet tidigare i veckan lät min värdmamma väldigt entusiastisk och nämnde ingenting om att jag skulle behöva jobba på lördag. Känner mig jätteirriterad och än en gång visar det sig att brist på kommunikation verkligen förstör mycket. Dock står jag fast vid att jag tycker att min värdmamma verkligen borde ha varit lite tydligare med att jag verkligen skulle behövt jobba då när jag började berätta om luciafirandet. Nu har jag gått och hoppats i onödan och stackars Sofia som har min biljett nu. Vet inte vad jag ska göra... får ragga upp någon annan svensk som vill följa med henne och hennes värdfamilj. Hade supergärna velat gått, men ibland händer sånna här saker och det är det som suger med att vara au pair. Annars det för det mesta mycket trevligt.

Och så åkte Jenny. Vinkade av henne för ett tag sedan utanför huset och gav henne en stor kram innan hon satte sig i taxin mot flygplatsen. Känns konstigt att inte veta när vi kommer att ses igen. Kanske svänger hon förbi en gång till, någon gång när det har blivit lite varmare, men man vet aldrig vad som händer. Packade ihop det sista tillsammans imorse så nu är hennes väska fullpackad med presenter, både till hennes familj och till min. Så nu behöver jag inte oroa mig för att ordna med frakt för julklapparna hela vägen hem vilket är skönt. Hela dagen har dock överskuggats av ett stort svart moln, trots att solen skiner och Summit är underbart vackert under ett tunt snötäcke. Inser att alla som försvinner inte kommer tillbaka men Jenny kommer jag att se igen vilket gjorde det lite lättare att säga hejdå.

Tänkte försöka sammanfatta sista helgen i New York så kortfattat som möjligt. Är inte riktigt på skrivhumör idag.



Fick sluta tidigt i fredags så direkt efter lunch begav vi oss ner till stationen för att hoppa på tåget in till New York. På grund av ett brofel tog resan längre än normalt men tillslut kunde vi ändå stiga av tåget på Penn Station. Började spatsera upp mot fruktade 34th Street, har verkligen börjat avsky just den delen av Midtown trots att alla affärer man kan tänkas behövas finns där, kanske beroende på att man alltid hamnar där till slut eftersom det ligger så nära Penn Station. Bestämde oss för att få lite julklappshopping överstökat så för att inte avslöja något ska jag inte berätta vilka butiker vi sprang in i. Självklart tog allt längre än vad vi planerat men tillslut kunde vi ändå hoppa på tåget upp till 96th Street och Broadway och bege oss till hostelet vi bokat för natten. Ingen av oss hade tidigare spenderat speciellt mycket tid på Upper West Side och vi blev positivt överraskade av hur mysigt det var, kan verkligen tänka mig att bo där.



Första anblicken var inte så farlig som jag hade förberett oss på men när vi mötte en skraltig gammal gubbe i trappan som tydligen hade rummet bredvid oss blev vi lite förskräckta. Rummet var dock fräscht, oerhört litet men helt okej för en natt. Slänge kassarna på golvet, gjorde oss iordning och begav oss ut igen.



Tog tunnelbanan ner till Christopher Street och vandrade längst Bleecker bort till Broadway och vårt favoritshoppningstråk (för er som undrar mer specifikt: Broadway från Canal Street upp till Union Square). Betydligt lugnare än 34th Street, trots att det är mycket folk, bättre affärer och mysigare kvarter (Greenwich Village och Soho bara något kvarter bort). Forever 21 är exempelvis tusen gånger bättre på Broadway och Union Square jämfört med 34th. Plockade på mig ett till par jeans, den här gången för 10 dollar och världens sötaste linne just därifrån. Stannade kvar i kvarteren tills det började mörkna och började leta restaurang. Sprang på världens mysigaste restaurang på Spring Street, Jenny tog en caesarsallad och jag tog en kycklingburgare men glömde att avbeställa osten, men det var sjukt gott ändå.



Fick Jenny att våga provsmaka pumpkin cheesecake, oh my så gott det var!



Forsatte vandra upp Broadway till bion på Union Square och köpte biljetter till 22.40-föreställningen av Everybody's Fine som hade premiär den kvällen. Mamma skulle ha älskat den och både jag och Jenny var jättenöjda med filmvalet när vi rödgråtna lämnade salongen. Klockan var en bra bit över midnatt och vi kände oss inte helt pigga på att ta tåget enda från Union Square till 94th Street så vi tog en taxi och för under 100 kronor kom vi hela vägen upp till årt hostel. Dundrade förbi hotellet vi bodde på förra året på 10th Avenue och man fick ytterligare en flashback från hur det var då och hur det verkligen inte var länge sedan man satt på City Lights diner och åt fruktost varje morgon. Kom upp till hostelet och stupade i säng. Sov hyffsat gott trots att det inte fanns någon luft i rummet och elementet knäppte konstigt.

Jenny däremot fick inte många timmars sömn och hade huvudvärk när hon vaknade på morgonen. Det duggregnade när vi begav oss mot Starbucks för en kaffe och yoghurt och vi hoppade på tunnelbanan ner till Times Square. Klockan elva begav vi oss mot B.B King Blues Club för dagens aktivitet - Beatles Brunch. Varje lördagförmiddag spelar ett Beatles-coverband och eftersom Beatles är bra bestämde vi oss för att gå. Spenderade flera timmar där och blev både mätta och underhållna.





Sen kom snön. När vi kom ut på 42nd piskade det snöblandade regnt oss i ansiktet och vi kände oss för första gången lite hjälplösa. Jenny började känna sig häning, hade ont i huvdet och var trött. Förstod att hon ville få mycket sömn innan flyget idag och samtidigt började jag bli allt mer sugen på någonting som jag förträngt allt för länge bara för att jag visste att Jenny skulle vara här just den här helgen - Hot Tuna på Beacon Theatre. Fick ett infall och tog tåget upp till 72nd Street, frågade mig fram och hittade konsertlokalen ett par gator bort. "Excuse me, do you have any ticktes left for Hot Tuna tonight?". Väntade nervöst medan gubben i biljettluckan kollade på datorn och blev lättad när han hade en biljett över. Langade fram 54 dollar och fick biljetten i min hand och kände mig både euforisk och nedstämd. Självklart hade jag allra helst spenderat sista kvällen i New York med Jenny men eftersom hon mådde så dåligt stod mitt val mellan att åka hem och sova eller se Jorma och Jack. Jag valde Jorma och Jack den här gången och jag är inte stolt över det men samtidigt visste jag att jag skulle ångra det för evigt om jag inte skulle gå. Kan fortfarande inte förstå att jag har sett tre av medlemmarna i Jefferson Airplane under de två månaderna jag befunnit mig i staterna. Ibland är livet bara underbart!



Hade lovat Jenny att vi skulle se julgranen på Rockafeller Center innan vi åkte hem så trots att vi frös, var blöta och kalla begav vi oss ner dit för att få en blick av granen. Den var underbart fin och gav en lite mer energi. Bestämde oss dock för att vi behövde mat och begav oss till en deli ett par gator bort för att äta varm mat. Gick sedan bort till tunnelbanan och sa hejdå till varandra. Jenny tog tåget downtown till Penn och jag tåg tåget uptown till 72nd. Hade en timme innan insläpp så jag köpte en tidning och en banan och satte mig på Starbucks och bara väntade. Prick klockan sju begav jag mig upp till Beacon Theatre och blev insläppt. Väntade ytterligare en halvtimme för att komma in i lokalen och blev överväldigad när jag steg genom portarna.



Från och med nu ska jag alltid gå på konsert själv just eftersom man alltid träffar så underbart konstiga människor. Hamnade mitt mellan Barbara och Debbie, två otroligt intressanta kvinnor. Barbara var dör tillsammans med sin man Mark. Dryga 40 år gammal och påstod att hon inte varit på konsert sedan hon var 19. Hade lämnat sitt barn hos sin mamma och köpt sina biljetter idag, precis som jag gjort. Hon var väldigt pratglad och blev väldigt intresserad av det faktum att jag var au pair, från Sverige och att jag var där själv. Flera gånger fick jag höra hur smart och modig jag var för att jag kommit hit. När en alldeles för full gubbe, som tydligen var kompis till hennes man, kom och slog sig ner på stolen bredvid mig för att snacka agerade hon snabbt och presenterade mig som hennes dotter. Gubben blev fundersam och lämnade ganska snart platsen. På min andra sida satt Debbie, en tvåtusentalshippie som tydligen var bekant med en hel del fanatiska Tuna-fans. Hon stod konstant upp och dansade, hela konserten igen och drog med mig och Barbara flera gånger. I slutet av konserten erbjöd hon mig billiga biljetter till en konsert på torsdag, men jag sa att jag inte visste om jag kunde och lovade att kolla hennes updates på Allman Brothers hemsida. 

 

Om Debbie och Barbara var intressanta människor är det ingenting mot vad de flesta Hot Tuna-fans är. Fanatiska är ett väl valt ord. I tid och otid ställde sig folk upp och skrek ut sina hyllningar till Jorma och Jack. Hot Fucking Tuna!!! Har aldrig varit på en derbymatch i fotboll men jag antar att det bäst kan beskriva stämningen inne i lokalen. En derbymatch där alla håller på samma lag så att säga. Stämningen var så elektrisk att man nästan kunde drömma sig tillbaka till tidigt 70-tal. Här och var i salongen kunde man till och med skymta små rökpuffar, gubbarna ett par rader framför mig såg speciellt misstänka ut, men ingen brydde sig det minsta. Överallt stod folk upp och dansade vilket gjorde att personerna bakom var tvugna att ställa sig upp för att se vilket flera gånger resulterade i att hela publiken stod upp och diggade. Jorma och Jack ägde sönder allt och framförde en underbar version av Good Shepherd. Enda negativa var att de aldrig spelade Embryonic Journey. Jag hade seriöst betalat 54 dollar till bara för att få höra honom spela just den låten.



Nöjd och glad begav jag mig ner till Penn Station bara för att inse att man missat tåget med tio minuter och skulle behöva få vänta minst en timme och tjugo minuter tills nästa. Kollade runt lite på stationen, gick och satte mig på McDonalds och fördrev tiden innan jag hoppade på Dover-tåget och tog mig hemåt. Till min förvåning låg snön tjock på Summits gator, inne i New York hade de smält så fort flingorna nått marken. Vandrade hem genom en tyst, mörk stad och precis klockan två släckte jag lampan och somnade gott.



Ikväll blir det antagligen bio med Amanda och Justine för att muntra upp mig själv lite. Sen väntar en ny vecka, börjar nedräkningen mot två månader i USA.

Länge hade jag lovat både min familj och min värdfamilj att baka lussebullar sådär lagom till jul. Så idag, medan jag och Jenny hade lite tid över, satte vi igång att baka. Vi bestämde oss igår då jag skulle förbi ShopRite och kompletteringshandla lite, så jag passade på att leta efter jäst och kvark eller i alla fall någon sorts motsvarighet till Kesella. Efter att ha spenderat alldeles för lång tid virrandes runt i affären med W sittandes i kundvagnen insåg jag att jag inte skulle hitta vare sig bra jäst (fanns en, för grovt bröd) eller kvark. Jag sprang runt vid mejeridisken utan lycka och tillslut frågade jag en man som stod och plockade upp varor. När jag frågade om de hade kvark och förklarade att jag skulle ha det till att baka kollade han förvirrat på mig och bad mig kolla i gång 6, bland bakartiklarna. Insåg snabbt att han inte hade någon aning om vad det var så jag skyndade mig mot kassorna, träffade Lea med hennes värdbarn och hastade vidare till Kings. Inte heller där hade de kvark men lyckades ändå få med mig lite torrjäst.

Så i eftermiddags började jag och Jenny baka. Efter mycket förvirring, eftersom ingen bakat med torrjäst förut, och lite panik, eftersom det inte verkade som att degen jäst alls, lyckades vi äntligen baka ut ett antal mycket vackra, gula lussebullar. Satt som på nålar när bullarna var i ugnen men när vi tog ut dem såg de alldeles perfekta ut (något bleka, men hellre det än brända). Har aldrig uppskattat en lussebulle så mycket som just idag. Ska äta varje bulle med andakt. Och W älskar dem på samma sätt som han börjat älska allt svenskt. Han satt som klistrad framför youtube när jag och Jenny ville visa honom ett luciatåg och var uppriktigt imponerad.

Nästa helg får jag förhoppningsvis följa med Sofia och hennes värdfamilj in till New York och se på svenska kyrkans luciatåg. Ska bli mysigt!

Jenny och jag har julpyntat mitt rum och det är alldeles underbart fint!