east-west

Högsommarvärme och dags för Strawberry Festival på skolan. 

 

Hoppborg, slänggunga, femkamp och massor av godis. Ungarna var vilda, hade fått åkband som garanterade "free rides and games" för $40 var. Tror dock att de fick valuta för pengarna eftersom de sprang runt som galningar och fyllde en hel ryggsäck med whoopie cushions, fart putty, bouncing clay och inflatable swords. Fyra timmar sammanlagt fick jag snällt sitta och vänta, sedan tröttnade de och vi åkte hem och åt middag.

Fick skjuts av min värdpappa till Summit direkt efter jobbet där jag mötte upp Mirielle. Vi gick tillsammans hem till Sofia och hämtade upp henne för att sedan fortsätta till Magic Fountain, det sjukt populära glasshaket på Morris Avenue. Kön ringlade hela vägen ut på parkeringsplatsen men efter en stunds väntade fick vi ändå vår glass. Ramona och Natalie kom, och direkt efter det Reeta och Angelica så vi spenderade en stund där innan det var dags att åka hem och sova.

Imorgon väntas en dryg timmes jobb vid åtta på morgonen, ska se till att barnen är iordninggjorda och ätit frukost. Sen vankas långhelg eftersom det är Memorial Day på måndag. Familjen ska iväg och campa så jag blir ensam hemma i fyra hela dagar. Halleluja!

Lovar mig själv varje måndag att försöka hålla mig borta från storstan på helgerna. Visst älskar jag New York men staden suger all energi ur min kropp och alla pengar ur min plånbok. Som vanligt misslyckas jag, varje helg blir det New York minst en eller två gånger. Den här gången misslyckades jag katastrofalt. Torsdag, fredag, lördag och söndag. Uj, uj...

Efter jobbet på torsdagen tog jag direkt tåget in till stan och skyndade mig ner till Think Coffee, strax under Union Square på 4th Avenue där Susanna hade öppning för sin lilla fotoutställning. Trots att hon hade stressat runt och varit nervös så var det mesta i onödan. Hon är en sjukt duktig fotograf och trots att utställningen var rätt liten var det väldigt mysigt att mingla runt lite med hennes vänner och bekanta.



Sen på fredagen var det dags för Sofias födelsedag och vi satt på Rock n' Joes i solen och chillade.



Senare på kvällen drog jag in till New York igen, skyndade mig upp till 42nd Street och in på B.B. King Blues Club. Förklarade att jag var ensam, vilket genast gjorde det väldigt lätt att hitta en plats precis framför scenen, inklämd mellan två par som försökte äta middag. Egentligen har jag ju varit med om det här förut, såg Jefferson Starship på B.B King Blues Club i november, men den här gången pirrade det lite extra i magen. Skulle han komma eller inte?



Så klev det upp på scen, en efter en och mitt hjärta tog några extra skutt när Paul Kantner kikade fram. De ursäktade sig att konserten börjat så tidigt (klockan sju) men lovade att spela ett extra långt set. De inledde med Sunrise och Have You Seen the Stars Tonite? från Blows Agains the Empire och efter det rullade det på.



Efter ett par låtar stannade de upp, Paul tog micken och bad att få presentera en kär gammal vän. Jag började hyperventilera lite smått och inte förrän jag såg den lavendelfärgade pikétröjan bakom draperiet. Maaaaaaaarty!



Kan fortfarande inte riktigt förstå att han faktiskt dök upp. Ingen (möjligtvis Ludde) kan förstå hur stort det här är för mig, haha. Efter sju månader i USA har jag inte bara sett Paul Kantner live två gånger utan även Jorma Kaukonen och Jack Casady på Hot Tuna-konserten i december, och nu Marty Balin. Det är fyra utav sex personer från the classic line-up av Jefferson Airplane. Spencer Dryden är ju död... så det finns bara en kvar att se. Grace, var är du?



Konserten bestod nästan enbart av Airplane-låtar vilket var underbart. Visserligen massakerade Cathy de flesta låtarna (speciellt White Rabbit) men överlag var det underbart att höra Paul och Marty sjunga tillsammans. Wooden Ships, 3/5 Of a Mile in 10 Seconds, Crown of Creation, She Has Funny Cars, The Ballad of You and Me and Pooneil, Won't You Try/Saturday Afternoon, Volunteers och framför allt Today. Jag höll på att dö av lycka.

Självklart klämdes det även in en hel del Jefferson Starship-låtar, lyckligtvis nästan uteslutande från Marty-eran (1974-1978) vilket är alldeles okej med mig. Och att höra Marty sjunga Miracles ståendes två meter ifrån dig, oh my!

Insåg dock hur sjukt fel det kändes att höra Cathys pipiga stämma istället för Grace's röst tillsammans med Paul och Marty. Fick mig att ytterligare en gång inse hur underbart bra hon faktiskt är. Finns ingen som kan ersätta henne. Möjligtvis jag då... jag kan ju i alla fall texterna till skillnad från den blonda spinkiga spättan som inte verkade bry sig om att hon mumlade helt fel text i hälften av låtarna.



I pausen pratade jag lite med paret som satt bredvid mig. Fick höra den gamla vanliga "men du är ju alldeles för ung för att kunna sjunga med i alla de här låtarna" och vi pratade lite om bandet och hur de hade vetat att Marty skulle komma eftersom han "kände bandet". Eh jo, tjena. Gladast blev jag dock över att de inte hörde att jag var från Sverige och de var mycket imponerade av att jag inte bröt på svenska, haha. Score! Hade en helt underbar kväll och svävade på små moln hela vägen ner till Penn Station igen.



Lördagen innebar att gå upp tidigt, ta tåget vid nio in till stan och sedan möta upp Sofia och Susanna för att ta oss ut till Coney Island. Vi hade bestämt oss för att åka till stranden tidigare i veckan när det var trettio grader och strålande sol. Att lördagen innebar knappt tjugo grader och ett jämngrått molntäcke gjorde oss inte så mycket.



Coney Island är inte den vackraste stranden men det var underbart att känna sanden mellan tårna och se en horisont när man tittar ut över vattnet (till skillnad från Manhattan då man ser New Jersey, eller möjligtvis Brooklyn när man tittar ut över vattnet).



Dagen bjöd inte på årets första dopp, vattnet var svinkallt. Nästa gång kanske.



Och lite smaklöst var det allt...



... men så kikade solen fram och det blev rätt härligt ändå.



Desvärre fick vi åka hem redan vi tre för att vara tillbaka hemma vid fem. Skulle hinna göra mig iordning innan Sofias värdfamilj bjudit med mig på Sofias födelsedagsmiddag på Legal Seafood i Short Hills Mall. Trevligt som vanligt.



Och hennes värdfamilj hade gjort en gullig tårta som vi hann äta innan vi begav oss vidare mot Cranford för att gå på bio. Hade kollat ut att det var den enda biografen som visade Babies på kvällen. Sofia var rätt trött och köpte en kopp kaffe på Rock n' Joes som de tydligen har i Cranford med. Sedan köpte vi biljetter och satte oss tillrätta inne i salongen och njöt av filmen. Se den! Underbart söta ungar.

Sen bar det hem för lite välbehövlig sömn innan jag skulle upp med tuppen för att ta tåget in till stan, igen, för att gå på sista lektionen i min Niagarafallet-kurs. Gick på hästutställning på Indianmuseet och såg The Last of The Mohicans. Halva klassen sov. När vi slutat tog vi oss upp till 34th Street igen där jag fönstershoppade lite med Lea och Mirielle innan vi bestämde oss för att åka tillbaka hem. Jag kom hem och la mig direkt i min säng för att ladda upp inför sista avsnittet av Lost, någonsin. Höll på ända till halv tolv och efteråt kände man sig ganska tom och trött. Ska inte spoila någonting här, ni får vänta tills i juli. Sen somnade jag gott efter ytterligare än fantastisk helg.

En bild säger mer än tusen ord. Men jag måste få säga tre ord i alla fall:

MARTY VAR DÄR!

Vad händer på hemmafronten då? Jo, inflyttningsfest i min morbrors nya lägenhet vid Skanstull. (Avundsjuk? Självklart!).



Idag skickar pappa den här bilden till mig. Hallå, har ni glömt att jag har varit borta i sju månader? Haha. Fast det känns väldigt bra att en liten del av mig fortfarande kan vara hos er, hemma på Södermalm. Även om min närvaro bara är i form av mitt namn på ett plastglas.

Och nästa gång det blir inflyttningsfest är det säkert jag som flyttat in i min första egna lägenhet, och då lovar jag att vara där i egen hög person.

Tänkte passa på att uppdatera bloggen mitt i helgen, någonting som inte hör till det vanliga. Har lite tid just nu så tänkte slänga in bilderna från igår kväll och idag.

Gårdagskvällen bjöd på en äkta au pair-kväll. Skämtade med Sofia att såhär ser nog helgkvällarna ut för de flesta au pairer som inte har lyckan att bo så pass nära New York (eller någon annan större stad). Sofia hämtade upp mig när jag slutat och vi drog tillsammans till Livingston Mall där vi drack te på Starbucks på Barnes & Nobles, återberättade lustiga judiska skämt och pratade om hur våra sista månader här i USA kommer att bli. Han med en sväng i mallet innan det stängde vid nio och vi drog vidare till CVS för att köpa på oss lite nödvändigheter; deodorant och Pringles. Därefter begav vi oss vidare till Lenis hus. Leni jobbade men hade precis lagt sina barn när vi kom så vi slog oss ner i soffan i källaren och kollade på The Blind Side. Hade redan sätt den, men den var faktiskt värd att se igen. Strax innan ett körde Sofia hem mig och sen sov jag gott ett par timmar innan jag vaknade upp, fixade mig iordning och hoppade på tåget mot New Yo... vänta, nu... inte New York. Nej, den här gången åkte vi till Hoboken, på andra sidan Hudsonfloden!







(Sju fingrar i luften står för sju månader (och tre dagar) i USA för min del. Sofia firade 6 månader i USA idag!)







Hoboken var great! Spenderade hela förmiddagen där innan vi tog path-tåget upp till 33rd Street och tunnelbanan upp till Central Park. Sofia köpte parfym på Donna Karan på Madison Avenue och när klockan slog tre begav vi oss på jakt efter ett Starbucks, någonting som visade sig vara lättare sagt än gjort. Den här veckan har Starbucks happy hour på frappuchinos, halva priset mellan 15-17. Men på Upper East Side kryllar det inte direkt av Starbucks så vi hamnade enda uppe på 77th Street innan vi hittade en. Men det var det värt för en grande coffee frappuchino för $2.50.



Eftermiddagen avslutades i Central Park. Sedan gick jag och Sofia skilda vägar. För henne fortsätter äventyret i New York ikväll, för mig fortsätter det i South Orange. Uppdaterar om det imorgon.

Gårdagen till ära, när jag firade sju månader i USA, damp den här lilla broschyren ner i brevlådan.



EXTENSION PROGRAM!

"Bring your English level to a whole new level!" "Earn more academic credits!" "See more of the country during your vacation!" "It's a once-in-a-lifetime opportunity!".

Eh ja, tjena. Om den hade kommit för tre veckor sedan hade jag varit eld och lågor. Nu funderar jag på att kasta iväg den. Tänk att allt kan ändras så fort. Visserligen är jag glad att jag har fem månader kvar här, för än så länge har jag ingen brådska att komma hem. Men nu börjar känslan av att jag faktiskt kommer att vilja åka hem i oktober krypa sig på. Hem och sen vidare på nya äventyr!

Imorgon, efter sju månader i USA, åker Elin hem. Kommer att sakna dig!

Helt plötsligt hamnade vi ute i Williamsburg där vi snubblade in på en thairestaurang lite över det vanliga.



Runt åtta ställde vi oss i kön utanför Music Hall of Williamsburg där Kate Nash spelade. Har inte lyssnat speciellt mycket på henne men Kajsa hade fixat biljetter så självklart ville jag följa med!



Innan Kate Nash intog scen fick vi uppleva Supercute! Har fortfarande inte riktigt hämtat mig från upplevelsen och vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag tänker tillbaka på det. Kort sammanfattning: Tre tjejer i samma ålder som mina värdbarn i outfitts som skulle gjort ABBA avundsjuka 1974 och rockringar. Oh my... De inledde sitt set med orden "Now we're going to play a cover of one of the best songs from our favorite band" och tjejen i vid keyboarden började klinka introt till Led Zeppelins Misty Mountain Hop blev jag helt paff. Kan inte påstå att det var helt dåligt men jag har nog aldrig varit med om någoting så udda. Och när deras andra sånger handlade om duvor, godisland och ännu mer rockringar... ja.



Kate Nash var speciellt. Har inte lyssnat speciellt mycket på henne så fick lyssna in mig lite innan konserten och föll för en del låtar. Trodde att hon var en typisk singer-songwriter framför ett piano men flera gånger blev jag motbevisad. Har aldrig hört så mycket fula ord komma ur munnen ur en människa på så kort tid, haha. Men överlag var det en alldeles väldigt jättetrevlig konsertupplevelse.



Dock var vi nog egentligen alldeles för trötta för att gå på konsert. Eftersom vi vandrat runt hela dagen var våra fötter rätt ömma redan innan konserten började var nästan fyra timmar ståendes på en och samma plats en oerhörd plåga. Min rygg värkte någonting enormt och Kajsa kunde knappt stå på sina fötter. Konserten slutade dock i tid så att vi kunde ta näst sista tåget hem, trodde vi. Fick vänta lite väl länge på tunnelbanan och när den började åka i snigelfart insåg vi att vi skulle missa tåget. Kom fram till Penn Station ett par minuter för sent och fick snällt vänta en timme till innan vi tog tåget till Chatham. Stupade i säng hemma hos Kajsa vid tre och klockan ringde sju på morgen, ytterligare en natt med knappt fyra timmars sömn.

Söndagen bjöd på första delen i Niagarafallskursen. Mötte upp Lea på tåget och sedan Vojta och Mirielle och vi tog oss ner downtown för lite frukost först. Kursen varade 6 timmar, var lite småtrött men det var inte jättefarligt. Klockan fyra var vi klara så vi begav oss mot pier 17 och sedan upp på Brooklyn bridge. Där här bilden får avsluta och sammanfatta min helg. Punkt slut.