i can't dance, I never could, I guess my feet don't match
Har haft ytterligare en underbar helg i USA, inga spillda tårar över min värdmamma på ett par dagar vilket känns bra.
Fredag kväll spenderades på St. James Gate i Maplewood tillsammans med Vojta, Sarai och en ny mexikansk au pair, lika trevligt som vanligt. Vaknade upp på lördagmorgonen och väntade på att Sofia eller Leni skulle höra av sig eftersom vi bestämt för att åka på en liten shoppingtur i New Jersey. Väntade och väntade... och väntade lite till. Klockan elva fick jag tag i Sofia som precis slutat jobba, ringde till Leni men fick inget svar så vi bestämde oss för att jag skulle ta tåget till Summit för att ta en fika med Sofia och vänta på att Leni skulle höra av sig. Om hon inte hört av sig innan ett skulle vi ta tåget in till New York och spendera dagen där istället.
Självklart hörde hon inte av sig (slut på batterier i mobilen visade det sig senare) så vi hoppade på 12.49-tåget in till Penn Station, kom in strax innan två och begav oss ner i tunnelbanan för att ta oss ut till Brooklyn för att besöka Fredflair, en affär som Sofia suktat efter sedan långt innan hon ens kommit till USA. Skulle ta V-tåget ut till Brooklyn för att sedan byta till G. Stod och väntade på V en evighet, råkade hoppa på F istället. Åkte fel, åkte tillbaka, väntade på V ett tag till innan vi insåg att den inte skulle gå på helgerna. Hoppade på E istället, åkte österut och bytte till G, hoppade av vid Broadway ute i Brooklyn och begav oss till korsningen Meserole St och Leonard St. När vi insåg att alla fönster var igenbommade förstod vi att vi var vid fel korsning, det skulle ju vara Meserole Avenue. Hoppade på tåget och åkte två till stationer, gick av och hittade tillslut rätt korsning och rätt affär. Sofia spenderade en förmögenhet på helt underbara kläder och jag köpte en handväska. Riktigt lyckat trots allt!
Vi åt thaimat i Greenpoint innan vi begav oss tillbaka mot Manhattan. Hoppade av vid Union Square för att checka in bion men eftersom inga bra filmer gick där åkte vi upp till Times Square. Bestämde oss för att se The Runaways och blev glatt överraskade. Hade inga stora förväntningar på en film med Kirsten Stewart och Dakota Fanning men vi blev motbevisade, filmen var faktiskt bra. Fick en gratis "liten" cola eftersom jag använt mitt biokort så flitigt men eftersom en "liten" cola rymmer mer än en stor hade gjort hemma i Sverige höll min blåsa på att spricka och den sista halvtimmen av filmen var rätt plågsam. Efter filmen tog vi en te på The Bread Factory Café för att sedan hoppa på tåget tillbaka hem.
Söndag vaknade jag upp tidigt och väntade på att Sofia skulle höra av sig. Vi tog bilen till Livingston Mall, spenderade lite tid där, åt massor av kinamat och mötte sedan upp Kajsa och Johanna på Café Beethoven i Chatham för en fika. Efter ett par timmar bröt vi upp och jag och Sofia åkte en kort stund till Short Hills Mall för att se om vi kunde shoppa lite mer. Sedan körde Sofia hem mig och ett par minuter senare blev jag upphämtad av norska Ida.
Söndag kväll bjöd på au pairmöte - linedancing och karaoke på Colorado Café i Watchung. Har inte haft så roligt på väldigt länge. Lincedancing är totalt omöjligt men sjukt kul, lyckades på fason på ett par steg men mer än så gick det inte. Kvällen börjades dock med middag och efter det var vi så mätta att det blev svårt att dansa. Väntade på karaoken men den hann inte starta innan vi var tvugna att bege oss hem så jag, Ida och Helene bestämde oss för att komma tillbaka en annan söndag. Visste inte att det fanns cowboys in New Jersrey...
i'm thinking of good times and of bad, of times I've been happy and times I've been sad
Om lite drygt två veckor har jag varit i USA i sex månader, halvtid. Det här borde vara min lyckligaste tid, våren och sommaren står som sagt framför dörren, jag har miljoner saker att se fram emot under de kommande månaderna och samtidigt kan jag sakta men säkert börja räkna ner till den dagen jag är på väg tillbaka till Sverige igen. Inte för att jag egentligen längtar hem, älskar USA alldeles för mycket just nu... men ändå är det någonting som är så fruktansvärt fel.
Har aldrig varit så fysiskt och känslomässigt utmattad som just nu. Vad jag än gör lyckas jag bara nätt och jämt hålla huvudet ovanför ytan. De senaste veckorna, eller kanske månaderna har varit så otroligt påfrestande och någonstans där inne börjar kämparglöden ta slut. Vet inte vad det är för fel på mig, varför det ska vara så himla svårt för mig att trivas när det känns som alla andra gör det. Eller, jag vet att det inte är sant att alla andra har det toppen men det är få som har haft det lika tufft som jag.
Varför jag aldrig ska kunna komma överrens med mina värdmammor är även för mig en gåta. Jag är inte speciellt krävande eller svår att hantera men ändå har personkemin aldrig infunnit sig mellan mig och någon av mina värdmammor. Trots att de båda är så olika som man kan tänka sig har jag helt enkelt inte gått ihop med någon av dem.
Att gå igenom en rematch är fruktansvärt påfrestande. De två veckorna jag spenderade nere i Sofias källare var jag närmast apatisk vid vissa tillfällen. Det fanns ingenting jag kunde göra, mitt öde låg i andras händer. När jag äntligen fick en familj och allt kändes toppen kunde jag slappna av för första gången på en väldigt lång tid, men det gick inte länge innan jag insåg att jag kanske inte hamnat hos min drömfamilj ändå.
Jag har underbara värdbarn. Mitt arbete är inte krävande men ändå utmanande och som jag skrivit så många gånger har vi så roligt tillsammans. Jag känner mig uppskattad och jag vet att de tycker om mig lika mycket som jag tycker om dem. Trots det ligger det alltid en mörk skugga över hela dagen. Min värdmamma är borta drygt 12 timmar om dagen vilket inte ger mig, eller barnen för den delen heller, speciellt mycket tid att umgås. Men de få minuterna på morgonen och på kvällen då jag träffar henne står mitt hjärta still.
Jag vill inte hänga ut någonting på bloggen men just nu hoppas jag på att jag har nått botten, för värre än så här kan det väl möjligtvis inte bli? Jag ska inte klaga för jag har tagit del av historier om au pairer som egentligen har haft det betydligt mycket värre. Men för min del känns det som om jag har tagit tillräckligt mycket skit, det finns liksom ingen ork att ta något mer.
Att jag dessutom är någon typ av oturmagnet just nu gör det hela ännu värre. Vad jag än gör, även om jag tror att jag gör alla rätt, blir allt så fruktansvärt fel i slutet. Min värdmamma säger att jag saknar common sense, sunt förnuft. Jag hoppas så på att hon inte har rätt, för jag vet att sunt förnuft här i USA inte alls är samma sorts sunt förnuft som hemma i Sverige.
Just nu ligger jag i min säng, klockan är halv tio på förmiddagen och jag har all tid i världen för att gå ut i det fina vädret och göra någonting vettigt. Ändå kan jag inte förmå mig att resa på mig. Kroppen känns så tung och tårarna är inte långt borta. Jag vill inte gå igenom en till rematch, jag har inte krafterna för det. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att lämna mina värdbarn eller min värdpappa igen. Samtidigt är det så svårt att acceptera att jag bor i ett hushålle som styrs av en person jag inte kan komma överrens med.
Trodde att ett år i USA skulle göra en så himla mycket starkare, men just nu känner jag mig så svag. Men en sak har jag lärt mig om mig själv och det är att jag är envis som satan. Aldrig att jag skulle ge upp frivilligt. Hell no, I won't go! Nu har jag lovat mig själv att kämpa på, jag vet att jag har stöd hemifrån, från min LCC och framför allt från mina underbara vänner men det är ingen annan än jag som kan hantera situationen.
Och någonstans har jag börjat inse att jag kommer att bli en av de där au pairerna som fullföljde sitt år, men aldrig riktigt trivdes. Eller trivs gör jag, trivt i USA, trivs att vara au pair. Men jag kommer aldrig att trivas med att bo i en annan familj, speciellt inte där jag inte kan komma överrens med familjens överhuvud. Jag har haft det så sjukt bra här och ångrar fortfarande inte för en sekund att jag åkte, men att det skulle vara så tufft som det faktiskt har varit hade jag aldrig trott.
Ibland går jag in på Cultural Cares fanpage på Facebook och kikar hur det går för andra au pairer och drömmer mig bort till hur det var när jag själv var i den första matchningsprocessen och önskar att jag kunde gå tillbaka och göra om... och göra rätt, från början.
Har aldrig varit så fysiskt och känslomässigt utmattad som just nu. Vad jag än gör lyckas jag bara nätt och jämt hålla huvudet ovanför ytan. De senaste veckorna, eller kanske månaderna har varit så otroligt påfrestande och någonstans där inne börjar kämparglöden ta slut. Vet inte vad det är för fel på mig, varför det ska vara så himla svårt för mig att trivas när det känns som alla andra gör det. Eller, jag vet att det inte är sant att alla andra har det toppen men det är få som har haft det lika tufft som jag.
Varför jag aldrig ska kunna komma överrens med mina värdmammor är även för mig en gåta. Jag är inte speciellt krävande eller svår att hantera men ändå har personkemin aldrig infunnit sig mellan mig och någon av mina värdmammor. Trots att de båda är så olika som man kan tänka sig har jag helt enkelt inte gått ihop med någon av dem.
Att gå igenom en rematch är fruktansvärt påfrestande. De två veckorna jag spenderade nere i Sofias källare var jag närmast apatisk vid vissa tillfällen. Det fanns ingenting jag kunde göra, mitt öde låg i andras händer. När jag äntligen fick en familj och allt kändes toppen kunde jag slappna av för första gången på en väldigt lång tid, men det gick inte länge innan jag insåg att jag kanske inte hamnat hos min drömfamilj ändå.
Jag har underbara värdbarn. Mitt arbete är inte krävande men ändå utmanande och som jag skrivit så många gånger har vi så roligt tillsammans. Jag känner mig uppskattad och jag vet att de tycker om mig lika mycket som jag tycker om dem. Trots det ligger det alltid en mörk skugga över hela dagen. Min värdmamma är borta drygt 12 timmar om dagen vilket inte ger mig, eller barnen för den delen heller, speciellt mycket tid att umgås. Men de få minuterna på morgonen och på kvällen då jag träffar henne står mitt hjärta still.
Jag vill inte hänga ut någonting på bloggen men just nu hoppas jag på att jag har nått botten, för värre än så här kan det väl möjligtvis inte bli? Jag ska inte klaga för jag har tagit del av historier om au pairer som egentligen har haft det betydligt mycket värre. Men för min del känns det som om jag har tagit tillräckligt mycket skit, det finns liksom ingen ork att ta något mer.
Att jag dessutom är någon typ av oturmagnet just nu gör det hela ännu värre. Vad jag än gör, även om jag tror att jag gör alla rätt, blir allt så fruktansvärt fel i slutet. Min värdmamma säger att jag saknar common sense, sunt förnuft. Jag hoppas så på att hon inte har rätt, för jag vet att sunt förnuft här i USA inte alls är samma sorts sunt förnuft som hemma i Sverige.
Just nu ligger jag i min säng, klockan är halv tio på förmiddagen och jag har all tid i världen för att gå ut i det fina vädret och göra någonting vettigt. Ändå kan jag inte förmå mig att resa på mig. Kroppen känns så tung och tårarna är inte långt borta. Jag vill inte gå igenom en till rematch, jag har inte krafterna för det. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att lämna mina värdbarn eller min värdpappa igen. Samtidigt är det så svårt att acceptera att jag bor i ett hushålle som styrs av en person jag inte kan komma överrens med.
Trodde att ett år i USA skulle göra en så himla mycket starkare, men just nu känner jag mig så svag. Men en sak har jag lärt mig om mig själv och det är att jag är envis som satan. Aldrig att jag skulle ge upp frivilligt. Hell no, I won't go! Nu har jag lovat mig själv att kämpa på, jag vet att jag har stöd hemifrån, från min LCC och framför allt från mina underbara vänner men det är ingen annan än jag som kan hantera situationen.
Och någonstans har jag börjat inse att jag kommer att bli en av de där au pairerna som fullföljde sitt år, men aldrig riktigt trivdes. Eller trivs gör jag, trivt i USA, trivs att vara au pair. Men jag kommer aldrig att trivas med att bo i en annan familj, speciellt inte där jag inte kan komma överrens med familjens överhuvud. Jag har haft det så sjukt bra här och ångrar fortfarande inte för en sekund att jag åkte, men att det skulle vara så tufft som det faktiskt har varit hade jag aldrig trott.
Ibland går jag in på Cultural Cares fanpage på Facebook och kikar hur det går för andra au pairer och drömmer mig bort till hur det var när jag själv var i den första matchningsprocessen och önskar att jag kunde gå tillbaka och göra om... och göra rätt, från början.
try (just a little bit harder)
Jag vet inte om det är mig det är fel på, men varför ska det vara så svårt att trivas hos sin värdfamilj?
Har varit hos min nya familj i snart en månad men redan kryper orolighetskänslan runt i min mage. Inte hela tiden, men ofta. Jag älskar mitt nya jobb och mina nya värdbarn så egentligen borde det vara toppen att vara au pair i USA just nu. Våren har precis anlänt, det är ljusare, varmare och behagligare att vara utomhus. Jag har så roligt med mina värdbarn, trodde inte att det kunde vara så lätt att vara au pair. Självklart är själva jobbet inte helt utan bekymmer, barn är fortfarande barn även om de råkar vara 10 och 12 år och syskon kommer allitd att vara syskon vilket ofta resulterar i bråk. Men allt som oftast är det helt underbart. Jag och min tolvåring satt och pratade i 45 minuter igår eftermiddag - om tvätt. Jag vet inte varför hon var så intresserad men när vi insåg att vi suttit och pratat tre kvart om just tvätt brast vi båda ut i skratt. När jag sedan skulle laga middag till dem började de klaga för att de inte ville ha kyckling igen. Snabbt ögnade jag igenom kylskåpet och skafferiet, hittade lite potatis och slängde snabbt ihop en Jamie-kyckling (min familj vet vad det är) men utan örtolja och tomat. H utbrast "wow, this was delicious!" redan efter första tuggan, L var lite mer skeptisk men efteråt hade hon ätit upp varenda bit på tallriken. Jag kände mig rätt nöjd.
Trots det känns allt inte helt bra. Det må mycket väl vara fel på mig, att jag är känslomässigt alldeles för omogen för handskas med inte fullt så sympatiska värdmammor. Men frågar är om man någonsin blir mogen nog att ta så mycket skit som jag får göra.
Jag vill inte åka hem till Sverige, det vore det värsta tänkbara scenariot. Snart sex månader i USA betyder att det är sex månader kvar. Uthärdligt, visst. Men snälla klump i magen, kan du inte försvinna?
Har varit hos min nya familj i snart en månad men redan kryper orolighetskänslan runt i min mage. Inte hela tiden, men ofta. Jag älskar mitt nya jobb och mina nya värdbarn så egentligen borde det vara toppen att vara au pair i USA just nu. Våren har precis anlänt, det är ljusare, varmare och behagligare att vara utomhus. Jag har så roligt med mina värdbarn, trodde inte att det kunde vara så lätt att vara au pair. Självklart är själva jobbet inte helt utan bekymmer, barn är fortfarande barn även om de råkar vara 10 och 12 år och syskon kommer allitd att vara syskon vilket ofta resulterar i bråk. Men allt som oftast är det helt underbart. Jag och min tolvåring satt och pratade i 45 minuter igår eftermiddag - om tvätt. Jag vet inte varför hon var så intresserad men när vi insåg att vi suttit och pratat tre kvart om just tvätt brast vi båda ut i skratt. När jag sedan skulle laga middag till dem började de klaga för att de inte ville ha kyckling igen. Snabbt ögnade jag igenom kylskåpet och skafferiet, hittade lite potatis och slängde snabbt ihop en Jamie-kyckling (min familj vet vad det är) men utan örtolja och tomat. H utbrast "wow, this was delicious!" redan efter första tuggan, L var lite mer skeptisk men efteråt hade hon ätit upp varenda bit på tallriken. Jag kände mig rätt nöjd.
Trots det känns allt inte helt bra. Det må mycket väl vara fel på mig, att jag är känslomässigt alldeles för omogen för handskas med inte fullt så sympatiska värdmammor. Men frågar är om man någonsin blir mogen nog att ta så mycket skit som jag får göra.
Jag vill inte åka hem till Sverige, det vore det värsta tänkbara scenariot. Snart sex månader i USA betyder att det är sex månader kvar. Uthärdligt, visst. Men snälla klump i magen, kan du inte försvinna?
so early, early in the spring
Insåg till min stora förvåning att jag helt glömt att lägga upp bilderna från Philadelphia i helgen, så här kommer dem:
Chinatown en tidig vårmorgon i New York. Lite häftigare än vanlig pensionärsgympa på Friskis.
Mina resekamrater, Sofia och Lea.
Vår och strålande sol betyder solkräm!
Liberty Bell och boy scouts
Chestnut Street
Benjamin Franklin Bridge
Elfreths Alley
Bakgård på Elfreths Alley
Washington Square Park
Rittenhouse Square
Benjamin Franklin Parkway
Philadelphia Museum of Art
Upp klockan 04.45 på morgonen och i säng strax innan 02.00 nästa dag, men det var värt det. Över 20 grader varmt och strålande sol, då är Philadelphia inte helt fel.
Chinatown en tidig vårmorgon i New York. Lite häftigare än vanlig pensionärsgympa på Friskis.
Mina resekamrater, Sofia och Lea.
Vår och strålande sol betyder solkräm!
Liberty Bell och boy scouts
Chestnut Street
Benjamin Franklin Bridge
Elfreths Alley
Bakgård på Elfreths Alley
Washington Square Park
Rittenhouse Square
Benjamin Franklin Parkway
Philadelphia Museum of Art
Upp klockan 04.45 på morgonen och i säng strax innan 02.00 nästa dag, men det var värt det. Över 20 grader varmt och strålande sol, då är Philadelphia inte helt fel.
i just gotta go and get back to the bay
Silver Bay i helgen var över förväntan. Hade faktiskt otroligt roligt, träffade massor av trevligt folk och lärde mig lite (om än väldigt lite) nyttiga saker.
En kall, regnig helg i the Adirondacks var inte direkt det som kändes mest lockande i fredagskväll när jag tog tåget till South Orange för att möta upp de tre tyska tjejerna som jag skulle åka tillsammans med. Anlände ett par minuter sent, fem över halv sju och tog upp mobilen för att ringa och ursäkta mig. Men jag hade inte behövat oroa mig, redan innan jag hunnit säga hej fick jag förklarat för mig att de fortfarande var på flygplatsen i Newark och letade efter biluthyrningen. Jaha, tänkte jag och drog min tunga väska in till Starbucks, beställde en kaffefrappuchino och en chocolate chunk cookie och tog upp min Glamour och började väntan. 45 minuter senare, fortfarande utan att ha hört någonting från någon tog jag upp mobilen och ringde igen. Nu hade de äntligen hittat biluthyrningen men något var tydligen fortfarande problemfyllt. Dock lovade dem att de skulle vara påväg vilken minut som helst och troligtvis redan vara i South Orange om en kvart.
Halv åtta ställde jag mig utanför Starbucks och väntade, i regnet och kylan. Efter ett tag tog jag upp mobilen och såg att jag fått ett sms. Tydligen var det bilkö och de skulle inte vara där förrän åtta. Gick in på Dunkin' Donuts och köpte en cinnamon raisin bagel, ringde Sofia och väntade. Klockan åtta gick jag tillbaka till Starbucks och ställde mig och väntade. Såg att en thailändsk tjej stod och väntade och efter ett par minuter kom hon fram och frågade om jag också skulle få lift med ett par tyska tjejer till Silver Bay. Yes, sa jag och sen svängde en liten, silvrig bil upp framför oss. Vi trängde oss in i baksätet och började åka.
Resan upp till Silver Bay ska ta drygt fyra och en halv timme om man har tur. För oss tog det nästan sex timmar. Till största delen berodde detta på att vår chaufför vägrade att åka motorvägen eftersom hon inte ville betala tollavgiften. (Senare fick jag reda på att avgiften var drygt fem dollar... men då var det redan för sent för att tala om det för henne). I mörkret åkte vi på småvägar upp mot Albany, utan att egentligen virra bort oss men allt gick otroligt långsamt. Kom fram strax innan två, skyndade oss in men ingen var där. Hittade våra nycklar i varsitt kuvert och jag hittade mitt rum. Smög in utan att veta vem som skulle befinna sig där, men blev glatt överraskad när lampan tändes och Leni tittade upp. Mirielle låg redan och sov och Lea befann sig i något slags halvvaket tillstånd. Kröp snabbt ner i min säng och somnade direkt.
Gick upp tidigt och signade in på de klasserna som fanns kvar. Resultatet blev:
Creative storytelling
Fun games for kids
History of artistic photography
Optical illusions
American history
Hade sjukt kul på alla lektioner och var nöjd med mina val även om det inte var särskilt seriöst. Träffade massor av trevliga au pairer, bland annat Jin från Thailand, Isabelle från Schweiz, Annika från Tyskland och Katarina från Tjeckien som tydligen också bodde i South Orange, väldigt nära mig.
Kvällen bjöd på teater och film, He's Not That Into You, inte speciellt bra men ganska underhållande. Efter filmen var det disco, smaka på den, hundra tjej au pairer och ett par hurtiga ledare. Nej, tack. Vände i dörren, gick tillbaka till huset, satt uppe och snackade lite men insåg att vi var tvugna att gå och lägga oss ganska tidigt. Ställde dock fram klockan en timme (sommartid!) så klockan hann ändå nästan bli ett innan vi gick och la oss.
Upp tidigt på söndagen, frukost och de två sista klasserna innan vi begav oss hemåt. Startade från Silver Bay strax efter elva och var inte hemma förrän vid sex. Tydligen hade en stor storm dragit fram över New York och New Jersey vilket vi knappt kännt av och eftersom vår tyska inte ville köra motorvägen hamnade vi mitt i ett virrvarr av avstängda och översvämmade småvägar. Det ska inte ta sju timmar att åka hem och de som hade lämnat två timmar senare än oss var ändå hemma före, sjukt segt. Trots allt hade vi en jättebra helg, skulle gärna åka tillbaka till Silver Bay i sommar men mina sista tre credits ska tas på söndagskurser i NY och en helgtripp till Niagarafallet i maj och juni!
Helgens fråga: Hur många gånger kan man höra Ladu Gaga's Bad Romance och Orianthi's According to You utan att kräkas? Att vara instängd i en bil i sju timmar med ofattbart dålig musik är den värsta formen av tortyr, speciellt efter att batteriet i iPoden har tagit slut. Ville tillslut bara stoppa fingrarna i öronen och skrika rakt ut, men höll mig från att göra det. Tur det.
Call me Mr. Flintstone, I can make your bed rock. Seriöst?
En kall, regnig helg i the Adirondacks var inte direkt det som kändes mest lockande i fredagskväll när jag tog tåget till South Orange för att möta upp de tre tyska tjejerna som jag skulle åka tillsammans med. Anlände ett par minuter sent, fem över halv sju och tog upp mobilen för att ringa och ursäkta mig. Men jag hade inte behövat oroa mig, redan innan jag hunnit säga hej fick jag förklarat för mig att de fortfarande var på flygplatsen i Newark och letade efter biluthyrningen. Jaha, tänkte jag och drog min tunga väska in till Starbucks, beställde en kaffefrappuchino och en chocolate chunk cookie och tog upp min Glamour och började väntan. 45 minuter senare, fortfarande utan att ha hört någonting från någon tog jag upp mobilen och ringde igen. Nu hade de äntligen hittat biluthyrningen men något var tydligen fortfarande problemfyllt. Dock lovade dem att de skulle vara påväg vilken minut som helst och troligtvis redan vara i South Orange om en kvart.
Halv åtta ställde jag mig utanför Starbucks och väntade, i regnet och kylan. Efter ett tag tog jag upp mobilen och såg att jag fått ett sms. Tydligen var det bilkö och de skulle inte vara där förrän åtta. Gick in på Dunkin' Donuts och köpte en cinnamon raisin bagel, ringde Sofia och väntade. Klockan åtta gick jag tillbaka till Starbucks och ställde mig och väntade. Såg att en thailändsk tjej stod och väntade och efter ett par minuter kom hon fram och frågade om jag också skulle få lift med ett par tyska tjejer till Silver Bay. Yes, sa jag och sen svängde en liten, silvrig bil upp framför oss. Vi trängde oss in i baksätet och började åka.
Resan upp till Silver Bay ska ta drygt fyra och en halv timme om man har tur. För oss tog det nästan sex timmar. Till största delen berodde detta på att vår chaufför vägrade att åka motorvägen eftersom hon inte ville betala tollavgiften. (Senare fick jag reda på att avgiften var drygt fem dollar... men då var det redan för sent för att tala om det för henne). I mörkret åkte vi på småvägar upp mot Albany, utan att egentligen virra bort oss men allt gick otroligt långsamt. Kom fram strax innan två, skyndade oss in men ingen var där. Hittade våra nycklar i varsitt kuvert och jag hittade mitt rum. Smög in utan att veta vem som skulle befinna sig där, men blev glatt överraskad när lampan tändes och Leni tittade upp. Mirielle låg redan och sov och Lea befann sig i något slags halvvaket tillstånd. Kröp snabbt ner i min säng och somnade direkt.
Gick upp tidigt och signade in på de klasserna som fanns kvar. Resultatet blev:
Creative storytelling
Fun games for kids
History of artistic photography
Optical illusions
American history
Hade sjukt kul på alla lektioner och var nöjd med mina val även om det inte var särskilt seriöst. Träffade massor av trevliga au pairer, bland annat Jin från Thailand, Isabelle från Schweiz, Annika från Tyskland och Katarina från Tjeckien som tydligen också bodde i South Orange, väldigt nära mig.
Kvällen bjöd på teater och film, He's Not That Into You, inte speciellt bra men ganska underhållande. Efter filmen var det disco, smaka på den, hundra tjej au pairer och ett par hurtiga ledare. Nej, tack. Vände i dörren, gick tillbaka till huset, satt uppe och snackade lite men insåg att vi var tvugna att gå och lägga oss ganska tidigt. Ställde dock fram klockan en timme (sommartid!) så klockan hann ändå nästan bli ett innan vi gick och la oss.
Upp tidigt på söndagen, frukost och de två sista klasserna innan vi begav oss hemåt. Startade från Silver Bay strax efter elva och var inte hemma förrän vid sex. Tydligen hade en stor storm dragit fram över New York och New Jersey vilket vi knappt kännt av och eftersom vår tyska inte ville köra motorvägen hamnade vi mitt i ett virrvarr av avstängda och översvämmade småvägar. Det ska inte ta sju timmar att åka hem och de som hade lämnat två timmar senare än oss var ändå hemma före, sjukt segt. Trots allt hade vi en jättebra helg, skulle gärna åka tillbaka till Silver Bay i sommar men mina sista tre credits ska tas på söndagskurser i NY och en helgtripp till Niagarafallet i maj och juni!
Helgens fråga: Hur många gånger kan man höra Ladu Gaga's Bad Romance och Orianthi's According to You utan att kräkas? Att vara instängd i en bil i sju timmar med ofattbart dålig musik är den värsta formen av tortyr, speciellt efter att batteriet i iPoden har tagit slut. Ville tillslut bara stoppa fingrarna i öronen och skrika rakt ut, men höll mig från att göra det. Tur det.
Call me Mr. Flintstone, I can make your bed rock. Seriöst?
take five
Idag är det exakt fem månader sedan vi satt där på Arlanda. Trust me, vi var inte så lugna som vi ser ut.
every picture tells a story
Washington Square Park
Greenwich Village
Meatpacking District
NJ Transit
Ludde och Bubbles
Paper Mill Playhouse
Rockn' Joes
Me and Bubbles
Hair på Broadway
Greenwich Village
Fancy dinner
Brooklyn Bridge
Helt plöstligt blev det vår i Central Park. Och det var helt underbart!
Tuff hemresa? Skönt att man stannar kvar i USA i minst sju månader till...
but now I know that rose trees never grow in new york city
På förfrågan kommer här lite bilder från veckan där mamma, pappa och Ludde hälsade på i New York.
Central Park
Central Park
Central Park
Rice to Riches på Spring Street
Tretorns butik på Spring Street
Roterande baren högst upp i Marriott Marquis
Frukost på Pigalle
Museum of Modern Art
MoMA
Tim Burton
"Nya Zeeländska konsulatet" från Flight of the Conchords på East Broadway
Utanför Bret och Jemaines lägenhet från Flight of the Conchords på Henry Street
Mer bilder kommer senare.
Central Park
Central Park
Central Park
Rice to Riches på Spring Street
Tretorns butik på Spring Street
Roterande baren högst upp i Marriott Marquis
Frukost på Pigalle
Museum of Modern Art
MoMA
Tim Burton
"Nya Zeeländska konsulatet" från Flight of the Conchords på East Broadway
Utanför Bret och Jemaines lägenhet från Flight of the Conchords på Henry Street
Mer bilder kommer senare.
go ask alice
Alice in Wonderland var inte alls så bra som jag vågat hoppas på. Som vanligt drabbades man av det kända "böckerna-är-så-mycket-bättre-än-filmen-syndromet" och hela filmen föll faktiskt ganska platt. Visserligen var Alan Rickman (eller rättare sagt hans röst) genialisk i rollen som the hookah smoking caterpillar och the cheshire cat är alltid en favorit men Alice var stel som en pinne och the white rabbit gjorde inte mycket väsen av sig. Johnny Depp är alltid Johnny Depp, men... äsch, jag vet inte. Som en lite sämre kopia av Narnia (en film som jag egentligen inte gillar speciellt mycket heller) blev den slutgiltiga domen, inte jättedålig men heller inte så bra som den skulle kunnat bli.
Gårdagen bjöd dock på en välbehövlig klippning så nu är mitt hår betydligt kortare och betydligt mindre slitet. Jag och Sofia sprang runt som galningar för att leta efter frisörsalonger på Lower East Side och tillslut hittade vi en, någonstans på Avenue B i East Village där vi sprang in och fick våra hår fixade. Mycket fattigare kom vi ut därifrån och kilade upp till Union Square och bion där vi mötte upp Elin och Leni.
Annars bjöd dagen mest på sol och prommenerande i New York. Våren kommer att bli helt underbar här!
Gårdagen bjöd dock på en välbehövlig klippning så nu är mitt hår betydligt kortare och betydligt mindre slitet. Jag och Sofia sprang runt som galningar för att leta efter frisörsalonger på Lower East Side och tillslut hittade vi en, någonstans på Avenue B i East Village där vi sprang in och fick våra hår fixade. Mycket fattigare kom vi ut därifrån och kilade upp till Union Square och bion där vi mötte upp Elin och Leni.
Annars bjöd dagen mest på sol och prommenerande i New York. Våren kommer att bli helt underbar här!
I just jumped a train that never stops
Efter första yogapasset på över två veckor hoppar jag på tåget från Summit mot Millburn. Inte förrän konduktören ropar ut: "Next: Newark Broad Street" hajar jag till och inser att jag sitter på snabbtåget som mosar förbi de flesta stationerna innan Penn Station och absolut inte stannar vid Millburn. Konduktören kommer förbi och försöker klippa min biljetter. Jag tittar upp och säger: "I was really supposed to get off at Millburn". Kontuktören ler och säger: "It's gonna be a long way to Millburn for you". Fan!
Jag blir stressad, både för att hunden där hemma antagligen håller på och kissa ner hela lägenheten och för att min riktiga familj precis hoppat på ett tåg från New York på väg för att hälsa på mig i Millburn över dagen. Tänker på hur förvirrade de kommer att bli när de kliver av på stationen och inte kan hitta mig just eftersom jag sitter på ett expresståg i fel riktning. Inser dock rätt snabbt att jag antagligen kommer att hinna fram till Newark Broad Street före deras tåg. Om jag bara kan hoppa av, hoppa på tåget åt andra hållet och hitta min familj kommer ju allt lösa sig.
Mycket riktigt hoppar jag av tåget vid Newark, byter till spår 3. Inser att det är drygt tio minuter till tåget ska komma, alltså är allt lugnt. Dubbelkollar att tåget verkligen stannar i Millburn och ställer mig och väntar på perrongen. Ser tåget komma och inser att det är ett tvåvåningståg. Inser att sannolikheten att jag hittar min familj är rätt liten eftersom tåget är så stort. Spejar i fönstrena när tåget rullar in men ser ingenting... förrän tåget stannar och någon vinkar från fönstret allra närmast där jag står. Pappa!
Hoppar på tåget till hela min familjs stora förvåning och får förklara vad jag egentligen gör i Newark när jag borde varit hemma. Är det det här man kallar tur i oturen?
Jag blir stressad, både för att hunden där hemma antagligen håller på och kissa ner hela lägenheten och för att min riktiga familj precis hoppat på ett tåg från New York på väg för att hälsa på mig i Millburn över dagen. Tänker på hur förvirrade de kommer att bli när de kliver av på stationen och inte kan hitta mig just eftersom jag sitter på ett expresståg i fel riktning. Inser dock rätt snabbt att jag antagligen kommer att hinna fram till Newark Broad Street före deras tåg. Om jag bara kan hoppa av, hoppa på tåget åt andra hållet och hitta min familj kommer ju allt lösa sig.
Mycket riktigt hoppar jag av tåget vid Newark, byter till spår 3. Inser att det är drygt tio minuter till tåget ska komma, alltså är allt lugnt. Dubbelkollar att tåget verkligen stannar i Millburn och ställer mig och väntar på perrongen. Ser tåget komma och inser att det är ett tvåvåningståg. Inser att sannolikheten att jag hittar min familj är rätt liten eftersom tåget är så stort. Spejar i fönstrena när tåget rullar in men ser ingenting... förrän tåget stannar och någon vinkar från fönstret allra närmast där jag står. Pappa!
Hoppar på tåget till hela min familjs stora förvåning och får förklara vad jag egentligen gör i Newark när jag borde varit hemma. Är det det här man kallar tur i oturen?
