and I like it
San Francisco is freaking awesome!
let's go to san francisco
so I'm packing my things and I'm going to go
Var jag ska vet jag inte än. Det enda jag vet är att jag inte ska vara kvar här. Har gått en vecka sedan jag och min värdfamilj splittade upp. Har fortfarande inte riktigt förstått det och känner mig ganska ambivalent. Å ena sidan vill jag bara lämna och dra så fort jag bara kan, och vet att jag egentligen borde ha gjort det tidigare. Å andra sidan kan jag inte förstå att jag tvingas lämna mina värdbarn, vi som skulle ha haft en så bra sommar tillsammans. Att de fortfarande inte vet att deras mamma har bett mig att gå, på grund av orsaker som är så löjliga så att det är skamligt, krossar mitt hjärta varje gång jag hör dem prata om hur mycket tid vi har att klara hela Super Mario-spelet eller hur kul vi kommer att ha det vid poolen i augusti. Som igår när jag och mitt värdbarn åt middag och vi pratade om nya au pairer som kommer att flytta in i området i sommar. Han påstod att jag nog skulle bli jättebra kompis med dem "...if you don't do anything stupid in, say, August and mom will send you home". Om han bara visste. Och egentligen har jag inte ens gjort något dumt.
Men ungarna vet inte och så länge fortsätter jag packa. Kalifornien närmar sig med stormsteg och om jag tvingas lämna USA gör jag det ändå med ett värdigt avslut.
it's all over now, baby blue
over the hills and far away
http://worldbookandnews.com/entertainment/magazines/67641-Grace-Slick-70-Art-Exhibit-at-Alexander-Salazar-Fine-Art-in-San-Diego.html
Jävla skit!
Pappa, ändra våra resplaner illa kvickt! Kan inte stå ut med tanken på att jag och hon kommer att vara så nära men ändå så långt ifrån varandra. Hon i San Diego, vi tillbaka mot San Francisco igen.
Samma världsdel, samma land, till och med samma stat. Men nej, sån tur ska man aldrig få. Fuck...
Jag? Besatt? Nejdå...
too much of nothing
Drog mig till gymmet medan jag ändå var svettig, spenderade lite tid där för att slippa spendera tid i huset medan min värdfamilj var där men tillslut vad jag helt slut och begav mig hemåt. Väntade på Sofia och hon kom strax efter fyra, hämtade upp mig och vi åkte till The Office för middag. När det spöregnar men är 25 grader ute är det lite svårt att veta hur man ska klä sig. Linne och jeans och paraply funkar bra när man är utomhus men inomhus är det svinkallt, speciellt inne på The Office. Efter vi ätit upp fick vi bege oss till Starbucks som ligger bara några portar bort och värma upp oss med te.
Begav oss hem till Sofia, igen, och såg på film, igen. Sen satt vi och garvade en stund åt det här: http://www.flickr.com/photos/st3f4n/sets/72157616350171741/ innan jag begav mig mot tåget för att åka hem och sova.
Så här i efterhand känns det lite som man slängde bort en helg, men samtidigt så var det länge sedan jag tog det såhär lungt och nu inser man hur skönt det är att slippa sitta på tåget fram och tillbaka, trängas med människor och spendera alldeles för mycket pengar som man vanligtvis gör en helg i stan. Så trots at den här helgen var rätt soft blir det nog New York som vanligt i helgen. Ska bli rätt skönt det med.
oh, Canada
Är tillbaka i New Jersey efter ytterligare en helg ute på äventyr. När jag tänker tillbaka på mina snart åtta månader här i USA känns det inte som om jag har hunnit med så mycket. Bortsett från New York, vad har jag annars hunnit med? Har inte haft speciellt mycket semester än och inte hunnit sett mig omkring så mycket som jag skulle ha velat. Men om man ger det en noggrannare eftertanke börjar jag inse att jag faktiskt upplevt mer än vad jag trott. De stora städerna på östkusten; New York, Philadelphia, D.C., Boston har alla hunnits med. Skidresa till Vermont och två härliga turer till upstate New York; Silver Bay och nu senast Woodstock-museet i Bethel. Plus alla möjliga ställen runtomkring i New Jersey såklart. Jovisst har man nog snart betat av det mesta på USAs nordöstra kust.
Dock var det någonting som saknades, så nu i helgen packade vi oss in (tillsammans med 200 andra au pairer, som nästan alla försökte få sina credits genom kursen på BMCC, fördelade på fyra bussar) i en Leprechaun-buss och begav oss ut på min längsta resa i Amerika hitintills. Och det här gången var det inte bara en ny plats och en ny sevärdhet utan till och med ett nytt land som stod på schemat. Oh, Canada!
Har alldeles för många vackra bilder från Niagarafallen. Ska försöka bjuda på ett par tillsammans med en liten kort berättelse om vår helg.
05.25 på fredag morgon ringde klockan. Pallrade mig upp, trycke i mig lite gröt och släpade min förvånansvärt tunga väska till tågstationen. Mötte upp Lea och Mirielle på tåget och vi åkte tillsammans in till Penn Station. Väl framme köpte jag min obligatoriska cinnamon/raisin bagel och två tidningar innan vi begav oss till Hotel Pennsylvania för att möta upp de andra au pairerna. Något försenat och efter lite strul körde vi igenom Lincoln Tunnel och bussen var på väg längre upstate New York än jag någonsin varit. Åtta timmars bussresa väntade oss.
Resesällskap: 
Lea
Mirielle
... och jag.
Någon gång strax efter fem rullade bussen in på den amerikanska sidan av Niagara Falls där de personer som inte orkat fixa visum till Kanada fick stanna på. Svenskar är antagligen ansedda som ett hederligt folk så vi behövde inte skaffa visum till Kanada utan kunde utan problem åka över Rainbow Bridge till den betydligt mer livade, kanadensiska, sidan av fallen. 
Dum som jag var trodde jag att staden Niagara Falls skulle vara liten, mysig och gemytlig. Men ack så fel jag hade. Huvudgatan Clifton Hill påminnde snarare om ett nöjesfält (komplett mer ett pariserhjul och allt!). Arkadspel, spökhus, vaxdockemuseum och snabbmatsrestauranger låg uppradade och samsades tillsammans med kasinot, Planet Hollywood och Hard Rock Café. Så mycket för den gemytligheten. 
Världens fulaste vaxdockor, eh?
Kvällen bestod av att vandra Clifton Hill upp och ner ett par gånger, njuta av den underbara utsikten över fallen, pizza och slutligen utgång. Första gången på åtta månader som jag lagligt kunde köpa en öl, woho! Började dock regna på kvällen och utbudet av ställen var inte det roligaste. Hamnade ett tag på en liten bar med livemusik vilket jag definitivt uppskattade mer än mina resekamrater men när det slutade drog vi som de flesta andra till Rumours och dansade loss ett litet tag innan vi begav oss tillbaka till hotellet och somnade gott.
Vaknade upp lite halvtrötta på lördagsmorgonen, åt en ganska kass Starbucksfrukost och begav oss till bussarna som den här gången skulle ta oss ner till Niagarafallens allra kändaste attraktion; Maid of the Mist. 
I väntan på att få gå ombord på Maid of the Mist. 
Den obligatoriska blåa ponchon. 
Utsikt från Rainbow Bridge, mellan USA och Kanada. 
Cave of the Winds
Fick finfina tofflor som man fick behålla, bara det att jag slänge dem i hotellets papperskorg... tillsammans med mi nyinköpta solkräm. Av misstag. :(
Efter en fullspäckad dag drog vi oss tillbaka till hotellrummet, chillade ett tag innan vi gick ut och åk på Kelsey's och tog en sväng till Rumours igen. Söndag morgon var vi rätt trötta och satte oss på bussen tillbaka till New York igen. Åtta timmar senare var vi på Penn Station och en timme efter det var jag tillbaka i Millburn igen.
Rätt trött men glad efter en bra helg. Och nu vill jag bara att veckorna ska gå fort, fort, fort. För nu är det bara tre veckor kvar tills jag kommer att få uppleva den andra kusten.
oh, remember the blue-birds and the honey bees
När jag vinkat av min familj i fredags begav jag mig in till stan och träffade upp Susanna. Vi drog till Whole Foods och köpte mat och väntade sedan in Sofia som kom in direkt efter jobbet. Vi lagade sallad med kycklingspett och hade det allmänt trevligt en bra bit in på kvällen. När vi var mätta och belåtna tog vi tåget downtown, Sofia och Susanna drog åt ett håll och jag mötte upp Mirielle som jag lovat för att röja runt lite på stan.
Lördagen bjöd inte på något speciellt. Mirielle kom över och vi kollade på New York, I Love You och halvsov lite. Lagade pasta och tomatsås och chillade ett tag. Blev ensam i mitt lilla hus ett tag innan Susanna kom ut till New Jersey för att sova över. Vi gick och la oss rätt tidigt för att orka upp på morgonen. Woodstock kallade. Hur det gick har jag ju redan berättat om.
När vi kommit tillbaka från upstate New York på söndag kväll begav vi oss direkt in till stan igen. Kvällen borde egentligen ha spenderats framför TVn med varsitt paket glass men eftersom vi gett oss på att försöka ta oss ut drog vi downtown igen. Dock blev det inte så lyckat, hamnade bland annat på ett rooftop fullt med ryssar, så vi tog oss hem och somnade gott i Susannas lägenhet.
Måndag var Memorial Day här i USA. Man firar minnet till alla som har served the country i krig och således är de flesta amerikaner lediga, så också jag, Sofia och Susanna. Efter att ha sovit ut drog vi ner till Battery Park där vi låg och solade ett bra tag.
När vi blivit för varma och trötta drog vi upp till Susanna igen, fixade oss lite och tog oss ut till Brooklyn. Hamnade precis i ett skyfall men räddade oss in på en biergarten där vi drack öl och åt bratwurst med sauerkraut.
Vid nio var jag dock tvungen att ta mig tillbaka till Penn Station för att ta tåget hem till Millburn igen. Ny vecka, nya tag. Skönt dock att det här blir en tredagarsvecka. Fredag tar jag ledigt igen för att åka upp till Niagarafallen och ha allmänt trevligt och komma tillbaka med mina sista tre credits. Börjar närma mig åtta månader i Staterna. Groovy!
i'm going up the country
I lördags kväll kom Susanna ut till New Jersey med tåget från stan för att sova över hos mig. Eftersom vi var rätt trötta stupade vi i säng och satte klockan på sju för att vara vakna i god tid. På morgonen vaknade vi upp, gjorde oss i ordning och blev upphämtade av Sofia. Sen bar det iväg. Out on the road again.
Bethel Woods Center for the Arts ligger i Sullivan County, upstate New York dryga två timmar från vår del av New Jersey. Namnet i sig självt kanske inte säger så mycket, men på den här platsen utspelade sig någonting som är alldeles för viktigt för att inte uppmärksammas - Woodstock-festivalen hölls här mellan den femtonde och sjuttonde (eller ja, rättare sagt artonde) augusti 1060. Att jag är en sucker för 60-talsmusik har antagligen ingen missat, men mina reskamrater Sofia och Susanna var, innan vår lilla tripp, inte fullt lika besatta. Woodstock 2, med låtar från konserten, hade lånats från Millburn Free Public Library och snurrade för fullt i CD-spelaren i bilen på väg upp. Att vi skulle ha så här tur med vädret hade ingen vågat hoppas på. Klarblå himmel och varma vindar utan att vara allt för fuktigt som det så ofta är här banade vägen för en alldeles underbar dag.
Strax efter tio, precis när de öppnat, svängde vi in på parkeringen. Lyckades komma precis samtidigt som en busslast med japanska turister vilket gjorde oss lite smått oroliga. Japanerna försvann dock rätt fort och vi såg inte mer av dem den dagen. Eftersom vi var lite hungriga gick vi och köpte kaffe och åt vår medhavda matsäck, ett par chocolate chip cookies och en granola bar. Satte oss på baksidan av huset och andades in lite frisk lantluft innan vi begav oss in på museet.
Enligt hemsidan skulle man ge museet minst två timmar för att riktigt hinna se allt. Vi begav oss in runt elva i den tillsynes väldigt lilla utställningen och tänkte att vi nog skulle klara av det här rätt fort. Tyvärr har jag inga bilder från själva utställningen eftersom det var förbjudet att ta kort, men jag kan svära på att det var det bästa museet jag någonsin besökt. Bland höjdpunkterna fanns en hel drös med filmer, både med klipp från konserten men även andra klipp från 60-talet som hjälpte att reda ut den politiska och sociala situationen som ledde fram till festivalen. Vi satt i sackosäckar och stirrade på konsertklipp på en gigantisk skärm, kröp in i en psykedelisk buss, såg Grace Slicks autograf, Sha-Na-Nas keyboard (yeah!) och förundrades över hur otroligt bra musik som spelades där (som vi inte visste det innan?). Vet inte riktigt när vi kom ut därifrån, men bra mycket mer än två timmar spenderades där inne.
Självutlösare, hehe.
Tjusningen med Bethel Woods Center for the Art är att det ligger precis där själva festivalen hölls. Bakom det relativt nybygda huset ligger sluttningen där 400 000 unga samlades under de där regniga augustidagarna för 41 år sedan. Det var med lite darriga ben som vi närmade oss sluttningen...
Och vilken känsla det var när man såg det!
Självklart fick man lust att skutta ner för hela kullen, vilket vi också gjorde.
Nere i hörnet fanns en liten minnesplats.
Vi posade glatt och pratade med en vithårig och vitskäggig gubbe som fick betalt för att sitta och prata med besökarna. Självklart hade han själv varit på Woodstock. Vi fyllde i namn och address i gästboken. På frågan "Did you attend the festival?" skrev jag "I wish..."
Stenröset markerade platsen där scenen låg.
Det började bli eftermiddag och våra magar skrek efter mat. Frågade den gamla gubben om han hade något tips på ställen där vi kunde äta och han pekade neråt vägen och bad oss att svänga höger vid första stoppskylten.
Åkte ett par miles genom landsbygden tills vi såg vattnet. En liten, liten stad omringad av små semester hus alldeles vid White Lake. Fyra små restauranger fanns det, alla med små terasser med utsikt över vattnet. Vi åt lax och nöjt av solen. Hur underbart som helst!
Tog bilen tillbaka till museet, gick ingeom en Eddie Adams-utställning med bilder från Vietnam och tog ett varv i gift shoppen. Jag fick med mig ett armband och Sofia köpte en skiva och en bok. Lämnade Bethel med ett litet hugg i hjärtat men det dämpades snart då vi for igenom landskapet, öppna fönster och vind i vårt hår med Canned Heats Goin' Up the Country på hösta volym. Vi kommer tillbaka, var så säkra.
