this is the end
I snart tre veckor har jag skjutit upp det här blogginlägget. Tänkt att jag kan skriva det imorgon, eller i övermorgon, eller nästa vecka och helt plötsligt har det gått tre veckor sedan jag lämnade USA och flög hem till Sverige igen. Fortfarande saknar jag perspektiv på saker och ting, å ena sidan kan jag inte alls förstå att jag ens spenderade nio månader i New Jersey och å andra sidan känns det som jag fortfarande är kvar. Har haft mycket tid att fundera sedan jag kom hem men ingenting jag funderar på gör mig speciellt mycket klokare. Bäst är det antagligen att acceptera att det blev som det blev. Jag hade oturen att få två värdfamiljer som, av olika anledningar, inte var speciellt lämpade för att vara värdfamiljer i huvudtaget. Självklart har jag en del av skulden också, jag kunde ju ha varit perfekt. Men det har jag insett att jag inte är. Skönt det kanske, annars hade jag blivit vansinnig.
Jag kan fortfarande tänka tillbaka på hur jag hade det och känna att en fruktansvärd ilska sprider sig i kroppen. Jag förstår fortfarande inte att jag stod ut med så fruktansvärt mycket skit, utan att egentligen ha gjort speciellt mycket fel (majs-incidenten, någon?). Men jag håller på att komma över det. Trots att jag förlorat lite tro på mänskligheten och mycket tro på mig själv försöker jag kommer över det. Jag måste, för jag vet att jag kommer att komma ut betydligt starkare på andra sidan.
Att jag skriver såhär bittert är dock egentligen rätt missvisande för aldrig att jag skulle ha stannat i nio månader om allt enbart vore skit. Jag har haft det i särklass bästa året i mitt liv, upplevt saker som jag aldrig skulle ha gjort om jag stannat kvar i Sverige och träffat så många underbara människor. Jag skulle inte vilja byta ut mina upplevelser mot någonting, jag önskar bara att jag tänkt igenom allt lite noggrannare innan jag valde familj från första början. Men nu spelade ödet sitt lilla spratt, för om jag aldrig hamnat i Summit, New Jersey hade jag aldrig lärt känna Sofia och alla andra au pairer, aldrig gjort New York till min andra hemstad och aldrig upplevt allt jag har gjort. Så ja, någonstans måste jag tro lite på ödet.
Egentligen skriver jag bara det här för att avsluta alltihopa, kändes inte riktigt rätt att avsluta bloggen utan en proper summering. Sen jag kom hem har jag hört från flera håll att jag faktiskt borde skriva ett par rader i bloggen, bara för att se till att få en avslutning på det hela. Efter att ha skjutit upp det under så många veckor kände jag att det var dags nu. Att sätta punkt, avsluta ett kapitel och gå vidare.
Kan dock inte lova att det här är det sista ni hör från mig. Jag och Sofia slipar för fullt på planer inför hösten. Kanske återkommer jag då.
Jag kan fortfarande tänka tillbaka på hur jag hade det och känna att en fruktansvärd ilska sprider sig i kroppen. Jag förstår fortfarande inte att jag stod ut med så fruktansvärt mycket skit, utan att egentligen ha gjort speciellt mycket fel (majs-incidenten, någon?). Men jag håller på att komma över det. Trots att jag förlorat lite tro på mänskligheten och mycket tro på mig själv försöker jag kommer över det. Jag måste, för jag vet att jag kommer att komma ut betydligt starkare på andra sidan.
Att jag skriver såhär bittert är dock egentligen rätt missvisande för aldrig att jag skulle ha stannat i nio månader om allt enbart vore skit. Jag har haft det i särklass bästa året i mitt liv, upplevt saker som jag aldrig skulle ha gjort om jag stannat kvar i Sverige och träffat så många underbara människor. Jag skulle inte vilja byta ut mina upplevelser mot någonting, jag önskar bara att jag tänkt igenom allt lite noggrannare innan jag valde familj från första början. Men nu spelade ödet sitt lilla spratt, för om jag aldrig hamnat i Summit, New Jersey hade jag aldrig lärt känna Sofia och alla andra au pairer, aldrig gjort New York till min andra hemstad och aldrig upplevt allt jag har gjort. Så ja, någonstans måste jag tro lite på ödet.
Egentligen skriver jag bara det här för att avsluta alltihopa, kändes inte riktigt rätt att avsluta bloggen utan en proper summering. Sen jag kom hem har jag hört från flera håll att jag faktiskt borde skriva ett par rader i bloggen, bara för att se till att få en avslutning på det hela. Efter att ha skjutit upp det under så många veckor kände jag att det var dags nu. Att sätta punkt, avsluta ett kapitel och gå vidare.
Kan dock inte lova att det här är det sista ni hör från mig. Jag och Sofia slipar för fullt på planer inför hösten. Kanske återkommer jag då.
