no sleep blues
När tror ni att jag släckte lampan igår ikväll?
Kvart över nio. 21.15!
Somnade inte direkt men jag var definitivt helt sjukt trött och strax efter halv tio måste jag ha sovit rätt sött. Behöver ladda upp med all energi jag någonsin kan få inför den här helgen. Valborgsparty i New York, konsert med Kate Nash tillsammans med Kajsa och min första söndagskurs. Herregud, hur ska detta sluta? Utöver det kommer det att vara 30 grader varmt imorgon...
Kvart över nio. 21.15!
Somnade inte direkt men jag var definitivt helt sjukt trött och strax efter halv tio måste jag ha sovit rätt sött. Behöver ladda upp med all energi jag någonsin kan få inför den här helgen. Valborgsparty i New York, konsert med Kate Nash tillsammans med Kajsa och min första söndagskurs. Herregud, hur ska detta sluta? Utöver det kommer det att vara 30 grader varmt imorgon...
reflections in a crystal wind
200 dagar i USA och dags för lite reflektion.
Anledningen till att jag inte uppdaterar bloggen lika ofta längre är för att jag inte har mycket att skriva om. Livet lunkar på som vanligt, utan större upp- eller nergångar just nu. Ganska skönt på ett sätt men också lite tråkigt i längden. Veckorna går fort, jag jobbar knappt sju timmar om dagen vilket inte är speciellt krävande. Trots det stupar jag i säng vid tio varje kväll, antagligen för att jag börjar vid 6.30 på morgonen och det är det enda jag egentligen har att klaga på jobbvis. Mina ungar är underbara, vi har det fortfarande roligt tillsammans även om vi inte alltid kommer överrens. Samtidigt är det rätt roligt att de ofta pikar mig för att mitt jobb är för lätt. De tycker att det är vansinnigt att jag tjänar $200 i veckan för att fixa dem frukost och middag. Försöker förklara att riktigt så lätt är det inte, men visst har jag det betydligt lättare än många andra au pairer.
Mina tankar är därför ofta på andra håll. Nu har det gått en vecka sedan jag åter väckte liv i tanken på att förlänga mitt år här i USA så jag har hunnit bearbeta den lite. Har bestämt mig för att ge det en månad till för att verkligen tänka igenom vad jag vill göra och hur jag ska kunna genomföra det men just nu känns det fortfarande rätt. Många orosmoln har dock börjat hopa sig i horisonten. För det första, hur ska jag tala om för familjen att jag vill förlänga mitt år men inte hos dem? Egentligen är det inte alls svårt. Jag trivs jättebra hos dem men vill ut på nya äventyr och uppleva en annan familj, en annan plats. Att jag hela tiden funderat på att förlänga men att jag la de tankarna åt sidan under tiden precis efter min rematch, av förklarliga skäl.
Känner mig dock rätt osäker på hur de kommer att ta det om jag berättar för dem. Har ju trots allt bara varit hos den här familjen i två och en halv månad, det är ju ingenting. Känner också på mig att min värdmamma är lite bitter över att jag bara kommer att vara här i åtta månader och inte ett år. Vet att vi pratade om möjligheten att jag skulle förlänga med den här familjen, om personkemin var rätt som min värdmamma sa. Jo, javisst, tänkte jag. Men det var innan jag visste att personkemin inte stämde överrens till 100%. Vill få fram att jag trivs väldigt, väldigt bra här men att känner att jag vill gå vidare mot nya utmaningar. Trodde aldrig att det skulle kännas så jobbigt att fråga men på nått sätt måste jag få fram det förr eller senare.
Något annat som jag har funderat på mycket under de senaste veckorna är avslut. Visserligen känns det som mitt första år börjar lida mot sitt slut, men det finns många andra som har betydligt kortare tid kvar än vad jag har. Började tänka på mina vänner jag har och när de kommer att åka hem. Elin kommer att vara på väg hem om två veckor. Lea och Mirielle kommer båda att vara försvunna när jag kommer hem från min semester om två och en halv månad. Justine och Susanna försvinner också i början av sommaren. Pratade med Ida förra veckan när hon kom förbi och lämnande sitt värdbarn som skulle på playdate med mitt värdbarn och hon hade precis bokat sin biljett hem, tio veckor kvar i USA. Helene åker också hem i sommar trots att hon nyss kom hit till Maplewood. Såg på Facebook att Angela också var på väg att boka sin resa hem nu. Träffade Ramona och Natalie igår kväll och jag tror att de båda kommer att vara på väg hem i augusti. Sen försvinner Leni tidigare än vad hon egentligen skulle, någongång i slutet av september. Och Jessika avslutar sitt första år någongång i slutet av sommaren och flyttar vidare till San Francisco för ett andra år. Sen är det kanske min tur.
Lite lustigt var det igår när jag hade bokat in en lunchdate med Lea. Hon frågade om en tysk kompis från Chatham kunde följa med och jag sa självklart. Möttes upp på Broadway Diner och tyskan presenterade sig som Luisa och jag tänkte inte mer på det. Under lunchen kom vi självklart in på att jag varit i rematch och flyttat från Summit till Millburn och efter ett tag utbrast hon: "Jaha, men då måste ju du ha kännt Therese?". Ja, svarade jag eftersom jag umgicks jättemycket med Therese under min första månad här i USA innan hon åkte hem i slutet av november. Luisa berättade att hon hade träffat Therese ett par gånger för nästan ett halvår sedan genom en annan svensk tjej från Chatham och att hon hade blivit lika chockad som jag när Therese berättade att hon skulle åka hem. Efter ett tag började namnet Luisa ringa en liten klocka, visst hade jag hört talas om henne någon gång i höstas. Men att det skulle dröja enda tills igår innan jag träffade henne för första gången var verkligen tråkigt, speciellt eftersom hon var så trevligt.... och behöver jag nämna att hon också har tio veckor kvar innan hon åker hem till Tyskland igen?
Sommaren är högsäsong för au pairer så jag tvivlar inte på att jag kommer att få nya vänner men ju längre tiden går, desto fler försvinner. Har minst 165 dagar kvar innan jag är på väg någon annan stans så under den tiden får jag stanna här i Millburn, njuta av det underbara vädret och det faktum att jag faktiskt bor i USA. Följer lite halvt mina vänner och bekantas (de som inte är au pairer) äventyr från Facebook. Australien, London, Sydamerika, Asien, Frankrike och Österrike (snart). Visst låter allt det där lockande men samtidigt är jag så glad över att jag befinner mig just här. 200 dagar i USA, det är inte dåligt av tjejen som inte för allt för många år sedan inte ens klarade fyra dagar på basketlägret på Kärsön utan att drabbas av obotlig hemlängtan.
Anledningen till att jag inte uppdaterar bloggen lika ofta längre är för att jag inte har mycket att skriva om. Livet lunkar på som vanligt, utan större upp- eller nergångar just nu. Ganska skönt på ett sätt men också lite tråkigt i längden. Veckorna går fort, jag jobbar knappt sju timmar om dagen vilket inte är speciellt krävande. Trots det stupar jag i säng vid tio varje kväll, antagligen för att jag börjar vid 6.30 på morgonen och det är det enda jag egentligen har att klaga på jobbvis. Mina ungar är underbara, vi har det fortfarande roligt tillsammans även om vi inte alltid kommer överrens. Samtidigt är det rätt roligt att de ofta pikar mig för att mitt jobb är för lätt. De tycker att det är vansinnigt att jag tjänar $200 i veckan för att fixa dem frukost och middag. Försöker förklara att riktigt så lätt är det inte, men visst har jag det betydligt lättare än många andra au pairer.
Mina tankar är därför ofta på andra håll. Nu har det gått en vecka sedan jag åter väckte liv i tanken på att förlänga mitt år här i USA så jag har hunnit bearbeta den lite. Har bestämt mig för att ge det en månad till för att verkligen tänka igenom vad jag vill göra och hur jag ska kunna genomföra det men just nu känns det fortfarande rätt. Många orosmoln har dock börjat hopa sig i horisonten. För det första, hur ska jag tala om för familjen att jag vill förlänga mitt år men inte hos dem? Egentligen är det inte alls svårt. Jag trivs jättebra hos dem men vill ut på nya äventyr och uppleva en annan familj, en annan plats. Att jag hela tiden funderat på att förlänga men att jag la de tankarna åt sidan under tiden precis efter min rematch, av förklarliga skäl.
Känner mig dock rätt osäker på hur de kommer att ta det om jag berättar för dem. Har ju trots allt bara varit hos den här familjen i två och en halv månad, det är ju ingenting. Känner också på mig att min värdmamma är lite bitter över att jag bara kommer att vara här i åtta månader och inte ett år. Vet att vi pratade om möjligheten att jag skulle förlänga med den här familjen, om personkemin var rätt som min värdmamma sa. Jo, javisst, tänkte jag. Men det var innan jag visste att personkemin inte stämde överrens till 100%. Vill få fram att jag trivs väldigt, väldigt bra här men att känner att jag vill gå vidare mot nya utmaningar. Trodde aldrig att det skulle kännas så jobbigt att fråga men på nått sätt måste jag få fram det förr eller senare.
Något annat som jag har funderat på mycket under de senaste veckorna är avslut. Visserligen känns det som mitt första år börjar lida mot sitt slut, men det finns många andra som har betydligt kortare tid kvar än vad jag har. Började tänka på mina vänner jag har och när de kommer att åka hem. Elin kommer att vara på väg hem om två veckor. Lea och Mirielle kommer båda att vara försvunna när jag kommer hem från min semester om två och en halv månad. Justine och Susanna försvinner också i början av sommaren. Pratade med Ida förra veckan när hon kom förbi och lämnande sitt värdbarn som skulle på playdate med mitt värdbarn och hon hade precis bokat sin biljett hem, tio veckor kvar i USA. Helene åker också hem i sommar trots att hon nyss kom hit till Maplewood. Såg på Facebook att Angela också var på väg att boka sin resa hem nu. Träffade Ramona och Natalie igår kväll och jag tror att de båda kommer att vara på väg hem i augusti. Sen försvinner Leni tidigare än vad hon egentligen skulle, någongång i slutet av september. Och Jessika avslutar sitt första år någongång i slutet av sommaren och flyttar vidare till San Francisco för ett andra år. Sen är det kanske min tur.
Lite lustigt var det igår när jag hade bokat in en lunchdate med Lea. Hon frågade om en tysk kompis från Chatham kunde följa med och jag sa självklart. Möttes upp på Broadway Diner och tyskan presenterade sig som Luisa och jag tänkte inte mer på det. Under lunchen kom vi självklart in på att jag varit i rematch och flyttat från Summit till Millburn och efter ett tag utbrast hon: "Jaha, men då måste ju du ha kännt Therese?". Ja, svarade jag eftersom jag umgicks jättemycket med Therese under min första månad här i USA innan hon åkte hem i slutet av november. Luisa berättade att hon hade träffat Therese ett par gånger för nästan ett halvår sedan genom en annan svensk tjej från Chatham och att hon hade blivit lika chockad som jag när Therese berättade att hon skulle åka hem. Efter ett tag började namnet Luisa ringa en liten klocka, visst hade jag hört talas om henne någon gång i höstas. Men att det skulle dröja enda tills igår innan jag träffade henne för första gången var verkligen tråkigt, speciellt eftersom hon var så trevligt.... och behöver jag nämna att hon också har tio veckor kvar innan hon åker hem till Tyskland igen?
Sommaren är högsäsong för au pairer så jag tvivlar inte på att jag kommer att få nya vänner men ju längre tiden går, desto fler försvinner. Har minst 165 dagar kvar innan jag är på väg någon annan stans så under den tiden får jag stanna här i Millburn, njuta av det underbara vädret och det faktum att jag faktiskt bor i USA. Följer lite halvt mina vänner och bekantas (de som inte är au pairer) äventyr från Facebook. Australien, London, Sydamerika, Asien, Frankrike och Österrike (snart). Visst låter allt det där lockande men samtidigt är jag så glad över att jag befinner mig just här. 200 dagar i USA, det är inte dåligt av tjejen som inte för allt för många år sedan inte ens klarade fyra dagar på basketlägret på Kärsön utan att drabbas av obotlig hemlängtan.
when you're strange
Ytterligare en helg avklarad, en rätt så bra sådan också. Fredagskvällen spenderades i Maplewood som vanligt tillsammans med mina mexikanare och tjecker, mycket trevligt. Precis som vanligt.
I lördags vaknade jag tidigt för att hinna med 8.56am-tåget in till New York tillsammans med tjejerna från South Orange. Katerina hade sin kompis här som är au pair på Cape Cod så vi var ett gäng som hoppade på tåget och tog oss in till stan för att njuta av det underbara vädret och förhoppningsivs hitta på lite turistiga saker. Tåget skulle anlända till Penn Station vid kvart i tio, men när vi precis passerat Newark Broad Street började vi sakta ner för att slutligen stanna helt, mitt ute i the Meadowlands (inte så mysigt som det låter). Där satt vi i en och en halv timme. Elfel. Tre timmar efter jag lämnat mitt hus i Millburn kom vi fram till Penn Station, trötta och hungriga. Efter en snabb lunch på Subway tog vi tunnelbanan ner till South Ferry för att förhoppningsvis få en biljett till en färja ut till Frihetsgudinnan. När vi såg att kön sträckte sig runt halva Manhattan insåg vi att vi kommit alldeles för sent.
De andra bestämde sig för att åka ut på Staten Island-fjäran för att få se Frihetsgudinnan men eftersom jag gjorde det med Elin för bara ett par veckor sedan kändes det inte så lockande så jag bestämde mig för att ta en liten promenad och vi bestämde oss för att mötas upp lite senare.
Spatserade uppåt från Battery Park, köpte med mig en frappuchino och hamnade i City Hall Park där jag satte mig ner och läste lite i min bok. Bevittnade inspelningen av en scen från någon TV-serie och det var fullt med folk överallt som uppmanade förbipasserande människor att inte stirra in i kameran och fortsätta gå. När jag tröttnade på den hårda bänken drog jag mig ner till Battery Park igen och mötte upp tjejerna och gemensamt gick vi upp till Ground Zero för att försöka få en plats på den sista guidade turen runtomkring World Trade Center för dagen. Efter lite övertalan och bönande gick mannen i dörren med på att låta oss följa med turen som skulle börja om tio minuter och vi tackade, betalade och hoppade rakt in i gruppen.
Trots att jag varit nere vid Ground Zero många gånger har jag aldrig riktigt uppmärksammat området och därför är jag så glad att vi valde att besöka museet och den guidade turen. Vår guide hade varit volontär genom frälsningsarmén och hjälpt till efter katastrofen och hon hade mycket att berätta om vad som egentligen hände på platsen. Såhär i efterhand känns det som mitt New York, det New York som finns idag, är en helt annan stad jämfört med den som fanns innan elfte september. När jag vandrade Chuch Street upp för att ta tunnelbanan upp till Penn för att åka hem och jobba på kvällen vände jag mig om och för en kort sekund förväntade jag mig att se de två tornen sträcka sig upp i skyn. Men självklart såg jag bara en mörknande eftermiddagshimmel...
I söndags vaknade jag upp, tog tåget vid tolv in till stan och mötte upp Sofia. Regnet öste ner så vi tog skydd inne på ett café i Greenwich Village där jag åt världens godaste blåbärspannkakor och Sofia åt en vegetarisk hamburgare. Vi dividerade lite om vad vi skulle hitta på men när jag kläckte idén om att gå på bio fanns det bara en film som vi ville se.
Tog oss ner till Angelika Film Center och köpte varsin biljett till When You're Strange, en dokumentär om The Doors. Och herrejävlar vad bra den var, både jag och Sofia var helt lyriska efteråt och när vi begav oss bort mot East Village gick jag och nynnade på diverse låtar. Eftermiddagen spenderades som sagt i East Village, vi hade inte riktigt någon plan utan vandrade mest upp och ner från Avenue C bort till 2nd Avenue. Kollade i skivaffärer och second hand-affärer och åt thailändskt till middag innan vi begav oss upp till Penn igen för att ta tåget vid åtta hemåt.
I lördags vaknade jag tidigt för att hinna med 8.56am-tåget in till New York tillsammans med tjejerna från South Orange. Katerina hade sin kompis här som är au pair på Cape Cod så vi var ett gäng som hoppade på tåget och tog oss in till stan för att njuta av det underbara vädret och förhoppningsivs hitta på lite turistiga saker. Tåget skulle anlända till Penn Station vid kvart i tio, men när vi precis passerat Newark Broad Street började vi sakta ner för att slutligen stanna helt, mitt ute i the Meadowlands (inte så mysigt som det låter). Där satt vi i en och en halv timme. Elfel. Tre timmar efter jag lämnat mitt hus i Millburn kom vi fram till Penn Station, trötta och hungriga. Efter en snabb lunch på Subway tog vi tunnelbanan ner till South Ferry för att förhoppningsvis få en biljett till en färja ut till Frihetsgudinnan. När vi såg att kön sträckte sig runt halva Manhattan insåg vi att vi kommit alldeles för sent.
De andra bestämde sig för att åka ut på Staten Island-fjäran för att få se Frihetsgudinnan men eftersom jag gjorde det med Elin för bara ett par veckor sedan kändes det inte så lockande så jag bestämde mig för att ta en liten promenad och vi bestämde oss för att mötas upp lite senare.
Spatserade uppåt från Battery Park, köpte med mig en frappuchino och hamnade i City Hall Park där jag satte mig ner och läste lite i min bok. Bevittnade inspelningen av en scen från någon TV-serie och det var fullt med folk överallt som uppmanade förbipasserande människor att inte stirra in i kameran och fortsätta gå. När jag tröttnade på den hårda bänken drog jag mig ner till Battery Park igen och mötte upp tjejerna och gemensamt gick vi upp till Ground Zero för att försöka få en plats på den sista guidade turen runtomkring World Trade Center för dagen. Efter lite övertalan och bönande gick mannen i dörren med på att låta oss följa med turen som skulle börja om tio minuter och vi tackade, betalade och hoppade rakt in i gruppen.
Trots att jag varit nere vid Ground Zero många gånger har jag aldrig riktigt uppmärksammat området och därför är jag så glad att vi valde att besöka museet och den guidade turen. Vår guide hade varit volontär genom frälsningsarmén och hjälpt till efter katastrofen och hon hade mycket att berätta om vad som egentligen hände på platsen. Såhär i efterhand känns det som mitt New York, det New York som finns idag, är en helt annan stad jämfört med den som fanns innan elfte september. När jag vandrade Chuch Street upp för att ta tunnelbanan upp till Penn för att åka hem och jobba på kvällen vände jag mig om och för en kort sekund förväntade jag mig att se de två tornen sträcka sig upp i skyn. Men självklart såg jag bara en mörknande eftermiddagshimmel...
I söndags vaknade jag upp, tog tåget vid tolv in till stan och mötte upp Sofia. Regnet öste ner så vi tog skydd inne på ett café i Greenwich Village där jag åt världens godaste blåbärspannkakor och Sofia åt en vegetarisk hamburgare. Vi dividerade lite om vad vi skulle hitta på men när jag kläckte idén om att gå på bio fanns det bara en film som vi ville se.
Tog oss ner till Angelika Film Center och köpte varsin biljett till When You're Strange, en dokumentär om The Doors. Och herrejävlar vad bra den var, både jag och Sofia var helt lyriska efteråt och när vi begav oss bort mot East Village gick jag och nynnade på diverse låtar. Eftermiddagen spenderades som sagt i East Village, vi hade inte riktigt någon plan utan vandrade mest upp och ner från Avenue C bort till 2nd Avenue. Kollade i skivaffärer och second hand-affärer och åt thailändskt till middag innan vi begav oss upp till Penn igen för att ta tåget vid åtta hemåt.
don't think twice, it's alright
Antagligen har jag blivit helt tossig, kanske av all sol jag fått idag. Katerina och jag tog våran vanliga soliga torsdagsfika i Taylor Park och satt och pratade ett tag om au pair-livets upp- och nedgångar. Så vad hade vi kommit fram till strax innan ett när vi skildes åt, jo... att vi båda vill förlänga.
Jag vet att jag är galen! Att jag troligen är världens mest obeslutsamma människa, att jag velat fram och tillbaka; haft dagar då jag vill stanna kvar i USA för evigt och dagar då jag bara vill åka hem med nästa flygplan. I januari var jag säker på att jag ville stanna kvar, i februari var allt hopplöst. Men när mars försvann förbi utan att jag hunnit blinka och halvårsdagen passerat och april snart är förbi börjar jag fundera igen.
Det är nyfikenheten på om den perfekta familjen verkligen existerar som gör att jag börjar fundera på att förlänga med 6 månader igen. Egentligen vet jag att den perfekta familjen inte existerar, men tänk om den gör det ändå... Den perfekta familjen på den perfekta platsen i USA (läs San Francisco) låter allt för lockande för att ignorera.
Nu när jag till och med börjat planera för vad jag ska göra när jag kommer hem känns de här tankarna ännu mer galna, men samtidigt kan jag inte släppa tanken på att stanna kvar här i USA. Jag vet ju att jag inte ska börja plugga förrän hösten 2011, så det kan ju inte skada att stanna tills nästa april?
Ta inget jag säger för seriöst nu, för när jag vaknar upp imorgon bitti kommer jag antagligen ha ångrat mig igen...
Jag vet att jag är galen! Att jag troligen är världens mest obeslutsamma människa, att jag velat fram och tillbaka; haft dagar då jag vill stanna kvar i USA för evigt och dagar då jag bara vill åka hem med nästa flygplan. I januari var jag säker på att jag ville stanna kvar, i februari var allt hopplöst. Men när mars försvann förbi utan att jag hunnit blinka och halvårsdagen passerat och april snart är förbi börjar jag fundera igen.
Det är nyfikenheten på om den perfekta familjen verkligen existerar som gör att jag börjar fundera på att förlänga med 6 månader igen. Egentligen vet jag att den perfekta familjen inte existerar, men tänk om den gör det ändå... Den perfekta familjen på den perfekta platsen i USA (läs San Francisco) låter allt för lockande för att ignorera.
Nu när jag till och med börjat planera för vad jag ska göra när jag kommer hem känns de här tankarna ännu mer galna, men samtidigt kan jag inte släppa tanken på att stanna kvar här i USA. Jag vet ju att jag inte ska börja plugga förrän hösten 2011, så det kan ju inte skada att stanna tills nästa april?
Ta inget jag säger för seriöst nu, för när jag vaknar upp imorgon bitti kommer jag antagligen ha ångrat mig igen...
one more cup of coffee
Gjorde troligtvis mitt allra bästa fynd - någonsin - idag.
Jag och Sofia var ute och strosade i Millburn i förmiddags och passerade Starbucks. Funderade ett litet tag om vi borde gå in och köpa oss varsin kaffe men bestämde oss för att spara våra pengar och gick vidare. Vandrade Millburn Avenue uppåt och kom förbi det lilla franska caféet där vi kikat in förut, men aldrig fikat. Det som fångade våra ögon just idag var dock en stor vit skylt med texten:
Coffee 25 cent
25 cent? Knappt två svenska kronor? Yes!
Så istället för att bli ruinerade på Starbucks där kaffet kostar minst $1.50 (och då vill jag inte ens nämna vad kaffet kostar i New York City!). Gick in, blev lite smått utskällda för att vi inte ville ha socker i kaffet men fick tillslut våra små koppar och begav oss ut i vårsolen igen. Vilket kap!
_______________________________________________________________________________________________
Tittade precis på Ellen DeGeneres Show där det lektes "Islandic Volcano or IKEA Furniture. Publiken skulle gissa om Tylösand var namnet på en isländsk vulkan eller en soffa från IKEAS vårkatalog.
De trodde att det var vulkanen... Döööh...
Ibland känner man sig så sjukt smart som svensk.
Jag och Sofia var ute och strosade i Millburn i förmiddags och passerade Starbucks. Funderade ett litet tag om vi borde gå in och köpa oss varsin kaffe men bestämde oss för att spara våra pengar och gick vidare. Vandrade Millburn Avenue uppåt och kom förbi det lilla franska caféet där vi kikat in förut, men aldrig fikat. Det som fångade våra ögon just idag var dock en stor vit skylt med texten:
Coffee 25 cent
25 cent? Knappt två svenska kronor? Yes!
Så istället för att bli ruinerade på Starbucks där kaffet kostar minst $1.50 (och då vill jag inte ens nämna vad kaffet kostar i New York City!). Gick in, blev lite smått utskällda för att vi inte ville ha socker i kaffet men fick tillslut våra små koppar och begav oss ut i vårsolen igen. Vilket kap!
_______________________________________________________________________________________________
Tittade precis på Ellen DeGeneres Show där det lektes "Islandic Volcano or IKEA Furniture. Publiken skulle gissa om Tylösand var namnet på en isländsk vulkan eller en soffa från IKEAS vårkatalog.
De trodde att det var vulkanen... Döööh...
Ibland känner man sig så sjukt smart som svensk.
you say it's your birthday
Har inte haft så mycket att skriva här under de senare veckorna. Allt rullar på, vissa dagar är lite jobbigare än andra men på det hela taget går allt rätt bra. Har inte orkat plocka fram kameran de gånger jag varit ute på äventyr så därför blir det rätt trist att uppdatera.
Någonting som däremot måste uppmärksammas är min lillebrors sextonde födelsedag. Happy b-day, Ludvig! Miss you. :)
and your bird can sing
En bra bit över 25 grader varmt, strålande sol, fågelkvitter och pizza på en lummig bakgård och Eroz Ramazotti på låg volym hur högtalarna. Igår åt vi lunch på en italiensk piazza... i Millburn, New Jersey.
so you say you wanna be married
Fick underbara bilder från mormor och morfars bröllop på mailen idag. Åh, så fint!
sunday morning
Okej, bilderna från i söndags kommer redan nu. Ungarna har spring break den här veckan och sitter bara och degar framför datorn och TVn så jag har absolut ingenting annat att göra än att sitta här och ladda upp bilder. Visst, vi ska hitta på någonting idag men än så länge är det aaaalldeles för tidigt för att göra någonting (klockan är 10.18). Den här veckan kommer att ta knäcken på mig...
Första gången jag såg the naked cowboy och jag har ändå spenderat varje helg i New York de senaste 6 månaderna. Kanske är det så att jag har undvikit Times Square på fina dagar som denna eller så är det bara att den nämnda kopojken inte varit lika aktiv under vinterhalvåret. Men nu har jag i alla fall sett honom, ytterligare en sak som kan bockas av.
Begav oss upp till korsningen 5th Avenue och 49th Street för den årliga påskparaden...
Inga glada miner här inte...
...men en hel del sköna hattar på sköna gamla tanter
Jag, Zuzana, Ashmika och Jessika. Katerina tog kortet.
En parad kan man knappast kalla det men nog var det intressant att se människor i konstiga utstyrslar mingla runt i folkhavet
Begav oss ner till Ground Zero för att gå på WTC-muséet, men sista guidturen hade precis gått så vi begav oss vidare uptown igen
Fastnade en stund vid den här
Tillslut hamnade vi dock i Chinatown
Vill man ens veta vad det här är?
Här stod vi ett tag
Åt yoghurtglass på Pinkberry på Spring Street (bilden vägrar att rotera sig, sorry)
Mitt hjärta slog en trippelvolt och jag höll på att smälla av när jag tittade upp mot skyn och såg det här. Lugnade ner mig rätt snart igen då jag insåg att det bara var en staty och kunde komma ihåg att jag sett ett inslag på nyheterna om det. Men ändå, herregud...
Det började mörkna och vi stapplade tillbaka från Union Square upp till Penn Station och tog tåget vid åtta hem. Stannade till vid den här gatukonsten, funderade lite på vad jag tyckte att den påminde om. Och visst är det rätt likt?
Ytterligare en alldeles underbar i helg i New York är avslutad. Kan inte vänta tills nästa!
Första gången jag såg the naked cowboy och jag har ändå spenderat varje helg i New York de senaste 6 månaderna. Kanske är det så att jag har undvikit Times Square på fina dagar som denna eller så är det bara att den nämnda kopojken inte varit lika aktiv under vinterhalvåret. Men nu har jag i alla fall sett honom, ytterligare en sak som kan bockas av.
Begav oss upp till korsningen 5th Avenue och 49th Street för den årliga påskparaden...
Inga glada miner här inte...
...men en hel del sköna hattar på sköna gamla tanter
Jag, Zuzana, Ashmika och Jessika. Katerina tog kortet.
En parad kan man knappast kalla det men nog var det intressant att se människor i konstiga utstyrslar mingla runt i folkhavet
Begav oss ner till Ground Zero för att gå på WTC-muséet, men sista guidturen hade precis gått så vi begav oss vidare uptown igen
Fastnade en stund vid den här
Tillslut hamnade vi dock i Chinatown
Vill man ens veta vad det här är?
Här stod vi ett tag
Åt yoghurtglass på Pinkberry på Spring Street (bilden vägrar att rotera sig, sorry)
Mitt hjärta slog en trippelvolt och jag höll på att smälla av när jag tittade upp mot skyn och såg det här. Lugnade ner mig rätt snart igen då jag insåg att det bara var en staty och kunde komma ihåg att jag sett ett inslag på nyheterna om det. Men ändå, herregud...
Det började mörkna och vi stapplade tillbaka från Union Square upp till Penn Station och tog tåget vid åtta hem. Stannade till vid den här gatukonsten, funderade lite på vad jag tyckte att den påminde om. Och visst är det rätt likt?
Ytterligare en alldeles underbar i helg i New York är avslutad. Kan inte vänta tills nästa!
saturday afternoon
Utsikt över lower Manhattan från Staten Island
Färjeterminalen på Staten Island
Verrazano-bron i dimma
Bowling Green
Kuddkrig på Union Square
Kuddkrig
En bra bit över 20 grader, strålande sol och sommarkänslor i New York. Det här var bilderna från i lördags, bilderna från i söndags kommer antagligen lite senare i kväll eller imorgon.
easter everywhere
Helgen har varit toppen hitintills, spenderade fredagen på St. James Gate som vanligt och gårdagen med Elin inne i New York. Bilder får komma senare i kväll eller imorgon.
Gårdagskvällen spenderades dock med jobb eftersom mina värdföräldrar skulle ut på middag. När vi satt ned vid middagsbordet frågade jag ungarna vad de ville göra under kvällen. Jag föreslog att vi skulle spela risk, men ingen nappade. Deras pappa föreslog att vi skulle göra chokladdoppade jordgubbar, men inte heller det var intressant. Slutligen fastnade vi framför TVn och började zappa runt bland filmkanalerna. Jag gjorde mig inställd på att se High School Musical eller någon annan slikskig Disney Channel-film...men jag kunde inte haft mer fel.
Istället ägnade vi hela lördagskvällen åt The Ten Commandments, en spelfilm från 1956 om Moses och hans historia. Nämde jag att den var fem timmar lång och barnen satt som klistrade framför TVn hela kvällen? Fanny och Alexander-varning på det där?
Faktiskt så blev jag också rätt medryckt och såg delar av filmen, även om jag mest sprang runt och gjorde annat under tiden. När mina värdföräldrar kom hem strax innan elva var det ingen som blev upprörd över att barnen fortfarande var uppe utan de slog sig också ner i soffan och kollade vidare på den sista timmen. Jag var däremot så trött att jag sa tack och godnatt och gick upp och la mig.
Idag ska vi in till New York igen, ska träffa Katerina och ett par andra tjejer från South Orange tror jag. Vi får se vad dagen erbjuder.
Glad påsk!
share a little joke
Roligaste skämtet just nu:
- Why are they calling New Jersey ”The Garden State”?
- Because of all the plants...
Förklaring till ordvits: Läs plant som i fabrik eller stor jävla industrianläggning, inte som i planta.
För det mesta känner jag ett visst förakt för min intetsägande, gråa, opersonliga hemstat. Men när solen kikar fram och körsbärsträden blomstrar kan man inte låta bli att tycka om New Jersey, i alla fall lite.
the fool on the hill
Idag är det årets officiellt värsta dag - första april. Kan inte uttrycka hur mycket jag hatar att bli lurad! Att inte kunna lita på någon och alltid vara tvungen att misstro folk är hemskt, så första april är verkligen ingen höjdare.
Lyckades dock lura mitt värdbarn rätt rejält imorse. Jag vet att jag är hemsk och luras även om jag inte gillar att bli lurad själv men det gick inte att motstå frestelsen. Han var klar, packad väska och ytterkläderna på redan 8.05 imorse. Skolbussen kommer aldrig före 8.20. Lät honom sitta och kolla på TV ett par minuter medan jag städade upp i köket. När klockan började närma sig kvart över bad jag honom att stänga av TVn och komma till dörren för att vänta. Ingenting hände. Bad honom stänga av TVn igen. Ingenting hände.
"The bus is here, hurry up!", skrek jag.. även om klockan bara var 8.17 och bussen inte var inom synhåll.
På två nanosekunder var han ute i hallen och när han insåg att jag lurat honom blev han en aning missnöjd, men tyckte nog att det var lite kul i alla fall. Och han var i god tid till bussen, det är ju trots allt det viktigaste. Ibland måste man få använda fula knep för att få det man vill.
Lyckades dock lura mitt värdbarn rätt rejält imorse. Jag vet att jag är hemsk och luras även om jag inte gillar att bli lurad själv men det gick inte att motstå frestelsen. Han var klar, packad väska och ytterkläderna på redan 8.05 imorse. Skolbussen kommer aldrig före 8.20. Lät honom sitta och kolla på TV ett par minuter medan jag städade upp i köket. När klockan började närma sig kvart över bad jag honom att stänga av TVn och komma till dörren för att vänta. Ingenting hände. Bad honom stänga av TVn igen. Ingenting hände.
"The bus is here, hurry up!", skrek jag.. även om klockan bara var 8.17 och bussen inte var inom synhåll.
På två nanosekunder var han ute i hallen och när han insåg att jag lurat honom blev han en aning missnöjd, men tyckte nog att det var lite kul i alla fall. Och han var i god tid till bussen, det är ju trots allt det viktigaste. Ibland måste man få använda fula knep för att få det man vill.
