east-west

En av de saker jag oroar mig allra mest för inför mitt år i USA är språket. Det handlar dock absolut inte om att jag tror att jag kommer ha svårigheter att kommunicera eller förstå och använda mig av det engelska språket. Nej, det jag fruktar kommer antagligen inte ens manifestera sig under året utan snarare när jag kommer tillbaka till Sverige. Jag är rädd för att dra på mig en hemsk amerikansk accent.

För att värma upp mig inför året i USA har pappa trixat med inställningarna på vår navigator i bilen. Istället för att den guidande rösten slött slänger ur sig saker som "gör en u-sväng... här" pratar nu vår navigator på bredaste amerikanskan. "In triiihandred miiiiders, täjk rajt" slänger rösten ur sig när den försöker få mig att hitta rätt.

Jag vill inte påstå att jag inte gillar det jag hör. Snarare föredrar jag den avslappnade amerikanskan mot den stelare brittiskan (för att inte tala om irriterande australiensiskan) men ibland känns mina känslor ganska kluvna. Brittiskan är ju det självklara valet för de allra flesta (nu talar jag självklart inte om den bredaste Birmingham-dialekten, på samma sätt som jag inte heller pratar om dialekten i den djupaste södern, utan snarare om "standardbrittiska" och "standardamerikanska" om det nu finns någon sådan). Brittiskan ses helt enkelt som lite finare av de flesta, och de har sin poäng.

I somras sålde jag lakritsremmar på Strandvägen för 20 kronor styck. Hälften av kunderna var turister så engelskan användes lika flitigt som svenskan. Vanligtvis, när det kom en utländsk besökare, fick de höra att "that'll be twenty, please" från min sida (gillar inte uttrycket "Swedish crowns" så jag försöker hålla mig borta från det). Ofta fungerade det här alldeles utmärkt och nästan alla förstod vad jag menade, förutom ryssarna och amerikanerna. Varför ryssarna inte förstod är en historia i sig självt men handlar i princip om att de inte förstår ett enda engelskt ord, i huvud taget. Amerikanarna däremot borde ju ha förstått ett så simpelt räkneord, men icke. Inte förrän jag fick ur mig "that'll be twenny, please" förstod de vad jag menade.

Så trots att jag gillar amerikanskan är jag inte så sugen på att varken gå runt och säga twenny eller miiiiders, men tro mig, jag kommer att vara så illa tvungen. Jag får helt enkelt hoppas att jag kommer att bli förstådd även av andra nationaliteter och kunna få ett bra jobb trots min eventuella amerikanska accent. Och de värsta dialekterna kommer ju knappast från New Jersey (eller Nu Djööörsi om man ska vara korrekt och amerikansk)... Eller?

När bussen stannar precis utanför den Amerikanska ambassaden klockan 09:28 igår morse hade jag fjärilar i magen. Bussresan mot Blockhusudden hade inte direkt dämpat min nervositet, jag hamnade mitt bland en högljudd lågstadieklass som tog upp varenda sittplats på bussen. Solen sken i alla fall och luften var härligt ljummen när jag ställde mig sist i kön, uppskattningsvis femton personer lång. Även om det kändes som den sniglade sig fram tog det inte lång stund (jag gissar på trettio minuter även om jag är osäker eftersom jag lämnade alla elektroniska prylar hemma och inte hade tillgång till en klocka) innan jag stod där längst fram, redo att bli kallad på.

"Next, please"

Med bestämda steg gick jag fram emot det lilla huset, förberedd med passet i handen. Efter att jag förklarat att jag varken hade mobil eller iPod med mig gick jag igenom säkerhetsanordning och väntade på ytterligare information från vakten som stod vid dörren.

"See that other man there? Just follow him.."

Och så blev jag utskuffat på Amerikanska ambassadens mark. Jag skyndade mig för att hinna ifatt mannen som gick före så att jag inte skulle gå vilse, men lyckligtvis var det inte svårt att hitta. Innanför dörrarna väntade ytterligare en kö, fram till en reception som ockuperades av en äldre kvinna, blonderad och från topp till tå klädd i skrikigaste rosa. För varje person som blev klar framför mig i kön tog jag ett steg framåt. Bredvid oss stod en vakt, han såg ung ut men ändå med ett hårt och väldigt amerikanskt utseende. Jag närmade mig luckan i receptionen, kanske lite för ivrigt för plötsligt pep vakten till..

"Ursäkta, kan du ta ett steg tillbaka?"

Lite paff, både eftersom han tydligen var svensk och inte alls amerikan och eftersom det var så långt ifrån det hårda tillrättavisandet jag trodde att man skulle få om man överträdde någon av reglerna, svarade jag självklart och tog ett steg tillbaka innan jag äntligen kom fram till luckan. När alla papper visade sig vara okej gick jag lättad och satte mig och väntade. Dock var jag inte ensam. De femton personer vi varit i kön utanför var bara en bråkdel av alla som väntade på sina visum och jag insåg att det skulle bli en lång väntan.

CNN malde på på storbildsskärmen och visade program om både Margaret Moth (krigsfotograf som såg ut som den perfekta blandningen av Grace Slick och Jill Johnson innan hennes ansikte blev sönderskjutet och hon drabbades av cancer) samt ett avsnitt av Larry King, gästat av Michael Moore. Väldigt amerikansk. Samtidigt kunde jag inte riktigt slappna av. Jag hade redan läst innan besöket att det var mycket viktigt att spetsa öronen för att verkligen höra när de ropade upp ens namn. Varje gång det började prassla i högtalarna försökte man fokusera på ljudet, ofta utan att kunna urskilja ett enda namn. När de personer som stått runt mig i kön utomhus började ropas upp insåg jag att det snart borde vara min tur och jag stängde av allt annat ljud.

Så började det spraka i högtalarna igen och jag uppfattade Amanda och vissa delar av mitt mellannamn och att jag skulle till lucka D. Lättat hoppade jag upp och tog mig till luckan längst bort i hörnet för att bli intervjuad. Efter ett kort samtal med mannen i luckan om hur man egentligen uttalade mitt efternamn (försöka uttala v-ljudet i början), varför jag hade lämnat USA efter bara en vecka förra gången (inte för att jag hade tröttnat på det utan för att min semester inte räckte längre) och varför han kände igen min nuvarande arbetsgivares namn (kanske för att hon är amerikan?) fick jag äntligen höra de gyllene orden:

"Your visa is approved"

Som på moln dansade jag hela vägen hem till Södermalm i vetskap om att jag nu är ett steg närmare Amerika!

Tiden rinner iväg. Med 19 dagar kvar tills vi sitter på planet till München och sedan vidare till New York har jag aldrig kännt mig mer stressad. Imorgon väntar det fruktade besöket på ambassaden men att fixa visumet är ett nödvändigt ont som måste göras innan jag kan åka, så det är bara att bita ihop. Eventuellt kommer en rapport från ambassaden imorgon.

Däremot är jag lättad över att jag äntligen lyckats hitta presenter till familjen. Vanligtvis är jag otroligt dålig på att köpa presenter. Det är inte det att jag inte värdesätter att ge presenter och jag älskar känslan av att verkligen hitta rätt present till rätt person men ofta krävs det aldels för mycket pengar och ansträngning och då orkar jag helt enkelt inte lägga ner så mycket tid (i jämförelse med vissa andra, hrrm, hrrm... Jenny). Min julklappsbudget brukar ligga på ungefär 150 kronor och innefatta varsin kaffekopp till mamma och pappa.

Men nu är presenterna som sagt ordnade!



The Brothers Lionheart kommer jag att ge till tioåringa E. Tydligen brukar han ta upp en bok och läsa om han vaknar tidigt en morgon och jag hoppas att sagan om "the land beyond the stars" kommer att förtrolla honom lika mycket som den har förtrollad oss svenska barn. 

Den svenska fotbollströjan med nummer 10 på magen och Ibrahimovic på ryggen ska I få och jag hoppas att han kommer att bli den häftigaste killen på fotbollsplanen, haha.

Lilla W kommer att få historien som börjar såhär: "Here is Alfie Atkins, four years old. He is sometimes cranky, and sometimes nice." Första gången jag såg den engelska versionen av Alfons Åberg var på turistcentret vid Kungsträdgården när vi var där med turiskursen för över ett år sedan och nu fick jag äntligen en anledning att köpa den. Hoppas att han kommer att uppskatta den lika mycket som jag gjorde när jag var liten.

Föräldrarna kommer att få en svensk kokbok, ett föga orginellt val men ändå ganska roligt. Jag såg till att köpa en kokbok som inte enbart innehöll recept på surströmming och kräftor eftersom sannorlikheten att jag ska laga de rätterna är relativt liten. Däremot finns det både recept på semlor och lussebullar vilket jag ser fram emot att få introducera dem för.

Sist men inte minst var jag tvungen att köpa en handbok som förhoppningsvis kan förbereda mig för alla möjliga kulturchockar jag kommer att stöta på i USA. Från boken kan man bland annat lära sig:

Att man aldrig ska sova i sin bil
Att armpit inte enbart betyder armhåla utan även an undesirable place
Att man helst inte ska anklaga dem för krigen i Irak och Afghanistan
Att McDonalds på Hawaii serverar spam
Att sticka upp långfingret på det oförskämda sättet kan kallas både the New York hello och flipping the bird (fast Flight of the Chonchords har redan sett till att jag har full koll på just det uttrycket, haha).

there’s an island way out in the sea
where the babies they all grow on trees
and it’s jolly good fun to swing in the sun
but you gotta watch out if you sneeze, sneeze
you gotta watch out if you sneeze

Babies och sneezes är ingen bra kombination, speciellt inte om du spenderar så pass mycket tid med hostiga, snoriga och just nysiga barn som jag har gjort i sommar. Inte så konstigt att man har åkt på en fruktansvärd förkylning som aldrig vill släppa taget.

Jag trodde aldrig att jag skulle börja blogga. Men en rad olika händelser har nyligen lett mig till den punkten att jag nu tagit mod till mig och frångått mina förutfattade meningar om alla dessa bloggar.

Kanske beror det på att jag om 24 dagar sätter segel (förvisso inte sant eftersom jag flyger men ändå en fin metafor) och beger mig västerut. Det kan hända att jag inte kommer hem förrän den tionde november 2010 vilket idag är om lite drygt 14 månader. Under tiden kommer jag vara au pair hos en familj med tre pojkar, tre, åtta och tio år gamla boendes i Summit, New Jersey.

Kanske kommer jag att skriva enbart för min egen skull. Mitt minne är bra men ofattbart kort och det vore till stort hjälp att ha någonstans att referera till om jag någon gång i framtiden kommer vilja minnas den här tiden. Därmed säger jag inte att den här bloggen kommer att bli en regelrätt redogörelse för mina minsta steg i USA men om jag kommer att vara med om några äventyr under mitt år så kan det hända att jag rapporterar det här.

Kanske beror det även på att jag nyligen införskaffat mig en ny kamera. Förhoppningsvis kommer jag kunna bjuda på lite bilder men på vad få vi helt enkelt vänta och se.

Kanske beror mitt nyupptagna bloggande också på att jag har fått förfrågande på att börja blogga. Folk som säger att jag kan skriva och därför bör skriva. Jag vet inte om jag är benägen att hålla med något påstående men jag tänker i alla fall ge det en chans.

För vem vet vad som händer? Kanske så övergår jag till att skriva på engelska när jag väl sitter där i Amerika. Helt beroende på vem (eller om ens någon) som läser. Eller så tröttnar jag redan när jag har skrivit det här inlägget och inser att bloggandet faktiskt inte var för mig…