east-west

Halloween har pågått konstant sedan jag landade i USA den 12 oktober. Redan på au pair-skolan var pyntet uppe och sedan jag kom till familjen har jag fått hjälpa till både med att dekorera, ordna kostymer och baka kakor till högtiden. Måste säga att jag sedan länge är trött på allt som har med spöken, pumpor och läskiga katter och göra - och själva Halloweennatten har ju inte ens varit än!

Igår fick dock äntligen barnen sätta på sig sina kostymer och visa upp sig. Paraden gick ett par varv runt de äldsta barnens skola och föräldrar och syskon (och au pairer) stod glatt och hejade på.



Min absoluta favorit:



Vem klär ut sitt barn till Octomom? Only in America...

Igårkväll var jag inbjuden till Halloweenparty hos en grannfamilj. Men när klockan var strax över åtta, partyt skulle börjat vid sju, jag och L precis kom uppsvängande på infarten till huset efter att ha varit och handlat, de stora killarna var ute på varsitt Halloweenparty, Ed och W försvunna, jag inte ens hade någon kostym och Therese precis ringt och frågat om jag ville med på bio var valet lätt. Det blev bio igår istället.



Julia och Therese kom och hämtade upp mig och sedan svängde vi förbi och hämtade upp Amanda och åkte sedan till bion, köpte varsin biljett till Couples Retreat och slog oss ner i varsin gungig stol i biomörkret. Vi skrattade nästan konstant i en timme och femtio minuter och åkte sedan hem för att sova (och eventuellt ladda upp inför ikväll, även om jag fortfarande inte vet riktigt vad som kommer att hända). En riktig lyckad kväll!

Happy 70th birthday Grace!

Innan jag går och lägger mig måste jag bara bearbeta dagens mest traumatiska händelse. Kort och gott: left overs till middag vilket betydde ungsrostade grönsaker, kyckling, rödbetor och... macaroni and cheese.

Har ALDRIG kännt en sådan vidrig lukt som av den från ostpulvret till macaroni and cheesen. Ni vet att jag inte gillar ost, men för att fungera i samhället har jag ändå lärt mig att kunna vistas i samma rum som en ost. Tänkte bara säga att jag aldrig kommer att laga mac and cheese igen, aldrig i livet.

Lukten kommer att hemsöka mig under en lång tid, precis som lukten från Nivea Pearl Deoderant, sådana engångshandskar som man hittar på sjukhus och lukten från när man dissikerar grishjärtan (tror att dessa fobier hänger ihop, har inte helt trevliga minnen från vare sig sjukhus eller dissektioner och engångshandskar används vid båda tillfällena).

Höll på att kväljas under middagen, fick knappt ens i mig min egen mat fast den inte ens hade rört vid ostpulvret. Så fort killarna ätit upp slängde jag skålen i diskmaskinen och lämnade köket. Kan dock fortfarande känna lukten ibland...

För att glömma mac and cheese-incidenten bjöd jag killarna på dessert, lite lustigt att I aldrig hade hört talas om vare sig lingon eller vinbär. Herregud, han trodde att ett litet rött, slätt och surt bär var ett russin.

Här i huset är det precis 37 trappsteg från min säng upp till övervåningen med det enda vettiga badrummet med toalett och dusch samt barnens sovrum. Har för länge sedan tappat räkningen hur många gånger man kilat upp och ner. Tio gånger per dag? Tjugo gånger per dag? Ännu mer?

Kanske är det onödigt att joina YMCA när man har som en egen stairmaster hemma?

Någon som kommer att råka befinna sig på den här sidan av Atlanten den trettonde november och har lust att följa med mig och titta på dessa rynkiga, gamla men ack så underbara gubbar? Eller någon som har lust att följa med in till New York och springa runt och göra vad som helst under tiden? För trots att jag är väldigt modig vågar jag inte vara inne i New York själv en mörk och kall kväll. Och jag kan ju inte för allt i hela världen missa när jag och en del kvarlevor av mitt favoritband råkar befinna oss i samma del av världen, samtidigt! Rätt plats på rätt tid, bara 40 år för sent...

Vaknade upp nästa dag till klarblå himmel och sjungande fåglar. Bussen körde oss fram till Vita Huset och därifrån fick vi själva utforska Washington D.C.

Washington Monument



WWII Memorial





Korean War Veterans Memorial





Lincon Memorial



Vietnam Veterans Memorial



Till råga på allt var det marathon i DC i söndags.



Capitol

Köpte tillslut med oss lunch och satte oss på bussen för en fem timmars lång bussresa tillbaka till Clark.

Tre svenska au pairer har landat i Summit på tre veckor. Idag träffades vi äntligen allihopa samtidigt, och hade det väldigt trevligt!



Efter jobbet möttes vi upp på Starbucks nere vid stationen. Eftersom det har varit så varmt hela dagen bestämde vi oss för att sätta oss ute. Helt otroligt att man kan sitta utomhus och fika klockan nio på kvällen den 22:a oktober. Vi satt i två timmar (sedan blev det lite kyligt) och pratade om våra familjer, om barn som vägrade sammarbeta, om barn som alltid bråkar, om barn som inte äter annat än chicken nuggets och om barn som är alldeles underbara.

Vi bestämde oss också för att paxa torsdagkvällarna på Starbucks och våldgästa på onsdagar då tydligen alla tyska au pairer träffas. Allt som allt var det otroligt roligt att träffa lite svenskar, speciellt eftersom alla vi är relativt nya här!

Annars hade dagen inte mycket nytt att erbjuda. Tog en cykeltur med W i förmiddags, bara ett par varv runt kvarteret. Vi skulle iväg på story hour på biblioteket direkt efter lunch , och han förstod inte att vi inte var påväg dit när vi hoppade upp på våra cyklar, så han blev lite förvirrad av att vi bara cyklade runt i cirklar. När vi kom tillbaka såg han undrande på mig och sa till mig och L:

"We never made it to the library, Amanda couldn't find the way.."

Caitlin kom över i förmiddags. Just när jag var på väg upp från källaren med tandborsten och tandkrämen i högsta hugg stod hon i köket. "Heeeey Amanda, how are you?" Jag smugglade ner tandborsten i bakfickan (hade inte börjat borsta än) och satte mig på en pall i köket. Caitlin är vår granne och det viktigaste av allt, hon är expert på nannys och au pairer eftersom hon har haft god knows how many. 

Hon drog ut ett block ur handväskan och började bläddra. "I just thought about all this when I was driving but it's just like three pages". Och visst hade hon på något sätt (vet inte om det var medan hon körde) antecknat tre hela sidor med punkter som hon ville gå igenom med mig och L. Eftersom L bara skulle vara hemma i tjugo minuter till bestämde vi oss för att mötas över lunch, Caitlin skulle köpa med sig mackor och vi skulle mötas igen 12.15. Under tiden passade jag på att hämta W från dagis. Dagis ligger inte i en röd träbyggnad som de brukar göra hemma utan i någonting som bäst kan beskrivas som en blandning av en kyrka och ett slott. Lovar att uppdatera med bilder någon dag.

Väl hemma igen var det dags för W:s lunch. W proklamerade att han inte alls var hungrig och inte tänkte äta någonting så jag och Oma fick använda all vår list för att lura ner honom till matbordet. Jag och Oma har blivit ett förvånansvärt starkt team när det gäller barnuppfostran. Hon är gammal och vis, vet precis hur man ska disciplinera barn genom att vara hård men rättvis. Jag är ny men har fördelen av att barnen verkligen gillar mig (än så länge). Efter lite lur lyckades vi få honom vid bordet och frågade honom vad han ville ha. ”Peanut butter and jelly sandwich!” (såklart). Vi tog fram vitt fluffigt bröd, Skippy jordnötssmör och grape jelly och helt plötsligt räckte Oma över allt till mig. Jag var tvungen att förklara att jag aldrig hade gjort en sådan macka i hela mitt liv, visst förstod jag att den skulle innehålla jordnötssmör och sylt men jag var livrädd att jag skulle förstöra den. Så jag bredde försiktigt jordnötssmör på ena halvan, sylt på andra, la ihop dem och skar i fyra delar. W åt upp var enda smula (och på kvällen kom han fram och sa att det var den godaste mackan han någonsin ätit, åååh!)

Efter lunchen kom Caitlin tillbaka. Vi åt våra mackor och gick igenom alla hennes sjuttielva punkter. Jättehjälpsamt men till och med hon blev så trött av sitt eget snackande att vi inte orkade hålla på i längre än en och en halv timme. Lär se och höra mer av henne i framtiden. Och roligast av allt var att hon pratade (och såg ut) precis som Janice i Vänner…

L gav mig lite ledigt mitt på dagen och lät mig skypa en timme med familjen. Känns alltid bra att höra från dem, även om de var mitt uppe i att omtapetsera mitt rum. Jag hoppas att det blir fint för någon gång kommer jag tillbaka.

När jag kom upp igen hade killarna kommit hem från skolan. Efter de gjort sina läxor ville I och W gå ut och spela fotboll tillsammans med Oma och jag följde med ut efter ett tag. W insisterade på att ha sina benskydd, alldeles för stora strumpor och riktiga fotbollsskor trots att han bara trillade i dem. Jag och I turades om att stå i mål och han var betydligt bättre än vad jag var. Oma och L höll under tiden på att pynta inför Halloween. Tydligen är de lite sent ute men visst skulle det pyntas. Lite förvånad blev jag när de kom bärandes på gravsten efter gravsten. Jag har dock aldrig haft en egen kyrkogård på min gräsmatta. Efter lite bråk om var kyrkogården skulle stå (killarna ville inte att den skulle stå i vägen för fotbollsmålet) bestämde vi oss för att vi var allt för trötta för att göra klart allt idag. L hann i alla fall sätta upp ett fullstort skelett på verandan som W blev jätterädd för, stackarn.

Det blev left overs till middag, vilket var helt okej eftersom jag fick den goda risrätten från i förrgår. Jag och Oma fixade middagen medan L tryckte i sig en toast eftersom hon skulle iväg. Efter middagen gick jag och W upp till Ev:s rum för att höra honom spela gitarr. Det blev en hel del Ramones och lite ”Keep on Rocking in the Free World” som W sjöng med i innan vi bestämde oss för att gå ner. Resten av kvällen spenderade vi framför datorn. Jag kom på den ypperliga idén att vi skulle göra en spellista i iTunes med alla våra favoritlåtar. Först valde vi tre låtar var. W valde bara låtar från soundtracket till Pirates of the Carribbean, I valde lite Beastie Boys och Ev gillar U2, Oasis, The Killers, Fatboy Slim och The Ramones. Jag gjorde det bästa jag kunde och fick ihop en mix av lite The Doors, The Who, Jimi Hendrix, Grateful Dead och Dylan. Vi hade roligt hela kvällen framför datorn men efter ett tag stack vi ner i källaren. Nere i källaren står ett gammalt fotbollsspel. De äldre killarna spelar ibland men idag utmanade de mig för första gången. Första matchen gick mellan I och Ev, där Ev gick segrande. Vinnaren fick i sin tur möta mig. Lite ringrostig sedan senaste gången jag spelade (typ mellanstadiet) förlorade jag första matchen men sedan kom jag igång på riktigt. Efter ett par utklassningssegrar hade jag spelat så mycket så att mina fingrar blödde (inte riktigt, men jag har fått en blodblåsa på långfingret) och killarna var grymt imponerade av mig.

"Wow, Amanda has amazing coordination! She can controll all her players at the same time!"
"Yes, that's because I'm a girl..."

För en timme sedan nattade jag dem och nu hoppas jag verkligen att de sover. Gjorde en kopp te till mig själv som jag tog med ner hit till mitt rum. Känner mig riktigt trött men ändå glad efter en lång, men bra dag.

Innan jag kom ner hit för kvällen satt jag uppe och drack te och snackade med oma. Hon tyckte att jag var jättemodig som vågade komma hit, berömde min engelska och berättade historier. Vet inte hur länge hon stannar, längtar nog ner till Florida nu!

Det sista som är värt att berätta om idag hände mitt på dagen när oma och L var ute och hämtade de stora killarna. Jag skulle sätta på datorn och skicka över bilderna jag tagit under dagen till min familj då de helt plötsligt råkade ringa upp mig på Skype. Hade inte planerat att sitta framför datorn (big no no när man passar barn) men både jag och W var nere i källaren och W kom fram och var jätteintresserad av vad jag gjorde. Det hela slutade med att jag och W skypade med mamma och pappa hemma i Sverige i en kvart. W visade upp vilka svenska ord han lärt sig under dagen: goul (gul), hond (hund) och blae (blå). Alla var mycket imponerade. Innan jag kom ner hit för kvällen satt jag uppe och drack te och snackade med oma. Hon tyckte att jag var jättemodig som vågade komma hit, berömde min engelska och berättade historier. Vet inte hur länge hon stannar, längtar nog ner till Florida nu!

Imorgon börjar första riktiga arbetsdagen. Ska upp vid sju för att vara klar att hjälpa barnen vid halv åtta. Antagligen kommer det att gå bra, har egentligen ingen anledning att vara nervös. Har dock redan börjat tagga lite för nästa helgs tripp till Philly och Washington D.C. Känner inte en enda människa som ska åka men det ska bli jävligt roligt!

Så idag kom nervositeten slutligen ikapp mig och tog sig något bisarra former. Av någon underlig anledning kände jag ett starkt behov av att spela datorspel hela dagen idag. Kanske beror det på att det är ett lätt sätt att fly in i en annan värld och slippa tänka på packning, pengaväxling eller papperkopierande. Men med tanke på att det var länge sedan jag seriöst spelat något annat datorspel än Harpan blev jag lite förvånad.

Harpan var heller inte gott nog för att stilla mitt behov så jag började bläddra igenom dammiga hyllor med spel som inte använts på flera år, hittade seriöst gamla spel daterade från 1994 (nostalgi, men jag tvivlar på att de skulle fungera). Letade febrilt efter första Rollercoaster men kom på att jag precis gett det till mina kusiner, hittade däremot Rollercoaster 3 (inte lika roligt som originalet) och gjorde ett försök, men lyckades av någon konstig anledning inte installera det. Testade The Sims som vanligtvis brukar få fast mig, men inte den här gången.

När inga av de spel som jag själv äger passade började jag leta vidare på Internet. Kom och tänka på Zuma som jag introducerades för hos Caro (min tyska utbytesstudent för två och ett halvt år sedan) och laddade ner 60 minuters demoversion som jag satt och tokspelade en timme tills tiden var ute (jag var inte så desperat att jag någonsin tänkte på att köpa spelet). Trots det var jag inte riktigt nöjd och fick ett sug efter ytterligare spel där man skjuter ner bollar och kom på att blip.se hade haft något liknande (nu snackar vi för många år sedan) och se, självklart fanns det kvar.

Nu ska ni inte tro att jag i verkligheten spelar datorspel och varför jag just så febrilt behövde göra det idag handlade antagligen om att nervositeten fått ett litet grepp om mig. Lustigt nog var det just det här som jag, Ulli och JC diskuterade förra helgen. Vi kom överens att man inte ska göra sig lustig över människor som spelar datorspel just eftersom man vet att man själv kan fastna så lätt om man testar, ehm…  Just det.

Jag flyttar hemifrån på måndag...

Tanken slog mig först för några dagar sedan. Visst har jag länge varit fullt medveten om att jag förr eller senare ska flytta till USA, men att flytta hemifrån... Vuxna flyttar hemifrån, folk som vet vad de vill med livet eller eventuellt folk som växt upp i skogen och slår baklängesvolter av lycka för en liten lägenhet i någon förort. Men folk som inte vet vad de egentligen vill göra, folk som bara är arton år och som redan bor i en alldeles perfekt lägenhet mitt på Södermalm flyttar inte hemifrån. Jag flyttar inte hemifrån...

Men jo, det är just det jag ska göra. På måndag!

Nu är det ju egentligen inte så att jag ska flytta hemifrån för alltid. Antagligen kommer jag ju tillbaka efter mitt år i USA och kommer att bo hemma lääänge till. Men det finns ju också en möjlighet att jag inte alls kommer att bo hemma speciellt länge till. Visst kommer jag väl landa hemma ett tag efter jag kommit tillbaka men vem vet var det bär av sen?

Så kanske är det här bland de sista skälvande dagarna jag sitter hemma och kollar på dag-TV i min sköna soffa, drickandes te och med laptopen i knät. Lite sorgligt är det. Måste verkligen ta vara på den här dagen!

Jag har aldrig varit så förberedd och så oförberedd på samma gång som just nu. Precis en vecka kvar tills jag står där på Arlanda, på väg att gå ombord på planet till New York. Hittills har jag egentligen inte känt av några fjärilar i magen, vilket är jättekonstigt eftersom jag vanligtvis har så otroligt lätt att bli nervös. När jag var yngre hade jag svårt att sova hela sommaren om jag visste att jag skulle på kollo eller basketläger i augusti. Jag fruktade vartenda tillfälle då jag kunde tänkas behöva lämna min trygga vardag, om än det bara för ett par dagar.

Nu känner jag mig inte ett dugg nervös, inte än så länge i alla fall. Eller lite nervös är jag, men det är mer av den sorten att jag är rädd för att glömma någonting viktigt, rädd för att missa anslutningsflyget till New York från München eller att toaletterna kommer att vara sunkiga på au pair-skolan. Jag är egentligen inte nervös för själva året, tror jag.

Det känns lite som om den 12 oktober är slutet och om jag klarar mig dit klarar jag allt. Slutet på början alltså. Vad som kommer att komma sen har kanske inte ens riktigt sjunkigt in och det är kanske därför som jag är så kaxigt lugn just nu. Däremot började jag reflektera lite över den långa resan som kommer att ta slut den 12 oktober. Den resan som inte har tagit mig någonstans rent fysiskt men som har varit påfrestande rent mentalt.

Jag kan inte komma ihåg exakt när jag började fundera på att vara au pair efter gymnasiet, men jag kommer ihåg när jag bestämde mig slutgiltigt. Det var yrkesdagen i skolan, slutet av tvåan (ungefär ett och ett halvt år sedan). Hela dagen hölls olika seminarium och föreläsningar i ett försök att locka oss till att välja olika yrken, typ. Först slog jag mig ner och lyssnade på en föreläsning av tre otroligt trista psykologer och efter det kilade jag vidare och halvlyssnade på en otroligt välklädd kvinna, jag kommer inte ens ihåg vad hennes yrke var. En känsla av meningslöshet började sprida sig och jag var nära att smita hem tidigare när jag såg att det i det sista passet fanns en presentation av en föredetta au pair. När jag gick ur klassrummet 40 minuter senare hade jag bestämt mig. Nu behövde jag bara ta studenten så skulle jag vara på min väg.

I januari i år bestämde jag mig för att ta tag i förberedelserna. Jag tog med mamma och pappa på förberedelsemötet på Cultural Cares kontor och satt där och lyssnade hela kvällen. Den helt oförberedda intervjun klarade jag helt okej (tydligen bättre än vad jag först trodde eftersom det visade sig att de hade gett min engelska högsta poäng) och jag gick därifrån men en känsla av att det här skulle jag klara. Visst hade jag knappt börjat ta mitt körkort och jag behövde ju ta studenten först, men sen så. Sen skulle det bära av till USA.

Hela våren var ett virrvarr av körlektioner och att försöka slutföra alla papper i ansökan. Jag hade inte räknat att det skulle vara så jobbigt att ta kontakt med gamla arbetsgivare, fixa intyg och referenser. Som tur var var de flesta stöttande och glada att jag hade bestämt mig för att åka iväg men det var många gånger man var redo att ge upp. Som när jag ringde till dagiset jag jobbat på nästan två år tidigare och ville fixa en referens. Kvinnan i luren, som jag kände igen rösten på, sa att hon inte kom ihåg mitt namn men om jag skulle komma dit och hon kände igen mitt utseende skulle hon fixa referensen. Så tur att jag var minnesvärd...

En bit in på våren fick jag uppgiften om att om ansökan var inskickad innan den 4 maj och man åkte innan någon gång i oktober skulle man slippa betala depositionen på drygt 2500 kronor. Självklart blev detta en motivation för att äntligen bli klar med ansökan och jag gick med högtidliga steg upp till Medborgarplatsen (bara för att de tömmer brevlådan senast) på kvällen den 4 maj. När det tunga kuvertet trillat ner i brevlådan visste jag att det inte fanns någon återvändo.

Körkortet togs två dagar innan studenten och sen var det klart för att börja bli matchad. Jag hade förväntat mig att det skulle gå fortare och fick min första match i början av juli. Av många olika skäl, bland annat att jag skulle resa bort en vecka, fungerade inte matchen. Ett par veckor senare fick jag ett nytt mail om en matchning men när jag skulle kolla in familjen på mitt Cultural Care-konto var de redan borta. Eftersom mitt preliminära avresedatum (först den 21 september) kom allt närmare blev jag mer och mer nervös så när nästa familj ploppade upp på kontot tänkte jag att jag måste ge dem en ärlig chans.

Det var många saker som först inte kändes rätt. Tre killar, boendes i New Jersey och inte i San Francisco där jag hade föreställt att min drömfamilj skulle bo, mamman hemmafru och barn med en del konstiga intressen såsom att samla stenar och insekter. Först blev jag besviken. Tänkte att jag måste ta dem för att jag inte skulle våga vänta på en ny matchning. Tänk om den aldrig skulle komma!

Jag bestämde mig dock för att vänta tills de hört av sig. Dagarna gick och jag kollade mailen flera gånger varje dag och försökte ha telefonen på för att höra om de ringde. Just denna period var en tid då jag jobbade mycket och inte kunde sitta vid datorn eller telefonen hela dagarna så det var ett under att jag faktiskt kunde svara när de äntligen ringde. (Varför jag hade min mobiltelefon så nära till hands, med ljudet påslaget som jag aldrig har, är en historia i sig själv som jag inte kommer att berätta här men den innefattar både poliser och lakritsremmar). Jag hade precis kommit genom dörren hemma när telefonen började ringa och ett långt nummer stod på displayen.

Jag pratade med mamman i över en halvtimme och när jag lagt på luren kändes allt så bra. Jag kommer ihåg att jag tänkte att om de är så trevliga som de lät över telefon skulle mitt år bli underbart. Vi fortsatte ha kontakt med varandra under ett par dagar och jag insåg att jag mer än gärna skulle kunna tänka mig att spendera ett år hos den här familjen. Någon vecka senare tackade vi ja till varandra, mitt avresedatum sköts upp tre veckor (vilket var så skönt!) och sedan dess har jag väntat på den 12 oktober.

Så om en vecka åker jag till New York och om en och en halv vecka kommer jag att träffa familjen. Och mig gör det absolut ingenting om jag tvingas samla stenar och insekter... och San Francisco kan jag fortsätta att drömma om.

Det kommer att bli en helg av goodbyes. Eftersom jag tänker sätta mig själv i karantän de sista dagarna innan jag åker (tänker inte flyga över Atlanten med bihåleinflammation) tänker jag säga hejdå till de flesta nu i helgen. Trots att det är tio dagar kvar tills jag åker.

Imorgon förmiddag ska jag möta upp Z på Centralen. Vi ska till Solna och den sista skivmässan på minst tretton månader för min del. Inte för att jag tänker köpa så mycket, i alla fall inte vinyl. Blir lite otympligt att släpa med sig liksom. Kanske slinker det ner en CD i väskan (jo, jag tänker betala för den) men annars ska jag försöka hålla hårt i mina pengar. Men det är sällan först och främst för skivorna man går på skivmässa... nej, det är snarare stämningen och spänningen. Kommer man att hitta den skivan som man hitills bara drömt om att hitta eller är det bara skräp? Och att klämma sig in mellan två svettiga farbröder och gräva i skivhögar tills fingrarna blöder kan aldrig vara helt fel.

Efter Solna bär det av till Nacka. Klassreunion efter fyra månader. Det är väl inte riktigt så att man abstinens efter 06SPD, men hej, det kommer att bli jätteroligt att ses. Och säga hejdå.

På söndag kommer släkten förbi. Vi ska bulla (verkligen!) upp med en äkta amerikans brunch. Bacon, bagels och blåbärsmuffins. Lovar att det kommer en rapport på söndag kväll.

bye, bye baby. write if you think of it, maybe.

Biograf Victoria visar D A Pennebakers Woodstock Diary ikväll klockan 18.30. Skulle så gärna vilja gå...