jenny artichoke lived in a boat, dressed like a queen, you should have seen
Strax innan halv två svängde vi upp förbi terminal B på Newarks flygplats. Jag spejade ut genom fönstrena på bilen och såg en blond kalufs bakom ett par bilar. "Jeeeenny!", ropade jag, hon såg oss och kom gående mot bilen. Kändes som vi såg varandra igår även om det nästan var två månader sedan sist.
Åkte hem till Summit och packade upp och begav oss sedan till Short Hills Mall. Spenderade drygt tre timmar och jag shoppade mer idag än vad jag gjort under hela tiden jag har varit här. Jenny är en (farligt) bra shoppingkompis. Blev allt från ett baslinne till det jag eventuellt ska ha på mig på julafton. Känns väldigt skönt att ha shoppat lite även om jag inte vill tänka på hur mycket det kostade mig. Tog en paus och drack varsin creme brulee latte på Starbucks (har smakat alla julsorter av kaffet nu, betydligt godare än halloweenvarianterna!)
Hitta hem från Short Hills, gick ner till mitt rum och slängde av oss påsarna och drog direkt ut på stan för middag. Hamnade på Taka Sushi och åt supergod chicken teriyaki.
Förstår inte hur Jenny orkade hålla sig vaken så länge, men nu sussar hon äntligen på luftmadrassen nedanför min säng. Klockan är halv tio och jag känner mig förvånansvärt trött. Borde nog krypa ner i sängen snart. Stor dag imorgon. Ska ta oss in till New York med 8.49-tåget (om allt går som planerat). Under veckan är jag rätt låst här eftersom jag jobbar så Jenny får se om hon åker in själv till NY någon dag eller om hon hänger på mig.
Hur som helst känns det jätteskönt att hon äntligen är här. Behövde verkligen lite besök just nu!
thank you
Visst ringlar Macy's Thanksgiving Parade genom New Yorks gator (även om the underdog didn't get away den här gången). Självklart spelade Detroit mot Green Bay (it's only like my favorite bay!) och vi som inte orkade hjälpa till i köket låtsades bara följa football-matchen. Visst dök det upp en och annan historia om både bra och mindre bra Thanksgivings under årens lopp. Det smög sig även fram en historia om en vän som tjallat på en annan vän som eventuellt provat en del otillåtna substanser under sina collegeår för länge sedan. VI ÅT TRIFLE (dock inte med biff, lök och ärtor). Jag hade tyvärr på mig alldeles för tighta jeans och inte alls expanderbara Thanksgiving pants. Konstiga släktingar dök upp här och där och vissa dök upp lite för sent vilket inte gillades av de som stått och slitit för att få allt klart...
Dock var ingen tvungen att tillbringa dagen i en låda. Och ingen behövde memorera allt femtio stater för att förtjäna sin Thanksgiving-middag.
Och Brad Pitt dök inte upp!
Och så tog Uncle Jason med oss barn på skattjakt. Fast mörkret smög sig på så vi fick bege oss tillbaka utan skatt. Vi kanske hittar den nästa år.
vegetable man
Imorgon är det Thanksgiving. Thanksgiving betyder mat. Mat betyder en heldag i köket (för min värdmamma, inte för mig). En heldag i köket betyder massa med ingredienser. Massa ingredienser betyder att något glöms bort eller saknas.
När något har glömts bort eller saknas åker Amanda till Kings och handlar.
Inte en.
Inte två.
Men tre gånger.
På samma dag!!!
Först var det selleri. Ett par timmar senare var det mandelextrakt. Och slutligen socker och diet Pepsi (Pepsin var till Ed, inte till matlagningen).
Var bara tvungen att lägga upp en bild på min stackars selleri som hamnade som medpassagerare i bilen påväg hem från Kings (första gången) imorse. Hoppas nu att den smakar jävligt gott för det kommer att dröja länge (läs: dagen innan julafton) tills jag kör tre gånger till mataffären på samma dag.
Tacka vet jag hemma. Konsum, Ica, Lidl, Vi och Hemköp - alla inom fem minuters gångavstånd.
farewell to the first golden era
Igår var sista kvällen på Starbucks tillsammans med mina två tjejer.
Sen tog den ena planet till Florida och den andra ska ta planet hem till Sverige på fredag. 
Men på lördag kommer ett plan lastat med någonting till mig: JENNY! (fast utan studentmössa)
Woho, vi kommer att ha det så sjukt roligt nästa vecka!
california sunlight
Efter au pair-mötet igår kväll delade Nancy ut papper och broschyrer om allehanda saker. I högen fanns en broschyr från Intrepid Travels och genast började min fantasi skena iväg och drömma sig bort tills slutet på mitt år som au pair och helt plötsligt hade jag planerat in den perfekta trettonde månaden.
Genast fastnade jag för California Discovery, en åtta dagar lång (skulle seriöst inte orka mer) resa från Los Angeles till San Francisco via Joshua Tree National Park, Grand Canyon, Las Vegas, Death Valley och Yosemite National Park.
Sista dagen hos min värdfamilj kommer att vara den 11 oktober 2010. Tänk er då att eventuellt stanna kvar här ett par dagar, se det sista av New York och östkusten. Sedan sätta sig på flyget ner till Los Angeles, tillbringa ett par dagar där och sedan, den 23 oktober hoppa på resan och se allt som man har velat se på västkusten för att slutligen landa i San Francisco den 30 oktober och spendera de sista dagarna under ens år i USA där. Vilken dröm!
Måste eventuellt hitta någon som vill följa med men annars skulle jag utan tvekan ge mig ut själv. Om jag klarar ett år i USA klarar jag utan tvekan det mesta…
don't fall down
Väl framme mötte vi upp vår LCC, Nancy och ett litet gäng au pairer, bland annat Sofia från Sverige som är ny här. Konstigt att man känner sig jätterutinerad även om man bara varit här i sex veckor, men det är väl precis så det ska vara. Man kommer in i allt så himla mycket fortare än vad man först trott. Var i alla fall jättetrevligt att träffa andra au pairer även om det kändes lite konstigt att lära känna människor samtidigt som man höll dem i ett nacksving eller försökte knäa dem i magen eller picka ut deras ögon (märk ordet FÖRSÖKTE, vi alla kom därifrån oskadda). Självförsvarskursen var i alla fall rätt lärorik och tiden gick snabbt.
Nancy agerade mästerfotograf med allas kameror och även fast hon frågade vems kamera hon höll i (min) och lovade att ta kort på mig misslyckades hon varenda gång... (jag står där borta, någonstans, i min nyinköpta hoodie från Abercrombie & Fitch, åh vad jag har blivit amerikansk!)
Vi såg säkert fruktansvärt dumma ut när vi struttade runt och försökte attackera varandra, men det var helt klart roligt.
Och så det obligatoriska gruppfotot av hela Summit/Short Hills-gruppen:
Kvällen avslutades med Leni och Mirielle på Wendy's (andra gången för deras del ikväll) och vi har redan börjat planera skidresor och gud-vet-inte-vad det kommande året!
Ska snart krypa ner i sängen efter ännu en fullsmockad helg. Hann med Short Hills Mall med Amanda och Therese i eftermiddags också plus två timmars Skype med Jenny back home. Tänkt att det är mindre än en vecka tills vi kommer att ses! Bokade hostel för en natt efter noga övervägande, allt som fanns kvar såg så skabbigt ut och Jenny var väldigt motvillig. Lovade henne att man dock överlever en natt på ett äckligt hostel i New York (jag vet!), men jag hoppas att det inte finns bed bugs. Ser så fram emot nästa vecka!
last time around
Trots att vädret här fortfarande är förvånansvärt varmt och soligt har julskyltningen så smått dykt upp lite överallt. Granen vid Macy's har i och för sig suttit uppe ett par dagar men det känns ändå rätt bisarrt, även för att vara USA. Jag trodde inte julskyltningen skulle komma igång förrän efter Thanksgiving. Även i Summit har de jobbat de senaste dagarna med att få upp julkransarna på lyktstolparna. Så lite julkänsla börjar man ändå få när man vandrar ner Springfield Avenue.
Vi bestämde oss för att försöka ta oss upp till Top of the Rock vid skymningen, men när vi fortfarande var kvar vid 34th Street när solen började gå ner insåg vi snabbt att vi aldrig skulle hinna. Amanda och Therese shoppade en hel del (jag sparar mina pengar tills Jenny kommer!) och det tog sin lilla tid. Trots att Forever 21, H&M, Victoria's Sectret och alla andra affärer på 34th är fullsmockade en lördagseftermiddag hade vi det jättetrevligt trots att alla tre höll på att dö av hunger.
Så vi begav oss upp till Times Square.
Bestämde oss för att äta på Planet Hollywood och vara lite roligt turistiga. Var ganska häftigt ändå och en sån där sak som man bara måste göra.
Min kamera tar så sjukt dåliga bilder när det är mörk inomhus, så det här är det enda vettiga jag kan bjuda på.
Hamburgarna var sjukt goda...
... och nästan lika stora som Thereses huvud!
Så efter middagen insåg vi att vi inte skulle hinna med mer turistiga saker utan begav oss ner till 42nd för att gå och se på bio. Efter fredagskvällens misslyckade försök till att hitta en större bio nära Summit (och vi istället hamnade i Newark och fick så i bilkö i över en halvtimme klockan tolv på natten och kom hem utan att ens ha varit i närheten av bion) var vi rätt sugna på att se New Moon. Trots att jag inte är världens sörsta Twilight-fan kändes det ju som ett måste att se filmen, så snart som möjligt.
Svängde in på bion på 42nd men alla föreställningar innan klockan elva var utsålda, och om vi hade gått på den klockan elva hade vi aldrig kommit tillbaka till Summit den kvällen. Så vi bestämde oss för att ta tåget tillbaka och försöka fundera ut en ny plan. Amandas värdföräldrar var borta och hade tagit med sig bilen och Thereses svarade inte på telefonen så jag fick höra av mig till L och fråga om vi kunde låna vår bil igen. Hon sa att vi fick det och tipsade om en biograf i Millburn som skulle visa New Moon. Vi hoppade av tåget i Summit och gick direkt hem till mig, tog bilen och kastade oss iväg. Den här gången var det betydligt lättare att hitta bion och vi hann med föreställningen som började klockan tio.
Sen satt vi i salonen två timmar och kollade på filmen. Trots att golvet var jättekletigt och jag var supertrött tyckte jag om filmen trots att båda huvudpersonerna verkar lida på Frodo-syndromet (dvs gå runt och vara bleka, ha dimmiga ögon och bara allmänt se utmattade och sorgsna ut). Ludde, du vet vad jag talar om!
Tog sedan bilen tillbaka hem och kunde krypa ner i sängen vid ett. Orkar aldrig uppdatera bloggen på kvällen när jag kommer hem från något, så den här gången är jag väl sist på bollen igen.
Tack tjejer för en jättetrevlig kväll!
one pill makes you larger, and one pill makes you small
Måste bara berätta om gårdagens smått bisarra upplevelse vid lunch. Jag är snäll och gör cinnamon toast till mitt lilla värdbarn, som han älskar. Min värdmamma är precis påväg ut genom dörren och säger att W åt samma sak till frukost och att han borde få någonting mer till lunch. Jag kilar runt i köket och letar efter något att tillaga. Samtidigt sjunger W "fruit salad, yummy yummy" och jag får den utmärkta idén att göra honom en liten fruktsallad. Skär till klyftor av apelsin och äpple och lägger på en tallrik bredvid honom. Självklart får han spel och slänger frukten runt omkring sig och efter ett tag tröttnar både han och jag och jag låter honom gå in i vardagsrummet utan att ha ätit speciellt mycket till lunch.
Därefter plockar jag undan disken. Det tar seriöst tre minuter.
Jag hör W stöka runt lite i vardagsrummet men jag antar att det bara är han som leker. Efter någon minut kilar han upp för trappan och jag antar att går upp på sitt rum för att leka. Under tiden hinner jag tänka att det är skönt att man har en treåring som i alla fall kan leka och ta hand om sig själv under korta stunder, typ när man diskar eller tvättar (har till och med fått instruktioner av min värdmamma att låta honom leka själv medan jag gör andra sysslor).
När köket ser respektablet ut igen går jag upp till övervåning. När jag ser att dörren till hans rum är stängt ökar jag stegen och hinner fram till dörren. Väl framme öppnar jag. Vad finner jag?
På sängen sitter en treåring med en tom TicTac-burk (big pack!!) och orangea fläckar runt munnen och på kläderna. Först får jag panik. Jag hade sett TicTac-burken i vardagsrumet igår och då var den full. Springer till sängen, plockar upp burken och läser febrilt i innehållsförteckningen. Har dock ingen aning om vad jag läser utan antar direkt att det inte kan vara helt bra att äta så många TicTac på en gång. Sätter mig ner och frågar W hur han känner sig, om han mår illa eller har ont i magen.
Hör Joans (lärarinnan på au pair-skolan) röst i huvudet där hon predikar om poison control. Tvekar dock rätt rejält på att TicTac innehåller någon form av gift men måste ändå googla lite på eating too many tictacs. Får upp ett youtube-klipp på två killar som påståtts ha ätit 15 TicTac och verkar helt speedade. Blir lite mer panikig när jag inser att min treåring antagligen har ätit 50 tabletter! Lugnar dock ner mig rätt snabbt när jag inser att han verkar må bra. Hör med pappa som kontrar med "jämför med hur mycket socker och andra ämnen det är i en påse smågodis". Jag blir lite lugnare.
Dagen gick och inga symptom på TicTac-förgiftning syntes. Det enda som tydde på att han bara ätit TicTacs till lunch var att han hade ovanligt stor aptit till middag.
Igår kväll blev det gymmer med Amanda och Therese som vanligt. Klockan nio gav jag upp och gick vidare till Starbucks för att pröva lyckan med att träffa tyskan igen (gick inte så bra förra veckan då vi gick om varandra och inte hade varandras nummer). Kom till Starbucks precis i tid till att se henne och en annan tjej stå och beställa kaffe. Gick fram, presetnterade mig och sedan satt vi en och en halv timme och snackade om allt möjligt. Supertrevliga tjejer!
När jag fick höra att Therese ska åka hem började jag fundera lite på vännerna här. Trots att jag är superlyckligt lottad som har träffat så bra svenska kompisar här börjar man så smått inse att man inte kan lite på att det kommer att vara för evigt på samma sätt. Som sagt, folk kommer och folk går. Det är liksom lite farligt att lägga alla sina ägg i samma korg, även om korgen är hur trevlig som helst... om ni fattar vad jag menar.
Pratade lite med mina värdföräldrar om det igårkväll efter Starbucks och de visste precis vad jag talade om. Mellankillen hade tydligen haft fyra, fem vänner som han lärt känna men som sedan flyttat tillbaka till där de kom ifrån. Summit är tydligen en populär plats för människor som bor i USA eller nära New York under en viss tidsperiod, säkert ofta för att en förälder fått ett tidsbegränsat jobb. Både Ed och L hade märkt att det varit jättetufft för killarna att förlora sina vänner som de just lärt känna och därför uppmanade de mig att skaffa så många kompisar som möjligt. Så nu blir det ut på kompisjakt (inte fullt så desperat som det låter...) Ska bli kul på söndag med au pair-träffen, kanske inte just för kampsporten vi ska hålla på med utan för alla au pairer man kommer att träffa. Tur att alla hitintills har varit så trevliga.
wooden (s)hips
Tänkte bara säga att det i så fall inte är så konstigt att pensionärer från ont i höfterna!
(Tänkte också döpa det här inlägget till my hips don't lie, men kom sedan på att jag endast döper inläggen efter låtar eller låttexteter jag faktiskt gillar, haha).
all that lives is born to die
Visst var man fullt införstådd att man skulle få vänner här. Och att vännerna med största sannolikhet skulle försvinna någongång, troligt innan man själv försvann. Själva meningen är ju att au pairer ska komma och gå, avlösa varandra. En kommer till USA, en åker tillbaka till sitt hemland. Ingenting för evigt, allt föränderligt och förgängligt. All that lives is born to die, typ... Trots det var man inte införstådd att det skulle ske så tidigt.
För det andra var jag helt säker på att om det var någon som åkte hem i förtid, skulle det vara jag. Visste att det fanns en stor chans att jag skulle palla två veckor men sen bryta ihop och bara be om att få åka hem till Sverige igen. Har förvånat mig själv på många sätt genom att acceptera situationen som det är. Jag har skitkul här (för det mesta) och jag har en helt underbar familj (för det mesta). Det här är det första jobbet jag någonsin har haft där jag inte kollat på klockan var femte minut och bara räknat ner sekunderna tills jag fått resa mig upp och gå hem, det ni!
Självklart finns det jobbiga stunder. Barn som skriker, hemlängtan som kickar in, dåliga nyheter. Visst händer det att man sneglar på klockan då och då och bara längtar till sin rast då man kan slänga sig iväg till gymmet, eller bara väntar till att klockan blir sju så att man kan dra ner till Starbucks, eller på att klockan ska bli tio så man kan krypa ner i sängen, sova och glömma hela dagen. Men oftast uppskattar man tiden man jobbar. Tiden man har med barnen, med familjen. Och det gör allt så himla mycket lättare.
Förstår dock varför folk väljer att lämna. För om det inte klickar med familjen är det betydligt svårare att laga än vad man först hade trott. Innan hade man läst om rematch och eventuellt processen att lämna programmet och tänkt att:
a) det där kommer inte att hända mig eller någon jag lär känna
b) konflikterna kommer säkert att vara lätta att lösa, bara snacka lite med LCCn så löser sig allt
c) det kommer aldrig att gå så långt så att man byter familj eller åker hem
d) det är bara au pairer som hamnar i familjer som är knarkare, brottslingar, fanatsiskt religiösa eller tvingar en att leva i ett skjul på gården/i en vrå under trappen som väljer att byta
Men sanningen ser antagligen ganska annorlunda ut. Visst kan man jobba på de flesta problemen men det förutsätter att båda parterna är medvetna om problemet och villiga att jobba på det. Och det händer väldigt sällan. Chansen att en värdmamma öppet erkänner att hon har ett förjävligt jobbigt barn eller en otrolig städmani och säger att hon tänker göra allt för att förbättra situationen är liten. På samma sätt som man själv inte gärna erkänner att man egentligen är jätteslarvig eller inte riktigt kan hantera barnen.
Istället nickar man, ler och säger att man visst förstår att man måste vika handdukarna på ett speciellt sätt och att det är helt normalt att piska alla mattor i huset varje dag. Man undviker konflikterna så gott det går och låter dem ligga och gro. Man vill ju vara en bra au pair, man vill ju visa sig från sin rätta sida. Jag är fortfarande lite skakad efter de få dagarna då jag låg i en liten konflikt med min värdfamilj. Och ni har rätt i att det inte var en "skrika-fula-ord-till-varandra-och-kasta-stolar-omkring-sig-konflikt", utan den tysta "le-och-nicka-och-säg-att-allt-är-okej-även-om-det-inte-är-det-konflikten" som är så himla mycket farligare. På något sätt lyckades vi nog ändå lösa oss ur det. Inte med ett riktigt prat som vi borde ha haft, men genom att båda parterna (jag och min värdmamma) försökte visa oss från våran bästa sida, la manken till och verkligen jobbade på att förbättra oss. Och nu känns allt skönt och precis som vanligt igen.
Vi klarade oss ur den situationen men vem vet vad som händer nästa gång...
Kanske är konflikthantering det viktigaste man får lära sig under sitt au pair-år. För konflikter uppkommer hela tiden. Mellan mig och värdföräldrarna, mellan mig och barnen, barnen emellan. Hela tiden! Och det gäller att komma upp med strategier för att lösa dem. Är så himla glad att jag är beteendevetare nu!
När Amanda ringde och berättade om Therese igår kväll stod jag i dörren, påväg ut. Med W på höften, väskan över axeln, mobilen i handen, bilnycklarna dinglande på fingret och precis påväg ut för att hämta de stora killarna på brottningsträningen fick jag en smärre chock när jag hörde att hon bestämt sig för att åka. Ville egentligen bara springa ner på mitt rum, ta ett par djupa andetag och fundera på allt men ändå glömma allt. Men jag kunde ju inte släppa allt jag hade (stackars W i så fall) så jag tog mig i kragen, spände fast honom i bilbarnsstolen, satte mig i förarsätet och körde lugnt ner till skolan för att hämta upp ungarna. Medan vi väntade på att träningen skulle ta slut bar jag runt på W i korridorerna och kände bara att jag var tvungen att snacka lite med honom. Jag berättare att min kompis här skulle åka tillbaka till Sverige och jag sa:
"...so, you better be nice to me now. Right?"
Han avfyrade sitt leende, så gulligt att man smälter och i samma sekund kände jag mitt lättad. Visserligen kan han vara otroligt jobbig, sätta sig på tvären, skrika att han hatar mig och att han aldrig vill se mig mer. Men det är inte ens 10 % av tiden vi spenderar ihop. Resten är han supergullig och ett alldeles underbart värdbarn. Och det värmer verkligen mitt hjärta. I och Ev kom utspringande från träningen, alldeles rödmosiga och glada och pratade i mun på varandra när de berättade vad de hade fått göra och vad de hade övat på. Jag satte dem i bilen och körde hem. Väl hemma nattade jag W, läste en Dr. Seuss (btw, kan inte sluta rimma när jag läst för många Dr. Seuss. Farligt!) och stoppade om honom. Ett par minuter senare sov han utan problem. Skickade I och Ev till duschen och när de var färdiga kom Ev självmant och frågade mig om jag ville plugga ett par minuter med honom och förhöra honom på läxan. Sedan satt vi i hans säng och jag förhörde honom på The Declaration of Independence, Thomas Paine, The Second Continental Congress, Common Sense och massor av saker som man säkert egentligen borde snappat upp under historialektionerna... men som man inte gjorde. När vi var klara plockade Ev upp gitarren, trots att det var läggdags, I kom in i rummet och Ev visade hur mycket han hade övat på Wonderwall och Don't Look Back in Anger som jag hade lärt honom spela i förrgår.
Sedan somnade båda barnen som stockar och jag gick ner till vardagsrumme och väntade på att L skulle komma hem. När hon väl kom hem satt vi och pratade en lång stund innan vi slog oss ner i soffan och kollade på Mad Men. Jag var dock tvungen att bryta innan avsnittet var slut eftersom jag höll på att somna i soffan. Så jag smet ner till mitt rum och somnade gott och sov hela natten utan att oroa mig för något.
Summit kommer dock inte att vara sig likt utan Therese. :(
out on the weekend
Det regnade, var blåsigt och kallt hela dagen men Ed hade köpt biljetter till en football-match mellan Princeton och Yale och det kändes rätt lockande att uppleva en riktig match så Ed, jag, Ev och I tryckte in oss i Jeepen och körde ner till Princeton efter lunch. Det tog lite drygt en timme att ta sig till Princeton så när vi nådde matchen hade vi missat början. Skyndade oss att köpa kringlor, varmkorv och läsk och slog oss ner på de kalla läktarna. Trots att vädret hade varit så dåligt hela dagen var det uppehåll under nästan hela matchen. Jag förstår inte mycket av football men det hela var riktigt underhållande.
Äkta cheerleaders. Skulle dock aldrig själv riskera livet för att heja på ett lag..
Princeton var jättevackert, om man ändå vore smart nog för att plugga där! Hann strosa runt lite på campus och i stan medan vi var där. Däremot fick vi bråttom och lämnade stadion innan matchen var slut. Skulle träffa Amanda och Therese och åka in till New York! Hörde dock sen att Princeton vann, tror jag...
Vi lämnade matchen bakom oss och började gå mot bilen. Men som vanligt när man har två ungar med sig tar det tid. Ed, som på morgonen hade kommit tillbaka från Tokyo (och hade en 22 timmars lång flygresa bakom sig) kom på att han behövde kaffe för att orka köra oss hem så det var bara att stanna på första bästa café. Det var packat med folk där inne och det tog sin lilla tid att få det vi hade beställt. På vägen till bilen smet Ed in och köpte cupcakes på ett bageri och precis då ringde Amanda och talade om att de hade tänkt att ta tåget som skull gå 17.47. Tittade på klockan och såg att den började närma sig halv fem...
Att ta sig från Princeton i mörker, ösregn och rusningstrafik tog mer än en timme trots att Ed körde som en dåre hela vägen. Har sällan varit så rädd när jag åkt bil (även om jag visste att han är en duktig bilförare). Vi sicksackade mellan bilarna hem och låg en bra bit över hastighetsgränsen. Trots det rullade vi in på uppfarten 17.42 och där satt jag i en stickad tröja och min vinterjacka. Visst hade jag plockat fram det jag skulle ta med mig och ha på mig men jag behövde helt klart ha mer tid på mig för att fixa mig och ta mig till stationen. Så det blev till att vänta en timme till.
Träffade Amanda och Therese på stationen och åkte in till New York. Klev av på Penn Station runt klockan sju och började gå upp mot 40th Street där vårat hotel skulle ligga. Virrade runt lite eftersom ingen visste mellan vilka avenyer det skulle ligga. Tillslut fick jag ringa och fråga och vi begav oss öster ut för att landa mellan Lexington och 3rd. Tydligen hade tjejerna bokat ett rum med bara en säng och när jag först såg den trodde jag att det skulle vara omöjligt att trycka in tre personer i en så liten säng. Gjorde oss dock iordning fort, sprang till Subway och käkade middag och mötte upp ett par andra svenska tjejer.
De i sin tur kände ett par människor som hade en grym lägenhet på 39th Street, 31 våningar upp! Vi gick dit och blev häpna av utsikten. Tänk att bo så!
Sedan följde en sjukt kul kväll och vi stannade ute tills strax innan fem och sedan stupade vi i säng (det gick trots allt bra att sova tre personer i den lilla, lilla sängen men jag hade ont i nacken efter att jag fått ta en handduk till huvudkudde). Vaknade upp vid nio och stökade runt (sorry) tills de andra vaknade vid tio. Drog till Starbucks och käkade frukost och begav oss sedan tillbaka till Penn och tog tåget hem.
Tack tjejer för en sjukt bra födelsedag!
När jag kom hem satt jag mest och segade. Kollade och svarade på alla födelsedagsgratulationer eftersom jag inte orkade göra något annat. Skypade också med min familj hemma vilket var rätt känslosamt, brukar ju fylla år hemma i Sverige och trots att jag inte trodde att det skulle kännas konstigt att fylla år här saknade man hemma lite extra just igår. Kvällen kom dock rätt fort och familjen lagade en supergod middag till mig. Ungarna var på rätt dåligt humör men de skärpte sig och var gulliga mot mig hela kvällen.
Som överraskning hade de köpt cupcakes till mig och hela familjen. Jag fick välja först och valde en med oreos, ett mycket bra val! Självklart blev det lite bråk om vem som skulle ha vilken cupcake men i huvudtaget var middagen jättemysig. Sen plockade de fram ett litet paket och ett kort. W blev galen och ville själv öppna paketet men efter lite dragkamp kunde jag öppna det och se att det var ett jättegulligt kort och ett superfint armband (har ingen bild just nu, men det kanske kommer). Tackade så mycket men förklarade att jag var trött och tänkte gå ner och göra mig iordning för kvällen. De förstod att jag var trött efter kvällen innan och sa godnatt. Jag gick ner och kikade på ett avsnitt av Project Runway på datorn och gick sedan upp och borstade tänderna. När jag var klar gick jag ner och släckte lamporna trots att klockan bara var strax efter nio. En minut senare ringde min mobil och jag flög upp i mörkret. Kollade på displayen och såg att det var Ed som ringde. Vad fasen ringer han för tänkte jag, eftersom han satt uppe i vardargsrummet.
"Hi Amanda. I just looked outside and found a package - for you! It's up here if you want to get it now."
Woho, tänkte jag och flög upp för trappan för att hitta ett stort grönt paket från Sverige. En blus, ett skärp, strumpbyxor, svenskt godis, en VeckoRevyn och ett par jättefina örhängen från mamma, pappa och Ludde. Blev lite rörd men väldigt, väldigt glad! Sedan somnade jag gott och sov hela natten fram till imorse då klockan ringde. Nu väntar en ny vecka, men det känns rätt bra eftersom helgen varit så bra!
"
set list
1. Cold Rain and Snow
2. Mountains of the Moon
3. Dark Star
4. Mr. Fantasy
5. Love Light
6. Magic Carpet Right
7. Gone to Carolina
Quicksilver Messenger Service
1. Mona
2. Fresh Air
3. Close Enough for Me
4. I Don't Want to Live in Fear
5. Pride of Man
Jefferson Starship
1. With a Little Help From My Friends
2. Volunteers
3. Somebody to Love
4. Let's Get Together
5. Good Shepherd
6. Deal
7. Friend of the Devil
8. Loser
9. Ball and Chain
10. Jane
11. White Rabbit
12. The Fat Angel
13. Crown of Creation
it's no secret, how strong my love is for you
Jag är förvånansvärt lugn för att precis ha upplevt en av mina vildaste drömmar. Fortfarande skakar jag lite, vilket gör det lite knepigt att skriva, men det kanske trots allt är så att jag inte riktigt har fattat än vad jag egentligen såg ikväll.
Tog tåget in till Penn Station 16.37 i eftermiddags, landade på Manhattan runt halv sex och promenerade sedan som vanligt 7th Avenue upp, smet in på vanliga stället och proppade i mig en panini trots att jag var så nervös att jag knappt kunde få i mig en tugga. Tio gator upp och helt plötsligt hade jag hamnat i neon-paradiset. Följde 42nd halvvägs till 8th Avenue och där låg det – B.B. King Blues Club.
Anlände precis efter klockan sex då dörrarna skulle ha öppnats men förpassades till en kort kö där jag stod och huttrade i regnet i en kvart. Kollade mig försiktigt omkring och insåg att jag, precis som jag tidigare hade trott, var absolut yngst av alla. Bakom mig ställde sig dock ett sällskap, troligen far, son och sonens flickvän. De båda unga måste ha varit i min ålder och pappan en bra bit äldre än min pappa. Jag tror i alla fall att det var pappan, kan mycket väl ha varit mamman, så feminin var han med sitt långa röda hår och tajta, gröna polotröja. Och sonen hade en typisk krullhårspyramidfrisyr som skulle kunnat ha platsat i Blue Cheer. Annars bestod kön enbart av par i övre medelåldern, stela, småfeta och flintskalliga. Svindlande tanke att de har varit unga och varit MED på 60-talet. Otroligt orättvist!
Dörrarna öppnades och vi blev ledda en trappa ner, biljettkontrollen gick snabbt och en servitris bad mig följa efter henne och fick order från biljettmannen: ”A table for two..”. Jaha, tänkte jag… jag var ju faktiskt själv. Ingen ont mot någon av mina vänner som skulle kunnat ha följt med ikväll. Vet att det låter vansinnigt att åka in själv till New York och gå på konsert men efter noga övervägande bestämde jag mig ändå för att det här var något jag ville och måste göra ensam. Inte nog med att det inte är speciellt schysst att släpa med någon som aldrig har hört talats om vare sig Jefferson Airplane eller Quicksilver Messenger Service till en konsert, men jag hade verkligen ingen lust att sitta och våndas över att någon annan skulle ha tråkigt i mitt sällskap. Just ikväll ville jag bara njuta av underbar musik!
(Gillar paret med matchande regnbågsfärgade batiktröjor längst fram..)
Blev placerad vid ett bord med sex platser, två bord bort från scen med perfekt utsikt över allt. Kände mig lite malplacerad bland alla sällskap men tänkte att det måste gå bra. Jag är ju självständig, och när musiken väl börjar spelar det ju ingen roll. Till min förvåning blev dock sällskapet som stått bakom mig i kön placerade vid mitt bord och innan de ens hade satt sig ner presenterade sig den rödhårige mannen och frågade: ”Do you always go alone on concerts?”
Jag skrattade och förklarade att jag inte alls brukar gå ensam på konserter men att jag inte vågat ta med någon på just denna konsert eftersom jag visste att ingen skulle ha uppskattat musiken. Han log och påpekade att jag var mycket smart som kommit hit ändå och började fråga mig om vad jag gjorde här i USA och så. Jag märkte direkt att han antagligen hade en relativt nära relation till bandet, åtminstone att han sedan länge har varit ett Airplane/Starship-fan och när han nämnde att han en gång skickat upp sin son (som satt mitt emot mig) på scenen tillsammans med bandet för att framföra Volunteers höll jag på att storkna. Fick aldrig riktigt klarhet i hur väl han kan ha känt Paul och resten, han försökte ideligen vinka till dem men vad jag såg fick han ingen respons, haha. Han visade dock en djup respekt för mig som kommit själv och påpekade flera gånger att amerikanska blondiner var falska och puckade, medan svenska blondiner hade lite mer vett i skallen (gissar att han syftade på musiksmaken).
Tom Constanten, tidigare keyboardist i Grateful Dead inledde spelningen med ett tjugo minuters långt set. Inte för att jag är ett stenhårt Dead-fan, men det kändes lite märkligt att se en levande medlem ur ett sådant band (speciellt eftersom jag precis klämt på en vaxdocka föreställt Jerry Garcia på Madame Tussauds en vecka innan). Rödhårige mannen klappade mig på axeln och viskade: ”Do you know why Tom survived Grateful Dead?” Nej, viskade jag. ”It’s because he comes from New York.” Hett tips: Om ni vill överleva ett rockband, håll er borta från västkusten.
Lite Dark Star var allt jag egentligen behövde höra för att bli nöjd och det bästa med Tom Constanten var helt klart hans frisyr. Tänk er Nick Carters hjärtformade lugg fram, men med axellångt hår där bak. Som en variant på hockeyfrilla – men betydligt fulare!
Sedan gick det ett sus genom publiken (och inom mig) när David Freiberg kom upp på scen. Iklädd en lite för stor, urtvättad svart t-shirt och ett par grå byxor med utanpåfickor som skulle kvalat in någonstans som typ kläder som man kan ha på sig när man målar om en vägg, eftersom man absolut inte är rädd för att få fläckar på dem eftersom de borde ha kasserats för länge sedan skulle man inte kunna tro (om man inte visste, såklart) att man stod öga mot öga med en ikon. Det är egentligen bara det vita krulliga håret (som en gång var svart) som gör att man känner igen honom, och hans röst såklart. Jävla vilken pipa han har, fortfarande! Tillsammans med Gary Duncan (orginalmedlem) på gitarr, Donny Baldwin på trummor, en okänd men jävligt duktig keyboardist och Davids fru, Linda, dundrade QMS igång med en underbar version av Mona. Om man blundade kunde man nästan känna att man lyssnade på originalversionen från Happy Trails. Fresh Air och Pride of Man betades också av i förvånansvärt bra versioner med helhetsuttrycket drogs ner av den hemska, smilande Linda som i sina lårhöga stövlar och zebramönstrade blus inte riktigt passade in. Jag skruvade mig lite i min stol, speciellt när hon skulle sjunga sina egenkomponerade låtar. Dock var jag otroligt lycklig över att få se QMS live, underbart band!
När sista tonen klingat ut ökade spänningen i luften. Efter den sedvanliga väntetiden kom så de alla hade väntat på, en efter en. Först Freiberg, Baldwin, keyboardisten och Slick Aguilar (stör mig så fruktansvärt på att han ”heter” Slick, och till råga på allt skulle Slick Rick spela efteråt, varför måste bara FEL Slickar, hehe, vara där?) och drog igång With a Little Help From My Friends. Fortfarande syntes inte mannen, myten, Paul Kantner till och i mitt huvud snurrade tankarna: ”Herregud, han ligger däckad i svinis, han kommer inte komma!”. 
Men så bakom draperierna skymtade så en tuss av grått sockervaddshår, ett svart hårband och lite flabbig, lös hud under hakan och helt plötsligt stod han där – i egen hög person, och jag höll på att dö av hjärtattack. Aldrig tidigare har jag blivit så tagen av att vara nära en idol, inte Dylan, inte Young, inte Plant (inte för att jag var så himla nära Robert) fick mig att känna en sådan eufori. Hur en gammal gaggig gubbe kan få mig att känna så är väl ett mysterium i sig, men hur som helst…
Paul ställde sig längst framme på scen, öppnade munnen (åh, hans röst!) och klargjorde att Cathy, deras kvinnliga sångerska låg däckad av sjukdom och att de istället bjudit in en speciell gäst. Min mage höll på att vända sig ut och in, vem skulle komma? Marty? GRACE?
Men nej, Sofia Ramos kom. En ung kvinna i franskjol, urringad topp och en lång broderad jacka klev ut på scenen och kastade sig direkt ut i låten. Visserligen hade kvinnan en pipa som hette duga, hon bemästrade toner lika höga som Minnie Riperton och hade både blues och soul i rösten (som hon speciellt visade i Janis Joplins Ball & Chain) men vad fan gjorde hon på scen med Jefferson Starship? Jag vet att jag inte ska döma någon, men inga röster passar så bra ihop som Pauls och Graces och därför gör det så ont att höra och se någon annan kråma runt på scen, klämma sig på brösten och totalt slakta White Rabbit.
Trots det var konserten underbar. Inledningsvis rev de av Volunteers, Somebody To Love, Let’s Get Together och Good Shepherd utan några som helst problem och efter det följde bland annat Deads Friend of the Devil, Joplins Ball & Chain och en hemsk version av den hemska versionen av Jefferson Starships hemska låt Jane, innan det hela rundades av med mördarversionen av White Rabbit. Kändes lite tomt när de lämnade scen, men lika snabbt som de lämnat kom de tillbaka för att köra extranummer (skönt att slippa höra folk skrika ”en gång till, en gång till” på svenska, trots att artisterna inte fattar någonting). Var livrädd för att de skulle riva av någon trist/dålig/okänd låt men alla mina drömmar besannades när tonerna till The Fat Angel nådde mina öron. Aldrig hade jag trott att jag skulle få höra Paul Kantner sjunga ”fly Jefferson Airplane, gets you there on time” (visserligen utbytt till Jefferson Starship) och jag var så lycklig som jag trodde att jag kunde bli innan nästa låt drog igång. Crown of Creation var det perfekta slutet på kvällen, en ultimat Paul-låt som bara han kan göra så bra (även om jag saknade den kvinnliga stämman) och när aah-aah-aah-aaaah hade rundat av låten kunde jag resa mig upp och vara helt nöjd.
Roligast under kvällen var en kvinna, några bord bort. Med sitt blonda, välfrisserade hår och strikta klädsel såg hon såg ut som en helt vanlig stay-at-home-mom, skulle säkert kunna kommit från New Jersey om hon inte skrikit ut att hon var från Brooklyn som helt uppenbart var ett stenhårt Dead Head. Haha, hon ålade sig runt och sjöng med i varenda Grateful Dead låt. Kunde man verkligen inte tro. Framför mig satt ytterligare en udda man, lite lik Sean Penns tolkning av Harvey Milk som titt som tätt ställde sig upp och sträckte ut armarna i förtjusning (och självklart på köpet skymde hela min sikt!). 
Det sög inte, långt ifrån. Det var underbart att se ett par av mina hjältar i livet och jag hade en fantastiskt trevlig kväll. När jag gick därifrån var jag glad att jag gått själv, för om jag hade gått med någon annan hade jag antagligen inte träffat så många intressanta, trevliga människor och inte känt mig så fri. När jag gick fick jag med mig set listen som min rödhårige bordsgranne hade knåpat ihop under konserten, den ska jag spara för evigt.
Kände mig dock lite sorgsen när jag lämnade 42nd Street. Som vanligt för att jag är född i fel årtionde och gått miste om så mycket, men också för att jag vet att det här är så bra som det antagligen kommer att bli. Visserligen spelar Hot Tuna på Beacon Theatre den 5 december (vilket skulle ge mig tillfälle att se Jorma och Jack) men den kvällen är Jenny här och jag vill inte släpa med henne till något sådant… trist. Marty dök inte upp, hörde rykten om att relationen mellan honom och bandet inte är den bästa. Och Grace kommer jag nog aldrig att få se. Inte nog med att hon gick i pension innan jag föddes men hon reser sällan, tydligen lider hon av svullna fötter (stödstrumpor, någon?) och bemödar sig väl knappast att svänga förbi New York. Och sannolikheten att jag ska leta upp hennes hus och smyga runt där i buskarna är rätt liten… För det finns inga som jag älskar så mycket som Jefferson Airplane. Bästa bandet någonsin, trots att ingen i min ålder ens har hört talas om dem.
Alternate reality Altamont, skulle inte kunna vara annat än Paul Kantner!
catch you later
trouble every day
L åkte nyss in till NY för ett viktigt ärende så jag är lämnad ensam med barnen. Stora killarna ska hämtas på skolan om mindre än en timme, sen är det läxor som ska göras. Sedan ska jag ta med alla barnen till Evs gitarrlektion, dit jag absolut inte hittar, lämna av honom, köra tillbaka hem och sedan åka och hämta honom igen! Hoppas bara att W pallar med och inte sätter sig på tvären nu när han mår dåligt, kanske somnar han och då blir det ju lite lättare att hantera.
Om jag lyckas få alla barnen till och från gitarrlektionen ska jag sedan fixa middag och göra alla iordning för natten innan jag äntligen slutar, antagligen någon gång runt åtta. Fick frågan om jag ville med Therese och Amanda och gymma ikväll, precis som vi gjorde igår, men jag vet inte om jag hinner. Möter eventuellt upp dem efter, men vi får se efter den här dagen!
Helgen kommer dock bli grym. Vi åker antagligen in till NY på lördag kväll, lite för att fira mig men mest bara för att ha allmänt roligt. Har ingen aning vad som händer men det får vi se! Ska ju på football, Princeton-Yale tror jag, på dagen men om vädret blir sämre skippar jag nog det. Känner mig lite förvirrad men det kommer att bli roligt! <
must be because I had the flu for christmas
Längst med gatan hade de boende ställt ut stolar längst trotoaren för trötta köare att sitta på men kön utanför skolan gick fortare än vad man hade trott och snart var vi inne i skolan. Vid dörren fick vi reda på att endast barn och ungdomar upp till 24 år skulle få tillgång till vaccinet just idag, inte så kul för mammorna som trodde att de skulle få det fixat idag. Vi fortsatte dock längre och längre in i skolan. Första stoppet var ett rum där vi fyllde i våra uppgifter, pappret tog vi sedan med oss och köade lite till för att komma in i nästa rum där vi fick svara på frågor såsom om vi var allergiska mot ägg eller om vi vaccinerat oss senaste månaden. Därefter väntade the flu shot, som inte alls var en spruta utan nässprayet. L hade fått höra att Westfield beställt in sprayet och inte sprutan (vilket Summit tydligen hade gjort) så det var därför vi åkte några kilometer extra för att ungarna inte skulle behöva ta en till spruta.
"And you know this is not a shot, just the spray and it's gonna feel a bit cold at first..", sa vaccintanten till mig efter jag sett W skruva sig, gråta och vägra ta sprayet. Visst, tänkte jag och satte mig i stolen. Sen var det inte värre än att ta näsdroppar när man är förkyld. Det var ju inte ens kallt! Oroade mig lite för att jag fått fel grej i näsan, men det var nog lugnt. Såhär i efterhand känns det helt okej att ta sprutan trots att jag var lite tveksam till en början.
Kvällen har varit hektisk. L droppade av ungarna och mig hemma och drog iväg på sin målarkurs. Självklart var barnen både trötta och hungriga. Helt perfekt att jag hade förberett middagen på dagen så att det bara var att kasta in i ugnen (jättegoda, ricottafyllda pastasnäckor med tomatsås - mamma du måste få receptet!). Trots det spillde E rismjölk över hela bordet, W kladdade med glitterlim och I fick för sig att han var tvungen att göra en kinesisk klippdocka innan middagen. Många bollar i luften!
Gillar dock kvällarna när bara jag och killarna är hemma, vi sitter och äter, snackar om dagen och lyssnar på musik (idag U2). Klockan han bli halv nio innan jag fått alla i säng, men åtminstone gick det mesta rätt smärtfritt även om det var mycket att göra samtidigt.
Nu sitter jag här i soffan och har precis tittat på ett avsnitt av Are You Smarter Than A Fifht Grader? Hemma i Sverige tyckte jag att programmet var löjligt, självklart är man smartare än en femteklassare. Nu när jag kommit till USA tycker jag annorlunda. Min mellankille, som går i tredje klass, hade som uppgift att lära sig vad alla ben i kroppen heter, och då menar jag inte typ lårbenet utan de korrekta, latinska orden. Oh my, jag var helt förbluffad! Amerikaner må vara dumma, men amerikanska barn är otroligt mycket smartare än vad jag någonsin trott... och då bara inte de nördsmarta barnen på TV.
is it true that I'm no longer young?
På söndag smäller det alltså, jag blir nitton år. Får se vad som händeri helgen. Fredag kväll kommer förhoppningsvis bli underbar, kan inte vänta tills att få se Paul Kantner i egen hög person! På lördag förmiddag har min värdpappa lyckats få biljetter till college football. Efter en månad i USA kan jag inte påstå att football är min absoluta favoritsport, men det ska bli rätt kul att se en riktig match. Hoppas bara vädret blir bra.
Vad som händer på själva födelsedagen eller eventuellt på lördag kväll vet jag fortfarande inte. Får se om det dyker upp några planer under veckan.
mouse & the traps
Direkt bestämde vi oss för att jag nog skulle sova på soffan ett par nätter. Sov oerhört gott hela natten men väcktes alldeles för tidigt av en liten pigg treåring som tyckte att det var jättelustigt att hans au pair sov i vardagsrummet. Så idag flyttade vi upp den stora luftmadrassen till ett annat rum så förhoppningsvis får jag lite mer lugn och ro. Hoppas bara mössen inte kommer och gnager hål i madrassen.
Medans jag sitter och skriver här blandar L ihop giftet som jag köpte på järnhandeln idag. Undrar om hon blandat det med jordnötssmör, det luktar så. Vill inte vara okänslig men hoppas mössen dör snart så jag kan komma tillbaka till mitt underbara rum.
By the way, när jag kom in i järnhandeln i förmiddags hann jag bara säga hej innan gubben som jobbade där slänge ur sig:
"Where's that accent from?"
Jag skämdes lite och viskade "Sweden..". Tror inte att han menade något illa utan var snarare bara nyfiken men åh, jag som har jobbat så hårt på att få en stencool amerikansk accent, haha. Vilket misslyckande!
Kvällen spenderades med Amanda och Therese på Summits gator. Strax efter middagen ringde telefonen. Det var Amanda som bad mig kolla ut genom fönstret. När det är kolsvart ute och jätteljust inne ser man inte så mycket så jag såg säkert ut som ett fån när jag stod där och försökte se vad som var där ute. Fattade dock ganska snabbt att de båda stod utanför mitt fönster, så jag drog snabbt på mig kläderna och stack ut.
De var gulliga i sina vinterjackor, trots att det har varit så varmt hela dagen (lite kyligt nu på kvällen dock så jag skulle inte sagt nej till en skön, varm jacka). Plus att de antagligen tänker börja träna på YMCA, så nu kan jag få lite sällskap!
Nu ska jag snart lägga mig på min luftmadrass och se hur det känns att sova där. Kanske flyttar tillbaka till soffan om det inte är skönt. Och hoppas att mössen äter av jordnötssmörsgiftet och dör (en förhoppningsvis inte allt för plågsam) död. Godnatt!
daddy you've been on my mind
Grattis på fars dag världens bästa pappa!
a hard day's night
Känns trist att ingen är tacksam för allt slit man lagt ner och bara ser de detaljerna man har missat...
Har ledigt idag men har inget att göra förutom att röja upp överallt. Ibland suger allt lite.
I was watching a movie with a friend
Sofie kom och hämtade oss utanför Starbucks (förkortas nu tydligen till Star vilket förvirrade mig något, haha) och vi åkte och hämtade upp Stina. Vi körde runt på de mörka gatorna och kom slutligen fram till bion. Problemet med spontanbiobesök är att man aldrig riktigt vet vad man får. Vi granskade utbudet som innehöll allt från This Is It (vill inte se igen), till Astro Boy (inte ens åttaåringen tyckte att den var bra) till Paranormal Activity (vill inte se den alls!). Slutligen bestämde vi oss för The Men Who Stare at Goats. Senast vi var på bio (Couples Retreat) skrattade vi ihjäl oss till trailern så vi såg det som ett säkert alternativ. Tillråga på allt var både George Clooney och Ewan McGregor med...
Från vänster: Stina, Sofie, Therese och Amanda
Jag vet inte om det berodde på att jag var för trött eller om jag helt enkelt bara tappat koncentrationsförmågan, men filmen var inte alls speciellt bra. En typisk film där alla roliga skämt visas i trailern vilket gör att själva filmen tappar lite av sin udd. Dock måste jag säga att den överlag var rätt rolig, om än lite långtråkig och att det största problemet var att ingen av oss verkade fatta själva handlingen. Trots allt hade jag en jättetrevlig kväll.
Hur som helst, det roligaste på kvällen inträffade när jag skulle springa och köpa en liten cola precis innan vi skulle in till salongen.
Jag: "Hi, could I have a small Coke, please?"
Kassan: "No, we don't sell small Cokes anymore. The only way you can get a small Coke is if you buy a small popcorn. Would you like a medium sized instead?"
Jag: "Eh, well... I'm not sure. How big is the mediums?"
(Kassören visar upp en balja stor nog att bada fötterna i, typ...)
Jag: "Okay, how much is it?"
Kassan: "4.75..."
Jag tänker: (Aldrig att jag betalar nästan fem dollar för något jag aldrig kommer eller vill dricka upp, och om jag gör det kommer jag att behöva springa ut och gå på toa minst tre gånger under filmen..) "Ehm, why don't you sell small drinks anymore?" (Ni gjorde ju det förra fredagen!)
Kassan: "It's not worth it, nobody buys them anyway..."
Jag: "I think I'll just get a bottle of water instead..."
Ibland blir man bra trött på Amerika.
Nu väntar en hel dags jobb, missar både New York med Amanda och Therese samt middag hemma hos Amanda ikväll. Det suger, men jag får inte vara för bitter eftersom jag har haft en riktigt slapp men kul vecka. Nu får jag mitt straff, hehe. (Inte det att jag inte vill jobba, men just idag missar jag så mycket roligt.) Ha det så kul tjejer!
starstruck, baby, starstruck
Gårdagskvällen bjöd på middag. Eller rättare sagt, jag, Amanda och Therese lagade middag hemma hos mig. Riktig mat - kött och potatis. Supergott! Efter det bullade vi upp med mini-Ben&Jerry's, popcorn, chips, dipp och cola. Sedan satt vi hela kvällen framför TVn, kollade på The Truman Show och såg Yankees slå Phillies och vinna hela skiten! Go Yankees!
Dagen bjöd på elva timmar tillsammans med Grace och Cricket i New York. Vi hann med Madame Tussauds, McDonalds, Times Square och This Is It på bio samt ett antal gator upp och ned innan det började bli mörkt och vi tog tåget tillbaka till Summit.
Dagens höjdpunkt: Jay Manuel på Times Square!
I'm going back to New York City, I do believe I've had enough
Ingen annan författare har fått mig att vilja följa huvudpersonens, det vill säga Kerouac själv, fotspår såsom just som denne beatnikförfattare. Säg, vill man inte följa Sal och Dean kors och tvärs över den nordamerikanska kontinenten precis som i On The Road. Och varför får man en sådan längtan att meditera på toppen av Matterhorn Peak, med vidsträckt utsikt över hela Kalifornien, tillsammans med Ray och Japhy när man läser The Dharma Bums? Jag gillar ju inte ens friluftsliv!
but I would not feel so all alone
Imorse var det äntligen dags att besöka gymmet för första gången på veckor. Svaret på min förfrågan om financial support har inte kommit än så jag charmade till mig gratisinträde hela veckan på YMCA. 
Kändes otroligt bra att börja träna igen. Trots att gymmet inte är absolut i toppskick var det ändå betydligt bättre än vad jag vågat hoppas på. Fullt med konditionsmaskiner, var och en med enskild TV och fjärrkontroll samt en hel massa styrkemaskiner. Satt och cyklade i 40 minuter samtidigt som jag kollade på The Doctors. Inte helt fel.
Hann hem, duschade, bytte om och tog en snabb lunch innan grannen ringde. Eftersom jag inte har så mycket att göra den här veckan har ryktet spridits och folk vill åt mina barnpassarkunskaper. Skolorna hade halvdag idag så hon ville att jag skulle hämta upp hennes döttrar, Caitlin och Grace, på skolan och sen do whatever. Jag fick 40 dollar i fickpengar och skyndade mig sedan över till skolan. Det tog ett tag innan jag hittade Caitlin och så fort hon förstod att det var jag som skulle hämta henne sprang hon iväg för att leta efter sin lillasyster, vilket inte var det lättaste. Tjugo minuter senare kom tjejerna slutligen ut ur skolan och vi började gå in mot stan. Eftersom det var bake sale på skolan idag tryckte Grace i sig tre cupcakes på vägen och kände sig inte jättehungrig. Ändå smet vi in på en kinarestaurang och proppade i oss mat. Allt som allt gick det på 13 dollar för tre personer, och då var vi proppmätta och fick med oss doggy bags hem.
Efter lunchen kände tjejerna för att gå på bio. Först var det Where the Wild Things Are som lockade men sedan ändrade de sig och ville se This Is It. När vi kom till bion visade det sig dock att det inte gick att komma in så vi antog att den hade stängt. Istället traskade vi hem hit och kollade på The Cat in the Hat och spelade Wii hela eftermiddagen. Kan inte direkt påstå att dagen har varit krävande och ändå tjänade jag en hel del. Började ett tag fundera på om jag kanske borde jobba lite vid sidan av min riktiga värdfamilj, passa lite andra barn då och då... men jag tror inte att Cultural Care skulle uppskatta det, hehe.
Ikväll väntar antagligen Starbucks igen med Amanda, Therese och ett par andra svenska tjejer. Mycket spännande!
Och imorgon väntar en heldag i New York med Elin!
I just jumped a train that never stops
